Frinnaryds järnvägsstation - en samlingsplats för resande
Frinnaryd är ett järnvägssamhälle, byggt utmed Östra stambanan. Östra stambanan var på sin tid Nässjö-Katrineholm, men gick sedan ända ner till Malmö och fick 1990 namnet Södra stambanan. Södra stambanan fanns redan, dock med Falköping istället för Katrineholm i sträckningen. Ett järnvägssamhälle kräver ju då en järnvägsstation, och Frinnaryd hade en sådan. Frinnaryds järnvägsstation skulle komma att betyda oerhört mycket för mig.
När jag var väldigt liten stannade tågen fortfarande i Frinnaryd. Jag var så liten att jag faktiskt inte minns att de gjorde det, jag bara vet det. Men från tiden jag har första minnena så stannade inga tåg för resande, enbart för inväntan av andra tåg. Möjligtvis kunde en och annan rälsbuss stanna, jag vet att mamma tog rälsbussen in till Tranås vid ett tillfälle. Vanligtvis åkte man in till Tranås med bil eller möjligtvis buss, så det blev väl överflödigt med tåg till slut. Men även om det inte gick att resa med tågen så var stationen i full drift ändå. Varje gång det kom ett tåg så gick stinsen ut med sin pinne och "vinkade" till lokföraren. Den där pinnen betydde säkert något, han gick nog inte ut bara för att det var så himla roligt. Men stationen var inte bara "resecentrum", den fungerade som post också. När man kom in i den lilla väntsalen så fanns en hel vägg med postboxar mitt fram. Mormor och morfar hade box 75, och jag och mamma hade box 103. Till vänster fanns en träsoffa som löpte utmed hela väggen, och till höger satt stinsarna/posttjänstemännen. Hela väggen var av glas och man kunde se en tavla som blinkade och lyste i olika färger. Tågens motsvarighet till flygledartorn, kan man nog säga. På väggen fanns två luckor, där man kunde få hjälp med postrelaterade saker. Luckan närmast boxarna gick man till om man villa posta brev, köpa frimärken och annat enklare. Vi luckan närmast dörren kunde man hämta och lämna paket. På samma vägg precis vid dörren fanns en pulpet där man kunde skriva t ex postgiroblanketter eller annat som man kunde tänkas behöva skriva. Det fanns också ett litet vindfång vid ytterdörren. Där kunde man stå om man väntade på bussen och inte kände att man behövde gå in och sätta sig på soffan.
Men stationen var inte bara en station - den hyste även tjänstebostäder. En av stinsarna bodde i lägenheten på bottenvåningen, en 3 1/2-rumslägenhet. De flyttade dock upp till den tomma lägenheten en trappa upp, och därmed stod en lägenhet tom i huset. Dit flyttade mamma och jag. Jag älskade den lägenheten! Varje gång jag besöker Frinnaryd och går åt det hållet så känns det som att jag är på väg hem. Jag kastas nästan 40 år tillbaka i tiden varje gång, och det är som att det var igår som jag öppnade dörren till trapphuset - dörren som aldrig var låst och som alltid stod på kolven - och låste upp vår ytterdörr och gick in. Ytterdörren med det rundade handtaget och smäcken som fastnade så man var tvungen att vrida på vredet inne i lägenheten för att kunna stänga dörren. Jag brukar gå och kika i fönstren när jag går dit. Det gör ingenting, det bor ingen där längre. Tapeterna mamma och jag lät sätta upp finns fortfarande kvar. I mitt gamla rum finns en liten avskavd ruta i tapeten, kanske 5x3 cm. Bara jag vet hur den avskavda rutan kom till. Men det förblir min lilla hemlighet...
