Reality - Kåseri December

December 2016

Ännu ett år till ända...  Om tiden bara ville sluta rusa förbi!  Stanna, jag vill gå av!  Där finns så mycket jag vill göra, men varje gång jag gör en prioritering så undrar jag om jag gjort den rätta.  Å andra sidan brukar jag inte ångra mig, jag är av den åsikten att det man gör var meningen att man skulle göra.  Vissa saker var bättre att låta bli.  Jag vet inte, det återstår väl att se.  Men julhandeln består, och som vanligt är jag en motvillig utövare.

Att jag lider av någon form av fobi är jag rätt övertygad om, och flera som känner mig håller garanterat med om det.  Jag klarar inte av mycket folk!  Jag har med andra ord svårt att ge mig ut och handla, för jag anser att de flesta människor är dumma i huvudet.  De går med sina shoppingvagnar långsamt och mitt i gången, helst ska de stanna också och glo på ingenting.  Kan man då ställa vagnen på tvären och blockera hela gången så är ju lyckan fullständig.  Har man ingen vagn så ser man till att blockera gångarna ändå, det brukar lösa sig.  I stora utrymmen, som t ex Emporia, så tar man med sig sina elaka dvärgar som kan springa zickzack framför en och yla som stuckna grisar om man råkar stå i vägen för deras blinda framfart. Trappor ska man inte tala om...  Långsamma Klubben måste gå i bredd så man inte har en chans att passera.  Djävulen flyger i mig vid dessa tillfällen.  Hur underbart hade det inte varit att få knuffa till idioterna så de stod på näsan och tumlade i kör ner till slutet av trappan?  Och sen få rusa fram och utbrista:  "Nämen, hur gick det?  Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, det var verkligen inte meningen!" Och sen vända sig om, flina ondsint och viska hest:  "Yeah, right!"  Den som vågar korsa min väg så jag nästan springer på dem, ja dem springer jag på helt enkelt.  Helst lite snubblande så de ska skämmas.  Man korsar inte min väg, man går bakom mig!  Så när jag ändå måste ge mig ut och utsätta mig för den här typen av aktivitet så är det inte med någon större entusiasm.  Har jag ett mål och vet vad jag ska köpa så kan det bli lite lättare, men jag blir så fånig när jag pratar med folk när jag inte har lust.  Jag vill ju egentligen inte!  Affär nummer 1:  "Är du medlem?"  "Nä." "Vill du bli medlem?"  "Nä."  "Räcker det med det du har köpt, du vill inte ha lite sånt här, riktigt populärt nu."  "Nä."  Att gå till henne och betala var som att trycka på en knapp så började dockan prata.  Affär 2:  Här lade jag upp kontanta pengar, och jämnt var det också.  Till min stora förvåning sa expediten:  "Åh, så bra, perfekt!"  Här tappade jag fattningen och försökte skämta men det blev bara konstigt:  "Det var ovanligt, inte många som vill ha riktiga pengar, de flesta vill bara ha plast."  Affär 3:  "Är du medlem?"  "Nä."  Här väntade jag på fortsättningen, om jag ville bli medlem, men den uteblev.  Hmm, för bra för att vara sant...  Jag hade köpt tre varor.  "Om du köper en fjärde vara så får du köpa en till av den här varan för halva priset."  Varför skulle jag vilja ha dubbel uppsättning av en för mig helt ny vara...?  Suck!  Varför kan man inte få köpa det man tänkt sig, betala och bara gå ut?  Varför ska expediterna hela tiden försöka pracka på en ännu mer?!  Varför dessa konstiga erbjudanden hela tiden?!  Och varför ska man vara medlem i butikerna man handlar i?  Är ägarna så inkompetenta att det är kunderna som ska sköta ruljangsen?  Klart jag vet svaret på den funderingen: Sälj, sälj, sälj, pengar, pengar, pengar!  Nej tack, jag vill hoppa av det ekorrhjulet!  Jag har klippt tre medlemskort och nu är jag fri att handla var jag vill!  Jag skiter i poäng och bonus och allt vad det heter!

Men den här månaden har även gått i förändringarnas tecken.  Aldrig har väl en månad inneburit så många nya situationer i livet på en gång.  Några av oss förverkligar planer den här månaden, några av oss har fått veta att något kommer att förändras om ett tag.  Men det innebär inte riktigt bara förändringar, en del cirklar kommer att slutas.  Märkligt!  Jag undrar fortfarande vad allt detta betyder, det är så mycket på en gång...

