Reality - Februari som gått

 Februari 2021

Så fick vi vinter ändå...  Kylan satt långt inne, men den kom till slut.  Till och med snön kom!  Den kom lite i januari också, men fick ju så klart inte ligga och dra sig särskilt länge.  Jag blev så urbota trött på folk som la upp bilder på både instagram och facebook, skickade meddelanden och hade sig.  "Ååh, vi har så mycket snö, det bara vräker ner, och kallt är det, flera minusgrader, jag tog en lång promenad ikväll, pulsade i snön.."  Bla bla bla...!  Alltså, jag är avundsjuk!  Det är bara att erkänna, jag besitter denna fula egenskap ibland och jag rår inte för det.  Avundsjuk, jag är så avundsjuk!!  Jag vill också ha snö, kallt, sparkföre, skidspår, skridskobanor och allt det där.  Jag vill inte ha en massa bilder med texter som "Utanför mitt hus ikväll, så vackert med snön på träden!"  "Jag gjorde snöänglar på framsidan, de syns ända hit!  Se så vackra de är i ljuset från snölyktan som jag byggde innan kylan kom!" Halleduttan då, så redig du är!  Så när vintern kom till Skåne blev det med iskall förnumstighet på fejan:  "Nu har vi också snö, så det så!"  Så kom inte här och kom ni andra med era skrytbilder!  Men mitt grannskap vet inte alltid vad som gäller när det kommer snö.  Skotta sin uppfart, det ska man så klart göra.  Men inte klockan elva på kvällen när arbetande folk ska sova!  Inte heller halv sju en söndag morgon när arbetande folk ska sova!  Våra grannar av det lite äldre slaget är hur rara och trevliga och gemytliga som helst.  Men de är pensionärer!  För dem finns inte "dags att sova, tidig morgon i morgon" eller "sovmorgon, så skönt att slippa vakna tidigt".  Den ena dagen är den andra lik och när det är mörkt dygnet runt, vem håller reda på klockan?  Alltså, för att förstå var jag kommer ifrån...  Jag är uppvuxen med allt det där med snö, skottning och andra nöjen...  Ni som har läst mina inlägg från barndomsbyn vet hur mycket roligt jag har haft i snön.  Här nere får man leva med ett halvår av grådaskig, blåsig och skittråkig meningslös höst!  Hösten är fin och välkommen där i september-oktober, men sen framåt sen november/tidig december så får flingorna gärna börja trilla ner.  Ingen blåst, inga plusgrader, utan runt fem minus och lagom stora snöflingor.  Nåja, vad är väl en bal på slottet...

Skridskobanor, ja.  Apropå dem...  Jag kan inte för mitt liv begripa att folk inte lär sig!  Det har varit hur många rapporter som helst om människor som gått genom isen och drunknat.  Vad har de där ute att göra?! Alla vet att det är vatten därunder, och även om det varit kallt ett tag och isen tjocknat, så finns där alltid svaga punkter.  Låt bli att gå ut på isen!  Och ett korkat påstående till:  "Isen måste vara minst tio centimeter tjock."  Låter ju vettigt...  Men hur ska jag kunna veta ur tjock isen är!?  Syns det ovanpå?  Jag brukar liksom inte springa omkring med ett måttband och en isborr i handväskan.  Nej, låt sjöarna vara ifred på vintrarna, det finns spolade isar.  Envisa människor, lär er något när ni läser om olyckstillbuden!