Men vi börjar från början. Året var 1974. Mamma och jag hade bott i Tranås en kort tid, i en bostadsrätt på Junkaremålen, som 1974 kostade 10 000 kronor att köpa. Jag var inte så gammal och jag trivdes väl inte jättebra. Jag saknade mina kompisar och jag saknade mormor och morfar. Och jag ville absolut inte börja i Junkaremålskolan. Den var jättestor och jag var rädd för den! Jag ville gå i Frinnaryds kyrkskola och ingen annanstans. Men när mamma blev kär och flyttade ihop med Kurt, då var det bara att följa med. Men det dröjde inte länge förrän det skar sig mellan mamma och Kurt och då packade hon väskan och flyttade hem med mig till Frinnaryd igen. Hurra!! Och hur det nu kom sig så blev det rakt in i stationshusets bottenvåning.
Lägenheten var mycket välplanerad. Man kom först in i en liten hall som rymde typ bara en hatthylla. Mer behövdes ju egentligen inte. Det var ju inte heller möjligt eftersom det lilla utrymmet var utrustat med fyra dörrar - ytterdörren samt dörrar till tre andra rum. Till höger låg badrummet. Storleken på det lämnade en del övrigt att önska. På kanske bara fyra kvadratmeter rymdes en toalett, ett tvättställ och ett badkar. Golvutrymmet tog en person och då gick det inte att vara en för stor sådan... Köket var desto större. Här rymdes lätt ett större köksbord, ett extrabord (som mamma använde som sybord), en stor frys, samt en toppmatad liten tvättmaskin som man kunde rulla in under en bänk. Det tomma utrymmet under bänken kallade vi "smatten". När man gått rakt igenom köket kom man till mitt rum. Det var inte speciellt stort, med det fick plats en säng med nattduksbord, ett skrivbord samt ett litet bord för våra undulater. På ena väggen fanns också en dörr in till vår eminenta walk-in closet. Det var ett avlångt utrymme med klädstänger i vardera änden samt ett litet fönster på kortsidan. Som liten flicka var det lika kul att bläddra bland mammas kläder som bland mina egna... Där fanns en del kvarlevor från 60-talet, bl a en rosa kort negligé med vit spets och volanger. För en vuxen kvinna ett sexigt tillbehör, för ett barn en fin trasa att klä ut sig i... När jag så småningom blev en butter tonåring var det ju sådär att ha mamma rännande genom mitt rum varje gång hon skulle ha kläder. Och inte kunde jag stänga om mig heller eftersom min dörr bytts ut mot ett draperi.
Tillbaka till hallen... Rakt fram låg mammas sovrum och till vänster från hennes rum låg vardagsrummet. En liten rolig sak var att i hennes rum bredvid fönstret satt en telefon på väggen och bredvid en knapp det stod "signal" på. Jag var ju ruskigt nyfiken på det där och kunde till slut inte hålla mig längre. Jag bara måste testa. Så jag tryckte på "signal" och lyfte luren, och där var någon i andra ändan!! "Hallå ja" sa någon med myndig stämma. Luren i klykan och sen pratade vi inte mer om det. Parentes! När vi först flyttade in var alla färger ljusa. Hallen och badrummet var gula, köksluckorna var mintgröna och de övriga rummen hade ljusa tapeter med diskreta mönster. Som 70-talsmode vad det ju supertråkigt! Här behövdes färg! Badrummets betongväggar målades mörkblå och golvet fick en blåmelerad plastmatta, en sån som man köpte i metervara och klippte runt toalettstol och diverse rör. Allt det blåa skulle symbolisera vatten menade mamma... Ja, kanske det, men det gjorde ju att badrummet kändes ännu mindre! Tur att lägenhetens takhöjd var betydligt över standard, annars hade man nog känt sig lite instängd... Hallen blev rödmålad, mammas rum fick röda tapeter med något medaljongmönster i en mörkare röd nyans än bottenfärgen och vardagsrummet fick mörkblå medaljongtapeter på vit botten. Även dörrens spegel blev tapetserad med denna psykedeliska tapet! Jag kan säga att julgranen flöt in ganska bra i detta prilliga mönster, den syntes knappt. Mitt rum blev också rött, men med rader av blomstänglar. Fick ju det rummet att kännas ännu höge i tak. Försvinnande högt, faktiskt... Köket fick mörkblå skåpsluckor medan vägfärgen förblev vit.
Men det fanns ju annat runt omkring station, inte bara vår lägenhet. I källaren hade vi ett förråd och på vinden hade ena delen av utrymmet under snedtaken. Här uppe kryllade det av insekter, muslortar och annat skräp. Grannarna satte ut fällor, men dem brukade jag smälla igen för det var ju synd om mössen. Utomhus fanns även en bod där vi kunde ställa våra cyklar, och på andra sidan boden stod soptunnorna. På den tiden var det heller inget dalt med "soptunneköraren" (det hette så!), han fick vackert gå bort till tunnan, öppna gallret, ta ut säcken (papperssäck!), svinga den över ryggen och bära den bort till bilen. Borta vid tunnorna fanns också en jordkällare. Här ställde mamma sådant hon själv syltat och saftat samt säckar med potatis och annat skrymmande. Ibland skickade hon mig ner dit för att hämta något av nämnda grejor, men det slutade oftast med att jag sprang skrikande ut därifrån - utan önskad grej. I jordkällaren bodde nämligen stora feta spindlar, och sådana har jag fobi mot. Uppe på jordkällarens tak (en gräskulle) kunde man däremot ha roligt. På vintern kunde man åka kana. Kullen var lite för liten för pulka, men på en rumpa utrustad med bävernylon gick det alldeles utmärkt. På våren skulle man dock passa sig lite, för däruppe bodde också ormar. De störde mig mindre men jag sprang ändå.
Ute vid boden fanns också en ställning för tvättlinor. Mamma hade en stor röd plastkorg som hon lade den rena tvätten i, och ett stort förkläde avsett för klädnypor. Med korgen i händerna och nyporna runt höfterna gick hon ut och hängde upp vår tvätt för torkning ute i friska luften. På den här ställningen hängde mamma även upp en gunga till mig. Grannarna blev dock lite oroliga eftersom ställningen - som var av trä - nog var lite murken. Men trots mitt gungande står den ställningen kvar än idag. Det fanns även en trädgård, men man utnyttjade den inte speciellt. Grannarna ställde ut lite möbler ibland, men vi brukade vara hos mormor och morfar om vi ville sitta ute i solen. Trädgården hade flera äppleträd, och dem brukade jag klättra i. Hände ju även att jag ramlade ner från dem, inte lika kul... Där fanns också en rabatt, en tårpil och på den enda släta plätten ett stort brunnslock. Tack för den! Gräsmattan slutade i en slänt nere vid en liten grusväg som ledde bl a bort till idrottsplatsen. Utmed grusvägen stod telefonstolpar som hade någon sorts metalldosa ganska högt upp. Varje vår när det började bli varmt kom en hackspett och satte sig och hackade på den dosan. Det lät som en gammaldags ringsignal. När den hackspetten började hacka, då visste man att våren och sommaren var på gång.