Min mamma har flyttat till en ny lägenhet.  Hon sålde sitt hus i våras efter att hennes gubbe gått bort, och så klart gick flytten tillbaka till Småland.  Hon fick en liten lägenhet i Sunhult, grannby till Frinnaryd.  Det fanns inget ledigt i Frinnaryd just då, så därför blev det denna.  Jättegullig, men lite för liten för alla möbler hon hade med sig.  Vips så blev en trea ledig i Frinnaryd, och givetvis tackade hon ja till den.  Så från 1 december bor hon nu i Frinnaryd, byn där hon växte upp för så många år sedan.  Cirkeln är sluten.

Min dotter och hennes pojkvän har letat lägenhet ett tag.  Ännu längre har dottern pratat om lägenhet, men inte kunnat komma till något beslut om var, när eller om.  Utomlands eller kvar i Sverige?  Egen lägenhet eller sambo?  Plugga eller jobba?  Inte lätt att vara ung, minns precis hur det var.  Man ville så mycket men en del saker kunde stå i vägen för andra saker, krocka liksom, sätta krokben för varandra.  Under tiden den unga damen funderat har hon bott hemma, sökt nya jobb, sökt nya tjänster, sökt in på skola, och nu börjar hon nog få rätt bra koll på vad hon vill.  Till att börja med beslöt sig de unga tu för att flytta ihop, och efter lite ansökningar och visningar blev det en tvåa i Limhamn.  Det planeras för fulla muggar, inredningskvarnen mal frenetiskt i de unga huvudena och högst på önskelistan stod presentkort på Ikea eller Mio.  Julklappshandeln blev så mycket enklare, kan jag säga!  Det roliga i detta är att Limhamn är platsen där jag och maken bodde när vi först blev sambo, det bara ett stenkast från detta nya liv i sin linda. Cirkeln är sluten.

Min man har inte haft det lätt på väldigt länge.  Många olika faktorer har gjort livet surt för honom, bland annat hans trasiga knän.  Yrkesinriktningen han valde för drygt 20 år sedan kommer snart att få stryka på foten då han inom kort kommer göra något helt annat.  Farväl till kranbilen, hej till publiken - på Baltiska Hallen.  Någon måste ju sköta marketenteriet på alla idrottsevenemang och andra event och det blir den nya inriktningen för maken som känner att det måste ta slut med att klättra på lastbilen, stå ute i regn, snö, blåst eller 40 graders värme som det kan bli vid bilen sommartid.  För länge sedan, när maken var nyutflyttad från föräldrahemmet, jobbade han i en liknande bransch - restaurangbranschen.  Cirkeln är sluten.

Själv har jag sökt nya jobb ett tag.  Inte för att jag inte trivs där jag jobbar nu, men innevarande arbetsgivare har ett stort fel:  Den ligger i fel stad!  Efter fyra års pendlande 13 mil om dagen har jag fått nog.  E6 mellan Höllviken och Landskrona är som rysk roulette - man vet inte när det kommer att smälla. Jag älskar livet, jag vill inte riskera att förlora det!  Att man dessutom på fyra år tillbringat pendlingstid på ungefär 200 dagar, det är en sorglig siffra.  200 dagar!  Jag har slösat 200 dagar av mitt liv genom att sitta i en bil och riskera livet för att förtjäna mitt uppehälle!  Tänk allt jag kunnat göra under dessa 200 dagar! Så, tillbaka till Malmö som arbetsplats, inte långt från där min nuvarande arbetsgivare låg innan vi blev flyttade till Landskrona.  Dessutom blir mitt arbetsområde Tyskland, precis som min moster på sin tid. Cirkeln är sluten.

En mer symbolisk nyårshelg än den här kan det nog aldrig bli.  Vi avslutar något och vi påbörjar något annat.  Livet handlar mycket om att våga och att ta chanser.  Det är alltid en risk, för vi vet vad vi har men vi vet aldrig vad vi får.  Men satsar man aldrig så vinner man inte heller, så någon gång ibland måste man våga chansa.  Framtiden får utvisa om vi har satsat rätt, men min magkänsla säger att detta kan inte bli fel. Och skulle det inte bli rätt; ja, då har vi åtminstone provat något nytt, och det var nödvändigt.

