Reality - Juni som gått

Juni 2020

Den här månaden har den här familjen inte haft något flyt alls.  Jag började min bana på en känd möbelkedja, maken på en rejäl febertopp och sonen var nära att korsfästa sig själv.  Men en sak i taget.


Möbelkedjan hade en perfekt hylla till sovrummet.  Där finns smågrejor lite överallt i huset, och jag tyckte det var på tiden att de fick en bättre plats än här och där.  Dottern har en jättefin hylla, men den hänger ju på hennes vägg och gör alltså ingen nytta i vårt hus.  Tyvärr finns inte affären där hon köpt den kvar, så det är då man sonderar nätet och hittar något likvärdigt.  Men från att hitta till att köpa är vägen lång…  Mycket lång…  Jag samlade mig några dagar och stannade till vid ovan ej namngivna möbelaffär för ett simpelt inköp.  Denna dag skulle jag även handla blommor till trädgården och för att vara snäll mot miljön och mot min kropp så parkerade jag vid blomsteraffären en bit bort och promenerade till möbelaffären för att spara bränsle och ge mig själv lite motion och några extra steg på mobilens stegräknare.  Mitt vandrande runt i butiken medan jag letade efter hyllan var nog det som gav mig högst antal steg…  Efter tre kvart hade jag fortfarande inte hittat hyllan och inte heller någon att fråga om var denna stackars hylla fanns.  Så till slut hittade jag en laminerad bild på hyllan, halvt dold bakom en stapel madrasser som var på väg att välta över mig.  Nu började det ju brännas tyckte jag, så jag letade ännu en stund.  Men det var meningslöst…  Så plötsligt – en anställd!!  Snabbt som ögat fångade jag henne innan hon hann gömma sig på lagret, bara för att få det trista beskedet att jag skulle fråga i kassan för den där hyllan var inget som fanns ute i butiken.  Nej, för det hade jag märkt…  Så nu blev det förhållandevis en ganska kort väntan i kassan, bara för att bli skickad till nästa kassa som inte var lika kort.  Storleksmässigt var den kortare, men det var kunderna med besvärliga ärenden…  Låt mig förtydliga mig – ärenden som butiken valt att göra besvärliga!  Jag kände mig så nära målet, kunde inte ge upp nu.  Men när kassörskan försvann för att be kollegan kolla lagerstatus på varan hon redan kollat i sin dator och jag på deras hemsida så orkade jag inte längre.  Jag hade andra saker att göra den här dagen, och jag var rörande överens med mig själv att i framtiden undvika den här butiken så mycket som möjligt, och gå hem och i lugn och ro beställa hyllan på nätet.  Värt varenda krona frakten kostar…  Blommorna jag handlade efteråt gick däremot fullständigt smärtfritt och trädgården blev så färggrann.  Och jag hittade tjockistagetes!!  De fanns när jag var barn, men jag har inte sett dem sedan dess.  Så dessa gulliga bulliga blommor älskar jag lite mer än de andra…


Bara ett par dagar senare var det klippt igen.  Nu var det inte så mycket yttre påverkan, utan snarare min egen klantighet.  Nog så störigt…  Andra gången i mitt liv som jag lyckas göra av med bilnyckeln på väg från huset ut till bilen.  Alltså, det är mindre än 10 meter…  Sist det hände var för några år sedan, då hade jag lyckats lämna nyckeln tillsammans med soporna när jag slängde dem i tunnan.  Den här gången fanns inga sopor med i bilden.  Bara en kanin, och där låg den inte kvar.  När jag väl hade letat igenom handväska, matkasse samt varenda ficka mina kläder hade denna morgon, så började jag dissekera mina kläder.  Tror ni inte att den lilla prylen lyckats hitta ett litet hål i kappfickan, halkat ner och lagt sig i fodret?!  Jag fick verkligen leta innan jag överhuvudtaget kände det där lilla hålet!  Så fånga upp nyckelskrället samma håll var en utmaning, och numera är det väldigt lätt att hitta det där hålet – plus ett till, som snarare kan kallas en reva.  Och nyckelringen har fått en annan form och den formen har korrigerats med hjälp av tejp…

