Initierad
Det är lite förändringar på gång i församlingen. En av våra präster har fått en ny tjänst och ska flytta, då behövs en ersättare. Så lagom det blev att vår diakon och prästkandidat nu blivit prästvigd och står redo att axla både mässhake och ansvar. Förliden söndag blev hans söndag, och det var spännande och stort att kunna vara med på hans dag.
Innan jag går in på den nye prästens första mässa, så vill jag skriva lite om den präst som lämnar. Som den kaplan han var så fanns han alltid synligt tillgänglig i samband med mässor. Innan den eländiga coronan tog över våra liv så var det alltid tänt i hans biktstol. Ja, förutom när där var upptaget så klart. Inte så lyckat att knacka på och be om att få lätta sitt hjärta och säga förlåt om det redan satt någon därinne och gjorde just precis det. När corona kom låstes alla biktstolar, smittspridning var en för hög riskfaktor. Då satt han ute i vapenhuset, och var man då redo att bikta sig så var det bara att säga till. Ibland satt han där själv utan att det kom någon som tyckte han eller hon hade syndat. Det tyckte jag var synd... Ja, alltså, tråkigt att han skulle sitta där förgäves. Jag brukade för det mesta prata med honom en liten stund även om jag inte tänkte bikta mig. Man kan ju inte hitta på synder bara för att prästen ska ha något att göra, men jag kände ändå dåligt samvete. Det gör jag alltid, i alla lägen, men det är en annan historia. Jag gick i alla fall till bikt hos honom så ofta jag kände att jag behövde det. Ibland var det mindre allvarliga saker och någon gång sprutade tårarna åt alla håll. Hur som helst, jag önskar denna fina präst med sin sympati och sin personlighet ett stort lycka till med sin nya tjänst! Jag gillar inte att skriva i imperfekt här, men presens blir inte heller rätt. Av andra orsaker - som coronas kölvatten - har han inte funnits tillgänglig på länge och jag vet inte om han kommer göra det heller. Allt är en tidsfråga... Samtidigt önskar jag den nya prästen välkommen till sin första tjänst som präst/kaplan. Jag har ännu inte pratat så mycket med honom, bara växlat några ord om hans förestående prästvigning. En ung kille, lite försynt och med en ödmjuk framtoning. Kan bara bli bra!
Prima Missa var det alltså. Som namnet klart och tydligt anger handlar det om "Första Mässan". Vår nye präst hade ju fått en gedigen praktik, provat på allt han fått lov att prova på (kan jag tänka mig i alla fall, men vad vet jag, vad vet jag...) så hälften var ju avverkat redan. Så klart han nog var lite nervös, vem hade inte varit det...? Men vilken mässa!! Rökelsekar och på Jungfru Marias upptagning i himlen! Hur mycket bättre kunde det bli...? Och vår kantor - mannen med sammetsrösten - sjöng Ave Maria av Schubert, ett av de absolut vackraste styckena någonsin för sakrala framföranden. Jag njöt där jag satt, fick hålla mig för att inte börja sjunga med. Men, plötsligt bröts förtrollningen och stämningen var borta. Något kålhuvud (pardon my French) hade glömt stänga av sin mobiltelefon och en kvackande anka i bänken snett bredvid på andra sidan mittgången, tog udden av det hela i säkert mer än en minut. Jag känner igen den signalen, jag har själv haft den tilldelad min dotter. Förfärligt ljud, inte ens rolig... En envis typ i andra ändan luren, trodde aldrig det skulle sluta kvacka därborta. Alltså, jag förstår inte hur man kan glömma stänga av sin telefon i kyrkan! En del verkar inte skämmas heller, det finns de som faktiskt svarar och pratar, utan att gå ut dessutom! Och det finns en del som inte stänger av mobilen trots att det redan ringt och stört en gång. Sorgligt... Kan inte vardagslivet kopplas bort bara en liten stund...? Det handlar om en timme, så svårt kan det väl inte vara. Har man något som är så viktigt att hålla en öppen linje för så bör man kanske inte komma till kyrkan, då behövs man uppenbarligen någon annanstans. Om inte - stäng eländet!! Respektlöst mot både präster, kantor och övriga församlingsmedlemmar! Så, det var den avhyvlingen...! Ja, bortsett från det avbrottet så gick alltihop klockrent. Jag beundrar vår kantor, att han kunde fortsätta sjunga utan att komma av sig. Det är proffs, det! Men jag undrar om "Ora pro nobis" ska sjungas så starkt... Eller lade han till ett crescendo för att överrösta ankan?
Efter hela ceremonin kom nye prästen intassande igen för att ge handpåläggning till den som önskade. Det ingår i Prima Missa. Med tanke på den långa kön så var det nog ingen som inte önskade hans handpåläggning... Det blev till och med en liten diskussion mellan ett par damer. "Avstånd, en meter" sa den ena vänligt men bestämt till den andra då den andra inte verkade fundera så mycket på var hon stod (flåsande framförvarande i nacken, typ). Hon såg mest ut som att hon undrade hur någon kunde säga så till henne. "Alltså, jag är vaccinerad", svarade hon och fortsatte se lite förnärmad ut. Och...? Hur som helst, när jag fått min handpåläggning smet jag ner i sakristian en liten stund och pratade med kyrkoherden kanske i drygt fem minuter. När jag kom upp därifrån ringlade sig kön fortfarande lång fram till vår nye präst i sin fina mässhake. Många handpåläggningar blev det...
Som jag sagt tidigare, vissa mässor sätter sig mer än andra, och denna var en sådan. Jag gick runt med bomull i huvudet här hemma resten av kvällen, behagligt avslappnad och tillfreds med tillvaron. Jag önskar vår nya präst detsamma, det har han förtjänat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar