Inspiration - Ett vårminne

Äventyr vid Brinkebäck

Som alltid så var Brinkebäck målet för våra lekar.  Brinkebäck rann både över öppet fält och in i skogen, och samtidigt som det var spännande var det lite läskigt.  Vi var tre flickor - jag och mina kompisar Anette och Maria.  Vi var i 10-årsåldern och som de flesta barn i den åldern gillade vi att testa våra gränser.  Om de gränserna stämde överens med våra föräldrars gränser var helt oviktigt.  Att vi inte hade lov att leka vid bäcken hade aldrig fallit oss in.  På våren var bäcken alltid vattenfylld till spränggränsen och det var så roligt att utmana sig själv att hoppa över på först det smalaste stället och sen de lite bredare ställena, så någon tanke på att fråga dem hade vi inte överhuvudtaget.  Så alltså lekte vi från morgon till kväll och hade så roligt som bara barn kan ha.  Solen började värma och vi var ganska farligt lättklädda, eftersom man ju ska svettas in våren och frysa in hösten.  Så vi hoppade och lekte, blev djärvare och djärvare.  Plask!  Där satte jag foten i det iskalla vårvattnet i Brinkebäck!  Fyyyy, det var kallt!! "Jamen, vi går hem till mig så kan du låna strumpor av Michael", tyckte Anette.  "Neeej, det behövs inte" protesterade jag högljutt.  Michael var Anettes tre år äldre bror och han var inte jätteglad för Anette och hennes fnittriga kompisar.  Mer än en gång fick vi bevittna hur hurringarna yrde i luften och Anettes hår blev rufsigt.  Alltså vågade jag helt enkelt inte tacka ja till erbjudandet om att låna Michaels strumpor.  Istället blev det snabbtorkning av strumporna  och gummistövlarna bredvid vedspisen.  Men när de torkat hjälpligt och vi laddat med Anettes farmors syltkakor och lite äkta komjölk så var vi ute igen.  Vi höll oss i regel på den östra sidan av Gripenbergsvägen, där skogen inte fanns.  Men det spännande på andra sidan vägen var den lilla kojan som Michael och hans kompis Henrik (kallad Hinken) hjälpts åt med att bygga.  Det var faktiskt ett äkta hantverk med tillsågade gärdsgårdsstörar på bredden och ett sadeltak.  Den stod oftast  ganska stadigt på gräset precis intill bäcken, men på våren riskerade den att sköljas iväg med vattnet.   Jag antar att en anledning till att det inte var så kul att leka där var för att bäcken var så bred att det inte gick att hoppa över den.  Där fick man trampa försiktigt på tuvor och stenar, och ramla i ville man ju trots allt inte.  Alltså var det den öppna sidan som gällde.  Plask!  Där hamnade jag i vattnet för andra gången!  Och nu var det inte bara foten, nu blev det halva jag som låg ner i bäcken.  Varför bara jag?!  Varför inte Anette eller Maria?!  "Nu blir det Michaels!" sa Anette bestämt och vi skulle precis marschera hem till henne när jag såg min mammas lejongula Toyota Corolla komma rullande.  "Vad är det här för dumheter?  Att leka vid bäcken?!  Det är ju farligt begriper ni väl?"  Även om hon skällde på oss så var det ganska skönt att slippa riskera att få en smäll av Michael för att jag lånat hans strumpor...  Om vi slutade leka vid bäcken i fortsättningen?  Njaa...  nej...!

Brinkebäck västra sidan

Kojan vid bäcken

Mamma i vårsolen