Makens febertopp är inget som på något sätt kan vara underhållande.  I coronatider är det inte lätt att få hjälp av vården.  Har man liknande symptom som pandemin så är det ingen som vill ta i en med tång – nästan.  Min själs älskade fick ändå tid hos sin läkare, och alla både tänkbara och otänkbara prover togs.  Ingen corona, till att börja med.  Med tanke på omständigheterna hade det kanske varit att föredra…  Felsök fick alltså fortsätta.  Visserligen gav febern med sig så småningom men hög feber i tre veckors tid är ingen höjdare och inget som är varken särskilt bra eller normalt.  Nog ordat om detta, just nu trevar vi lite i blindo.  Svensk sjukvård är inte vad den har varit eller kunde ha varit fortfarande om inte om fanns…


Sonen…  Han har inte heller haft något vidare flyt…  Ett av hans stoltare ögonblick var när han för en tid sedan för egna pengar köpte sig en efterlängtad bil.  Den är rymlig, den är snygg, och den rör på sig.  Något den inte är däremot är ny.  En del reparationer har det lagts ner pengar på och nu var det dags igen.  Något så enkelt som ett däckbyte visade sig bli en kostsam historia när dollargrinet hissades upp och andra fel hittades.  Det är till exempel inte så lyckat med en knäckt bakaxel…  Jag vet ju inte vad alla delar heter, men den trasiga prylen sticker ut från bakaxeln och tar sig så småningom bort mot däcket.  Sonen och jag bytte bilar eftersom däckverkstaden ligger tre minuters promenad från mitt jobb och det alltså är enkelt för mig att lämna bilen och ändå ta mig till jobb i tid. Efter bara en kort stund ringde sonen och lät väldigt slokörad:  ”Jag ber om ursäkt, jag satte dig i en dödsfälla…”  Det var ju absolut inte meningen, men det var bara att konstatera att jag haft lite änglavakt den morgonen.  Inget hade ju hänt, så jag funderade inte så mycket på det.  Det gjorde uppenbarligen mitt lilla barn, för rätt som det var började han sjunga i falsett och ropa på den gudomliga familjen.  En aning förvånad undrade ju den här mamman vad som hänt.  ”Jag skruvade fast mitt finger i en regel!!”  Den bilden fick jag först inte ihop riktigt, och ju mer han sa desto mer förvirrad blev jag.  Men det var inte riktigt läge att utveckla det ytterligare, så det fick vi ta vid ett annat tillfälle…  När han sansat sig lite kunde vi senare på dagen prata vidare och då om så världsliga saker som pengar.  Den här reparationen blir inte billig…


Som jag skrivit i ett nyligen publicerat inlägg har dottern skaffat ny bil.  Den gamla spelade henne för många spratt och nu tyckte vi alla att den gjort sitt i den här familjen.  Men fullt körbar, bara lite reparationer innan den skulle ut på marknaden.  När nu sonens bil inte skulle köras mer och han inte kan ha min bil hela tiden, så var det ju perfekt att köra syrrans gamla.  Inte heller här ville det sig riktigt.  Den gamla trotjänaren kom hem i en bogserlina med havererad växellåda.  Bara att konstatera att laga den inte skulle bli särskilt lönt…  Yngsta barnet lufsade med hängande huvud över gräsmattan fram till mig där jag låg på knä bland fjärilsbuske och ogräs.  Han såg ut som sju svåra år, som att han väntade sig en utskällning.  Jag är inte den typen som skäller ut mina barn, men för dem kan det ju räcka med att man himlar med ögonen och suckar.  Inte för att jag är en perfekt person, tvärtom, men döma andra är inte mitt jobb.  Hur som helst, det handlade helt enkelt om maximal otur.  Så vid det här laget är bilen strippad på allt av värde och redo för en skrot nära oss.  Makens uppdrag blir att hitta den som betalar bäst.  Slut på ämnet bilar!

