Blodbrist
Jag har varit blodgivare i närmare 20 år. Jag har besökt tre olika blodcentraler på SUS i Malmö. Lätt att ta sig dit, obetydlig avväg från motorvägen. Nu är det ju någon smartskalle som kommit på att blodcentralen ska ligga vid Triangeln. "Nej, nej, nej!!" tänkte jag när jag fick veta det. Jag är aldrig på de hållen, och in och köra i centrala Malmö vid de tider jag har möjlighet är inte ett alternativ. Tyvärr är jag bortskämd med bil och kommunala medel brukar jag bara i nödfall, och t o m då brukar jag lösa det med bil av något slag. Alltså blev det till att hitta andra lösningar, för donera blod är inget jag tänkt sluta med om de inte ber mig. Då finns ju blodbussarna! Hurra! Det kommer en blodbuss till Vannningen i Vellinge med jämna mellanrum, och detta fordon har jag då fått upp ögonen för. Lyckligtvis kommer den dit så det stämmer ganska bra med de tillfällen jag får lov att ge blod - tre gånger om året. Nu var jag där i torsdags, glad i hågen. Inför varje givning ska man redogöra för sitt leverne sedan förra gången man var där. Hmm, får se nu... Piercad - nej. Sex med ny partner - nej. Creutzfelt-Jacob i släkten - nej. Malaria - nej. Är man som haft sex med annan man - definitivt nej. Haft sex för pengar - lika definitivt nej. Intagit narkotika - nej. Varit utomlands - ja. Tagit medicin - ja. Och så vidare... Ärligt redogjort för ibuprofen samt resor till USA, Marocko och Dubai. Good to go! Vänsterarmen är favoriten, av någon anledning blir det snett i nerverna när jag åsamkar högersidan beröring av något slag. Undrar hur det är ställt med blodvärdet nu för tiden, tänkte jag, det var ju ett tag sedan jag gav blod. Om jag inte varit bortrest så har jag haft karens av samma anledning. "Ditt blodvärde idag är 130, det var 142 förra gången, så du får en karta järntabletter med dig hem." "Ojdå, nu har jag slarvat med paprikan," skojade jag. Faktum var att blodvärdet sköt i höjden när jag ökade intaget av paprika, min favoritgrönsak på frukostmackan och i woken. Sköterskan hade inte hört talas om detta fenomen så hon gick längre ner i bussen och berättade för andra blodgivare som låg där med nålar i armarna och kramade skumgummihjärtan för glatta livet. Någon fyllde i med att rött vin är bra. Ja, det vet jag också att det är, men det låter inte riktigt bra att skoja om att man slarvat med vinet... Nåväl, stegade ut ur den motivlackerade bussen och körde hem, nöjd med mig själv. Denna 33:e gången bloddonation skulle väl som alla andra passera relativt obemärkt förbi, brukar aldrig känna av denna tömning av mitt inre flytande röda. Fast jag avstod träning, både av detta skäl och att det skulle bli snävt med tid. Stress har jag börjat lära mig säga nej till. Jag såg den där omtalade väggen en kort bit bort för ett tag sen, och jag är trots alla mina bollar i luften ganska bra på att lyssna på min kropp när den inte vill mer. Men sin arbetssituation kan man inte göra så mycket åt, så allt som bara måste göras kan i sig orsaka stress som jag är medveten om och försöker hantera. Dock är jag inte van vid att bli påverkad av den efter jag lämnar mitt jobb, så när de senaste dagarna bestått av konstiga företeelser så vet jag inte hur jag ska tolka det. Trappor brukar ofta suga, men jag brukar inte flåsa. Sova har jag inga problem med, men att sova så hårt så jag nästan försover mig gör jag trots allt aldrig. Mitt sedvanliga glas rödvin en fredagkväll brukar inte påverka mig dagen efter, men att vakna halv 9 och önska att jag kunde stanna kvar i drömmen och slippa gå upp trots vårsolen utanför har jag nog aldrig känt innan. Och jag brukar inte bli så yr på träning att jag ställer mig och funderar över vad det är som händer. Check på allt detta mina vänner... Men det är bara tillfälligt, ont krut förgås inte så lätt!
Inspiration:
Musik: "Bleeding Muddy Water" med Mark Lanegan Band
Samt ett glas rött vin...
 |
| Mark Lonegan |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar