Reality - Augusti som gått

 Augusti 2020

Augusti verkar vara som april - vädret har svårt för att bestämma sig.  Att det är sommarens sista chans att visa sig från sin bästa sida, det är bara att acceptera.  Och det har varit många fina dagar.  Jag kom tillbaka till jobb efter mina tre veckor i juli, och min kollega som gick efter mig fick njuta av augustisolens bleka men värmande strålar.  Jag har aldrig brytt mig så mycket om hur vädret har varit under semestern eftersom jag är bra på att sysselsätta mig inomhus också.  Men visst, värme och sol tackar man ju så klart inte nej till.  Och vi nordbor behöver ju solljuset, det är ju också bekant.  Men som sommarens svar på vårens busiga månad så bjöd augusti på en blandning.  Att vakna en morgon och se gräset tindra av dagg, se solen börja röra på sig på östra sidan medan regnbågen mötte dess blick från väster.  Men inget regn... Att en annan morgon vakna och höra åskan mullra och regnet smattra på sovrummets fönsterruta och bara ligga och lyssna på naturens krafter under ett precis lagom varmt täcke.  Att sedan sitta och dricka morgonkaffet och fortsätta lyssna på regnet som mötte altantaket utanför köket...  Ljuvligt...!  Så när solen väl bröt igenom molnen blev man nästan lite besviken.  En regnig dag med soffmys och en god bok under en filt, det kändes ändå dags.  Men jag behöver inte vara orolig, den tiden kommer.  Och då kommer jag sakna de ljumma augustikvällarna och önska att jag uppskattat dem och tagit vara på dem lite bättre än jag gjort.  Det får bli nästa år...

Augusti är kräftans månad.  För min del avstår jag från dessa stackare.  Jag ser inte charmen med att bryta sönder ett djur så det krasmar och knakar, sedan tugga i sig dess rumpa och klor och suga ut innehållet i magen.  Och inte heller har jag mycket till övers (inget alls faktiskt) för att ta en levande varelse och koka den levande.  Man vet inte säkert i vilken utsträckning en kräfta känner smärta eller hur lång tid det tar för den att dö i det kokande vattnet.  Men att de känner, det gör de!  Varför skulle annars hummern vrida sig när den stektes levande i ett engelskt matlagningsprogram för ett antal år sedan?  Och ja, jag äter räkor, men jag försvarar det inte.  Det är lika synd om dem!  Ofta väljer jag dock bort räkor, precis som jag väljer bort kyckling samt inte introducerar nya köttsorter på min repertoar.  Men nu glider jag bort från ämnet... Våra bästa vänner ville bjuda oss på kräftor och räkor.  Lyckligtvis äter inte frun i huset heller kräftor, så hon och jag åt räkor.  Jag åt några stycken av ren artighet men det var nog mest bröd som slank ner.  Och därefter kakorna till kaffet, så klart.  Ja, kräftskiva var det, alltså.  Vi är inga människor som dricker någon nämnvärd halt alkohol.  Min käre make nöjde sig med läsk och jag med mineralvatten.  Starkölen lämnade vi till värdparet och det andra inbjudna paret.  Inte heller satt vi med lustiga hattar på huvudet eller blåste i diverse lurar och visselpipor, inga kräftlampor, inga serpentiner, inget sånt.  Det enda som kunde antyda kräftskiva var ett uppvikbart rött skaldjur som värdhustrun hängde upp i parasollet.  Maken som aldrig är sen med att på olika sätt visa hur mån han är om sin fru sa till oss andra att applådera henne när den lilla papphummern väl var på plats.  För det var en hummer, ingen kräfta.  Vad det än var så såg den både söt och glad ut där den hängde i parasollet och bidrog till en god stämning.  Jag passade på att prova kameran på min nya telefon.  Helt klart ett uppsving!