Sonen har bott i sin lägenhet i drygt en månad nu.  Vi päron försöker vänja oss, men det går sådär...  Det handlar inte om att ha utflugna barn, det går betydligt djupare än så.  Från början var det maken och jag. Det var vi två och en hund, vi gjorde vad vi ville när vi ville.  Vi var bottenlöst förälskade och lika själviska som alla andra som inte har någon annan att ta hänsyn än oss själva och varandra.  Att man vill ha barn, föröka sig, leva vidare, det är en naturlig utveckling och något de flesta vill.  Så när vi lekt färdigt så blev det så.  Det var en ny fas i livet när tösen gjorde entré.  Hon kom och vände upp och ner på hela vår tillvaro, och att behöva göra avkall på det där självupptagna det var ingen större uppoffring trots allt. Man skulle bara vänja sig vid att en mycket liten krabat behövde en och och älskade en ovillkorligen.  Och det var ju så klart ömsesidigt.  Krabat nummer två kom ett tag senare, men den här gången var man proffs. Omställningen blev inte lika stor, för man hade ju gjort det en gång innan.  Det var inte bara att sätta sig i bilen och köra iväg.  Nej, man skulle packa skötväska, bilbarnstol, spänna fast barnet, packa vagn eller sulky, bara för att vända efter ett par kvartet bort för man glömt plånboken eller något annat viktigt.  Mjölk i tuttarna, gröt i huvudet...  Men när vi påbörjade våra ferrariavbetalningar så kändes tjugo år fram i tiden väldigt avlägset.  Det var det inte...  Så nu sitter vi där, två grånade päron i ett hus med tomma rum men ändå inte.  Vad gör vi nu då?  Ska vi sitta och vänta på pensionen och sen på döden?  Det blir ju inte så mycket mer...  Därute rasar pesten.  Vi kan inte gå ut och äta, vi kan inte gå på bio, vi kan inte resa bort, vi kan knappt umgås med våra äldre nära och kära, och några helgfiranden inom det närmaste lär det inte bli tal om.  Och det lilla sociala man ändå haft när man gått i affärer och undrat hur korkade människor där kan vara - mamma, pappa och tre ungar handlar tillsammans - till och med det känns hotat.  Nödvändigheten är ju uppenbar, men alltså sitter vi och tittar på varandra, på TV:n och på kaninen.  Vi är lite tillbaka där vi började för nästan trettio år sedan...  Bara vi, bottenlöst älskande varandra trots nöd, motgång och sjukdom.  Vi två och en kanin.  Barnen kom, såg och segrade, de finns men det gick så fort att vi knappt hann reagera.  Två världar har kolliderat, nu ska vi bara hålla reda på vilken tid vi lever i.  

Oj, det där planerade jag inte.  Det är inte så depressivt som det låter, vi är trots allt rätt nöjda med tillvaron.  Våra älskade, härliga, underbara barn som vi är så stolta över!  Att barn flyttar är en naturlig del av livet, det drabbar alla föräldrar.  Allt annat vore onaturligt.  Jag var bara inte beredd på att det skulle bli så tomt efter barn nummer två flyttat.  Barn nummer ett vände upp och ner på vårt liv när hon föddes, barn nummer två vände upp och ner på vårt liv när han flyttade.  Dottern är lite sällskaplig, hon kommer och tittar till oss ibland.  Hon bjuder oftast hem sig själv, medan sonen inte springer ner några dörrar precis. Jag antar att den nyvunna friheten fortfarande är nyhetens behag.  Så vill man träffa honom så får man muta honom och ungen tackar aldrig nej till lasagne.  På februaris sista dag hade dottern bjudit hem sig, och vi hoppfulla föräldrar tänkte att det vore trevligt med en familjemiddag.  Och jag tyckte det kunde passa med lite hembakade bullar dessutom.  Middagen hade jag tänkt servera kl 19, då skulle bullbaket vara avklarat och maten därefter, lagom innan nyheterna.  Men där rasade hela planeringen:  Sonen skulle till gymmet kl 19 fick vi veta när han ringde och accepterade inbjudan, så mat innan dess.  Oj, där blev det bråttom helt plötsligt!  Jättedegen jag satt på jäsning bakades till hälften medan den andra hälften fick jäsa mer än planerat för jag blev tvungen att sticka emellan med lasagne.  Och inte bara en lasagne utan två!  Dottern har fått för sig att hon inte ska äta kött, så det skulle bli vegetarisk lasagne till henne och mig och vanlig lasagne till de två herrarna.  Fråga mig inte hur jag lyckades, men jag bakade dubbel sats kanel- och kardemummabullar och två sorters lasagne utan att krocka allt ätbart i ugnen, och maten uppäten 18:50 i takt med att sista plåten bullar gräddades i ugnen.  Lite hjälp av barnen med sista handen vid maten och dukning av bordet, annars var det högsta växel!  

Förutom att fåglarna sjunger medan vårsolen värmer (från -12 till +12 på en vecka!) så börjar ännu en granne i kvarteret att gräva pool.  Snarare regel än undantag att man ska ha pool.  Det kan jag ärligt säga att här är jag inte ett dugg avundsjuk!  Ju fler pooler jag ser grävas desto mer övertygad blir jag om att vi inte ska skaffa pool.  Svensson, Svensson...  Vårt område är ett 70-talsområde.  Det är grönt och lummigt och uppvuxet, men vår del av området har alla hus i spegelvända modeller i gult tegel och gavlar i brunt, grönt eller rött.  Kan låta trivialt, men de färgerna har valts av en anledning:  De är varma toner som passar bra till gult tegel.  Men sen kommer nytänkande nästa generation.  Här vill man ha andra färger, och kletar grått på gaveln istället.  Snyggt tyckte jag först, men vad var det som var fel med den bilden?  Jo, grått är en kall färg och passar inte alls till den varma gula.  Det såg helt fel ut!  Men många tyckte det var helsnyggt, så nu finns det ett antal villor med grå gavlar.  Sen kom en granne och byggde pool.  En efter en har grannar följt efter.  Det är som en farsot!  När en granne startar grillen en lördagkväll i juni så tänds grillarna en efter en i grannskapet.  Sen startar de traditionella tv-programmen som bara måste ses, i vardagsrum efter vardagsrum.  Sen fattas bara helgens rajtantajtan i sovrummet, det ska också göras i hus efter hus...  Med andra ord, vi är en familj som inte rättar oss i ledet.  Vi vill inte ha en grå gavel eller en pool, vill vi grilla mitt i vintern så gör vi det, vill vi äta pizza en lördagkväll i juni så gör vi det, vi vägrar mello och dokusåpor för att vi helt enkelt inte är intresserade.  Och rajtantajtan?  Alltså, något får jag hålla för mig själv...