Vi spinner vidare på sonens oflyt och går över till ämnet corona istället.  Det är inte lätt för någon att veta skillnaden på corona och ett svårare fall av pollenallergi.  Kan vara känsligt att bjuda hem den pestsmittade på fest, och låta honom jobba går ju inte heller.  Så det skulle coronatestas.  Pojken i mitt liv beställde en tid på ortens vårdcentral för allergitest och coronatest.  Allt genomfördes enligt planerna.  Men oj, något gick fel...  Det visade sig att papper på coronafritt kunde han inte få, för labbet hade slarvat bort provet!  "Sånt händer", hette det.  En hurtig kommentar och en axelryckning som orsakade mitt gossebarn ganska rejäla problem.  Ett negativt test att visa upp hos sin arbetsgivare kändes för honom angeläget, så därför gick han med på att ta om testet och själv köra till Malmö och lämna det.  Det var villkoret om han ville ha svar under helgen.  Sagt och gjort, en ny tops i näsan och provet avklarat.  "Du vet att du får köra och lämna det själv, va?"  "Ja, i Malmö, en kompis kör mig."  "Malmö?  Ni ska till Lund!"  "Ok... var i Lund?"  "Vet inte, förmodligen lasarettet."  Alltså, är det inte underbart?  Vårdcentralen vet inte ens vart de skickar sina prover!!  Och när sonen och hans friska kompis kom fram till lasarettet i Lund blev det intressant.  Efter flera försök så hittade de till slut rätt, och personen som tog emot provet kliade sig i huvudet med kommentaren att detta hade han aldrig varit med om tidigare.  Inte vi heller och vi hoppas verkligen att det inte behöver hända igen!  Svensk sjukvård - det känns tryggt...


Dottern har firat 25 år på detta klot.  Ömsom vin, ömsom vatten på den…  En kompis ville ordna en överraskningsfest som min tös skulle vara med att planera (hmmm) men den gick i stöpet.  Själv ville barnet ha en egen bjudning på lördagen efter den stora dagen, men besvikelsen var stor när alla hon hade i åtanke tackade nej med ursäkt att de hade annat för sig.  Stackars flicka, jag tyckte så synd om henne.  Vad hon däremot inte visste var att väninnorna ordnat överraskningsfest dagen innan, och det var top secret.  Sociala medier kan berätta hur glad hon var för den festen…  Som päron blir man ju inte bjuden på något sånt, men det riktiga datumet är vigt till oss oavsett vilken dag i veckan man fyller år på.  Vi hade redan bestämt att jag skulle komma hem till henne med en present och en blomma på kvällen efter jobb.  I coronatider och jag som enda symptomfria gäst fick det bli så.  Men när både son och make fått negativa svar så blev spelreglerna lite annorlunda.  Sonen hade dock bestämt annat den kvällen, men han var med på överraskningsfesten som då dämpade det dåliga samvetet.  Maken hade inga förhoppningar om att klara trapporna upp till tösens lägenhet, så berget fick alltså komma till Muhammed istället.  Hon var inte nödbedd – jordgubbstårta, kaffe, present, blommor och oss till sällskap.  Kunde det bli bättre…?


Midsommar är ju en helg som brukar avverkas den här månaden.  Så blev det även det här året, trots pandemier och annat skröfs.  Vi har som tradition att fira med vänner till oss, men det här året ville det sig inte riktigt.  Med en man som kanske bar på corona så var vi inte välkomna till vännerna.  Vem kan klandra dem, vi hade inte heller velat bjuda in coronasjuka människor till oss.  Det tråkigaste med detta var ändå min gula klänning…  Ni minns den där nya klänningen jag var så glad över för ett tag sedan.  Det var tänkt att klänningens premiär skulle bli vid just detta tillfälle.  Det sket sig, alltså…  Men envis som jag är så åkte klänningen på trots att maken sprang omkring i t-shirt och kalsonger.  Jag hade bestämt mig, och ha den skulle jag om så bara för några minuter.  Maken tyckte det var en dålig idé eftersom jag bara skulle spilla på mig (precis som om det är något jag alltid gör – vilket är typ sant), men det hjälpte inte.  Så klänningen åkte på, satt på kanske en timma, och det var den oskulden…  Förhoppningsvis dröjer det inte ännu ett år innan jag har den på nästa gång.