Men nu ska jag dansa rakt in i fantasins värld, genom konfetti, glitter och glamour, höra klockan slå 12 och dricka ett glas champagne för allt det nya vi möter under 2017.  Och jag ska minnas alla storheter som lämnat oss det här året.  Skål på er, ni fantastiska karaktärer som gett oss musik, filmer, böcker, humor, djup och idrottsprestationer med mera!  Vi glömmer er aldrig!  RIP David Bowie, Alan Rickman, Prince, Muhammad Ali, Glenn Frey, Carrie Fisher, Gene Wilder, Leonard Cohen, George Michael, Andrew Sachs, Åke Cato, Josefin Nilsson och flera med er.



Musik:  "Changes" med David Bowie
             "Circle of Joy" med Lisa Lynne
             "Happy New Year" med ABBA
             "Jesus to a Child med George Michael

New Year menu

In loving memory

David Bowie

Leonard Cohen

Glenn Frey

Gene Wilder

George Michael

Muhammad Ali

Alan Rickman

Carrie Fisher

Andrew Sachs

Prince

Åke Cato

Josefin Nilsson

Reality - Little odd me

I get a lump in my throat every time I hear about an everyday hero

Inspiration - Days

Don't threaten me to disappear

It's been done already 

I don't know your darkness

But it's consuming you

Piece by piece

Don't fear the brightness of day

It will make you live

Inspiration - Remembering you

I heard a song today...

It reminded me of you

I cried, remembering how I held you and said goodbye

I knew I'd never see you again

I miss you...

But I hear your voice inside my head, saying

Don't be sad, I'm right beside you

I'll never leave you 

Inspiration - Jag minns min kompis

Jag har fått frågan flera gånger om jag skulle vilja vara gästskribent i den här bloggen.  Jag har hittills sagt nej, utan att riktigt veta varför.  Troligen är det för att jag är lite blyg och inte vill göra mycket väsen av mig.  Men anledningen till att jag tackat ja den här gången är för att jag vill minnas min kompis Totte som gick bort för en knapp månad sedan.  Och jag vill att ni ska lära känna henne också.

Vi bodde på samma barnhem, hon i en sovsal och jag i en annan.  Alltså hade vi inte träffats, då umgänge mellan avdelningarna inte var tillåtna.  En dag kom tre personer och adopterade mig och de adopterade även flickan som skulle bli min rumskompis och bästa vän.  Vi var både rädda och nyfikna på samma gång, men vi kände att det nog skulle bli bra.  Familjen som adopterat oss verkade jättesnäll, så vi var inte rädda så länge.  Vi fick mat och vatten, hö och halm och vårt hus var både stort och luftigt.  Vi kunde klättra och gräva, skydda oss från regn och blåst, eller bara ligga och slappa.  Ibland kom vi ut när familjen ville leka med oss eller bara kela med oss och tala om hur fina och söta vi var.  Det var jättemysigt, och skönt att känna sig uppskattad och älskad, men vårt eget hus var ändå det bästa.  Familjens hus var för varmt för oss...

Ibland skulle vi till läkare.  Jag brydde mig inte jättemycket för jag visste att det var för vårt eget bästa.  När man bor som vi gjorde så är det lätt att få konstiga sjukdomar, och det ville vi ju trots allt inte.  Så man får ta det onda med det goda tänkte jag och bet ihop.  Totte däremot var av en annan åsikt.  Hon upplevde behandlingen som kränkande och försökte fly varje gång.  Det var ett under att hon inte blev skadad i flykten, för det kunde gå lite våldsamt till.  Hon försökte få mig med sig men jag vågade inte riktigt.  Manikyren och pedikyren var jag dock enig med henne om, den var läskig.  Till och med jag flydde från dessa behandlingar!  Kanske lite ovanligt för två damer att springa ut från en skönhetssalong, men så var det.