Vårt område ska få fyrfackstunnor!  Äntligen slipper vi sysavhörnan i köket, nu kan vi sortera direkt i tunnorna!  Hurra!!  Första mars skulle nya entreprenören ta vid, och med en viss känsla av vemod rullade jag ut tunnorna för sista gången i torsdags morse.  Trodde jag...  I söndags ihop med morgontidningen låg meddelandet jag inte alls ville ha:  "De nya tunnorna kommer bytas ut successivt under april månad." Alltså, jag får se det så här:  En kasse i var hand och en promenad i vårsolen - motion.  Absolut sista besöket vid återvinningscontainrarna nånsin...?  För sorterar gör vi ju.  Det hjälper säkert ett träd i Amasonas om jag slänger kaffefiltret i en papperspåse...  Jag vill ändå tro det, i ett större sammanhang.  Men säg det till Kina...

Musik:  "Season in the Sun" med Terry Jackson                                                                                                           "Walking on Thin Ice" med Yoko Ono

              

Så ska en vinter se ut

En kall kväll

Gå inte ut på isen

Inte så kallt som det verkar, våren knackar på

Ok, ni får bo kvar ett tag till

   

 

Inspiration - I natt jag drömde

 Hangman

Äntligen har jag drömt något sammanhängande.  Det har annars varit lugnt och tråkigt på den fronten på ett tag.  Sen om det var en trevlig dröm är ju en annan sak.  Inte alls trevlig, faktiskt.  Riktigt obehaglig om jag ska vara ärlig.  Men det är ändå kul att drömma...

Jag befann mig i närheten av mitt jobb, men miljön var inte Frihamnen utan vilda västern.  Någon hade bestämt sig för att jag skulle dö, typ avrättas, men rörigt som på drömmars vis vet jag inte varför.  I ett stort träd hängde en snara, och några personer testade om den höll.  De gjorde det på barns vis, lekte och pillade och skrattade och till och med jag själv ville prova.  Snaran var tjock som en tross och den skulle gå flera varv runt halsen.  Inte kan man väl dö i den där, tänkte jag helt logiskt.  Den såg alldeles för "bekväm" ut.  Men det sa jag ju inte högt...  Det var nog fler som hade samma tankar, för där fanns också en cowboy med ett gevär.  Om det inte gick att hänga mig så kunde man ju skjuta mig...  Men det blev tvärtom.  Jag låg på marken, livrädd medan jag väntade väntade på skottet som jag visste skulle komma, och jag visste att det skulle göra ont och att det nog skulle döda mig.  Och cowboyen sköt mig i vänster sida.  Sedan väntade jag på nästa kula som borde bli i huvudet.  Långsamt och segt på drömmars vis blev det bara en kula för min baneman blev liksom inte färdig.  Jag var skjuten, jag borde inte röra mig, men jag gjorde det ändå.  Nu var det dags att bli hängd.  Jag ställd mig upp och närmade mig snaran.  "Jag vill ha en präst!" skrek jag.  Och någonstans ifrån dök det upp en svartklädd präst.  Han liknade mest Clint Eastwood iförd Father Browns svarta prästkappa med tillhörande hatt.  Men medan snaran lades runt min hals kom det förbi en stor färja och starka armar tog fatt i mig och lyfte mig över relingen.  "Vi har räddat dig, du behöver inte vara rädd mer.  Du lever!"  Lyckligt slut, typ...

En rejäl snara

Inspiration - Thoughts

 

Reality - Det gäller inte mig

 Restriktioner - inte lika för alla

Snart skulle toappret komma tillbaka.  Men bara snart...