På andra sidan den lilla grusvägen nedanför slänten bodde en annan granne vi pratade mycket med. Det var en ensam man som tidigare bott tillsammans med sin mor i ett stort hus mittemot station. Efter att han hittat sin mor död i sin soffa så stannade han ensam kvar i huset och han gifte sig aldrig. Han var en ensamvarg, tog jobb där han kunde hitta dem. Han gick alltid omkring i en orange smutsig overall, hade problem med spriten, men var hela byns alltiallo. Alla visste vem han var och varje gång man behövde hjälp med något så ringde man honom. Han var stark som en björn och det fanns inget han inte klarade av. Han hade en hund nere på sin gård, en hamiltonstövare som hette Truls. Truls bodde i en koja och hade en lång löplina så han kunde röra sig fritt. En dag fanns inte Truls mer. Byns mest produktiva man (far till 9 barn) hade skjutit honom. Jag blev så klart bestört och ledsen när jag förstod vad som hänt, men jag blev lite rörd trots allt när jag fick klart för mig hur det hängde ihop. Den ensamme mannen var själv jägare, men han kunde inte skjuta sin gamla och sjuka hund. Det var då han ringde en vän... Men efter Truls kom Lady - en schäfertik som blivit misshandlad av sin förra ägare. Fina lilla Lady, hon kunde inte få det bättre än hos den här mannen. Han hade tränat henne väl, hon lydde alla kommandon och till och med sprang och hämtade husses gamla träsko som han sparkade iväg just för att hon skulle hämta den. Den här mannen hade till och med en häst. Hon hette Kokett, och han hade själv ridit in henne. Jag skulle fått rida på henne, men det var något som aldrig blev av. Jag tror inte att jag någonsin såg Kokett...
Vi bodde här i över 10 år. De senaste åren var det tomt och öde i stationshuset. Vi hyresgäster fanns kvar, men posten var tillbommad och all verksamhet nerlagd. Nu hade vi lantbrevbärare istället, och det funkade ju visserligen bra det också. Jag stod i mitt vindfång på stationshusets gavel och väntade på bussen in till Tranås där gymnasiet fanns. Det tog slut 1984, då jag åkte till USA ett år. Under tiden flyttade mamma och jag återsåg aldrig mitt lilla flickrum i Frinnaryds stationshus. Idag får man inte bo i det huset. Det är SJ som äger det och de vill inte underhålla det på det sätt som krävs för hyresgäster. Men jag kan titta i fönstren, och minnas mina 10 år där som igår. Det är som att jag bara kan öppna dörren och gå in, som om all tid däremellan inte funnits. Om jag stänger ögonen hör jag hackspetten på telefonstolpen, jag ser grannen från huset mittemot leka med sina hundar, jag ser domherrarna vid almen äta fågelfrön i snön. Det är konstigt, men jag hör inte tågen. De dundrade ju ändå förbi 15 meter utanför mitt fönster. Jag vaknar till verkligheten. Inga tåg stannar längre i Frinnaryd, perrongen är borta för länge sedan och livet kretsar inte längre kring tågen. Nu är de mest ett inslag, kanske störande för en del, men en obemärkt vana för andra. Och en sorglig påminnelse för vissa som förlorat nära och kära till tågen. Men det är en annan historia...
 |
| Stationshuset från baksidan - vindfånget med ingång till posten på högra gaveln Fönstret längst ut till vänster - vårt ena köksfönster Lilla fönstret högst upp - utsikt från vinden |
 |
| Jordkällaren - vår dörr står öppen |
 |
| Cykelboden, innanför gröna dörren |
 |
| Busshållplatsen - den gamla "plankan" är inte vad som helst, den användes till att göra fast hästarna vid förr i tiden |
 |
| Dörren till posten |
 |
| Den ensamme mannens hus - inget annat än ett ruckel idag |
 |
| Hempermanent var inne på 80-talet, här fixar mamma mormors hår I bakgrunden hallen och badrummet |
 |
| Vid min fotända stod mina undulater - Kalle och Frida |
 |
| Jag uppflugen på bänken Under bänken smatten, där står tvättmaskinen |
 |
| Fest utanför mitt rum Från vänster mosters väninna, mamma, moster och min kusin längst fram |
 |
| Lady |
 |
| Station bakom äppleträden |
 |
| Tre kompisar |
 |
| Mitt rum med sina vackra tapeter... Och så jag som sitter och stickar |
 |
| När det begav sig - rälsbuss vid Frinnaryds järnvägsstation (bild från internet) Fönsterpartiet till vänster - stinsens övervakningssal Fönstret i mitten - mammas sovrum Fönstret längst ut till höger - vårt vardagsrum |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar