Spirit says...: Inspiration - Jag minns min kompis

Jag har fått frågan flera gånger om jag skulle vilja vara gästskribent i den här bloggen. Jag har hittills sagt nej, utan att riktigt veta varför. Troligen är det för att jag är lite blyg och inte vill göra mycket väsen av mig. Men anledningen till att jag tackat ja den här gången är för att jag vill minnas min kompis Totte som gick bort för en knapp månad sedan. Och jag vill att ni ska lära känna henne också.

Vi bodde på samma barnhem, hon i en sovsal och jag i en annan. Alltså hade vi inte träffats, då umgänge mellan avdelningarna inte var tillåtna. En dag kom tre personer och adopterade mig och de adopterade även flickan som skulle bli min rumskompis och bästa vän. Vi var både rädda och nyfikna på samma gång, men vi kände att det nog skulle bli bra. Familjen som adopterat oss verkade jättesnäll, så vi var inte rädda så länge. Vi fick mat och vatten, hö och halm och vårt hus var både stort och luftigt. Vi kunde klättra och gräva, skydda oss från regn och blåst, eller bara ligga och slappa. Ibland kom vi ut när familjen ville leka med oss eller bara kela med oss och tala om hur fina och söta vi var. Det var jättemysigt, och skönt att känna sig uppskattad och älskad, men vårt eget hus var ändå det bästa. Familjens hus var för varmt för oss...

Ibland skulle vi till läkare. Jag brydde mig inte jättemycket för jag visste att det var för vårt eget bästa. När man bor som vi gjorde så är det lätt att få konstiga sjukdomar, och det ville vi ju trots allt inte. Så man får ta det onda med det goda tänkte jag och bet ihop. Totte däremot var av en annan åsikt. Hon upplevde behandlingen som kränkande och försökte fly varje gång. Det var ett under att hon inte blev skadad i flykten, för det kunde gå lite våldsamt till. Hon försökte få mig med sig men jag vågade inte riktigt. Manikyren och pedikyren var jag dock enig med henne om, den var läskig. Till och med jag flydde från dessa behandlingar! Kanske lite ovanligt för två damer att springa ut från en skönhetssalong, men så var det.

Vi hade överlevt ännu en varm sommar. Tur vårt hus låg i skuggan, det är tufft att gå klädd i päls i 30 graders värme. (Många hade kunnat slå ihjäl oss för den pälsen, men inte min familj. De vet vad man inte gör!) Hösten började komma och det var skönt för oss med lite lägre temperaturer. Familjen höll koll på oss så vårt vatten inte skulle frysa. Så en kväll, den sista i november månad, så hände det som skulle hända förr eller senare. En av oss skulle lämna den andra. Ingen visste ju vem som skulle gå först, eller när, men nu gick Totte. Och det var helt oväntat. Hon gick och lade sig i sovrummet för att sova en stund och sen vaknade hon inte mer. Jag försökte väcka henne genom att kittla henne bakom öronen, buffa på henne lite, men inget funkade. Jag blev så ledsen... Min röst är inte särskilt stark, så jag kunde ju inte heller skrika till familjen att hjälpa mig. Men de hade inte varit hos oss den här dagen, så jag kände på mig att de skulle komma. Och det gjorde de. De flyttade min Totte från hennes dödsbädd och gick iväg med henne, och jag fick nystädat i huset. Det är tomt utan henne, men familjen är ute och pratar med mig varje dag, klappar om mig och ser till att jag har det bra. Det är ju tur att de gör det, så blir det lättare att hantera ensamheten. Jag har inrett huset nu lite annorlunda än hur jag och Totte hade det. Jag har gjort det lite lättare att njuta av utsikter från båda håll, ordnat till sittplatser på strategiska ställen. Det funkar rätt bra faktiskt.

Jag kommer aldrig att glömma min rumskompis och bästa vän Totte. Hon stod upp för mig i alla lägen även om hon kunde vara ett rivjärn ibland. Hon var härlig! Hennes klor var vassa men hon hade ett hjärta av guld.

Totte, jag saknar dig...

Benji

Musik: "Seasons in the Sun" med Terry Jacks
"Bewley Brothers" med David Bowie