Spirit says...: Reality - Februari som gått

Februari 2022

Förra månaden avslutades med en bil som inte ville mer. Den historien fortsätter. Ja, jag fick ett nytt batteri, men detta är inte en bil som bara kan få något nytt, man behöver tala om för den att den har fått något nytt. Sonen och en av hans lite mer tekniska kompisar ryckte in för att lämna detta besked, men min kära bil ville inte höra på det örat. Ok, då får det bli farbror Bildoktorn. Han kan berätta det - för 5900kr! Konstigt så dyrt allt blir när någon vet att man är till råttorna utan deras hjälp… Men det blev ett långt terapisamtal. Här fick man gå in på djupare traumatiska händelser - för 12000kr! Eländiga vrålåk, nu blir det bilhemmet för dig! Du ska bytas ut och det av fler än en anledning! Det var elakt tänkt…! Stackaren, den kan ju trots allt inte rå för att den mår dåligt… Under tiden har maken och jag turats om att köra de bilar som finns. Den lilla Bettmobilen går som ett skållat troll, den är en upplevelse att köra. Inte nog med att sätet inte går att fälla bakåt (sitter lite för rakt för min smak), den tar dessutom in vatten i förardörren. Känns som att man sitter i en båt snarare än en bil - vågskvalp! Bettmobilen har dessutom ett stort minus. Den har ingen bränslevärmare! Jag tycker det är oslagbart att komma ut en kall morgon och sätta sig i en varm bil. Den sjuka bilen har inte heller någon bränslevärmare... Bilen jag lämnade ifrån mig för ett antal månader sedan, den hade en bränslevärmare. Så därför sitter maken och kör allt annat skröfs medan jag huserar i hans bil. Den har nämligen - bränslevärmare!

Äntligen! Äntligen har jag fått svar från Öron/Näsa/Hals! Men jag fick skriva på 1177 för att få svar. Och när svaret kom efter en dryg vecka så var det en lite skamsen läkare som inte kunde förklara varför jag inte fått svar tidigare. Underförstått, någon sekreterare eller sköterska hade inte gjort sitt jobb. Men jag ska inte dö om två månader, jag ska inte operera bort någon sköldkörtel, jag ska inte ens tugga piller. Farbror doktorn säger att han inte tänker göra något alls och att tupparna i halsen inte har något att göra med förut nämnda körtel. Hmm, undertecknad är av en annan åsikt men överlycklig för att jag inte är allvarligt sjuk. Så nu startar en ny fas - lär känna din hals. Jag får väl vara min egen läkare och bota mig själv, hitta ett sätt att tvinga bort tupparna. Får väl skylla på corona, det gör ju alla andra om allting annat. Men när jag tänker efter… började inte hesheten efter första vaccindosen…?

Operation arbetsrumsrenovering. Den går sådär... Jag minns knappt var jag slutade senast, men jag tror jag stoppade vid tapetrivning. Vi slet bort alla tapeter och lämnade en liten aning om att de första tapeterna var neurotiskt blommiga. När annat som behövde bli färdigt blivit färdigt så tog maken ett nytt andetag och började fixa mitt arbetsrum. Det spenderades en halv lördag på att hitta slippapper till giraffen han lånade hem från sin bror, men när det till slut lyckades så tog det kanske en kvart så var det jobbet avslutat. "Much ado about nothing", liksom. Så kom nästa steg - vävning. Och där kom nästa bekymmer - inget tapetbord. Jag kom med alla möjliga förslag, men jag insåg till sist att jag grep efter halmstrån. Det går inte att använda vare sig ett alldeles för litet skrivbord eller kravla runt på golvet för att kleta in väven med klister, det är bara tapetbord som duger till det. Så vad gör man när man inte alls har lust att ge sig ut och shoppa ett sånt och hustruns idéer är värdelösa? Jo, man rullar klistret direkt på väggen och fäster väven på det! Briljant idé! Det var bara en sak... Limmet fick det sista lagret gammal tapet att bubbla sig. Suck... Så vad nu? Jo, nu lånar man en kompis' tapetångare och ångar loss den gamla tapeten från väggen. Inte särskilt tungt arbete, perfekt för mig. När jag väl kommit på hur den där ångmaskinen fungerade så ville tapeten inte alls släppa från väggen längre. Jag ångade och ångade, men fick mest fingrarna fulla av gammalt papper och tapetklister. Såg ut som om jag doppat fingrarna i blött sågspån. Istället gick jag på "bubbeljakt" över väggarna, letade efter ställen där tapetklistret försvunnit under tapeten och när jag inte kunde riva mer så blottades både gips och masonit. Hmm, vad är det här huset byggt av egentligen...? Alltså, det här är ett par veckor sedan nu. Kommer väven nånsin komma upp på väggen? Maken har i alla fall insett en sak: Jag kan rollermåla rummet. Sprutmåla ett så litet rum innebär mer besvär än det underlättar så vill jag rolla väggarna så får jag så gärna göra det. Men först ska maken göra nästa insats: Spackla det sista, slipa samt måla taket. Sen får jag gå lös på färgsättningen!

