Reality - Januari som gått

Januari 2021

Så många tankar har snurrat i mitt huvud.  Jag visste redan att den här dagen skulle komma, men jag visste inte när.  Sedan visste jag när.  Tiden går så fort, men jag försökte ändå hålla fast vid stunderna, tvinga timmarna att gå saktare...  så sakta så de nästan stod stilla.  Jag ville hålla kvar dig, bara en stund till.  Bara ett år, en månad, en dag, en timme...  Men det gick ju inte...  Jag till och med hjälpte dig.  Du var så glad och förväntansfull, men samtidigt var du livrädd.  Kanske, kanske skulle du ångra dig.  Det fanns tid ännu.  Men så skulle det inte bli, och jag skulle aldrig be dig stanna.  Du skulle bara veta att jag ville att du skulle stanna, det räckte.  För jag älskar dig så mycket...  Och om du är glad, då är jag också glad.  Du var bara ett lån, mitt barn, och det var dags att lämna tillbaka dig till det okända fria.  Jag har gjort det en gång innan.  Det känns...  Det är tyst och tomt och det ekar, både i rummet och i mitt huvud och i mitt hjärta.  Eller i mitt bröst där hjärtat en gång satt, för någon slet precis ut det.  Du var den sista jag hade kvar.  Min sista länk till den lyckliga dysfunktionella familjen.  Ensam stod jag där och andades dig, för du var ändå kvar.  En byrå med några av dina saker, ditt skrivbord med spår av frustration och utlopp, din drömfångare.  Jag undrade om din dröm om frihet fanns kvar i den...  Nu måste jag lära mig att sluta lyssna efter dina ljud ovanför mitt sovrum.  Jag måste sluta undra om du vaknar i tid till ditt jobb.  Jag måste sluta lyssna efter din bil och ditt "heej" när du kommer in genom dörren.  Och jag måste sluta sörja dig som en död, du har precis börjat leva...

Nej, min son är inte borta, han har bara flyttat hemifrån.  Dottern flyttade hemifrån för över fyra år sedan, och nu precis som då tog det inte lång tid för mig att inreda ett rum som blivit över.  Dotterns rum blev det där extrarummet där man ställde in saker man inte riktigt hade någon bra plats för men som skulle få en bra plats med tiden.  Det rummet behövde avlastas...  Strykbrädan med all stryktvätt, symaskinen med tillbehör samt ett utrensat linneskåp hittade upp till sonens rum och skrivbordet som han av platsbrist lämnat kvar blev mitt home office.  Och mer ska det bli, en sak i taget bara.  Sonens kommentar när jag rumsterade om efter hans syster var att det minsann inte tog lång tid att städa ut henne.  Det tog ännu kortare tid att städa ut honom.  Jag undrade varför...  Mina älskade barn som så gärna fått bo kvar ett tag till, hur kunde jag ha så bråttom att ta över deras rum?  Jag kom på det ganska snart:  Survival skills!  Det funkar inte att skapa altare över dem, det hade bara gjort det hela värre.  De finns bägge två i min närhet och i mitt hjärta, och vill de komma och sova över så finns det plats i deras gamla rum även om det ser lite annorlunda ut.  Så nu ska alltså jag och maken gå och nöta på varandra.  Hittills har det gått bra, det är nästa lite som innan vi fick barnen.  Mys i soffan, handla pizza, ta dagen lite som den kommer.  Ja alltså, vi är fortfarande i arbetsför ålder, inga nyblivna pensionärer som försöker få tiden att gå.  Vi ska bara vänja oss vid att en ny epok i vårt liv har tagit sin början.  Men vi finns alltid för våra små älskade barn, för stora blir de aldrig ens när vi är nästan 100 och de har gått i pension...

Varför börjar januari sällan bra?  Ett antal kändisar har gått bort, relativt många på kort tid.  Covid för säkert ett par av dem.  En kollega fick säga farväl till sin far som också gick bort i sviterna efter viruset som vägrar ge vika.  Fadern var över 90 så det hade väl inte dröjt så länge ändå, men sorgen finns ju där oavsett.  Värre var det då säkert för en annan kollega vars mor hastigt gick bort bara lite över 60 år gammal.  Och en gammal vän till oss förlorade sin bror, som varit sjuk en ganska kort tid.  Ingen vet vad han dog av.  Han var inte heller gammal nog att dö redan, typ runt 60.  Och i tidningen läste jag min husläkares dödsannons.  Han var den första läkaren jag gick till efter jag flyttat ner hit, och jag stannade hos honom i många år.  En oerhört sympatisk läkare, frid över hans minne!  Men det värsta dödsfallet var nog makens kollega.  En tidig morgon i januari, blixthalka på förrädiska skånska landsvägar, krock mellan två bilar. Maken passerade olycksplatsen som var full av blåljus av olika slag.  Inte hade han en aning om att det var hans kollega som låg och dog i bilvraket, endast 27 år gammal.  Det ligger fortfarande sordin på livet som går vidare för teamen som jobbat ihop med denna unga pojke...