Vi hade överlevt ännu en varm sommar.  Tur vårt hus låg i skuggan, det är tufft att gå klädd i päls i 30 graders värme.  (Många hade kunnat slå ihjäl oss för den pälsen, men inte min familj.  De vet vad man inte gör!)  Hösten började komma och det var skönt för oss med lite lägre temperaturer.  Familjen höll koll på oss så vårt vatten inte skulle frysa.  Så en kväll, den sista i november månad, så hände det som skulle hända förr eller senare.  En av oss skulle lämna den andra.  Ingen visste ju vem som skulle gå först, eller när, men nu gick Totte.  Och det var helt oväntat.  Hon gick och lade sig i sovrummet för att sova en stund och sen vaknade hon inte mer.  Jag försökte väcka henne genom att kittla henne bakom öronen, buffa på henne lite, men inget funkade.  Jag blev så ledsen...  Min röst är inte särskilt stark, så jag kunde ju inte heller skrika till familjen att hjälpa mig.  Men de hade inte varit hos oss den här dagen, så jag kände på mig att de skulle komma.  Och det gjorde de.  De flyttade min Totte från hennes dödsbädd och gick iväg med henne, och jag fick nystädat i huset.  Det är tomt utan henne, men familjen är ute och pratar med mig varje dag, klappar om mig och ser till att jag har det bra.  Det är ju tur att de gör det, så blir det lättare att hantera ensamheten.  Jag har inrett huset nu lite annorlunda än hur jag och Totte hade det.  Jag har gjort det lite lättare att njuta av utsikter från båda håll, ordnat till sittplatser på strategiska ställen.  Det funkar rätt bra faktiskt.

Jag kommer aldrig att glömma min rumskompis och bästa vän Totte.  Hon stod upp för mig i alla lägen även om hon kunde vara ett rivjärn ibland.  Hon var härlig!  Hennes klor var vassa men hon hade ett hjärta av guld.

Totte, jag saknar dig...

Benji



Musik:  "Seasons in the Sun" med Terry Jacks
             "Bewley Brothers" med David Bowie

Detta är jag, foto taget inne i  familjens hus

Totte och jag myser

Min kompis...  Det är tomt utan dig...

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Scary Monsters

I've loved all I needed love

Reality - Little odd me

When someone describes physical pain and the function of the body along with it, in a very descriptive sort of way, I pass out...

Inspiration - Ett vinterminne

Jul i Frinnaryd

Mina jular var helt underbara, något jag alltid längtade till varje år!  Inte bara för att jag skulle få öppna en massa paket, utan allt som följde med förberedelser inför den stundande helgen.  Hemma hos mormor och morfar var det jul "på riktigt".  Halvfabrikat var inte så vanligt på den tiden, men jag tror att även om det hade funnits så hade inte mormor gått på det.  Nej, här var det äkta vara från början till slut.  Vi bakade lussekatter, bröd och pepparkakor, kokade knäck och gjorde ischoklad, lade in sill och kokade risgrynsgröt.  När jag blev större införde jag dessutom mozartkulor på godismenyn.  Men något av det roligaste av allt:  Stoppa korv!  Ja, mormor gjorde egen julkorv.  Hon vände upp och ner på hushållsassistenten (inte mig) och skruvade ihop den till en köttkvarn.  I den stoppade hon ner kött av olika slag, och potatis, och säkert något annat smått och gott som kunde passa i en korv.  Mormor var ju så klart rädd om mina fingrar så jag fick sätta fårtarmarna på kvarnen och ta emot innehållet när det kom ut ur den.  Jag minns än idag hur tarmarna luktade - inget illa, lite speciellt bara, även fast de var nysköljda.  Korven blev delikat varje gång!  Baka slaglimpor var dock något mormor fick göra själv.  Det var inget någon annan redde ut.  Detta fantastiska bröd som saknar motstycke, har inte smakat något så gott bröd nånsin!  Det var också ett recept man kunde variera i all oändlighet.  Hade mormor några lämpliga rester (och tro mig, rester fanns det gott om) så lade hon det i brödet.  Och det blev gudomligt...  Jag blir hungrig bara jag tänker på hennes nybakade limpor!  Vi åt det som vanliga smörgåsar och vi använde det till dopp i grytan.

