Reality - April som gått

 April 2021

En annorlunda månad...  Livet stannade upp en stund, suckade till och fortsatte sedan gå.  Det gjorde det för att jag bestämde att det skulle det.  Jag hade ödet i min hand och kunde välja.  Och jag valde det enda tänkbara, för något annat fanns inte.  Alla beslut ekade fel, men jag fattade dem ändå.  Kanske var de inte fel, kanske fattade jag dem för att de behövdes.  Och tiden räckte precis till för att vända om och hinna tillbaka.  Jag gjorde allt rätt.  Och dagen efter gjorde det ont.  Det var jag.  Men smärtan var ett svar på livet.

Har man lyckats bli lurad första dagen i den här månaden?  Nej, vet inte när jag blev det sist.  Möjligtvis för ett antal år sedan när vår drake Sydsvenskan gjorde ett reportage om Pepparholmen.  Den konstgjorda ön som tar emot Öresundsbron innan tunneln skulle bli en riktig metropol med hotell och casinon och allt möjligt fräckt.  Efter hemmavarande med första knatten och innan andra knatten så tyckte jag att det lät som ett jobb för mig.  Jag är utbildad inom hotell och turism, klart jag skulle söka jobb där!  Jag minns inte vem som gjorde mig uppmärksam på vilket datum det var...  Alltså, besvikelsen var fullständig!  Inte bara för att jag kände mig blåst på mitt drömjobb utan också för att jag hade varit så lättlurad.  Men ibland har Sydsvenskan skrivit artiklar som verkat som skämt men inte varit det.  För bara ett fåtal år sedan lusläste jag tidningen den 1 april för att leta efter skämtet, för jag visste att där skulle finnas ett.  Bam, där var det!  Lund skulle få skyskrapor!  Någon hade långt framskridna planer på att komplettera området runt centralen i Lund med skyskrapor, det skulle bli ett rejält uppsving för staden.  Jag skrattade gott åt skämtet, det var så uppenbart att Lund skulle bli den sista staden att få skyskrapor.  Jag skrattade ända fram till det verkliga skämtet...  Så om inte lundsektionen i tidningen hade sitt eget aprilskämt så sitter där alltså en nisse och planerar ett mini-New York i en av Sveriges mest anrika universitetsstäder!  Hur som helst, årets skämt gick jag inte på.  Bornholm skulle bli svenskt och Ven danskt, för en annan nisse på 1600-talet hade begått ett misstag i fredsförhandlingarna i Roskilde och det måste rättas till.  Det fanns inget bättre skämt längre fram i tidningen så detta var årets skämt.  Jag tycker det är lite kul och trevligt att man piggar upp tillvaron med aprilskämt, såna små traditioner behövs hållas vid liv.  Dessutom är det ett sunt tecken på att även seriösa vuxna människor kan bli lite wild and crazy ibland och piffa upp tillvaron för oss alla.

Jag tog en ledig dag sista veckan den här månaden.  Det känns ju inte som att man är ledig på riktigt när man hela tiden sitter hemma och jobbar, men lite skillnad är det ju på att gå ur sängen en viss tid och sätta sig vid jobbdatorn och planera trafik och att sova lite längre och läsa tidningen vid morgonkaffet.  Den här dagen var planerad sedan länge:  Tandläkaren för vanlig kontroll, litet besök i kyrkan för att sitta i egna tankar en stund, och till slut tuttkläm (eller mammografi om man så önskar).  Det blev som jag planerat och med god tid för varje aktivitet.  

Tandläkaren hade bytt adress.  Förra gången, för två år sedan, promenerade jag från jobb till Stortorget med en sönderbiten kindtand.  Den här gången kunde jag köra till Köpenhamnsvägen med friska tänder. Eller...?  Ja, köra dit och parkera kunde jag, och tänderna såg fina ut på röntgen.  Men ve och fasa!  Den lilla något korpulenta damen informerade mig om att mina gamla fyllningar behövde bytas ut för att de orsakat sprickor i mina tänder.  Aj, min plånbok!  Ja, det var min första tanke snarare än "aj, min käke!" Jag visste ju att den här dagen skulle komma, för det fanns ju en sorglig institution vid namn Folktandvården à la 70-talet, vars enda uppgift verkade vara att borra sönder barns tänder trots att det inte var hål i dem.  En sådan mördartandläkare råkade jag ut för!  Han mördade mina kindtänder!  Istället för mina fina vita emaljtänder - helt fria från karies - hade jag nu de inre delarna av käften fulla av svarta kvicksilverklumpar, ohälsosamma och farliga och dömda att få tänderna att spricka ett antal år senare. Tack och lov har man numera kommit på andra tankar och låter bli sådana tilltag, men mina tänder är lik förbaskat föremål för ingrepp helt i onödan!  Så två gaddar är spruckna och behöver akut åtgärdas, för annars kan det gå inflammation i dem, och det vill man ju inte!  Det var garanterat det som hände med tanden jag bet sönder för några år sedan, rotfyllde och sedan bet sönder igen och fick åtgärdad den där gången på Stortorget för två år sedan.  Roligare kan man ha...  Och kostnaden visade sig inte bli jättehög, inget jag behöver spara ihop till direkt.  Behöver bara samla mig ett par månader...