Men det finns lite glädje också, så klart!  Pajasen är efter mycket om och men och mycket buller och bång äntligen ute ur Vita Huset!  Att det blev anarki på Washington DC's gator och husockupering av Kapitolium och sex döda i samband med det kändes väldigt oamerikanskt och ovärdigt, men en del inbitna republikaner vägrar fortfarande inse att världen har skrattat åt Trump och samtidigt fruktat galningen under fyra års tid.  Världens farligaste president har lämnat byggnaden, nu kan det bara bli bättre!  Biden hittar på andra saker som jag inte är positiv till, men han är åtminstone politiker som också vet hur en sådan uppför sig inför andra världsledare.  Återstår att se hur det går för honom, för det blir inte lätt att städa upp efter en narcissist av sällan skådat slag.  Det andra positiva är att coronakurvan börjar peka neråt i de södra delarna av vårt avlånga land!  Vaccinationerna är i full gång, även om en av leverantörerna inte riktigt fullföljt sin del av avtalet enligt EU.  Pengarna kanske inte räckte till den där sista viktiga substansen, den som skulle ge effektivt skydd även för de äldre.  Money talks...

Det går galningar lösa i Malmö.  Ja, det är ju inget nytt, det har vi ju vetat länge.  Men det har tillkommit några.  En del försöker skada hundar genom att baka bullar med glasbitar i och slänga ut vid klassiska vovvestråk.  Andra vill skada barn och slänger ut knark vid dagis (ja, jag kommer alltid säga dagis, ni kan ju bötfälla mig eller kasta mig i finkan om ni tror att det hjälper!).  Någon uppfinningsrik idiot hade fyllt ett chipsrör med cannabis.  Och på ett dagis hade barnen lekt restaurang och fått sin första tripp.  Alltså...  Pengar styr här också, vad gör det om en femåring blir hög som en julgran, bara avskummet kan göra sitt byte.  Stick och brinn, rötägg!  En annan galning tycker inte om träd.  Han har säkert blivit attackerad av ett träd i en dröm en gång i barndomen, så den stackaren är säkert bara missförstådd.  Vad idioten än har för anledning, så har han huggit och skurit av bark från träd på olika platser i Malmö.  Duktigt folk på kommunen har plåstrat om träden och de verkar hämta sig bra.  De har liksom kommit till akuten, blivit  sydda och fått såren omlagda och får gå på regelbundna kontroller tills såren är läkta.  Och kurvorna ser bra ut, febern har gått ner och träden äter och dricker igen även om de är trötta och tagna av överfallen, lite i chock förutom de fysiska skadorna.  Vad är vitsen?!  Träd är vackra, och vi behöver dem för att må bra på alla sätt.  Är detta tacken för att de står och glädjer oss och hjälper oss att andas?  Och att tilltagen kostar sexsiffriga belopp är ju inte heller oviktigt i sammanhanget.  De pengarna hade man kunnat spendera på annat...  Vad är det för fel på folk?!  Eller för att citera en klok kollega:  Vad är det för rätt på folk?  För det är mer fel än rätt på de flesta nu för tiden...

Min bil är borta...  Min kära bil som färdats så många mil tillsammans med mig.  Vi har varit i Norge, Danmark, Nederländerna och runt om i det egna landet.  I vått och torrt, storm och solsken, halka, natt som dag, har min pärla varit en trogen följeslagare.  Och den har hjälpt två barn att klara sina uppkörningar.  Men när pengar snackar så får även vänner gå.  Arbetet som krävdes var för omfattande för att vara ekonomiskt försvarbart, så det fick bli en rockad.  Maken körde till Kristianstad och bytte min BMW mot en Volvo. Kvar här hemma stod BMW nummer två som nog kände sig lite förvirrad över vem som nu skulle köra den.  Volvon blev juridiskt sett min men ska mestadels köras av maken.  Makens BMW kommer mestadels köras av mig.  Krångligt?  Nja, man vänjer sig.  När man numera mest jobbar hemma så behöver man knappt någon bil alls.  Men det kommer en tid...