Musik: School’s out med Alice Cooper

Tjockistagetes - dig älskar jag lite extra

En dröm i gult - Glad Midsommar

Mitt första barn - 25 år gammal den 25 juni

Inspiration - Johannes Döparens Dag

Svårläst

Enligt min tro finns det vissa dagar som är bättre och viktigare än andra dagar att vara i kyrkan och visa sin vördnad.  Det är högtiderna.  Högtider är inte nödvändigtvis Påsk och Pingst och Jul och sådana högtider, utan en enklare högtid som Johannes Döparens födelsedag är också en högtid.  Idag var det denna dagen, och jag hade anpassat mitt schema under veckan så just den här dagen familjemässigt blev en bra dag att gå till kyrkan.  Kändes som om någon tyckte annorlunda...

Tidigare har jag bara gått i kvällsmässan, inte på sakramental välsignelse som börjar en timme tidigare.  I och för sig var det det första jag besökte när jag började gå i kyrkan efter år av frånvaro, men sedan gick jag inte dit mer.  Vet inte riktigt varför egentligen.  Mycket har nog berott på att det ofta är svårt att hinna dit eftersom det börjar kl 17 och jag jobbar till 16:30 (är det tänkt), och jag är inte en person som tycker om att komma för sent till saker.  Men efterhand har jag lärt mig att i den här församlingen åtminstone verkar det vara helt ok att komma lite när man känner för det.  Jag gillar det egentligen inte alls...  Ska man delta i något så kommer man i tid.  Idag var jag inte i tid.  Men jag har kommit till insikt om att det faktiskt inte är hela världen att komma lite sent till saker, så länge man inte gör det till en vana.

Jag var precis på väg att logga ut ur min dator och bege mig.  Klockan var nästan tjugo över fyra och det var stendött.  Men givetvis kom där ett mail och avbröt mina tankar.  "Vi är där och ska lasta men ingen vet något om den lasten!"  Kan det vara för att du är två timmar tidig och godset inte är klart, tänkte jag.  Det tog inte lång tid att reda ut, men det gjorde all tid i världen för mig.  Ett toabesök innan jag lämnade kontoret kändes nödvändigt efter allt det vattnet, och när jag sen stämplade ut var klockan 16:35.  Tjugofem minuter på mig, borde inte vara några problem...   Haha, trodde jag!  Det finns många olika vägar jag kan köra till kyrkan, men jag har en favorit som jag sällan avviker ifrån - Västra Hamnen.  Lite vägarbete, men inget som orsakar några problem.  Det blir ibland kö när man passerat Kockum Fritid, men hur illa kunde det vara?  Jätteilla!!  Kön började långt innan Kockum Fritid, och den rörde sig 10 meter varannan minut.  En liten biltur som tar sju minuter utan trafik tog den här dagen nästan en halvtimma!!  Så strax efter fem flåsade jag in i kyrkan, hittade en plats och slog mig ner.

