Livräddaren
Ibland händer saker som man inte kan ta till sig för att verkligheten är för grym. Jag antar att det är en försvarsmekanism. Det är väl något jag borde vara tacksam för, min förmåga att tänka rationellt trots att hela tillvaron står på spel. Handlar det om sekunder eller minuter? Vad väntar mig på andra sidan dörren?
Du skulle ju låta mig gå... Jag vill inte mer... Nej, du har missförstått! Jag funkar men ändå inte. Jag hör vad du säger men det sjunker inte in. Jag fann dig, men vad händer nu...? Och där i min ensamhet kom till slut den befriande men krampaktiga gråten. Eller gjorde den det? Den försvann lika snabbt. Det var som att jag var en del av ett drama, allt var bara film, inte på riktigt. Så skönt, då vaknar jag upp till en annan verklighet...! Kanske det - samma verklighet men i dagsljus. Samma verklighet men från ett annat perspektiv. Börjar allt om nu?
Jag hittar min styrka på mitt eget sätt. Jag är tacksam för den styrkan, den är bra för mig. Men det betyder inte att jag inte känner, att jag inte tänker. Även jag har mina stunder när det är tungt att andas och benen inte vill bära. Då finns det någon som lyssnar, en själasörjare som tar sig an mina tankar och mina tårar, någon som bara är närvarande och räddar mitt liv. Jag är så tacksam för det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar