Spirit says...: Inspiration

På pilgrimsresa till Lourdes

Precis efter konverteringsyran blev jag tillfrågad av diakonen i församlingen om jag var intresserad av att följa med till Lourdes på pilgrimsresa under påsken. Hade det bara varit att åka till Lourdes och vandra runt med facklor, tända ljus, gå i mässor och titta på madonnastatyer så visst, hade varit jättekul. Nu fanns det ju ett förbehåll - jag skulle åka med Tro & Ljus i Göteborg som personlig assistent. Den här gruppen, Tro & Ljus, skulle dit tillsammans med ett gäng mentalt handikappade människor och jag hade chansen att få fungera som personlig assistent till någon av dessa deltagare. Oj, så många tankar som började fladdra runt i skallen... Bara ordet "resa" tände lampan hos mig eftersom det var tänkt att jag skulle försörja mig på just detta. Men den där andra grejen... Jag hade noll erfarenhet av att agera personlig assistent. Diakonen kände nog mitt dilemma och sa att jag kunde få tänka på det - en dag eller nåt. Och jag tänkte... Alltså, pilgrimsresa - så fantastiskt! Personlig assistent - inte lika fantastiskt. Så jag fick ta ett samvetssnack med diakonen, tänkte att jag kunde göra mer skada än nytta eftersom jag inte alls hade någon hum om hur man agerar personlig assistent. "Men åk inte då..." sa diakonen i all förståelse och välmening. Men se då tryckte han på en annan knapp: "Men jag vill ju åka"-knappen. Så blev det bestämt. Men hoppsan...! Mitt pass befann sig på amerikanska ambassaden i Stockholm för visumansökan! Jag skulle till USA och jobba som reseledare bara ett par veckor senare, och jag hade skickat iväg mitt pass. Så jag kastade mig över telefonen och ringde USA:s ambassad i Stockholm, förklarade min prekära situation och undrade när visumet var klart och mitt pass tillbaka hos sin rätta ägare. Det fanns inte så många dagar att vifta på, liksom. Jag bollades så klart runt bland folket på ambassaden och blev till slut kopplad till en dam som inte visste ett dugg om vad jag yrade om. "You can't go to France then, can you?" svarade den amerikanska damen lite hånfullt, och då tände den här svenskan på alla cylindrar, drämde på luren och mumlade för sig själv: "You got another thing coming, lady!" Nästa samtal gick till passpolisen, ett desperat "Vad ska jag göra?!", ett vänligt svar "Du kan skaffa ett extrapass som är giltigt i två månader", och på den vägen var det.

Vi tog ett nattåg med sovvagn. Jag delade kupé med en äldre dam som jag även sedan skulle dela rum med på Hotel La Rochelle i Lourdes. En riktigt trevlig dam tyckte jag, andra hade varnat mig lite för att hon kunde vara lite kärv ibland. Det märkte inte jag ett dugg av! Och hur det gick med det där med personlig assistent? Ja, det löste sig faktiskt riktigt bra. Vi skulle vara två assistenter på en brukare (som det inte alls hette på den tiden) så det var inte så avancerat. Jag fick en riktigt rolig flicka att ta hand om. Hon var nog lite yngre än jag, kanske knappt tjugo år gammal. Men hon var på en tioårings nivå. Min uppgift var att se till att hon inte rymde sin kos. Hon kunde se något kul på andra sidan gatan och då bara sprang hon dit utan att tala om det, så det gällde att inte släppa tösen ur sikte. Vänlig men bestämd, var mottot. Där är säkert flera av er som läser detta som har varit i Lourdes, och då vet ni också att det finns en hel del souvenirbutiker, gärna tre stycken i samma gathörn. Det säljs i första hand madonnastatyetter och dunkar med vatten från Lourdes' heliga källa. Min lilla kompis hade fått en madonnastatyett och för varje gång hon gick förbi en souvenirbutik så skulle hennes madonna prata med madonnorna som fanns i butikerna. Det blev ganska många samtal mellan porslinsfigurerna kan jag intyga, och hade jag haft stegräknare så hade nog den brunnit upp...

Dessa dagar i den lilla bergsstaden Lourdes i Pyrenéerna ägnades så klart uteslutande åt religiösa aktiviteter. Vi gick små tipspromenader där vi läste bibeltexter vid stoppen, vi gick i mässor vid olika tillfällen och på olika ställen under dygnet, vi satt vid grottan och "mediterade", vi tog promenader i staden, vi var på bio och såg berättelsen om Bernadette, flickan som blev orsaken till att Lourdes överhuvudtaget finns som pilgrimsort. Bernadette fick uppenbarelser av Jungfru Maria i en grotta, och det blev upprinnelsen till den helande källan. Flera som har druckit av vattnet har blivit friska från sjukdomar. Jag drack också av vattnet, men jag kan omöjligt säga om det helade mig fysiskt för jag hade inga sjukdomar att bli fri ifrån. Men om inte annat så var vattnet fantastiskt gott! Det jag minns mest av den filmen var när Bernadette skulle lära sig säga "Jag är den obefläckade avlelsen", vilket var vad Maria sa till henne i uppenbarelserna. Inte helt lätt, rena tungvrickningen efter ett antal gånger...

Jag blev utsedd av min grupp att läsa en bibeltext under en av kvällsmässorna. Lilla jag inför 14 000 människor! Det var ju så klart fler från andra grupper som också fick läsa texter, och vi skulle alla göra det på våra egna språk. På vilket språk skulle det annars läsas...? Och så då Påsknatten... Känslan av att tillsammans med 14 000 pilgrimer från hela världen vandra med facklor genom området fram till katedralen var obeskrivlig. Helt fantastiskt att se detta myller av ljus! Och vi hade alla samma mål, samma kärlek till Jungfru Maria, till Jesus, till Gud... och till Bernadette som aldrig gav vika trots spott och spe från omgivningen. Och tillsammans skulle vi fira att Jesus uppstått från de döda. Gemenskap av stora mått...

Det fanns platser man gillade att hänga vid mer än vid andra platser. Mariastatyn vid grottan var ett av de ställena. Det var så lugnt och fridfullt, där hade jag kunnat sitta i timmar. Och skulle jag välja en av kyrkorna så hade jag valt kryptan. Den var så liten och mysig, där trivdes jag bäst att gå i mässan. Det var också dit jag och min rumskamrat styrde kosan för sista gången innan det var dags att lämna Lourdes.

Tåget hem igen, i bagaget en mariastatyett och en liten dunk helande vatten. Men mest av allt bar jag med mig en osynlig ryggsäck av nya minnen och nya insikter, förnyad inre styrka och en ödmjuk övertygelse.

Och ett tillfälligt pass...

Je suis une pèlerine!