Sen kom nästa dråpslag...  Hur jag än rotade i min väska kunde jag inte känna mitt glasögonfodral. Visst är min väska försvinnande stor, men det är mitt glasögonfodral också, så så lätt låter det sig inte slukas av handväskan.  Jag försvann under kyrkbänken och rotade i väskan säkert tre gånger, men utan resultat.  Och det finns ju gränser för hur mycket man kan sitta och prassla och joxa i ett kyrkorum där folk mer eller mindre sitter och mediterar.  Bara att inse - brillorna låg säkert hemma och latade sig i sitt rymliga fodral, helt likgiltiga för min prekära situation.  Så vad skulle jag nu ta mig till?  Det roliga är att jag många gånger tänkt just den här tanken - hur skulle det bli om jag råkade glömma mina glasögon och stå där utan dem i kyrkan?  Och varför är nu det så katastrofalt?  Jo, jag läser ganska ofta bibeltexterna, och stå framme i pulpeten och inte kunna läsa vad där står, det hade känts lite lagom pinsamt.  Och mycket riktigt:  "Vill du ta första läsningen och responsoriet?" Frågan kom från vår kvinnliga kyrkvärd mellan sakramental välsignelse och kvällsmässan.  "Javisst, men det får bli med solglasögon, jag har åkt ifrån mina vanliga."  Motförslaget blev att nere i sakristian finns en liten korg med kvarglömda glasögon, kanske något av de paren kunde passa.  Tja, varför inte, tänkte jag, bättre än att chansa på att det funkar utan glajor och bättre än solglasögon.  Tänk bara att stå där framme med divalater som en filmstjärna.  "Min framtid är så ljus att jag behöver solglasögon för att se den!"  Eller så solar jag mig i min egen strålglans...  Nej, det fick bli ett besök i sakristian.  Vår jovialiske kyrkoherde och omtänksamma kyrkvärd hade lite roligt åt mig och min hela situation, så det var bara att spåna vidare på temat ögon, brillor och syn en liten stund.

Det finns inte på kartan att tacka nej till en erbjuden läsning!  Ibland är det andra som får frågan, det är inte jag som styr över det, och just den här dagen gick den till mig.  Kanske vår herre tyckte det kunde bli kul att se hur jag skulle lösa detta.  Hoppas han blev nöjd!  Jag stegade i alla fall fram till altaret och intog pulpeten.  Lite stressad och uppspelt som jag var av hela situationen från det att jag klev in i kyrkan, så var jag kanske lite för avslappnad.  Boken låg uppslagen med bokmärket lagt tvärsöver vänster sida, vilket betyder att det är från höger sida man ska läsa.  Så varför började jag då möblera om?  Och jag hörde en röst som vänligt viskade:  "Andra sidan".  Tack Fader (kyrkoherden, inte vår herre...)!  "Det börjar ju bra, det här", kommenterade jag lite självkritiskt.  Jag kan inte svära på att det var glasögonens fel, men jag är inte heller säker på om jag verkligen hade börjat läsa från fel sida.  Jag brukar kolla noga och det brukar också bli rätt. 

Som vanligt en fin mässa och en lisa för min själ.  Glasögonen återlämnades med ett tack för lånet, nu återstod resan hem och en middag med männen i mitt liv...

Gör aldrig så mot mig igen...!

Reality - Äventyr i Grebbestad

Grebbestad - en roadtrip

Av anledningar som väl knappt undgått någon har jag inte varit ute och rest överhuvudtaget på senare tid.  Men nu var det dags för en liten tur till Västkusten.  Dotterns bil har sett sina bästa dagar.  Hon har påtalat detta länge, men maken har inte riktigt velat tro henne.  "Nej då, den går jättebra, behöver bara fixa ett par saker så är den igång igen."  Bilen i sig var underhållning...  Vindrutetorkarna levde sitt eget liv.  Startade man dem så slutade de inte gå - på väldigt länge!  När de till slut la av av ren utmattning så kunde det bli i vilket läge som helst.  Gärna tvärs över rutan!  Till slut tappade tösen tålamodet med det egensinniga fordonet och torkarna la av en gång för alla...  Hon fick själv köra till skroten och inhandla en ny spak inklusive motor.  Det tog sonen och maken tre timmar att få rätt på det.  Sonen är en hyfsat lugn och behärskad ung man, men han tog sin syster i upptuktelse och berättade för henne vad som skulle hända om hon bröt sönder en enda pryl till.  Ett "mhm" undslapp henne, och sen var det färdigdiskuterat.  Hur som helst, maken nagelfor ännu en gång Blocket och hittade en lagom bil till flickebarnet - en Ford Fiesta.  Den hade nästan allt, och det där nästan var något som lätt kunde lagas till.  Därav dagens berättelse om en liten tur till Grebbestad...


