Spirit says...: Reality - December som gått

December 2020

Julstöket börjar för mig vid första advent. Det är stökigt och jobbigt att ge sig in i loftgången och dra fram de tre flyttkartongerna med julsaker. I första skedet ska adventsljusstaken fram, kläs med vitmossa, tomtar, flugsvampar och stearinljus. Sen ska stjärnor och ljusstakar upp, och de vanliga lamporna får stryka på foten under denna korta men intensiva perioden som advent, jul, nyår och trettonhelg innebär. Och så ska man fram med stor tomte, småtomtar, mellanstora tomtar, julgran, julby med fiberoptik, juldukar, julgardiner osv osv. Lussekatter ska bakas, och om lusten faller på kan man också koka knäck och ischoklad samt göra mozartkulor. Om lusten faller på, alltså. Det gjorde den inte. Däremot blev det lussebullar i två omgångar. Jag bakade första satsen dagen före Lucia, och det blev strykande åtgång på den. Någon vecka senare blev det lussebullebak version två. Till och med min käre son, som inte brukar strö beröm omkring sig, tyckte att runda två var precis lika bra som runda ett. Det tar jag som en enorm komplimang! Men åter till bak 1. Det drog ut på tiden, för degen skulle jäsa länge i två omgångar, först nästan tre kvart i bunken, sen bakas ut, och så skulle bullarna jäsa lika länge till under bakduk på plåt. Det låg nybakade lussebullar på hela köksbänken, och det luktade jäst och saffran i hela huset. Så vi somnade till doften av nybakat, och den doften dröjde sig kvar ända till morgonen när vi trötta halvsov vid lussemorgon söndagen den 13 december, för trötta för att gå ur sängen och fixa kaffe med nybakade lussebullar. Det fick vänta några timmar...

Nästa stök: Julklappar. Förr var det något av det roligaste jag visste, handla julklappar, slå in dem, sätta etiketter och placera dem under granen. Nu är det bara ett enda stort måste. Och hjärnverksamheten bakom... Vilken press! Vad ska jag köpa till dem, vad önskar jag mig själv, vart ska jag köra och handla för att inte verka korkad och utsätta mig för corona? För sent ute för att beställa på nätet var jag så klart. Hade kanske funkat, men eftersom Post Mord - förlåt, Post Nord - hade bölat i dagstidningen att de gick på knäna bland alla paket så kunde ju inte jag spä på det. Alltså, inte för deras skull, det är deras jobb, så sätt igång och gör det! Nej, jag tänkte på mina nära och kära som inte skulle behöva få sina julklappar två månader efter jul. Så ut i handeln bara! Första stopp Svågertorp. Bäst att vara förberedd, tänkte jag, och snodde på mig ett munskydd. Oj, så duktig jag kände mig! Lite märkligt ändå... Det var första gången jag hade munskydd och då såg jag alla de som inte hade det. "Det där kunde varit jag", tänkte jag utan att lägga någon värdering i det. Jag är nämligen inte övertygad om munskyddens förträfflighet. Tidigare såg jag dem som har munskydd. Ojdå, smittad! Eller rädd för att bli det, kanske riskgrupp. Nåväl, det skadar inte, så det är upp till var och en. Jag ställde i alla fall bilen vid Elgiganten och promenerade därifrån till utvalda butiker. Första omgången julklappsshopping var för mig enkel, men det var för att jag parkerade bilen. Att köra runt på området var totalt meningslöst, för där var bilar och köer överallt. Vädret var allt annat än mysigt, men vadå...! Kapuschong är ett utmärkt tillbehör. Men precis som med lussebullarna så blev det en upprepning några dagar senare. Det var bara att konstatera att en kväll mitt i veckan var ett betydligt bättre val än en söndag vid middagstid. Tomt överallt! Sonen som brukar vara uppdaterad på Svågertorps tider gav mig hålltid öppet till 20. Det höll inte Stoff och Stil med om. Jag gick in där, och blev genast "hjälpt" av en välvillig dam på tygavdelningen. När jag sa att jag ville titta på gardintyg gapade hon och hasplade ur sig "Nu?!" Nej, i morgon! Vad fan tror du, klart jag menar nu! "Vi har stängt så du får komma tillbaka i morgon." "Eller så går jag någon annanstans" svarade jag rappt och marscherade snabbt ner till Ikea ett stenkast längre bort. Alltså, när kunden väl är i butiken kan man väl inte neka honom eller henne hjälp? Vad är det för service? Så någon gardintyg där lär det inte bli i första taget. Problemet är bara att min käre make vill ha en gardinkappa till sitt arbetsrum, men det verkar vara omöjligt att hitta. Ikea hade något som mest passade i ett sommarstugefönster, men det fick bli den så han skulle ha något. Efter runda två var jag nöjd och frasen "mission accomplished" dök upp i min skalle hela vägen hem igen. Jag kommer leva länge på att Ikea föreföll övergivet och att jag delade trappan med en enda person när jag kom in... Det lär inte hända igen i första taget.

Men man ska inte bara handla julklappar och stöka hemma, man ska ge blod också. Jag försöker pricka in det varje år till julhelgerna och det passade bra att besöka blodbussen i Vellinge dagen före julafton. Så glad i hågen tog jag en nummerlapp, fyllde i min hälsodeklaration och satte mig sen i bilen för att vänta. I rådande tider bör man inte trängas inne i bussen, och ute var det kallt. Men jag satt där lite väl länge. När jag kom ut ur bilen hade mitt nummer redan ropats upp och det var bara att ta en ny lapp i takt med självkritisk tandagnisslan. Och till ingen nytta, för jag fick ändå inte donera något blod. Jag hade tagit en förbjuden tablett, och det hade inte gått tillräckligt lång tid sedan den inmundigats. "Men du kan gå till Triangeln om en vecka." Det hade jag inte alls lust med, helt värdelöst med både läge och parkering. Men, det var snart jul, så ok då. Eftersom där är gott om bussfiler i området kring Triangeln så ställde jag GPS i bilen så jag skulle hamna rätt. Så blev det inte... Den tog mig bakvägen så jag hamnade någonstans bakom Möllevångstorget och fram till Triangeln låg en cykelväg i vägen för min framfart. Ont om tid hade jag och inte alls lust att snurra rundor i ett område jag sällan eller aldrig befinner mig i. Men den välsignade dottern guidade mig på telefon och till slut hittade jag till eländet. Men var fanns blodgivarparkeringen?! Lastzon går fetbort, det fick bli parkering i korttidsfilen. Men vem betalar? Det brukar inte blodgivarna behöva göra nämligen. Det fick väl bli jag då tills jag fått reda på vart jag egentligen skulle. "Parkeringsgaraget, sen får man en biljett här." Aldrig i livet!! Jag hatar parkeringsgarage, är alltid livrädd för att fastna därinne och inte komma ut, och jag hade inte tid att springa rundor bara för att någon fått en idé om att flytta blodcentralen bort från sjukhusområdet. Det mest korkade beslutet nånsin! Nej, det fick bli risk för att få parkeringsböter. Så mycket väl medveten om att blodtrycket säkert nått toppen förklarade jag min prekära situation för bioanalytikern som tog sig an mig. "Ja, ditt blodtryck är lite väl högt, men det är lägre än sist så vi kör på det." Jag har alltså lite för högt blodtryck...? Ska man göra något åt 145/90? Tror inte det, jag fick ju donera mitt blod till slut. Så med armen i bandage och ytterligare en öronlös mugg till min samling gick jag ut till min bil som saknade parkeringsbot och körde vidare till kyrkan för en stunds kontemplation.

