Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Missionshuset - En samlingsplats

Detta stora hus låg mitt i den nedre delen av byn, dvs den delen som låg vid foten av ¨Dockelia¨. Dockelia - eller Docklidsvägen som den egentligen hette - var en brant gata i Frinnaryd, kanske 700 m lång.  Jobbig att cykla uppför men desto roligare att cykla nerför.  I missionshuset bodde pastorsfamiljen och deras tre döttrar Lena, Charlotte och Sofia.  Charlotte (Lotta) var lika gammal som jag och vi skulle förstås så småningom gå i samma klass.  Men vi var kompisar redan innan skolan började och det tillsammans med säkert de flesta av byns barn.  Pastorsfamiljen var mycket engagerad och förutom att de upplät sin tomt och sitt hem till byns ungar så drev de både söndagsskola och scoutkår.  Tomten var stor med gräsmattor och gångar med singel, samt även en betongplatta nedanför trappan in till själva kyrkan.  Den plattan var för övrigt poppis att cykla på... Förutom en bra platta att cykla på så fanns en del av trädgården avsedd för barnen.  Där fanns en lekstuga med dörr och fönster och ett tak man kunde gå på.  Bredvid stugan fanns gungor och en repstege och framför den stod picknickbord med tillhörande soffor där man kunde sitta och"fika".  Så vi serverade varandra sandkakor på de fat som hörde till plastservisen.  När vi inte var på den här sidan och lekte så var vi på den andra.  Vi älskade att leka slängdocka på gräset.  Slängdocka var en lek där en person tänkte ut en handling, t ex kamma håret, och sen kastade samma person runt de andra genom att hålla deras händer och snurra runt och sen släppa, en person i taget.  När de kastade stannade i sina rörelser skulle man se vem som mest såg ut att utföra handlingen man tänkt ut. Vinnaren blev då den som fick slänga nästa gång.

Missionshuset hade lite utseendet av en ladugård - långsmal och stor.  Lyckligtvis var huset vitt och inte rött.  Åtminstone inte så länge jag kan minnas, men det lär ha varit rött en gång i tiden.  Det bestod av den stora avlånga kyrksalen och två lägenheter som låg i varsin ända av huset.  Under huset flyttade även en grävling in, och den lät sig inte vräkas i första taget.  Jag hade inte varit i den andra lägenheten men väl hos Lotta många gånger.  Bottenvåningen bestod av en liten hall med hatthylla och skoställ, samt pastorns arbetsrum som låg i anslutning till kyrkan, samt då själva kyrkan.  En trappa upp fanns en hall, TV-rum, föräldrarnas sovrum, kök, badrum och matrum.  Ytterligare en trappa upp fanns ytterligare ett badrum samt två sovrum.  Lena hade ett rum och Lotta och Sofia delade ett som hade en inbyggd alkovliknande våningssäng.  Deras rum hade inga fönster, så där var ganska mörkt, men lägenheten i övrigt var ljus och fin.  Golven var av furu med synliga springor och mycket av inredningen och möblerna var också i trä.  I den här lägenheten smakade jag ketchup för första gången, på korv med bröd på ett barnkalas.  Här åt jag vaniljglass med nougatbitar i.  Här satt jag på golvet och bytte bokmärken, ofta med Lenas kompisar eftersom jag ville imponera på de stora flickorna (Lena var tre år äldre).  Här lekte vi att det spökade så vi blev mörkrädda mitt på dagen. Och nere i kyrkan gick vi i söndagsskola varje söndag.