Dag -1

Som vanligt när jag ska iväg någonstans kunde jag inte sova kvällen innan.  Det var inte en liten tur in till Malmö och den kunde inte påbörjas kl 12 på dagen.  Nej, vi skulle köra över 40 mil och jag skulle upp vid typ 4:00!!  Vem i hela friden har uppfunnit en så okristlig tid!?  Rädd för att försova mig och lite störd över de rubbade cirklarna denna lördag, var jag ganska klarvaken.  TV:n gjorde inte sitt jobb, dvs fick mig att somna, utan jag fick ta till Glenda.  Glenda är rösten i min insomningsapp och hon brukar inte svika mig.  Men när jag fick starta om den längsta sömnappen så var det något som inte var som det skulle.  Alltså, jag skulle ju inte direkt med ett tidigt flyg som jag riskerade att missa.


Dagen

Jag kan ju inte kalla det för dag 1, för det finns ju inte någon dag 2...   Jag vaknade i alla fall i tid, det mycket tack vare sonen som blivit väckt av kompisar som behövde skjuts kvart i fyra på morgonen. Jag hann säga hej till en ung person som såg lika trött ut som jag kände mig, och så var han ute genom dörren.  Själv satte jag igång kaffebryggaren och bredde mackor.  Bra där, inga dyra och mindre välsmakande mackamackor på tapeten den här dagen.  Men så klart fick jag ränna runt och leta efter kylväskorna.  Var i hela friden hade jag nu lagt dem...?  Visst ja, en trappa upp!  Efter en del meckande med handväskor, huvudvärkstabletter, uppfräschande halstabletter, tandpetare (går ingenstans utan såna), osv osv så var jag ute genom dörren jag också.  Morgonen var behaglig med en lagom temperatur och en sol som gömt sig bakom några skyar.  Jag var nästan helt ensam på vägen, medtrafikanterna var lätträknade.  Dottern brukar inte ha svårt att komma ur sängen, men det hör ju till att man ringer och kollar, bara för att vara säker.  Så funkar mammor...

Vi var två sorgliga figurer som styrde kosan mot västkusten.  Vi snackade för att hålla oss vakna, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad vi pratade om.  Kanske vi inte var så vakna trots allt...  Eftersom det var tidig morgon var vi ganska ensamma på vägen.  Inte ens solen var vaken.  Eller jo, det var den säkert, men den hade inte dragit isär gardinerna.  Lika skönt, solglasögonen var inte heller vakna.  De fick ligga kvar i sitt fodral och sova en stund till.  Och vi bara körde och körde.  Inte förrän strax innan Kungsbacka blev det en glipa i molntäcket och solens strålar tittade fram.  Här blev det dags för dagens första stopp.  Dottern var kaffesugen och själv hade jag andra trängande behov.  Fräsch toa på macken, sånt tycker man om...  Men deras val av placering av fikabord lämnade ju en del övrigt att önska - precis utanför macken intill en väg som folk trodde var en parkeringsplats fast det inte var det.  Och så en hamburgerrestaurang mittemot.  Alltså, det fanns faktiskt gräs, förstår inte vad bordet gjorde på asfalten.  Efter att ha tankat oss själva men inte bilen så var vi på gång igen, men med en ny chaufför.  Bettan (ja, dottern har ett namn, men detta är ett av hennes många smeknamn) tog över ratten, och nu blev det åka av.  Jag är ingen slöfock i trafiken, men bra mycket lugnare än mitt äldsta barn.  I ärlighetens namn är det nog mitt humör tösabiten har ärvt, för mitt är borta.  Det måste ju ha tagit vägen nånstans.  Så ett antal svordomar, idiotförklaringar och obscena gester senare var vi framme vid träffpunkten - Sportshopen i Grebbestad.