Men där har varit en julafton och en nyårsafton... Som alla vet så är inte något sig likt den här jul- och nyårshelgen. Julafton var enkel i år. Jag hade jobbat hemifrån de senaste veckorna och de här sista tre dagarna innan jul var det lugnt på arbetsfronten. Så onsdagen kunde enkelt kombineras mellan julstök och arbete. Så blev det julafton och jag var tacksam över att jag gjort så mycket dagen innan. Jag vaknade ändå med panik, för jag mindes plötsligt att jag glömt stryka och lägga på juldukar och byta till julgardiner. Det innebar ett par timmar vid strykbrädan, det... Och det skulle dammsugas, dukas, fixas fram mat till bordet, de sista julklapparna skulle slås in, och till på köpet skulle jag duscha. Minsann om jag inte skulle gå och handla också! Men jag lyckades, fick till och med lite tid över. Sonen var snäll nog att förbarma sig över sista inköpet, så jag kunde ta itu med resten. Dukar och gardiner - check. Dammsugning - check. Dukning - check. Men sen: Skinkan skulle ur aluminiumfolien och upp på uppläggningsfatet. Det gick sådär... Grisbiten hade dödsryckningar, tog sats och hoppade på mig, landade på köksgolvet och flydde ut i hallen rakt mot ytterdörren! Här gällde det att agera snabbt! Tur ingen såg, tur ingen hörde. Jag grabbade tag i den sprattlande skinkan (så kändes det!) och placerade den vänligt men bestämt på huggkubben. Tur jag dammsugit innan, nu kunde jag bara dra loss ett hårstrå som var på villovägar. Nyårsafton var däremot makens dag. Han och kompisen hade varit och handlat och min halvt om halvt proffskock till make skulle fixa maten till oss och även mat till en annan kompis och hans familj eftersom de låg sjuka i corona och hade liite svårt för att fixa nyårsmat själva. Så oxfilé med hasselbackspotatis, bearnaisesås och wokade grönsaker kittlade dödsskönt i kistan. Ovanpå det marängsviss signerat undertecknad. Den här dagen fick jag dock gå och handla det sista. Jag brottades ett tag med mig själv om bil vs promenad till affären. Promenad vann, men med en tung ryggsäck och tre tygkassar var jag rätt slut när jag kom hem. Folk som kanske såg mig när jag vandrade hemåt trodde nog att jag var full eftersom balansen mellan kassarna inte var den bästa. Men full fanns inte på kartan. Både maken och jag agerade chaufförer under både kvällen och natten.

Inte heller detta år fick jag dansa i glittrande långklänning på en gatsbyfest full av champagne och konfetti. Undrar om det någonsin kommer att hända... Men jag led inte brist på firande och festligheter. Hela byn smällde och sprakade och himlen lystes upp av fyrverkerier. Det skickades upp mer fyrverkerier någonsin tidigare, precis som om man verkligen ville se till att 2020 skulle försvinna en gång för alla. Så plötsligt tog det slut. Fyrverkerierna försvann lika snabbt som de kom, och strax efter midnatt var det tyst. 2020 var borta för alltid, avskytt och saknat av ingen.

2021 blir starten av något nytt, precis som det brukar. I lite större omfattning, dock. Jag har att se fram emot ekande tomhet i vårt hus. Sonen har nämligen fått en lägenhet och flyttar om ett par veckor. Separationsångesten är ett faktum för päronen. Sonen själv har bara ångest. Och nu när jag precis har hämtat honom efter nyårsfesten och hör honom gå runt i sitt rum på ovanvåningen så känner jag bara hur mycket jag kommer sakna honom. Dottern har flyttat ut för längesen, detta gossebarn var det sista barnet jag hade kvar här hemma. Som jag önskar att jag kunnat njuta av hans sällskap bara ett par år till... Snälla pojke, väx inte upp... Det kommer dröja länge innan jag slutat lyssna efter hans steg, beviset på att han kommit hem och är välbehållen och trygg. Men det är hans val, det är detta han vill, och då är jag glad för hans skull.

För övrigt har dotterns bästa kompis, tighta vänner sen skoltiden, fött sitt första barn. Välkommen till världen, lilla pojke! Nu är jag nästan mormor...

Musik: Vår julskinka har rymt med Werner och Werner (Sven Melander och Åke Cato), Separation Road med Anna Ternheim (album)