Nu började det hända saker...  Fler och fler började bli sjuka, och folk i riskgrupp skulle tänka sig för mer än andra.  Med riskgrupp avsågs bl a människor över 65, människor med underliggande sjukdomar, människor med kraftig övervikt samt gravida kvinnor (kan på sätt och vis räknas till kraftigt överviktiga). Jag kvalificerade mig inte till någon av de kategorierna så för mig var det business as usual.  Jobb var inte tal om att inte dyka upp på, eftersom möjligheten att jobba hemifrån inte existerade.  Klart man kunde packa in dator och skärmar och installera därhemma, men det var inte på förslag på kontoret och jag hade ändå inte haft någonstans att sitta.  Så kontoret fick det bli för alla som inte kunde jobba hemma, vilket omfattade oss alla utom cheferna.  

Men ute i samhället var det inte business as usual.  Från att vara begränsat till 500 personer vid allmänna sammankomster krympte det nu till 50 personer.  Då kunde man direkt utesluta kulturella evenemang, som fotbollsmatcher, konserter, biografer, och - kyrkor!  Aj, det sved!  Det hade redan påtalats under mässorna att riskgrupper skulle stanna hemma, och man visste inte hur det skulle bli framöver, om kyrkan behövde stänga.  Alla lyssnade inte, kan jag säga.  Där kom fortfarande en och annan som helt klart var över 65, och en och annan med en bulle i ugnen dök också upp ibland.  Jag var inte så orolig för egen del, men jag var noga med att hålla avstånd samt att tvätta och/eller sprita händerna.  Smittbärare kan ju alla vara utan att för den skull bli sjuk.

Kören...  ack, så sorgligt...  Vår kära goa körledare hade stora planer för ensemblen.  Vi skulle sjunga ett allt annat än lätt stycke till påsk, och för att kunna genomföra denna utmaning behövde vi öva och öva och åter öva.  Själv stängde jag in mig i tvättstugan, satte mig på en hög lakan som väntade på att bli tvättade, och började sjunga för mig själv.  En och en halv timmes stämövning som säkert inte lät riktigt klokt utan övriga stämmor, sen kände jag mig nöjd.  Vänta lite nu - det största och svåraste stycket då?  Han På Korset?  Honom glömde jag!  På det igen, vatten till trötta stämband och ytterligare en timme på golvet i tvättstugan.  Varför tvättstugan?  Tja, enda stället där jag helt klart får vara ifred.  Varken make eller son gör nånsin anspråk på att få delta i detta terapeutiska hushållsarbete.  Visserligen var jag ensam hemma, men ändå.  Jag trivs i min tvättstuga...  Och inte bara hemarbete blev det bland noter och stämmor, vi körde även till Lund där vår körledare har sin huvudsakliga arbetsplats.  Sen började den ena efter den andra bli förkyld och kunde inte öva.  Även körledaren blev förkyld och kunde inte öva med oss.  Så våra inplanerade framträdanden blev inställda.  Och när det då krympt till maxantal 50 personer så stängde kyrkan helt och hållet och påskens framträdande kunde vi fetglömma.  Besvikna?  Så klart, men det var bara att gilla läget.  Vår lilla körledare valde dock att säga upp sig, av privata skäl.  Förståeligt, men tråkigt för oss.  Hon var en helt underbar tjej, musikalisk ända ut i lillfingernageln.  Hon blir svår att ersätta...

Viruset trivs tydligen bäst bland sångare.  Det trivs också på alla allmänna sammankomster enligt ovan nämnda art.  Dock trivs det tydligen inte i butiker, shoppingcentra, eller på andra platser där pengar byts. Alltså tycker viruset inte om pengar.  Men för säkerhets skull var det många som valde att använda munskydd även fast svenska myndigheter sa att det inte hjälpte.  Jag lydde Folkhälsomyndigheten och valde bort munskydd.  Fortfarande frisk...  I affären valde jag mest för syns skull att anta erbjudandet om engångshandskar.  Lila var de - riktigt ursnygga!  Med såna handskar kan man bara inte bli sjuk!  När jag var barn och vi var i Tranås och handlade kunde man ibland stöta på "lila damen".  Hon bar alltid lila i olika nyanser.  Kjol, byxor, kappa, halsduk, handskar, hatt, väska...  Allt var lila.  Någon sa att hon bar lila för att jaga bort onda andar.  Så lila handskar - bra val.  Nåja, jag är inte särskilt vidskeplig, vilken annan färg som helst kunde funka.    