Jag är en person som hellre kommer två timmar för tidigt än en minut för sent till saker.  Alltså planerade jag dagen som jag gjorde.  Tandläkaren - 12:00-13:00, kyrkan - 14:00-14:30, SUS - 16:00-16:15.  Tandläkaren var klar 12:30, så det blev ingen stress med kyrkan direkt.  Pga den där evinnerliga pandemin så fick jag avstå den heliga måltiden men kunde å andra sidan sitta kvar lite längre i kyrkan.  Vi var som mest tre personer där så det kunde ju varken regeringen eller folkhälsomyndigheten klaga på.  Däremot vägarbetarna utanför...  Det har pågått lite vägarbete utanför kyrkan en tid, men det har inte påverkat särskilt mycket.  Lite begränsade parkeringsmöjligheter, det är allt.  Just den här dagen stod två lastbilar med texten "Skanska fräsning" dekorerat på flakens lämmar, och jag skänkte tanken "vad innebär detta för mitt kyrkobesök" en liten kort sekund.  Under tiden jag satt därinne hörde jag arbetet väsnas utanför men lät det inte påverka min lilla stund tillsammans med vår Herre.  Så när jag väl gick ut så kände jag mig nöjd med en dryg halvtimmes kontemplation och redo för att sätta mig och läsa någonstans inte alltför långt bort från tuttröntgens entré.  Hmm, jag tror att vår Herre hade ett finger med i det här spelet.  Man har inte den turen mer än en gång i livet, och jag borde köpt en lott...  När jag gick mot bilen så var gatan fylld av Skanskas personal i gula arbetsjackor, några med texten VAKT på ryggen och flaggor i händerna. Och på trottoaren sprang en parkeringsvakt runt med mobiltelefon och såg allmänt stressad ut.  Tur att jag är en så redig person som alltid betalar för parkering, tänkte jag och klappade mig lite på axeln.  Jag nästan gick fram till honom för att påpeka hur duktig och ordentlig jag är.  Men nej, tryckte bort den fåniga tanken.  Jag hade precis satt mig i bilen när en av skanskagubbarna kom fram till mig och gjorde tecken att jag skulle veva ner rutan.  Han undrade om jag visste vems bilarna var, bilarna som stod framför och bakom och bredvid mig på gatan utanför kyrkan.  Det hade jag ju tyvärr ingen aning om.  Det var så här att de behövde få bort alla bilar från gatan för de skulle fräsa bort asfalt.  Ägarna till bilarna svarade inte på sina telefoner, och mer kunde man ju inte göra menade skanskagubben.  Och det hade han ju rätt i.  Och jag klarade mig, menade han på.  Jag klarade mig från att få min bil bortbogserad och hämta ut den för 3000 kronor.  Där kommer den där "tänk om" igen.  Tänk om jag suttit en kvart längre i kyrkan!  Så dumt det hade blivit...