Sonen har våndats...  Bilen som han älskat så innerligt och vårdat med omsorg kommer snart få respass. Det kunde stå två päron och säga "Vad var det vi sa?", men sånt gör inte vi.  Grabben är vuxen, han måste få göra sina egna upptäckter och lära sig om det var bra eller dåligt.  Att bilen är fin och rolig att köra och så vidare råder det inga tvivel om.  Att den kostar mycket pengar råder det ju då inte heller några tvivel om.  Bakaxeln satt djupa spår hos vårt yngsta barn.  Tanken på att det nog kommer andra saker i framtiden, och att det kommer att kosta skjortan att laga det också, det var mer än han kunde klara av.  Så pärlan kommer snart att pryda en annons på Blocket.  Vi lever på drömmar här i livet, och sonen drömde om toyota celica härom natten.  Helt salig stapplade han ner till mig vid köksön och sa att han fått en uppenbarelse.  "Halleluja, äntligen!" tänkte jag som då står för det andliga i den här familjen.  Och så var det bara en dröm - om en bil...  Allvarligt talat, det var nog något av det mest mogna som kommit ur den unga pojkmunnen nånsin.  Helt plötsligt kastade han prestigen åt sidan och fattade beslutet att sälja sin BMW 530 2004 till förmån för en toyota celica modell 90-tal.  Det finns ju att välja på även där, så allt från Svedala till Umeå har objekt av intresse.  

Jag har funderat ett tag men inte kommit fram till något, än mindre kommit till skott.  Jag behöver hitta en ny träningsform, jag behöver röra på mig, få tillbaka flåset och styrkan och de muskler jag ändå lyckats skaffa mig efter alla år av kampsport.  Men ingen mer kampsport, den dörren är stängd.  Jag hade dock kunnat tänka mig yoga.  Nu är det ju lite sisådär i och med det välkända viruset som vägrar släppa taget, men någon gång ska man väl kunna leva normalt igen.  Men innan man kommer så långt...  Härom kvällen beslöt jag mig för att pröva mina styrkor.  Armhävningar får komma sen, ville inte tappa sugen efter första kvällen på så länge.  Så jag började med plankan.  Hade väl inte direkt något mål, men inte för mycket press och inte ge tappt för fort heller.  Så där stod jag, glad i hågen.  Går ju bra, detta.  Det blev en minut, och det hade kunnat bli mer om jag velat.  Men lite fick jag kämpa med att hålla ryggen rak och ändan hellre upp än ner.  Och magkulan efter sommarens grilloljor, den måste bara bort!  Plankan kändes som att den kunde bidra till det.  Lite varm och lite endorfinglad kröp jag till sängs, nöjd med mig själv och början på mitt liv efter sommaren.  Någon gång runt tretiden på natten vaknade jag av att mina ben verkade leva sitt egen liv.  Det kröp i både lår och vader och det var omöjligt att ligga still.  Det krypet har jag inte känt sen jag var gravid.  Ingen behaglig känsla!  Jag låg och vände och vred på mig, kröp ihop och rätade ut, inget hjälpte.  Så småningom provade jag att höja den nedre delen på sängen (sängen är ställbar) och då lyckades jag äntligen komma till ro, såvida jag inte somnade av pur utmattning efter allt sparkande hit och dit.  Men det var bara att konstatera att det säkert var plankans fel och att den kunde kamma sig för en lång tid framöver!

Att min make byter jobb lika ofta som andra byter skjorta, det börjar bli välkänt i vänkretsen.  Efter två månaders sjukskrivning blev den stackaren uppsagd innan provanställningen löpt ut.  På det här forumet vill jag inte yppa för mycket om våra funderingar kring uppsägningen, men att det ena hade med det andra att göra utan att man får säga det högt känns ganska uppenbart.  Men punkt där.  Efter att mannen i mitt liv tyckt lite synd om sig själv och slickat sina sår och passat på att bejaka sjukskrivningen hans kropp så väl behövde så fick jag för ett par veckor sedan ett sms där jag satt på jobb.  "Jag börjar jobba på måndag."  Att han sökt jobb på ett större företag som sysslar med avlopp dimension större, det visste jag.  Men att det skulle gå så fort...  Glad för hans skull blev jag så klart, men ändå lite orolig.  Skulle det funka?  Skulle han orka, skulle han bli sjuk igen, osv osv.  Det återstår att se, han är inne på sin andra vecka.  Och nu har han blivit skickad till Karlskrona i tre månader, så under fyra dagar får sonen och jag reda oss själva.  Jag kan inte annat än tycka att det är lite bra.  Om man aldrig är ifrån varandra, hur ska man då kunna längta efter varandra...