Musik:  "Empty rooms" med Gary Moore                                                                                                                      "Everyone says hi" med David Bowie                                                                                                              "Beautiful boy" med John Lennon                                                                                                                    "Time to say goodbye" med Sarah Brightman och Andrea Bocelli

Baby Boy's own place

Tack och farväl Pärlan, min trogna vän

Välkommen till mitt nya arbetsrum

                                                     

Inspiration - I natt jag drömde

 Morocco Revisited

Jag befann mig i ett stort hus, kändes gammalt och kallt, stora rum med stenväggar målade i terrakottarött. Barnen var med, men jag tror inte maken var det.  Däremot en del kompisar från folkhögskoletiden.  Jag satt i en gammal soffa med barnen på varsin sida om mig.  Sonen satt till vänster, kanske i sjuårsåldern. Dottern låg till höger om mig, hade kurat ihop sig under en mörk filt, som om hon frös och mådde dåligt. Hon var dock i samma ålder som hon är nu.  

Det kändes som om vi höll på att planera något, jag och kompisarna.  En resa till Agadir i Marocko.  Det blev ju drömlikt panikartat och ingenting funkade, precis som vanligt.  Jag letade efter min handväska där jag hade alla väsentliga tillhörigheter såsom pengar, pass och biljetter.  Vi hade tagit oss så långt som till dotterns lägenhet i Malmö, var vi hade varit innan har jag inte en aning om, men inte var det Malmö i alla fall.  Jag skulle leta efter väskan där också, men det blev inte så.  Istället sa jag till kompisarna de kunde åka utan mig.  Det var inte lönt att leta, väskan var borta.  Det gjorde ingenting, jag hade ju varit i Agadir innan.  Två gånger faktiskt.  I verkligheten är det tre, men spela roll...

Och jag vet inte hur det gick, för väckarklockan ringde mig.

Strandpromenaden i Agadir

Inspiration - I natt jag drömde

 Jag finns överallt

Att jag har en blogg är ganska uppenbart.  Men hur många visste att jag hade en podcast också?  Inte många, inte en enda faktiskt, allra minst jag själv.  Ja, det har jag ju inte, men i drömmarna kan man ha både det ena och det andra.  

Tydligen hade jag startat en podcast.  Jag hade ingen aning om hur man gjorde, eller ens vad den skulle handla om, men det fanns utbildning och "support" för det.  Jag stod i en glasbur där jag skulle göra min podcast, men eftersom jag inte visste att det var min tur eller hur det skulle gå till så hade jag någon bredvid mig och han skulle då hjälpa mig.  I den här lilla glasburen fanns det små bås, och jag stod i det ena och i ett bredvid mig stod ingen mindre än Morronrocks ena radiopratare Hans Wiklund.  Han stod och babblade på och försökte få mig att börja prata, jag var ju ändå "on the air" med min pod.  Riktigt vad han sa minns jag inte, men det var lite irriterade pikar, typ att nu var det dags att säga något, men hon fattar inte, kom igen.  Så där stod jag bredvid Hans Wiklund, lurar över öronen och vid en mikrofon med filter.  Egentligen var min podcast bara något jag gjorde i förbifarten, jag höll på med något utanför mormors och morfars hus i Frinnaryd.  Tror en del gamla kompisar var med i bakgrunden.  Men står man i en radiostudio så är det väl bäst att snacka...

Hans Wiklund (bild från internet)

Inspiration - I natt jag drömde

 Starstruck

Det var längesen jag drömde något vettigt!  Jag vet inte om nattens dröm var direkt vettig, men den hade i alla fall ett sammanhang och bestod inte av en massa korta fragment.