Stopp nummer tre - SUS.  Jag hade redan planerat att parkera i parkeringshuset.  Normalt parkerar jag inte i parkeringshus eftersom jag har en fobi.  Jag är så rädd att jag ska bli inlåst för att jag inte lyckas få upp bommen när jag ska ut, och ha en lång kö med tutande irriterade bilister som tycker jag är urkorkad, bakom mig.  Vet inte varför det går bra här.  Kanske för att det är så öppet och relativt få bilar som kör ut och in...?  En gång blev det lite tvärtom.  Jag skulle köra ut, gjorde vad jag skulle vid bommen, men den gick inte upp.  Jag tänkte "jag visste det!!", men medan jag satt där och micklade med bankkortet jag kört in på så stod bommen rakt upp och väntade på att jag skulle köra.  Alltså, man ser det man vill se, eller det man väntar sig att få se.  Hur som helst, betalningsrutinerna var ändrade, så istället för att sätt in ett kort eller ta en parkeringsbiljett så var det bara fritt fram och betala med parkeringsapp.  Jag må vara emot många tekniska nymodigheter, men parkeringsapp har jag.  Och vilken befrielse!  Täckningen inne i ett parkeringshus är ju inte den bästa, och när ingen områdeskod kom upp så det blev till att ranta runt bland bilar och betong och en förvirrad knarkare som stod under rampen.  Check på den och jag var ute i solen.  Lite fler steg på stegräknaren ville jag ha, så jag tog ett varv på sjukhusområdet.  Memory Lane, blev det.  Mittemot min ingång låg tidigare blodcentralen innan någon dummerjöns flyttade den till Triangeln.  Nu vet jag inte vad de gör därinne.  Lite längre fram på motsatta sidan gamla blodcentralen låg infektionen, där jag tillbringade påsken 2001 för behandling av en livshotande lunginflammation.  Längre fram, runt kröken, hittade jag kvinnokliniken.  Där har man stått ett par gånger med väskan i handen.  Första gången med regelbundna värkar och andra gången utan värkar men plaskvåt.  Lite längre fram på samma sida låg blodcentralen när jag först började donera det röda guldet för hur många år sedan som helst.  Sedan kom jag förbi ett lite ofrivilligt bekant område - akuten.  In genom den färgglada rotundan och ut på andra sidan som känns som fel håll.  Efter den sightseeingturen slog jag mig ner på en parkbänk med en bok, men blev rastlös och föredrog mammografins väntrum.  Så jag drog mig åt det hållet, bara att följa skyltarna.  Precis innanför entrén hade någon placerat en stackars munskyddsprydd dam vid ett rangligt bord under en trappa.  Varje kvinna som hade ärende in där möttes av två frågor:  "Har du några förkylningssymptom?"  "Har du munskydd med dig?"  För min del svar nej och sen svar ja.  Tanken att spara ett eget munskydd och därmed 8,90:- föresvävade mig, men ljuga henne rätt upp i ansiktet för ett gratis munskydd är under min värdighet.  Så jag halade upp medhavt munskydd, krängde det på mig och steg in i kvinnliga behags förlovade väntrum.  Tänkte jag kunde ha tur och få komma in tidigare och därmed slippa betala en halv förmögenhet i parkeringsavgift och sedan ha en lugn lite längre eftermiddag hemma.  Jag var så tidig att incheckningsapparaten inte ens hade en tid till mig.  Tidigast en timme innan planerat besök kunde man checka in.  Så där satt jag i väntrummet, läste min bok, tittade ibland upp på TV:n där man hade en obegriplig sändning med en bunke folk i ett teamsmöte.  Våldsamt intressant!  Eller nej, det var mer spännande att se en äldre dam vanka fram och tillbaka i väntrummet, pilla på incheckningsapparaten, be om hjälp, pilla lite till, gå och sätta sig, upp och vanka, prata i telefon, pilla på incheckningsapparaten... "This little lady goes round and round, round and round, round and round..."  "Sätt dig, annars ska jag trycka ner dig i stolen så du inte kommer dig för med att resa dig förrän de kallar på dig!!" tänkte jag duktigt irriterad till slut.  Så tanten var trots allt störigare än TV:n...  Men till slut fick jag gå in, 20 minuter tidigare än bokat, och det var över på bara några minuter.  Så lång väntan för kanske sju minuter...  Jag vet, min egen planering.  Så blev mina behag kanske lite plattare efter den behandlingen, men det sägs att det är för den goda sakens skull.  Alternativet känns inte så attraktivt, jag vill ju gärna ha mina två kompisar intakta tills den dag jag dör...  Fram till dess får jag acceptera att kasta damerna över axeln när de är ivägen.

Både dottern och sonen har funnit kärleken!  Min lilla tös, mitt lilla tinderägg, har äntligen kunnat lägga status "i ett förhållande" på fejan.  Dejterna har varit många, hjärtat har brustit mer än en gång, tårarna har trillat, det har svurits över väninnor som varit okänsliga i ämnet, ett litet sting av "önskar det var jag" när bästa kompisen i hela världen fick sitt första barn i julas.  Men nu har det hänt!  Föremålet för hennes ömma låga bor i Landskrona och är fyra år äldre, och de hänger ihop varenda helg.  Och han har numera fått träffa föräldrarna och ömsesidigt tycke har uppstått.  Sonen har typ också varit på dejt, men jag vet inte alls hur den dejten gick.  Sen det lilla livet flyttade ut så är det ont om täta samtal till päronen, lite bortglömda har vi nog blivit.  Men vad har man för chans mot gymmet...?  Nej, kärleken sonen funnit handlade inte så mycket om tösen han träffade, det handlade om den nya bilen han blivit ägare till.  Volvo är bra och tåliga och inte alltför dyra bilar om man ser till den han hade.  Men den var ju inte rolig, liksom...  Så härom kvällen kom en hoodbeklädd lång son och visade nyförvärvet.  "My baby drove up in a brand new SAAB combi diesel"!  Men katastrof - AUX funkade inte!  Hemska tanke, vill man ha musik måste man lyssna på radion!  Om man inte vill trycka igång förra ägarens kvarglömda CD ABBA Gold förstås...  

Maken kunde man skriva om, men det enda jag kan ta upp är motor, motor, sälja motor, motor funkar inte, köpa motor, köpa motor igen, laga motor, ta isär motor, felsöka motor, sälja motor igen, köpa delar till ej fungerande motor, svära över motor, få spel på motor, jobba med motor halva nätterna...  Ja, ni fattar.  Det är ju varje ledig stund detta, han har ju ett jobb också.  Och så ska man sova.  "Säng, säng, säng - motor, motor, motor, motor - säng, säng, säng..."  

Musik:  "Under" med Alex Hepburn

              "Dark side" med Bishop Briggs

Ja, kanske... (bild från internet)

Så kunde det ha gått (bild från internet)