Den skånska vintern började ge vika och även viruset smög iväg lite.  Faran var ju inte över, det var nog ingen som trodde, men en minskning kändes bra.  Kyrkan öppnade igen, om än med åtgärder för det maxantal som ännu rådde.  Behovet av lite andlighet i Guds eget hus var för stor och total lockdown blev ohållbart.  Butikerna fortsatte göra sitt för att minska eländet ännu mer, och istället för lila handskar fanns handsprit vid ingången till matbutiken på hemmaplan.  Avstånd markerades på golven i huvudsak vid kassorna och de flesta har varit duktiga på att ställa sig på prickarna eller linjerna som tejpats fast för att göra det lite lättare för besökarna.  Men inte alla...  Jag hade en äldre dam bakom mig i kassakön.  Hon stod onödigt nära, så jag ställd min shoppingvagn mellan mig och henne så hon inte skulle kunna ställa sig för nära.  Vad gör tanten då?  Jo, hon gick om mig, trängde sig mellan mig och min vagn, tog karameller som låg i en skål vid kassan med orden "jag ska bara ta några såna här".  Jag stod och skulle betala, hon var nästa kund - hon kunde ha väntat!!  Nej, en del avfällingar som hon bara måste demonstrera hur dumt de tycker det är med direktiven.  Ända tills de blir sjuka...

Viruset var inte dött, det bara vilade lite.  Men i sommarvärmen som sen skulle följa så "glömde" folk det och gick och la sig på stränderna.  En del försökte markera sitt lilla revir, men en del andra brydde sig inte särskilt.  Inte för att vara sån, men ungdomar har ibland total brist på omtänksamhet och självbevarelsedrift.  Intervjuer på nyheterna vittnade om att hissen inte gått ända upp hos ganska många. "Nej, jag vet att det kanske inte är så bra, men jag orkar inte bry mig, det är sommar!"  Så stränderna var fulla, krogarna var fulla, uteserveringarna var fulla, barerna var fulla...  De som satt i barerna var också fulla...  Restriktioner fanns, men svårt som det var för folk att gå sin väg, lika svårt var det för personalen att neka folk eller påpeka för sittande gäster att tänka på avståndet.  Det blev vite ibland, och då ylade krogarna om hur orättvist det var.  Klart det känns orättvist, det är ju deras levebröd.  Men det är som det är...

Vadå tänka på medmänniskorna...?

Viruset gillar inte lila...

Inspiration - Ett vinterminne

 Snö

När jag var barn var det betydligt mer snö än det är nu för tiden.  Å andra sidan bor jag inte kvar i min barndomsby så hur där ser ut om vintrarna har jag inte alltid koll på, men min kära mor brukar uppdatera mig när jag som minst vill veta det.  Detta innebär i praktiken att hon skickar vinterbilder med snötyngda träd och klara besked om temperaturen.  Eftersom jag älskar snö och saknar den tiden så det värker ibland så kan jag bara bli duktigt avundsjuk och titta ut på den skånska vintern:  Barmark, regn, mörker, blåst... Dvs inget annat än ett halvår med en enda utdragen höst!  Alltså får jag hålla min barndoms vintrar i varmt minne bevarade.  Eller kallt...

Jag är uppvuxen med Ingemar Stenmark.  Åkte han på vardagar så samlades alla skolbarn i den lilla skolan i en av salarna, TV:n sattes på under två tillfällen - ett per åk - under dagen, och vi tittade med spänning och intresse på hans bravader i slalombackarna.  Åkte Ingemar på helgerna så var det jag och morfar som satt som klistrade vid TV:n.  Hur dagarna sedan utvecklades berodde helt på hur Ingemar gjorde ifrån sig i åken.  Antingen gick skolarbetet som en dans efter TV:n stängts av eller så satt man och tyckte mycket illa om den som vann istället för Ingemar.  På hemmafronten fick man leva med att morfar var sur och tvär resten av dagen. Men det var så det var för oss alla, inget att säga om.  Ingemar var kung!  

I lilla Frinnaryd fanns inga slalombackar.  Dockelia passade sig dåligt för skidåkning överhuvudtaget eftersom det var en bilgata, Bäckadal var för kort och för full av pulkor och kälkar, elljusspåret var vikt för längdskidor och sen fanns inget annat.  Men uppfinningsrik och inspirerad som jag var så fick jag en dag för mig att jag bara skulle åka slalom hur det än skulle gå till.  Jag saknade backe och jag saknade slalomutrustning ännu mer.  Men man tager vad man haver...  Jag tog på mig mina telemarkskidor, mössan som hade samma stuk som Ingemars (bara det borde ju bidra till en lyckad åkning!), och travade ut på morfars och mormors granntomt.  Det var en ödetomt som inte användes till något alls förutom att funka som genväg till andra sidan järnvägen.  Om man tittade riktigt noga så sluttade det faktiskt lite ner mot banvaktstugan.  Detta blir bra, tänkte jag och satte igång min slalomkarriär.  Det gick sådär...  Den lilla sluttningen bestod av en massa sly, och den slyn försvann inte bara för att det kom lite snö.  Och sluttningen var mer plan än den sluttade...  Meeen...  Besvikelsen var total!  Hur kunde det bli såhär?  Alltså, backarna Ingemar åkte i såg inte så branta ut, det kunde väl inte vara så stor skillnad...?  Efter ett antal försök så var det bara att inse att det inte skulle bli något störtlopp i sluttningen med den osynliga lutningen.  Bara att slicka såren och hitta på andra saker...