Jag hade fått tag i biljetter till en konsert med en död person, ingen mindre än David Bowie!  Biljetterna liknade mest pantkvitton och de var olika långa.  (Kan det ha att göra med att jag och dottern i verkliga livet härom dagen pantade två stora sopsäckar med flaskor och burkar och drog ut fyra kvitton ur pantapparaten...?)  Jag var ansvarig för biljetterna och jag höll dem i handen hela tiden istället för att lägga ner dem i min väska.  Jag till och med höll dem ut genom fönstret i bilen medan vi körde.  Vi var en grupp personer, som en förening eller något sånt, och vi skulle ut och roa oss.  Tyvärr så flög biljetterna ur mitt grepp och en och en försvann de.  Jag var lite orolig för att vi inte skulle komma in på konserten, men tänkte att det skulle väl inte vara så svårt att få tag i nya.  David själv fanns i min omedelbara närhet, och jag nöp honom i armen och sa att han inte skulle bry sig om att folk påstod att han var död.  Så hade jag också en fråga till hans fru Iman:  "Brukar David vara i tid på scenen eller brukar han vara försenad?"  Jag passade också på att fråga om jag kunde skaffa nya biljetter vid insläppet, och det var inga problem sa hon.  Men jag var noga med att poängtera att jag själv skulle skaffa nya biljetter, det skulle inte hon ha besvär med.  Jag hann dock vakna brutalt av alarmet innan jag hann gå på konserten...

He's not dead, he's just resting...

 

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Blackstar

 Something happened on the day he died...

Inspiration - Bowie Lyrics Quote Buddha of Suburbia

 

So I'll wait until we're sane
Wait until we're blessed

Reality - December som gått

 December 2020

Julstöket börjar för mig vid första advent.  Det är stökigt och jobbigt att ge sig in i loftgången och dra fram de tre flyttkartongerna med julsaker.  I första skedet ska adventsljusstaken fram, kläs med vitmossa, tomtar, flugsvampar och stearinljus.  Sen ska stjärnor och ljusstakar upp, och de vanliga lamporna får stryka på foten under denna korta men intensiva perioden som advent, jul, nyår och trettonhelg innebär. Och så ska man fram med stor tomte, småtomtar, mellanstora tomtar, julgran, julby med fiberoptik, juldukar, julgardiner osv osv.  Lussekatter ska bakas, och om lusten faller på kan man också koka knäck och ischoklad samt göra mozartkulor.  Om lusten faller på, alltså.  Det gjorde den inte.  Däremot blev det lussebullar i två omgångar.  Jag bakade första satsen dagen före Lucia, och det blev strykande åtgång på den.  Någon vecka senare blev det lussebullebak version två.  Till och med min käre son, som inte brukar strö beröm omkring sig, tyckte att runda två var precis lika bra som runda ett.  Det tar jag som en enorm komplimang!  Men åter till bak 1.  Det drog ut på tiden, för degen skulle jäsa länge i två omgångar, först nästan tre kvart i bunken, sen bakas ut, och så skulle bullarna jäsa lika länge till under bakduk på plåt.  Det låg nybakade lussebullar på hela köksbänken, och det luktade jäst och saffran i hela huset.  Så vi somnade till doften av nybakat, och den doften dröjde sig kvar ända till morgonen när vi trötta halvsov vid lussemorgon söndagen den 13 december, för trötta för att gå ur sängen och fixa kaffe med nybakade lussebullar.  Det fick vänta några timmar...

Nästa stök:  Julklappar.  Förr var det något av det roligaste jag visste, handla julklappar, slå in dem, sätta etiketter och placera dem under granen.  Nu är det bara ett enda stort måste.  Och hjärnverksamheten bakom...  Vilken press!  Vad ska jag köpa till dem, vad önskar jag mig själv, vart ska jag köra och handla för att inte verka korkad och utsätta mig för corona?  För sent ute för att beställa på nätet var jag så klart. Hade kanske funkat, men eftersom Post Mord - förlåt, Post Nord - hade bölat i dagstidningen att de gick på knäna bland alla paket så kunde ju inte jag spä på det.  Alltså, inte för deras skull, det är deras jobb, så sätt igång och gör det!  Nej, jag tänkte på mina nära och kära som inte skulle behöva få sina julklappar två månader efter jul.  Så ut i handeln bara!  Första stopp Svågertorp.  Bäst att vara förberedd, tänkte jag, och snodde på mig ett munskydd.  Oj, så duktig jag kände mig!  Lite märkligt ändå...  Det var första gången jag hade munskydd och då såg jag alla de som inte hade det.  "Det där kunde varit jag", tänkte jag utan att lägga någon värdering i det.  Jag är nämligen inte övertygad om munskyddens förträfflighet.  Tidigare såg jag dem som har munskydd.  Ojdå, smittad!  Eller rädd för att bli det, kanske riskgrupp.  Nåväl, det skadar inte, så det är upp till var och en.  Jag ställde i alla fall bilen vid Elgiganten och promenerade därifrån till utvalda butiker.  Första omgången julklappsshopping var för mig enkel, men det var för att jag parkerade bilen.  Att köra runt på området var totalt meningslöst, för där var bilar och köer överallt.  Vädret var allt annat än mysigt, men vadå...!  Kapuschong är ett utmärkt tillbehör.  Men precis som med lussebullarna så blev det en upprepning några dagar senare.  Det var bara att konstatera att en kväll mitt i veckan var ett betydligt bättre val än en söndag vid middagstid.  Tomt överallt!  Sonen som brukar vara uppdaterad på Svågertorps tider gav mig hålltid öppet till 20.  Det höll inte Stoff och Stil med om.  Jag gick in där, och blev genast "hjälpt" av en välvillig dam på tygavdelningen.  När jag sa att jag ville titta på gardintyg gapade hon och hasplade ur sig "Nu?!"  Nej, i morgon!  Vad fan tror du, klart jag menar nu!  "Vi har stängt så du får komma tillbaka i morgon."  "Eller så går jag någon annanstans" svarade jag rappt och marscherade snabbt ner till Ikea ett stenkast längre bort.  Alltså, när kunden väl är i butiken kan man väl inte neka honom eller henne hjälp?  Vad är det för service?  Så någon gardintyg där lär det inte bli i första taget.  Problemet är bara att min käre make vill ha en gardinkappa till sitt arbetsrum, men det verkar vara omöjligt att hitta.  Ikea hade något som mest passade i ett sommarstugefönster, men det fick bli den så han skulle ha något.  Efter runda två var jag nöjd och frasen "mission accomplished" dök upp i min skalle hela vägen hem igen.  Jag kommer leva länge på att Ikea föreföll övergivet och att jag delade trappan med en enda person när jag kom in...  Det lär inte hända igen i första taget.

Men man ska inte bara handla julklappar och stöka hemma, man ska ge blod också.  Jag försöker pricka in det varje år till julhelgerna och det passade bra att besöka blodbussen i Vellinge dagen före julafton.  Så glad i hågen tog jag en nummerlapp, fyllde i min hälsodeklaration och satte mig sen i bilen för att vänta. I rådande tider bör man inte trängas inne i bussen, och ute var det kallt.  Men jag satt där lite väl länge.  När jag kom ut ur bilen hade mitt nummer redan ropats upp och det var bara att ta en ny lapp i takt med självkritisk tandagnisslan.  Och till ingen nytta, för jag fick ändå inte donera något blod.  Jag hade tagit en förbjuden tablett, och det hade inte gått tillräckligt lång tid sedan den inmundigats.  "Men du kan gå till Triangeln om en vecka."  Det hade jag inte alls lust med, helt värdelöst med både läge och parkering.  Men, det var snart jul, så ok då.  Eftersom där är gott om bussfiler i området kring Triangeln så ställde jag GPS i bilen så jag skulle hamna rätt.  Så blev det inte...  Den tog mig bakvägen så jag hamnade någonstans bakom Möllevångstorget och fram till Triangeln låg en cykelväg i vägen för min framfart.  Ont om tid hade jag och inte alls lust att snurra rundor i ett område jag sällan eller aldrig befinner mig i.  Men den välsignade dottern guidade mig på telefon och till slut hittade jag till eländet.  Men var fanns blodgivarparkeringen?!  Lastzon går fetbort, det fick bli parkering i korttidsfilen.  Men vem betalar?  Det brukar inte blodgivarna behöva göra nämligen.  Det fick väl bli jag då tills jag fått reda på vart jag egentligen skulle.  "Parkeringsgaraget, sen får man en biljett här." Aldrig i livet!!  Jag hatar parkeringsgarage, är alltid livrädd för att fastna därinne och inte komma ut, och jag hade inte tid att springa rundor bara för att någon fått en idé om att flytta blodcentralen bort från sjukhusområdet.  Det mest korkade beslutet nånsin!  Nej, det fick bli risk för att få parkeringsböter.  Så mycket väl medveten om att blodtrycket säkert nått toppen förklarade jag min prekära situation för bioanalytikern som tog sig an mig. "Ja, ditt blodtryck är lite väl högt, men det är lägre än sist så vi kör på det."  Jag har alltså lite för högt blodtryck...?  Ska man göra något åt 145/90?  Tror inte det, jag fick ju donera mitt blod till slut.  Så med armen i bandage och ytterligare en öronlös mugg till min samling gick jag ut till min bil som saknade parkeringsbot och körde vidare till kyrkan för en stunds kontemplation.  

