Spirit says...: Inspiration

Snö

När jag var barn var det betydligt mer snö än det är nu för tiden. Å andra sidan bor jag inte kvar i min barndomsby så hur där ser ut om vintrarna har jag inte alltid koll på, men min kära mor brukar uppdatera mig när jag som minst vill veta det. Detta innebär i praktiken att hon skickar vinterbilder med snötyngda träd och klara besked om temperaturen. Eftersom jag älskar snö och saknar den tiden så det värker ibland så kan jag bara bli duktigt avundsjuk och titta ut på den skånska vintern: Barmark, regn, mörker, blåst... Dvs inget annat än ett halvår med en enda utdragen höst! Alltså får jag hålla min barndoms vintrar i varmt minne bevarade. Eller kallt...

Jag är uppvuxen med Ingemar Stenmark. Åkte han på vardagar så samlades alla skolbarn i den lilla skolan i en av salarna, TV:n sattes på under två tillfällen - ett per åk - under dagen, och vi tittade med spänning och intresse på hans bravader i slalombackarna. Åkte Ingemar på helgerna så var det jag och morfar som satt som klistrade vid TV:n. Hur dagarna sedan utvecklades berodde helt på hur Ingemar gjorde ifrån sig i åken. Antingen gick skolarbetet som en dans efter TV:n stängts av eller så satt man och tyckte mycket illa om den som vann istället för Ingemar. På hemmafronten fick man leva med att morfar var sur och tvär resten av dagen. Men det var så det var för oss alla, inget att säga om. Ingemar var kung!

I lilla Frinnaryd fanns inga slalombackar. Dockelia passade sig dåligt för skidåkning överhuvudtaget eftersom det var en bilgata, Bäckadal var för kort och för full av pulkor och kälkar, elljusspåret var vikt för längdskidor och sen fanns inget annat. Men uppfinningsrik och inspirerad som jag var så fick jag en dag för mig att jag bara skulle åka slalom hur det än skulle gå till. Jag saknade backe och jag saknade slalomutrustning ännu mer. Men man tager vad man haver... Jag tog på mig mina telemarkskidor, mössan som hade samma stuk som Ingemars (bara det borde ju bidra till en lyckad åkning!), och travade ut på morfars och mormors granntomt. Det var en ödetomt som inte användes till något alls förutom att funka som genväg till andra sidan järnvägen. Om man tittade riktigt noga så sluttade det faktiskt lite ner mot banvaktstugan. Detta blir bra, tänkte jag och satte igång min slalomkarriär. Det gick sådär... Den lilla sluttningen bestod av en massa sly, och den slyn försvann inte bara för att det kom lite snö. Och sluttningen var mer plan än den sluttade... Meeen... Besvikelsen var total! Hur kunde det bli såhär? Alltså, backarna Ingemar åkte i såg inte så branta ut, det kunde väl inte vara så stor skillnad...? Efter ett antal försök så var det bara att inse att det inte skulle bli något störtlopp i sluttningen med den osynliga lutningen. Bara att slicka såren och hitta på andra saker...

Inspiration är ju något som satt sin prägel på mitt liv på många sätt, och det kan ju bli både bra och mindre bra. Ovan prövning var en som inte blev särskilt bra. Några år tidigare provade jag på en annan sak. Som barn var Kalle Anka en av mina favorittidningar. På ett omslag hade knattarna målat snöbollar så de såg ut som julgranskulor, och det ville jag också göra. Det borde ju funka! Vad jag skulle ha dem till vet jag inte, men barn tänker inte så långt. Måla snöbollar var målet och sen inget mer. Så jag kramade ett antal bollar, lade dem på min rödmålade spark och gick sen in och hämtade mina vattenfärger. Några andra färger hade jag inte, men även här var det "man tager vad man haver" som gällde. Meeen... Besvikelsen var total här också! Det blev ingen färg alls på mina snöbollar! Den liksom sjönk in i bollen och försvann...! Varför?! Knattarna målade ju jättefina snöbollar i både rött, blått och grönt! Mamma skrattade gott och förklarade att det inte går att måla snöbollar, förstod jag inte det? Nej, det gjorde jag inte... Jag har tänkt på detta tilltag under åren. Kanske man skulle försöka med lackfärg? Eller något vattenbaserat för miljöns skull? Ett annat år, kanske...

Snö kan alltså vara ganska gäckande, men den är vacker! Det blir så ljust och fint ute under en annars mörk årstid. Man kan inte bestämma över vädret sägs det, men på ett sätt kan man det. Det är ju vi människor som ändrat om i klimatet enkelt och smidigt med hjälp av koldioxid och annat skröfs. Hur hade det sett ut om vi låtit bli...?

Musik: "Snö" med Laleh