Mormor och jag brukade ta bussen in till Tranås och handla julklappar.  Hon hade inget körkort och morfar hade fullt upp i trädgården och hann inte ta sig tid att åka och handla några julklappar.  Och min mamma jobbade, så samma där.  Men vi var inte bortskämda på den tiden, vi satte oss på bussen och åkte in till "sta'n".  Bara att åka buss var stort för mig, det var bara jättekul att åka buss!  Och gå Storgatan upp och ner i Tranås går ju trots allt ganska fort, för det är ingen stor stad direkt.  Och bära många kassar med både inslagna och oinslagna paket såg vi inte som ett hinder, det bara funkade ju så.  Ofta var det snö och kallt och inte ens det gjorde något.  Det var ju vinter, snart jul och vi hade åkt buss till sta'n för att handla julklappar.  Och det fanns ju konditorier som serverade varm chokladmjölk när man blev trött och frusen.  Gamla affärer som fanns på den tiden men inte finns längre var Domus mitt på Storgatan.  På andra sidan Storgatan lite längre söderut låg Tempo.  Dessa var de två största varuhusen och har ju sedermera blivit Konsum respektive Åhléns.  Sen hade vi ju Tranan, en föregångare till shoppingcenter.  Tranan innehöll en skoaffär (Skoshop), en underklädesaffär (Argus) en klädesaffär för herrar (Herrcity) samt ett café.  Tranan finns kvar än idag, men jag har inte varit inne där på många år så om dessa butiker finns kvar vet jag inte.  Entrén till Tranan ser dock ut som den alltid har gjort och det tycker jag är riktigt kul!  En parentes...  Jag känner att nog Tranås också måste få ett eget inlägg så småningom...

Granen brukade kläs dagen före julafton.  När jag var liten var det nog mamma som klädde den, mormor och morfar hade för mycket att göra för att hinna med.  Hur granen fann sin väg hem till huset vet jag dock inte.  Vi plockade mossa och bär ute i skogen, men vi gav oss aldrig ut och högg vår egen gran.  Man fick inte lov till det hur som helst.  Tror morfar kände någon som föll inom ramarna för det som var tillåtet.  När jag blev äldre så var det alltid jag som klädde granen.  Och jag möblerade bland julklapparna ett antal gånger, de skulle ligga fint, finare och finast, och jag skulle klämma på dem och skaka på dem så jag åtminstone kunde misstänka att jag skulle få det jag önskat mig.

Julafton kom och det var full rulle från början.  Helgerna ska ju vara tid till ro och vila men det var svårt att får till det där riktigt.  Som förälder kan man bara glömma det...  Hålltider var Kalle Anka kl 15 och julbön i kyrkan kl 17 där jag skulle sjunga med kören.  Jag var med i diskantkören och sedan ungdomskören när jag blev lite äldre.  Vi sjöng de allra vackraste julsångerna i kyrkan, oftast från läktaren.  Nere i koret stod kyrkokören (gamlingarna) och vi turades om att sjunga.  Kyrkan var full av ljus och den doftade av en blandning av stearin och den sten den är byggd av.  Jag får också ett minne av en röd långklänning med vita band, en klänning jag måste ha haft på minst en julbön.  När vi klämde in julmiddagen vågar jag inte svara på, det kan ju inte ha varit mellan Kalle och kyrkan.  Före Kalle känns lite tidigt, men det kan ha varit så.  Efter julbönen, vid typ 18:30 känns lite sent, men kan ha varit så också.  Julklapparna ville man ju så klart öppna så fort som möjligt egentligen, men jag var lite av en självplågare och ville vänta så länge som möjligt.  Suga på karamellen, typ.

Tomte måste man ha!  Jag tog på mig den rollen ganska tidigt, det var ju kul att klä ut sig.  Men innan jag blev stor nog att kånka runt på en jutesäck full med paket så innehades den rollen av morfar eller mamma.  Morfar gick iväg mitt på julaftonskvällen för att köpa tidningen, inget konstigt med det tyckte jag.  Han köpte ju alltid tidningen.  Lite blyg var jag när tomten kom, men jag ville visa honom vad jag tittade på på TV.  Det var Cirkus Scott, det minns jag.  Det var alltid Cirkus Scott på TV på julafton där på 70-talet.  Men tomten hade ju så bråttom alltid...  Och morfar missade honom igen!  Mamma gjorde nog bara några få försök däremot.  Jag avslöjade henne faktiskt en gång, och sen var det inte kul längre.  Hon böjde sig ner och skulle ge mig en julklapp.  Då lyfte jag upp hennes tomtemask, tittade på hennes ansikte och utbrast:  "Det är ju mamma!!"