Augustimorgon

Augustikväll

Kräftskiva i vännernas trädgård

Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Perssons Cykel & Sportaffär – en samlingsplats för fix och hightech

Morfars och mormors granne Gustav Persson hade en liten firma.  Jag vet inte varför den bara hette Cykel & Sportaffär, för den gode grannen gjorde så mycket mer än så.  Det fanns kanske inte plats för fler bokstäver på huset…

Vi köpte en del cyklar hos Gustav.  Det var väl egentligen mest jag som var i behov av cyklar eftersom jag var den växande parten i familjen.  När jag vuxit ur min trehjuling fick jag den röda bambinocykeln, levererad från Gustav Perssons Cykel & Sportaffär till angränsande fastighet, dvs morfar och mormor. Stödhjul fanns inte på kartan, så det var bara att öva balans på denna lilla cykel.  Den var ju inte så stor och det var inte så långt till marken, så skadan blev inte särskilt omfattande.  Men några sommarknän fick jag säkert ändå när jag ihärdigt tränade tvåhjulscykling på morfars och mormors garageplan.

Liten blir stor, och bambinon blev lite svår att cykla på när jag kom upp i kanske femårsåldern.  Mamma höll nog på att bli galen på mitt tjat om en kedjecykel.  Bambinon hade tramporna i framhjulet samt handbroms.  Mina kompisar hade kedjecyklar, så det var ju jag också tvungen att ha.  Och så var det säkert, för knäna slog i styret och det blev omöjligt att cykla ordentligt.  Om det blev Gustav som fick sälja en kedjecykel låter jag vara osagt, men om det var så så var det bara med lite hjälp.  Min första kedjecykel (även den röd) kom hem till oss i morfars duett, inköpt begagnad i den stora staden Tranås.  Så nu skulle det bli cykla av!  Jag hade varit nästan ensam i byn om en bambino, bara grannpojken Ville hade en.  Den var orange.  Jag har faktiskt skrivit om dessa cyklar i ett tidigare inlägg, så jag ska inte fördjupa mig i det. Så min nya cykel blev en mörkröd flickcykel med kedja, medan Villes nya blev en orange pojkcykel med högt styre och limpsadel.  Nu var vi ”inne”.

Den här lilla cykeln hade jag mycket roligt med.  Men även den blev ju så klart för liten efter inte alltför många år.  När det blev dags att börja skolan nyttjade vi än en gång Gustavs tjänster, och den här gången vågade jag vara lite wild and crazy och välja en turkos cykel med raka styren.  Välja och välja…  Det fanns ärligt talat inte mycket att välja på, så om man inte var helt insnöad på en viss färg eller en viss stil så fick man ta vad som passade i storlek.  Så jag och säkert mamma eller morfar gick den smala trätrappan upp till loftet där Gustav hade cyklarna som fanns till salu.  Undrar hur länge de stod där egentligen.  Det var inte så många och jag kan inte påminna mig att kunderna strömmade för att köpa Gustavs cyklar.  Men vi var flitiga kunder, hur kunde man vara annat när man bodde så nära varandra.  Och det var också nära när man behövde hjälp med punktering eller smörja kedjan eller byta ringklocka eller helt enkelt bara fylla på luft i däcken.