Våren har gjort sina försök att skaka liv i det som var grått och regnigt. Senaste helgen har bestått av sol och vindstillhet, om än en nattemperatur under nollan. En del fåglar har också börjat kvittra i buskarna och lökarna börjar sticka upp ur jorden och färga rabatterna både gula och lila. En härlig tid! Men grannarna har inte börjat titta ut på riktigt ännu, så alltså är det inte vår än. Några grader till, så... Det är bara det... att den här våren nog inte kommer likna någon annan vår. På 60-talet hette det Pragvåren, nu pratar vi om Ukrainavåren. Det är en sån där tid när hela livet känns overkligt. Det gör det för att det ÄR overkligt. Jag försöker hitta den där spefulla tonen jag kan ha ibland när jag vill göra mig lustig över pellejönsar som till exempel Donald Trump, men det är omöjligt. När han satt vid rodret och skämde ut USA så ansåg jag honom vara en skrävlare, en pösmunk, en pajas, en narcissist och allt möjligt annat, en person som var oerhört farlig för världsfreden. Den tanken har försvunnit för länge sen, nu är det på riktigt. Putin är varken en skrävlare eller en pajas, jag skulle inte ens vilja kalla honom för narcissist. Han är snarare en psykopat, en iskall och ond maktgalen människa som kan gå över lik för att få det han vill ha. Han är en person som haft en hel pandemi på sig att tappa förståndet. Han har suttit där i sitt Kreml och blivit mer eller mindre galen i sin isolering, och till slut satt tärningen i rullning. Han spelade med i Västs försök att förhandla vid världens längsta bord, men var nog mest road av det. Jaja, prata ni, jag har ändå bestämt mig. Alla säger att den där skjortan är ful, men jag kommer att köpa den vad ni än säger, för jag tycker den är fin och jag vill ha den... Känns det igen? Det ukrainska folket flyr sitt land, EU står med öppna armar. Ryssland blir en paria, ingen vill ta i landet med tång. De får inte vara med i vare sig fotbollssammanhang eller i Eurovision, idrottsklubbar ser över sina sponsorsavtal och ägandeskap, EU stryper Putins och oligarkernas tillgång till sina pengar, bankerna spärrar swift så både export och import upphör. Börserna åker bergochdalbana och drivmedel ska man bara inte tala om. Det är lätt att hålla sig för skratt... Men jag hånflinar ändå lite eftersom Putin inte verkar ha en enda vän i världen. Till och med Kina vänder honom ryggen nu. Möjligtvis har han två kompisar - fjäsket Trump samt knähunden Lukasjenko. Inte mycket att ha, den ena dummare än den andre. Tycker nog Putin också, han hade säkert vridit nacken av dem bara för han tyckte det var kul. Bortsett från allt det där - hur kan han själv vilja detta? Tycker han inte det är skönt att leva i fred och frihet? Om han ska kriga och ha alla ekonomiska bekymmer som följer i kölvattnet, då kan han fetglömma att sätta sig på hästryggen med bar överkropp och leka cowboy med geväret i handen en vacker sommardag. Och vilken värld vill han lämna efter sig till sina barn? Eller någon värld alls...? Det kan man fundera över medan skrattet stockar sig i halsen och kärnvapenstridsspetsarna riktas mot Ukraina - eller mot Väst...

Musik: "War" med Bruce Springsteen