Inspiration är ju något som satt sin prägel på mitt liv på många sätt, och det kan ju bli både bra och mindre bra.  Ovan prövning var en som inte blev särskilt bra.  Några år tidigare provade jag på en annan sak.  Som barn var Kalle Anka en av mina favorittidningar.  På ett omslag hade knattarna målat snöbollar så de såg ut som julgranskulor, och det ville jag också göra.  Det borde ju funka!  Vad jag skulle ha dem till vet jag inte, men barn tänker inte så långt.  Måla snöbollar var målet och sen inget mer.  Så jag kramade ett antal bollar, lade dem på min rödmålade spark och gick sen in och hämtade mina vattenfärger.  Några andra färger hade jag inte, men även här var det "man tager vad man haver" som gällde.  Meeen...  Besvikelsen var total här också!  Det blev ingen färg alls på mina snöbollar!  Den liksom sjönk in i bollen och försvann...!  Varför?!  Knattarna målade ju jättefina snöbollar i både rött, blått och grönt!  Mamma skrattade gott och förklarade att det inte går att måla snöbollar, förstod jag inte det?  Nej, det gjorde jag inte...  Jag har tänkt på detta tilltag under åren.  Kanske man skulle försöka med lackfärg?  Eller något vattenbaserat för miljöns skull?  Ett annat år, kanske...

Snö kan alltså vara ganska gäckande, men den är vacker!  Det blir så ljust och fint ute under en annars mörk årstid.  Man kan inte bestämma över vädret sägs det, men på ett sätt kan man det.  Det är ju vi människor som ändrat om i klimatet enkelt och smidigt med hjälp av koldioxid och annat skröfs.  Hur hade det sett ut om vi låtit bli...?  

Musik:  "Snö" med Laleh

Bakom staketet låg min "slalombacke", flickan på bilden var en kompis.

Banvaktstugan, ur bild till höger låg min sluttning, ca 20 m bort.

Jag fick min "slalomkarriär" nästan 10 år senare - i Österrike.  Jag och min yngre kusin 1986.

Snöbollar - svåra att måla

Inspiration - La Pèlerine

 På pilgrimsresa till Lourdes

Precis efter konverteringsyran blev jag tillfrågad av diakonen i församlingen om jag var intresserad av att följa med till Lourdes på pilgrimsresa under påsken.  Hade det bara varit att åka till Lourdes och vandra runt med facklor, tända ljus, gå i mässor och titta på madonnastatyer så visst, hade varit jättekul.  Nu fanns det ju ett förbehåll - jag skulle åka med Tro & Ljus i Göteborg som personlig assistent.  Den här gruppen, Tro & Ljus, skulle dit tillsammans med ett gäng mentalt handikappade människor och jag hade chansen att få fungera som personlig assistent till någon av dessa deltagare.  Oj, så många tankar som började fladdra runt i skallen...  Bara ordet "resa" tände lampan hos mig eftersom det var tänkt att jag skulle försörja mig på just detta.  Men den där andra grejen...  Jag hade noll erfarenhet av att agera personlig assistent.  Diakonen kände nog mitt dilemma och sa att jag kunde få tänka på det - en dag eller nåt.  Och jag tänkte...  Alltså, pilgrimsresa - så fantastiskt!  Personlig assistent - inte lika fantastiskt.  Så jag fick ta ett samvetssnack med diakonen, tänkte att jag kunde göra mer skada än nytta eftersom jag inte alls hade någon hum om hur man agerar personlig assistent.  "Men åk inte då..." sa diakonen i all förståelse och välmening.  Men se då tryckte han på en annan knapp:  "Men jag vill ju åka"-knappen.  Så blev det bestämt.  Men hoppsan...!  Mitt pass befann sig på amerikanska ambassaden i Stockholm för visumansökan!  Jag skulle till USA och jobba som reseledare bara ett par veckor senare, och jag hade skickat iväg mitt pass.  Så jag kastade mig över telefonen och ringde USA:s ambassad i Stockholm, förklarade min prekära situation och undrade när visumet var klart och mitt pass tillbaka hos sin rätta ägare.  Det fanns inte så många dagar att vifta på, liksom.  Jag bollades så klart runt bland folket på ambassaden och blev till slut kopplad till en dam som inte visste ett dugg om vad jag yrade om.  "You can't go to France then, can you?" svarade den amerikanska damen lite hånfullt, och då tände den här svenskan på alla cylindrar, drämde på luren och mumlade för sig själv:  "You got another thing coming, lady!"  Nästa samtal gick till passpolisen, ett desperat "Vad ska jag göra?!", ett vänligt svar "Du kan skaffa ett extrapass som är giltigt i två månader", och på den vägen var det.