Men där har varit en julafton och en nyårsafton...  Som alla vet så är inte något sig likt den här jul- och nyårshelgen.  Julafton var enkel i år.  Jag hade jobbat hemifrån de senaste veckorna och de här sista tre dagarna innan jul var det lugnt på arbetsfronten.  Så onsdagen kunde enkelt kombineras mellan julstök och arbete.  Så blev det julafton och jag var tacksam över att jag gjort så mycket dagen innan.  Jag vaknade ändå med panik, för jag mindes plötsligt att jag glömt stryka och lägga på juldukar och byta till julgardiner.  Det innebar ett par timmar vid strykbrädan, det...  Och det skulle dammsugas, dukas, fixas fram mat till bordet, de sista julklapparna skulle slås in, och till på köpet skulle jag duscha.  Minsann om jag inte skulle gå och handla också!  Men jag lyckades, fick till och med lite tid över.  Sonen var snäll nog att förbarma sig över sista inköpet, så jag kunde ta itu med resten.  Dukar och gardiner - check.  Dammsugning - check.  Dukning - check.  Men sen: Skinkan skulle ur aluminiumfolien och upp på uppläggningsfatet.  Det gick sådär...  Grisbiten hade dödsryckningar, tog sats och hoppade på mig, landade på köksgolvet och flydde ut i hallen rakt mot ytterdörren!  Här gällde det att agera snabbt!  Tur ingen såg, tur ingen hörde.  Jag grabbade tag i den sprattlande skinkan (så kändes det!) och placerade den vänligt men bestämt på huggkubben.  Tur jag dammsugit innan, nu kunde jag bara dra loss ett hårstrå som var på villovägar.  Nyårsafton var däremot makens dag.  Han och kompisen hade varit och handlat och min halvt om halvt proffskock till make skulle fixa maten till oss och även mat till en annan kompis och hans familj eftersom de låg sjuka i corona och hade liite svårt för att fixa nyårsmat själva.  Så oxfilé med hasselbackspotatis, bearnaisesås och wokade grönsaker kittlade dödsskönt i kistan.  Ovanpå det marängsviss signerat undertecknad.  Den här dagen fick jag dock gå och handla det sista.  Jag brottades ett tag med mig själv om bil vs promenad till affären.  Promenad vann, men med en tung ryggsäck och tre tygkassar var jag rätt slut när jag kom hem.  Folk som kanske såg mig när jag vandrade hemåt trodde nog att jag var full eftersom balansen mellan kassarna inte var den bästa.  Men full fanns inte på kartan.  Både maken och jag agerade chaufförer under både kvällen och natten.

Inte heller detta år fick jag dansa i glittrande långklänning på en gatsbyfest full av champagne och konfetti.  Undrar om det någonsin kommer att hända...  Men jag led inte brist på firande och festligheter. Hela byn smällde och sprakade och himlen lystes upp av fyrverkerier.  Det skickades upp mer fyrverkerier någonsin tidigare, precis som om man verkligen ville se till att 2020 skulle försvinna en gång för alla. Så plötsligt tog det slut.  Fyrverkerierna försvann lika snabbt som de kom, och strax efter midnatt var det tyst.  2020 var borta för alltid, avskytt och saknat av ingen.  

2021 blir starten av något nytt, precis som det brukar.  I lite större omfattning, dock.  Jag har att se fram emot ekande tomhet i vårt hus.  Sonen har nämligen fått en lägenhet och flyttar om ett par veckor.  Separationsångesten är ett faktum för päronen.  Sonen själv har bara ångest.  Och nu när jag precis har hämtat honom efter nyårsfesten och hör honom gå runt i sitt rum på ovanvåningen så känner jag bara hur mycket jag kommer sakna honom.  Dottern har flyttat ut för längesen, detta gossebarn var det sista barnet jag hade kvar här hemma.  Som jag önskar att jag kunnat njuta av hans sällskap bara ett par år till...  Snälla pojke, väx inte upp...  Det kommer dröja länge innan jag slutat lyssna efter hans steg, beviset på att han kommit hem och är välbehållen och trygg.  Men det är hans val, det är detta han vill, och då är jag glad för hans skull.  

För övrigt har dotterns bästa kompis, tighta vänner sen skoltiden, fött sitt första barn.  Välkommen till världen, lilla pojke!  Nu är jag nästan mormor...  

Musik:  Vår julskinka har rymt med Werner och Werner (Sven Melander och Åke Cato),                                           Separation Road med Anna Ternheim (album) 

Lussebullar rond 1

Första ljuset bränt, nu går vi mot Lucia

Julrusch incognito