Jag såg den på långt avstånd - den nya Betmobilen.  Den stod där, lite för sig själv på den stora parkeringen, liten och blå, söt för att vara en bil.  Den hade nog hetat Betsy om den varit med i "Bilar".  Bettan svängde ner till föremålet för sin ömma låga och parkerade på armlängds avstånd från både den blivande ägodelen och dess nuvarande ägare.  I dagens läge kan man inte vara nog försiktig, så avstånd till folk man inte känner är en god idé.  Efter lite snack hit och dit så satt vi i en annan bil än den vi kört dit med, och det tog inte många meter förrän den lilla bilen kändes som ens egen.  När tösen efter provturen parkerat den igen så sa hon lite tyst till mig:  "Ska vi öppna huven och titta?"  Det ena dumma fruntimret till det andra...  "Begriper vi nåt av det som finns där under?" "Nej..."  "Nej, det känns inte så lönt."  "Nej..."  Så papper skrevs och bytte ägare, pengar bytte bankkonto och därmed var Bettan med bil. 

Klockan var inte så mycket, jag tyckte det kunde passa med lite sightseeing när vi ändå var på västkusten.  Inte för att man inte varit där innan, men man kan inte bara köra till en sportaffär, köpa en bil, och sen köra hem igen.  Maken hade uttryckt sin önskan om båtfrysta räkor, men av någon anledning hade varken jag eller tösen lust att gå in där och handla.  Vem skulle äta de räkorna?  Det var 25 grader varmt ute, isen i kylväskan smält för längesen, och räkorna hade luktat som de lik de var innan vi hunnit halvvägs.  Sorry, en annan gång...  Det blev en liten fotosession på bryggan istället, några "Åh, så gulligt!!", "Ååh, titta svanar!", "Vilken ful tröja!"  "Det låter norskt,,," och "Söt kyrka!", och så var det hemgång.

Bettis körde efter mig.  Jag höll noga koll efter henne i backspegeln, var ju tvungen att vara säker på att hon hängde med och att det gick bra.  Det är märkligt med barn och föräldrar...  När barnen lever sina liv och vi föräldrar inte finns i närheten, då bekymrar man sig inte så mycket om dem.  Jag har ju ingen aning om hur länge hon är ute på kvällarna eller hur hon tar sig hem efter en kväll på stan.  Eller hur resan till Ullared gått, om trafiken varit besvärlig osv.  Men när vi är tillsammans på lite äventyr, då förvandlas man till en riktig hönsmamma.  Men dottern verkar inte bry sig så mycket om det, kanske hon tycker om att känna sig lite extra älskad och omhuldad, känna att vi bryr oss.  Det vet hon ju att vi gör, men ni vet vad jag menar.  Hur som helst, den lilla bilen hängde på bra, kanske sackade lite i backarna.  Men hon blåste om samma bilar som jag.  Respekt när Ford Fiesta blåste om en Mercedes SUV i uppförsbacke!  Bettan äger!  ,

Både små och stora bilar blir törstiga ibland, precis som deras förare.  Det blev dags att stanna och tanka, köpa något litet att äta, samt kolla in hemlighuset på nästa mack.  Nu var vi inte så långt från Orust och Tjörn, och jag måste medge att det hade varit mysigt med en tur ut på öarna.  Men det fick bli en annan gång...  Varsin drickyoghurt och blåstömning senare så var vi på g igen.  Allt flöt på, lugn trafik men den började tätna.  Bettan kvar i backspegeln.  Eller...?!  Nej ve och fasa!  Strax söder om Frillesås försvann Bettan ur min backspegel!  För många bilar emellan oss, hon var ohjälpligt borta!  Nej, av med Bettis, det får inte hända!  Genast lättade foten från gasen och blicken var som fastetsad i backspegeln.  Var det hon som kom där?  Nej, det var en annan...  Kunde det vara nästa?  Nej...  Men om något hänt, om bilen tappat fart eller börjat koka, då hade hon väl ringt mig?!  Men vänta - känner nog igen de lyktorna.  Jo, äntligen, Bettan på rätt köl igen!  Ordningen återställd...