Söndagsskolan var en historia för sig.  Det var verkligen roligt att gå dit.  Vi hade många söndagsskolefröknar - fru Söderström, tant Ebba, tant Ingegerd och Inga-Maj (som var pastorsfrun). Man delade ut fina böcker med hårda pärmar och färgglada bilder och enkla texter.  De handlade om Jakob och Esau, Adam och Eva, Kain och Abel, uttåget ur Egypten och andra berättelser ur gamla testamentet.  (Jag vet att jag har Jakob och Esau kvar någonstans, men när man ska ha fatt i något så letar man aldrig på rätt ställe!)  Vi fick också små målarböcker så vi kunde färglägga dessa berättelser själva.  Ett barn på knappt fem år har väl inte så mycket begrepp om att hålla sig innanför linjerna när man målar, så mamma insisterade på att färglägga Edens lustgård.  Löst målat med kritaskens alla färger gjorde att det blev små konstverk och jag önskade att jag kunde måla så fint.  Där var luciatåg vid jul, och festliga julavslutningar, där var sommarlekar med bl a säckhoppning där byns gubbar fick oss att vika oss dubbla av skratt när de snubblade fram i jutesäckarna.  Jag misstänker att det var min morfar trädgårdsmästaren som tillhandahöll säckarna...  Och söndagsskolan blev en plats att träffa nya kompisar.  Det måste ha varit paus i undervisningen för alla gick omkring i lokalerna.  Några av oss satt kvar på våra stolar, men det var ganska glest.  Jag tittade på fru Söderström och sa "Jag har ingen att sitta jämte".  "Sätt dig bredvid Anette så har du någon att sitta jämte" svarade fru Söderström.  Jag flyttade mig ett steg och satte mig bredvid Anette, en flicka jag inte kände.  Jag petade henne på kinden med pekfingret tills hon reagerade och då blev hon irriterad och viftade bort min hand.  Men vi fann varann där den dagen, och vi var bästa vänner i många år.  Jag var fyra år, hon var fem.

När vi blev lite äldre gick vi med i scoutkåren UV - Unga Viljor.  Även här deltog nästan varenda unge byn förmådde.  Vi lärde oss göra knopar, spåra i skogen, spjälka brutna ben, göra upp lägereld. Vi åkte på hajk och sov antingen i tält eller i vindskydd, vi lekte lekar och badade i sjön, sjöng vår scoutsång (som jag nästan fortfarande kommer ihåg texten på) testade våra spårkunskaper,  och hade "samkväm" vid lägerelden.  Inte mycket prat om Jesus alltså, men allt vi gjorde byggde på vänskap och empati och omtanke om varandra.  Jesus-style, alltså.  Vi var Unga Viljor, patrull Gräshoppan och jag var patrulledare. Vår lokal fanns i källarplanet i missionshuset.  Lokalen var inte särskilt stor, men den rymde ett bord med soffor runt halva bordet, samt en soffhörna med sjuttiotalets typiska tjocka dynor på golvet med kuddar och filtar.  Där fanns också ett rum bakom där vi övade praktiska saker som spjälka ben och lägga mitella. Ytterdörren hade en brun liten gardinkappa med orangea inslag - sjuttiotal, typ.

Pastorsfamiljen flyttade när Lotta gått ut andra klass.  Det var för 40 år sedan.  Och det var då Frinnaryd började dö.  Deras efterträdare var en ensamstående pastor, snäll men inte särskilt engagerad.  Inga barn kom och lekte vid lekstugan mer, inga scouter övade spjälkning eller var ute i skogen och spårade, ingen lekte spöke eller bytte bokmärken, ingen söndagsskola, inga cyklande barn på betongplattan, inga sommarfester med säckhoppning...   Frinnaryd började bli tyst...  Så här 40 år senare kan jag sitta och tänka vilken fantastisk familj detta var.  Alltid glada och positiva, snälla och varma.  Genuina hjärtan och äkta kärlek.  Frinnaryd blev sig aldrig riktigt likt efter att de flyttade.

Idag står missionshuset bara där och förfaller.  Lekstugan är borta för länge sen och singelgångarna är också ett minne blott.  Färgen har flagnat och den välskötta trädgården har förvandlats till en ödetomt. Det enda som är sig likt är den brun-orangea gardinkappan i dörren in till scoutlokalen.  Den har ingen tagit ner ännu...


Här är unga käcka viljor, kläm och raska tag.  Vårt bannér bär solens tecken...

Missionshuset på lite avstånd, i full blom på 70-talet

Min scoutlogg

Här låg lekstugan, ungefär vid den gröna presenningen

En sorglig bild - missionshuset 2015.  Till vänster om trappan bredvid
garaget är dörren in till scoutkåren.  Det som ska vara gräs nedanför
långsidan var där vi lekte slängdocka.

Foto från Smålandsposten