Musik:  Adeste Fideles
              Hosanna in excelsis
              Little drummer boy
              Hosianna
              Stilla Natt
              Gläns över sjö och strand
              Ser du stjärnan i det blå
              Carol of the Bells
              Deck the Halls

Min första jul

Morfar vid julstjärnan i hallen

Mamma vaktar julklappar

Jag ordnade till en egen julgran på mitt rum

Morfars och mormors utegran, tillfälligt besök av ett par kramdjur

Inspiration - Minnen av en årstid

Jag fångade ett minne - Vintern

Vintrarna i Frinnaryd var av givna skäl inte varma, men de var ljusa.  Jag har aldrig varit rädd för mörkret, det går att göra ljust genom att fylla det med ljusa minnen.  (Det är betydligt svårare att fylla ljuset med mörka minnen.)  Och ljusa minnen finns det gott om!  Minnena från vintrarna i Frinnaryd är ljusa inte bara för att de var lyckliga, utan också ofta fulla av snö.  Det där gick dock i vågor, vissa vintrar var ganska snölösa emellanåt, och dessa avvikelser tänker jag inte ta upp nämnvärt eftersom det inte innebar någon direkt glädje.  Ingen snö på julafton?!  Det får inte hända!!  Så nej, låt oss minnas snön...

Kvällen då första snön kom brukade jag alltid gå ut och gå.  Jag älskade att sätta mina fotspår i nysnön, vända ansiktet mot himlen och känna de kalla flingorna mot min hud, öppna munnen och svälja snöstjärnor.  Och bara se flingorna i gatlyktornas ljus...  Helt underbart!  Ok, det blir skidorna till skolan i morgon...

Ja, vi tog skidor till skolan ibland.  Det var telemarkskidor, och ha de stumma pjäxorna på sig hela dagen var väl kanske inte det ultimata.  Men vem brydde sig, när man kunde ställa sig på skidorna och åka nerför hela Dockelia på väg hem.  Och var det inte skidorna vi tog oss till skolan med så hade vi kälkarna eller pulkorna på släp.  Ännu roligare att åka hem på dem!  Dockelia var ju då den långa backen i Frinnaryd, jag har skrivit om den innan så jag går inte närmare in på den här.  Var man riktigt modig så kunde man fortsätta nerför Solhems slänt när farten började avta vid änden av Dockelia.  Det gällde bara att akta Nisses rabatter.  Dem var han rädd om, oavsett årstid.  Nisse var morfars och mormors granne, bodde på Solhem, huset bredvid mormors och morfars hus.  Han var gift med Britta, och i huset bodde också deras dotter Britt-Marie och hennes son William (Ville), som var min kompis.

Frinnaryd hade gott om ställen att åka skidor och kälke och pulka och - för all del - tefat på.  Skidor åkte vi oftast i elljusspåret i skogen.  Det fanns ett spår på en kilometer, vilket oftast gick fetbort eftersom där inte fanns någon backe att tala om, och så fanns det ett spår på två och en halv kilometer.  Där fanns utmaningen!  Ca 500 m in i den skidturen fick man en himlabacke att kämpa med, men efter att ha saxat uppför den var man lagom varm i kroppen.  Dock var det inte en backe man åkte nerför.  Den var alldeles för snäv och åka rakt in i ett träd var inte något man direkt kände att man ville.  Faktiskt så brukade jag och min morfar åka skidor tillsammans här.  Han hade inte mycket tid över särskilt ofta, och motion var en av de saker han sällan ägnade sig åt av just den anledningen.  Inte för att han inte var intresserad, för tro mig, sport var hans stora intresse.  Jag har ett minne av morfar när han spelade fotboll i Frinnaryds IF, svettig i sin gula tröja lade han en hörna och sparkade. Minns dock inte var bollen hamnade, jag var mest upptagen med ponnyridningen man ordnade för barnen.  Parentes igen, drömmer mig bort...  Morfars och mina skidturer var något jag uppskattade riktigt mycket!  Mormor var inte direkt någon motionär, tror hon såg det som sin chans till lite egentid när vi andra var ute på annat.

Kälke, pulka och tefat åkte man i Bäckadal.  Bäckadal var en backe till höger om infarten till baptistpastorns bostad och en bit bredvid Dockelia.  Backen var ganska bred och lite sned så den innehöll både en svart, en blå och en röd backe.  Den var inte så lång, kanske 30 meter, gick utmed Dockelia mellan infarten och Skogsstigen, tog slut vid ett stenröse precis nedanför Skogsstigen.  Jag lovar, ingen av dagens föräldrar hade vågat låta sina barn åka pulka och fara rätt in i ett stenröse.  Men jag överlevde, även om jag åkte pulka med huvudet före ibland.  Mina kompisar lever också!