Skolstart fjärde klass.  Kompisarna gjorde stora ögon: ”Va, har du den cykeln fortfarande?”  Barnen nere i byn hade alla fått nya cyklar, och mitt hopp stod då till den kompis som bodde längre upp i backen. Kanske hade hon kvar sin gamla.  Men nej… ”Nej, Ingrid har också en ny cykel.”  Jaha…  ”Mamma!!  Jag behöver en ny cykel, alla mina kompisar har fått nya cyklar!  Och det måste vara en växelcykel!”  Så ett nytt besök hos Gustav fick det bli, val av cykel blev den cykel som var möjlig att välja för mig.  Den här gången stod det en rödmetallic monark med ett ganska stort styre, och den hade växlar – två stycken, som man bytte genom en kort trampning bakåt.  När man trampade i tvåan klickade det även när man trampade.  Fräckt!  Så nu var man ”inne” igen.  Den här cykeln kostade 2085 kronor, och den följde mig under många år.  När jag så småningom bytte ut den var det nio år senare, och då hade inte Gustav kvar sin lilla rörelse.  Faktiskt, så fanns han inte själv kvar bland oss…  Men den gamla kompisen stannade i familjen.  Morfar tog över den.  Inte för att han cyklade särskilt ofta, men den passade honom och var bra som en extrahoj.  Mormor hade sin egen cykel, en röd (!) gammal trotjänare sen 40-talet säkert.  En fin sak som jag minns med nostalgi.  Mer om den i ett senare inlägg.  Hur som helst, Gustav målade om den lite skavda cykeln, så sen blev den klarblå.  Inte till dess fördel, kan jag säga.  Men vi skjuter inte budbäraren, vet inte vem som valde den hemska färgen…  För övrigt, undrar vad som hände med de gamla cyklarna när jag förbrukat dem.  Bambinon lekt jag själv slut på, den stod i morfars och mormors källare i många år.  De andra vet jag helt enkelt inte…

Så vad var då Gustavs övriga inkomster?  Ja, det är här ”hightech” kommer in i bilden.  Han sålde TV-apparater.  Morfar och mormor hade en gammal svartvit TV, född 1900-frösihjäl.  Den vägde bly och hade inte ens egna fötter utan stod på ett trästativ.  Och där på tidigt 70-tal var det dags att skaffa färg-TV, för då hade Gustav fått in den senaste modellen (kanske…).  Alltså, den var bara så modern!  Alla knapparna för olika funktioner kunde man låsa in bakom en smal lucka!  Och nyckeln var så lätt att vrida runt, bara ett litet mjukt motstånd när smäcken gick i.  Men ve och fasa…!  Det fanns bara tre färger i TV:n – rött, blått och grönt!  Alltså, det var tydligt, en färgsymbol längst ner bland funktionerna kunde ju inte ha fel!  Men Gustav lugnade mig – det var bara en symbol som talade om att det var just en färg-TV.

Så det var inte bara cyklar som bars ut från Gustavs lilla affär.  Det kånkades alltså även TV-apparater.  Här var jag dock inte med och valde ut några apparater, så jag vet faktiskt inte var de stod.  Det var inte bland cyklarna uppe på loftet, så mycket vet jag.  Då hade man burit ihjäl sig.  Men Gustav hade också en liten verkstad, och där fanns en fullbelamrad arbetsbänk och en massa små lådor och kartonger med diverse tillbehör.  Här stod också den lilla oljekannan för smörjning av kedjor och annat.  Hela Gustavs lilla ”uthus” doftade av olja och andra vätskor, tjärat trä, och andra dofter som uppkommer i såna här affärer.  Lite gammalt i bemärkelsen ”som man gjorde förr”.  Jag kan ännu känna den doften, och det är så roligt att ha upplevt den här tiden och hela miljön.

Gustav dog någon gång i början på 80-talet, minns inte exakt vilket år.  Hans begravning var den första begravningen jag varit på, och det var så klart sorgligt.  Elin var förkrossad, och det var också sorgligt. Elin finns ju inte heller kvar i livet, men både hon och Gustav lever kvar i mitt minne för all evighet.  Dessa snälla människor var en del av min barndom, och det är jag dem evigt tacksamma för.