Vi tog ett nattåg med sovvagn.  Jag delade kupé med en äldre dam som jag även sedan skulle dela rum med på Hotel La Rochelle i Lourdes.  En riktigt trevlig dam tyckte jag, andra hade varnat mig lite för att hon kunde vara lite kärv ibland.  Det märkte inte jag ett dugg av!  Och hur det gick med det där med personlig assistent?  Ja, det löste sig faktiskt riktigt bra.  Vi skulle vara två assistenter på en brukare (som det inte alls hette på den tiden) så det var inte så avancerat.  Jag fick en riktigt rolig flicka att ta hand om.  Hon var nog lite yngre än jag, kanske knappt tjugo år gammal.  Men hon var på en tioårings nivå.  Min uppgift var att se till att hon inte rymde sin kos.  Hon kunde se något kul på andra sidan gatan och då bara sprang hon dit utan att tala om det, så det gällde att inte släppa tösen ur sikte.  Vänlig men bestämd, var mottot.  Där är säkert flera av er som läser detta som har varit i Lourdes, och då vet ni också att det finns en hel del souvenirbutiker, gärna tre stycken i samma gathörn.  Det säljs i första hand madonnastatyetter och dunkar med vatten från Lourdes' heliga källa.  Min lilla kompis hade fått en madonnastatyett och för varje gång hon gick förbi en souvenirbutik så skulle hennes madonna prata med madonnorna som fanns i butikerna.  Det blev ganska många samtal mellan porslinsfigurerna kan jag intyga, och hade jag haft stegräknare så hade nog den brunnit upp...  

Dessa dagar i den lilla bergsstaden Lourdes i Pyrenéerna ägnades så klart uteslutande åt religiösa aktiviteter.  Vi gick små tipspromenader där vi läste bibeltexter vid stoppen, vi gick i mässor vid olika tillfällen och på olika ställen under dygnet, vi satt vid grottan och "mediterade", vi tog promenader i staden, vi var på bio och såg berättelsen om Bernadette, flickan som blev orsaken till att Lourdes överhuvudtaget finns som pilgrimsort.  Bernadette fick uppenbarelser av Jungfru Maria i en grotta, och det blev upprinnelsen till den helande källan.  Flera som har druckit av vattnet har blivit friska från sjukdomar.  Jag drack också av vattnet, men jag kan omöjligt säga om det helade mig fysiskt för jag hade inga sjukdomar att bli fri ifrån.  Men om inte annat så var vattnet fantastiskt gott!  Det jag minns mest av den filmen var när Bernadette skulle lära sig säga "Jag är den obefläckade avlelsen", vilket var vad Maria sa till henne i uppenbarelserna.  Inte helt lätt, rena tungvrickningen efter ett antal gånger... 

Jag blev utsedd av min grupp att läsa en bibeltext under en av kvällsmässorna.  Lilla jag inför 14 000 människor!  Det var ju så klart fler från andra grupper som också fick läsa texter, och vi skulle alla göra det på våra egna språk.  På vilket språk skulle det annars läsas...?  Och så då Påsknatten...  Känslan av att tillsammans med 14 000 pilgrimer från hela världen vandra med facklor genom området fram till  katedralen var obeskrivlig.  Helt fantastiskt att se detta myller av ljus! Och vi hade alla samma mål, samma kärlek till Jungfru Maria, till Jesus, till Gud...  och till Bernadette som aldrig gav vika trots spott och spe från omgivningen.  Och tillsammans skulle vi fira att Jesus uppstått från de döda.  Gemenskap av stora mått...

Det fanns platser man gillade att hänga vid mer än vid andra platser.  Mariastatyn vid grottan var ett av de ställena.  Det var så lugnt och fridfullt, där hade jag kunnat sitta i timmar.  Och skulle jag välja en av kyrkorna så hade jag valt kryptan.  Den var så liten och mysig, där trivdes jag bäst att gå i mässan.  Det var också dit jag och min rumskamrat styrde kosan för sista gången innan det var dags att lämna Lourdes. 

Tåget hem igen, i bagaget en mariastatyett och en liten dunk helande vatten.  Men mest av allt bar jag med mig en osynlig ryggsäck av nya minnen och nya insikter, förnyad inre styrka och en ödmjuk övertygelse.

Och ett tillfälligt pass...