När vi inte åkte skidor så åkte vi skridskor.  Mittemot bygdegården låg en gräsplan som man brukade spola på vintern så man kunde åka skridskor.  Det fanns även ett bandylag, men eftersom vi åkte skridskor från morgon till kväll så kan de inte ha varit särskilt aktiva, för jag kan inte minnas att vi nånsin blev bortkörda.  Vi tog med oss fikakorg och skoombyte (obekvämt att gå hem i skridskor efter en hel dag) och vi t o m lärde oss hur man tände strålkastarna så vi slapp åka i mörkret.  Man förlade även en sportlovskväll här flera år i rad, gick under namnet "Skridskor till tusen".  Där åkte vi alla skridskor tillsammans en hel kväll, hela byn, gammal som ung!  Underbar gemenskap...!  Saknar den...

Jag brukade också alltid göra en snögubbe.  Han hette Algot och varje vinter stod han nere på lilla gräsmattan klädd i en lång gammal regnrock och en hatt virkad av plastband.  Mindre kul var det att se honom krympa ihop till en liten klump omgiven av smältande snö och framkrypande gräsplättar.  Snölyktor brukade också pryda samma gräsmatta och där hade jag lite hjälp av mamma.  Det såg så inbjudande ut med ljuset i mitten av det kalla vita.  Tog ett tag för mig att förstå första gången vi gjorde detta, att man faktiskt kan bygga en lykta av snö och ha ett ljus i mitten utan att snön släcker det med smältvatten...

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med alla vinterminnen, men lite får jag lämna till framtida vinterberättelser...

Morfar redo för en skidtur

En av mina första vintrar, backen hos mormor och morfar ca 1969

Dockelia vintertid, Solhems slänt bakom mig

En av våra snölyktor.  Denna står på nya gräsmattan, mindes inte att vi byggde snölyktor där förrän jag såg fotot.

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Station to Station

Lord, I kneel and offer you 

My word on a wing

Inspiration - Christmas Spirit

Good deeds for Christmas

I'm not a better person than anyone else.  I'm not a worse person than anyone else either.  I'm a blood donor, I'm a world parent, I'm a member of the WWF, I'm a member of Animals' rights,  I sort my waste, I once purchased emissions, I round off to support children's cancer etc, etc.  So I do my share, I believe, I try to be a good person in general.  I do this because I want to, it's my personal conviction.

Yesterday I saw him again - the homeless guy who sells the magazine "Faktum" at the local store.  He's been there for years, selling "Faktum", not bothering anyone, doing his job in a humble way.  I've bought the magazine a couple of times, but to tell you the truth, I don't really fancy it.  Last time I saw him, like last week, I felt bad leaving the store without having bought the magazine, as the homeless people are people I really feel I want to help.  So last night I passed him when I was going shopping, thinking "how do I get out of this one?".  These days you hardly ever carry any cash, so I decided to cash some winnings from the lottery.  I just didn't have the heart to leave the store passing him once more and not give him anything.  So on my way out of the store I heard him say "Please... help".  Sounds more desperate than it was, he just wanted to sell a magazine and get paid for it, he's not a beggar.  So I turned to him and looked at the card he had on his jacket:  "I take credit cards".  I love it!! Now nobody can say "I don't have cash" and keep walking.  I couldn't help laughing, telling him that was a smart move.  But I now had gotten myself some cash, so I turned to him and said:  "I tell you what - I don't read your magazine, I'll simply give you money of the same amount.  Then you can sell another magazine".  He was happy with that, and very grateful for my contribution.  And I got a heartwarming feeling of having done good.

I didn't do this for myself, I did it for a homeless guy who just needs a little help from us who have more than he does.  The best advice anyone can ever give to anyone else is treating others as you would like others to treat you.  The Golden Rule...  I can't say I live by this rule all the time, but it sure helps me in my everyday life.  If it had been me selling that magazine in a place where people have the reputation of being better off than the most, what would that do to me?  These people are brave, it takes a lot of guts.  I'm not sure I'd be up for it...

So Merry Christmas to all people who are not as fortunate...  I hope my gift made a difference...  You are heroes!

Reality - Little odd me

When I'm nervous I get a melancholy feeling when I eat...