En roadtrip är precis vad namnet antyder - en vägresa.  Hur länge kan man skriva om att köra bil på en motorväg utan att det blir trist?  Inte länge till, och det kändes likadant när man satt i bilen och bara körde.  Strax norr om Lund tröttnade Bettan på att hålla hastigheten, kopplade in Betmobilens raketväxel och försvann.  Låt henne köra, tänkte jag.  Detta är inte en hollywoodversion där hillbillies dyker upp med avsågade hagelgevär och vi får trampa gasen i botten och köra ifrån de tandlösa inavlade sydstatsmiffona.  Istället började jag kämpa med tröttheten.  Andningen gick ner på lågvarv och ögonen ville inte vara öppna längre.  Men hallå, jag kunde inte gärna stanna igen när det var så kort väg kvar, det här skulle bara besegras.  Så radion vakande till liv och jag med den.  Rockklassiker på hög volym, och så var det bara att rocka loss.  "I want to break free!", "She's a little runaway", "Ashes to ashes"...  You name it!  Vi klarade oss, och vid Lockarp skildes våra vägar.  Bettis mot Limhamn och jag själv mot Trelleborg.

Älskade dotter, det var ett nöje att få göra en liten roadtrip med dig!


Musik:  "I drove all night" med Roy Orbison

Dags igen

Första pausen

För Porsche gäller inga parkeringsregler...

Nya Betmobilen?

Kan du tro!  Nu kör vi!

Familjen Svan

Rum att hyra lite här och var

Bara helt enkelt västkusten...

Så länge skutan kan gå...

On the boardwalk...

Grebbestads uteliv - allt i ett

Super husse under bordet?

Sista stoppet - avstickare ut på öarna?

Inspiration - I natt jag drömde

En morgonsnabbis

Det sägs att drömmar varar bara en kort sekund, om ens så länge.  Jag tror att nedanstående lilla dröm varade i 8,5 minuter.  Och varför det?  Jo, den utspelade sig mellan två snoozar.  Jag vaknade av klockan i morse, stängde av den, somnade på en halv minut, snoozade i 9 minuter, drömde under tiden, vaknade av nästa signal.  Så där har vi det!

Märkligt så långt man hinner på 8,5 minuter!  Jag var på flygplatsen, har ingen aning om vilken.  Det var dock lite tvärtom, för när man skulle gå till gaten passerade man bagagebandet som löpte utmed gången man gick på.  Det syntes dock inte så tydligt, det var ett draperi för.  Draperiet slutade ovanför golvet så man skulle se bandet där bakom och kunna ta bagaget, men det var väldigt mörkt i det lilla utrymmet där bandet rullade.  Man skulle i alla fall plocka sin väska där trots att man var på väg mot gaten.  Jag gick och pratade med folk omkring mig, tror det var någon från kyrkan samt en del andra oidentifierade objekt.  Alla tog sina väskor, men när jag skulle ta min så kom den inte.  Jag fick känslan av att jag hade glömt den medan jag gick och pratade...!  Det var bara en mörkblå bag och en lika mörkblå jacka jag skulle plocka från bandet och ha med mig på resan.  Bakvänt och förvirrat?  Eller hur...  Det var väldigt trångt och litet där, och vi skulle precis vid bandet gå igenom en liten träport.  Den liknade mest bokhyllan Billy i björkfanér, fast utan hyllor och utan baksida.  Jag hann vakna innan jag gick igenom den lilla porten, men jag hann också befinna mig någon helt annanstans.  Tydligare än såhär kan jag tyvärr inte vara, jag har mest fragment av minnen.  Ett fönster, utland, känslan av en resa...  Ja, alla vet nog vad jag menar med röriga drömmar.

Nästa ringning väckte mig ur min knasiga dröm, jag lär aldrig få veta vart jag skulle resa...

Kapa draperiet...

...och häng det framför det här...


Bilder från internet