Je suis une pèlerine!

Katedralen i Lourdes

14 000 människor är en himla massa folk...

Hetaste innestället i staden

Inspiration - Memory Lane

 Mitt val

Jag har jubileum i år...  Just den här månaden är det 30 år sedan jag konverterade till katolicismen.  Skam att säga att jag inte minns datumet, men just det här året - 1991 - hände mycket i mitt liv.  Exakt vad är inte viktigt i sammanhanget, men jag är säker på månaden i alla fall.  

Mina funderingar på att byta inriktning tog sin början redan i tidiga tonår.  Som fjortonåring vet man kanske inte riktigt vad man vill med livet, så funderingarna fick vid den tiden stanna vid just funderingar. Svenska kyrkan på den tiden kändes stå närmare katolska kyrkan än vad den gör idag, så jag var väl ändå ganska nöjd med min kyrkliga tillvaro.  Jag hade mina kompisar där, vi sjöng i kören och var på flera sätt engagerade i kyrkan.  Men allt har med tidens gång sitt slut, och vi skingrades för vinden till förmån för utbildningar, utlandsresor och så vidare.  Själv pluggade jag turism på en folkhögskola som drevs i svenska kyrkans regi.  Här hade man en söndag i månaden katolsk mässa för alla intresserade och dit gick jag.  Sorgligt var det ju att jag som protestant inte kunde delta fullt ut, så när jag sedan hade pluggat färdigt och flyttat hem igen så gjorde jag slag i saken och började gå i undervisning.  Närmaste församling för min del var Jönköping.  Synd att säga att det var nära för det var nästan nio mil enkel resa, men det brydde jag mig liksom inte riktigt om. Så jag och två personer till gick i lära hos diakonen i församlingen, och det dröjde inte länge förrän man var en del av församlingen trots det där lilla sista steget som ännu saknades.  Vem som skulle bli min fadder när det blev dags rådde det inga tvivel om.  Den här lilla damen hade tagit mig till sitt hjärta på många sätt, och jag henne.  

Så efter drygt ett halvt års katolska studier och med en orubblig övertygelse om att detta var rätt väg för mig att gå så blev det dags.  Egentligen var det nog inte meningen att det skulle gå så fort, men jag stod i begrepp att resa utomlands på längre tid och jag hade inte en aning om när jag skulle trampa svensk mark igen.  Diakonen kände sig säker på att jag var redo, tog ett snack med prästerna och så blev det så.  Och jag klagade förstås inte, jag hade varit redo i flera år!  Jag skulle ha papper på att jag inte längre var medlem i svenska kyrkan, så det fixade jag gladeligen på pastorsexpeditionen.  Man behöver inte ange varför man vill lämna, så alltså frågade de inte om anledningen.  "Men hallå, ska ni inte fråga varför?" tänkte jag där jag stod och väntade på mitt intyg.  Jag ville ju så gärna berätta...  Inte för att svenska kyrkan inte längre dög, jag har många ljusa minnen därifrån, utan för att jag helt enkelt blivit visad en annan väg att gå.  Hur som helst, lite pirrig var jag den där dagen i februari 1991.  Det ingick att läsa en bibeltext under mässan, och bara det gjorde ju att det blev ännu pirrigare.  Och så skulle jag bikta mig för första gången, det var också lite pirrigt.  Tänk om jag skulle säga eller göra helt fel därinne i båset...  Men att sedan få knäböja med min fadders hand på min axel, framför prästen inför församlingen och att få ta emot kommunionen för första gången, det var stort...  Det är alltså trettio år sedan, jag har varit katolik i mer än halva mitt liv (börja inte räkna efter nu, ålder är bara en siffra...).  Och det är något av det bästa jag har gjort!  

Så varför gör man detta?  Varje konvertit har så klart sin egen historia och sin egen personliga anledning, men det är inte ett beslut som fattas över en natt för någon.  För min del var det känslan av att något saknades.  Vördnad och respekt fanns det i min gamla församling, det ska jag inte säga annat.  Men i protestantiska kyrkor varken korsar man sig eller knäböjer.  Kan det spela så stor roll?  Ja, för mig kunde det det.  Jag behövde den ödmjukheten.  Och jag behövde bikten.  Och jag behövde helgonen.  Och inte minst behövde jag Jungfru Maria.  Och så klart spelar det också en enormt stor roll att den katolska kyrkan är den ursprungliga kyrkan, den sanna kyrkan.  Jag ville inte ha fler avvikelser...

Musik:  Mea Culpa med Enigma

Från Frinnaryds kyrka, för alltid i mitt hjärta...

...till detta.  Interiör från klosterkyrkan i Vadstena.

Ljuset i mitt liv...