Spirit says...: Inspiration

Mitt val

Jag har jubileum i år... Just den här månaden är det 30 år sedan jag konverterade till katolicismen. Skam att säga att jag inte minns datumet, men just det här året - 1991 - hände mycket i mitt liv. Exakt vad är inte viktigt i sammanhanget, men jag är säker på månaden i alla fall.

Mina funderingar på att byta inriktning tog sin början redan i tidiga tonår. Som fjortonåring vet man kanske inte riktigt vad man vill med livet, så funderingarna fick vid den tiden stanna vid just funderingar. Svenska kyrkan på den tiden kändes stå närmare katolska kyrkan än vad den gör idag, så jag var väl ändå ganska nöjd med min kyrkliga tillvaro. Jag hade mina kompisar där, vi sjöng i kören och var på flera sätt engagerade i kyrkan. Men allt har med tidens gång sitt slut, och vi skingrades för vinden till förmån för utbildningar, utlandsresor och så vidare. Själv pluggade jag turism på en folkhögskola som drevs i svenska kyrkans regi. Här hade man en söndag i månaden katolsk mässa för alla intresserade och dit gick jag. Sorgligt var det ju att jag som protestant inte kunde delta fullt ut, så när jag sedan hade pluggat färdigt och flyttat hem igen så gjorde jag slag i saken och började gå i undervisning. Närmaste församling för min del var Jönköping. Synd att säga att det var nära för det var nästan nio mil enkel resa, men det brydde jag mig liksom inte riktigt om. Så jag och två personer till gick i lära hos diakonen i församlingen, och det dröjde inte länge förrän man var en del av församlingen trots det där lilla sista steget som ännu saknades. Vem som skulle bli min fadder när det blev dags rådde det inga tvivel om. Den här lilla damen hade tagit mig till sitt hjärta på många sätt, och jag henne.

Så efter drygt ett halvt års katolska studier och med en orubblig övertygelse om att detta var rätt väg för mig att gå så blev det dags. Egentligen var det nog inte meningen att det skulle gå så fort, men jag stod i begrepp att resa utomlands på längre tid och jag hade inte en aning om när jag skulle trampa svensk mark igen. Diakonen kände sig säker på att jag var redo, tog ett snack med prästerna och så blev det så. Och jag klagade förstås inte, jag hade varit redo i flera år! Jag skulle ha papper på att jag inte längre var medlem i svenska kyrkan, så det fixade jag gladeligen på pastorsexpeditionen. Man behöver inte ange varför man vill lämna, så alltså frågade de inte om anledningen. "Men hallå, ska ni inte fråga varför?" tänkte jag där jag stod och väntade på mitt intyg. Jag ville ju så gärna berätta... Inte för att svenska kyrkan inte längre dög, jag har många ljusa minnen därifrån, utan för att jag helt enkelt blivit visad en annan väg att gå. Hur som helst, lite pirrig var jag den där dagen i februari 1991. Det ingick att läsa en bibeltext under mässan, och bara det gjorde ju att det blev ännu pirrigare. Och så skulle jag bikta mig för första gången, det var också lite pirrigt. Tänk om jag skulle säga eller göra helt fel därinne i båset... Men att sedan få knäböja med min fadders hand på min axel, framför prästen inför församlingen och att få ta emot kommunionen för första gången, det var stort... Det är alltså trettio år sedan, jag har varit katolik i mer än halva mitt liv (börja inte räkna efter nu, ålder är bara en siffra...). Och det är något av det bästa jag har gjort!

Så varför gör man detta? Varje konvertit har så klart sin egen historia och sin egen personliga anledning, men det är inte ett beslut som fattas över en natt för någon. För min del var det känslan av att något saknades. Vördnad och respekt fanns det i min gamla församling, det ska jag inte säga annat. Men i protestantiska kyrkor varken korsar man sig eller knäböjer. Kan det spela så stor roll? Ja, för mig kunde det det. Jag behövde den ödmjukheten. Och jag behövde bikten. Och jag behövde helgonen. Och inte minst behövde jag Jungfru Maria. Och så klart spelar det också en enormt stor roll att den katolska kyrkan är den ursprungliga kyrkan, den sanna kyrkan. Jag ville inte ha fler avvikelser...

Musik: Mea Culpa med Enigma