Gustavs lilla sportaffär

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Reality

 

The blackest of years

That have no sound

Inspiration - I natt jag drömde

 Ingen ro, ingen vila

I natt har det varit helt galet med drömmar!  Det sägs att om man drömmer så har man inte nått den djupa sömnen man behöver för att återhämta sig riktigt.  Så är det säkert, för jag har inte varit människa på hela dagen - huvudvärk, trött, ovillig att göra något som helst.  Men låt mig börja från början...

Jag var på stan med svärmor.  Nu talar jag om min "biologiska" svärmor, min mans mamma.  Hon var allt annat än rörlig när hon blev gammal, problem med rygg och och höfter som hon hade.  Men i min dröm sprang hon hela tiden ifrån mig.  Hon blev akut kissnödig och sprang jättefort för att hitta en toalett.  Själv skulle jag gå till en järnhandel som lagade mobiltelefoner, eftersom min var sönder.  Den järnhandeln var av det gamla slaget, liknade mest en handelsbod, mörk träinredning och doft av oljor, fernissa och lösningsmedel, och fullt av små lådor med olika skruvar, muttrar och spikar och olika redskap.  Och så lagade de mobiler...  Jag ville ha kvitto, men tjejen i kassan sa att ägaren skulle bli arg, för han körde det mesta svart.  Ägaren var förresten den samme som en av våra åkare på jobb.  Ganska passande, han är lite av en pirat...

I nästa dröm - som hakade på den förra - satt jag i en buss påväg till Skara domkyrka.  Vi var på skolresa, och min bästa kompis på högstadiet var också med på ett hörn.  Vi var inte så många i bussen, så jag hade ett eget säte, och sätet på andra sidan gången var också ledigt.  Så gick det på en tjej som envisades med att lägga sina grejor på sätet bredvid mig, och sedan ta hela sätet på andra sidan gången.  Jag fattade inte varför.  Av alla säten hon kunde välja i bussen så var hon tvungen att välja just dessa säten...

Sen var jag tillbaka hemma igen.  Maken ville jag skulle åka in till stan och fixa något till honom, och det gjorde jag, jag tog motorvägen som jag alltid gör.  Trafiken var helt galen!  Och motorvägen såg inte riktigt ut som vanligt, det korsade andra vägar över och bilar svängde mitt framför näsan på mig.  Till och med cyklister på motorvägen!  Hur cyklar ni, är ni tokiga?!  Så insåg jag att jag själv också cyklade...  Oj då, jag hade glömt att det är förbjudet att cykla på motorvägen.  Men det kändes närmare än småvägar.  Och min cykel var röd, det är den inte i verkligheten.  Så jag svängde in vid en grusväg, och nu började det likna mina hemtrakter.  Trafiken var borta och jag var ute på landet.  Precis vid grusvägens början, lite vid sidan om, låg ett kärr.  Det såg mörkt och läskigt ut så det skulle jag undvika.  Istället hoppade jag av någon anledning i en vattenpöl på grusvägen.  Den var djupare än jag trodde och full av diverse äckligheter. Det kändes som att stoppa fötterna i någon sorts blaskig och sönderhackad genomskinlig gelé som bara fick mig att sjunka djupare och djupare och nästa inte komma upp.  Det lyckades till slut och mina skor bara dröp av vatten. Då kom det två damer, som en osynlig röst sa var två nunnor.  Det låg ett kloster en bit bort.  Den ena nunnan hade ett dok och bägge hade prästkragar fasttejpade på halsen.  Vi pratade och den ena kramade om mig och ville inte släppa mig, jag tyckte det var lite konstigt såhär i coronatider.  Så sa hon några ord som jag inte förstod och när jag frågade vad jag skulle göra så sa hon att jag skulle upprepa dem, vid typ bön eller meditation.  Sen var jag med nunnorna, vi var på typ en förskola och ritade och målade med barnen.  Väl hemma igen såg jag min man slinka förbi i en morgonrock som liknade min.  Den tvättade jag i en zinkbalja och då såg jag den var precis likadan som min egen.  Så coolt att vi hade likadana morgonrockar...

Morgonrocken