Spirit says...: Inspiration - Minnen av en årstid

Jag fångade ett minne - Vintern

Vintrarna i Frinnaryd var av givna skäl inte varma, men de var ljusa. Jag har aldrig varit rädd för mörkret, det går att göra ljust genom att fylla det med ljusa minnen. (Det är betydligt svårare att fylla ljuset med mörka minnen.) Och ljusa minnen finns det gott om! Minnena från vintrarna i Frinnaryd är ljusa inte bara för att de var lyckliga, utan också ofta fulla av snö. Det där gick dock i vågor, vissa vintrar var ganska snölösa emellanåt, och dessa avvikelser tänker jag inte ta upp nämnvärt eftersom det inte innebar någon direkt glädje. Ingen snö på julafton?! Det får inte hända!! Så nej, låt oss minnas snön...

Kvällen då första snön kom brukade jag alltid gå ut och gå. Jag älskade att sätta mina fotspår i nysnön, vända ansiktet mot himlen och känna de kalla flingorna mot min hud, öppna munnen och svälja snöstjärnor. Och bara se flingorna i gatlyktornas ljus... Helt underbart! Ok, det blir skidorna till skolan i morgon...

Ja, vi tog skidor till skolan ibland. Det var telemarkskidor, och ha de stumma pjäxorna på sig hela dagen var väl kanske inte det ultimata. Men vem brydde sig, när man kunde ställa sig på skidorna och åka nerför hela Dockelia på väg hem. Och var det inte skidorna vi tog oss till skolan med så hade vi kälkarna eller pulkorna på släp. Ännu roligare att åka hem på dem! Dockelia var ju då den långa backen i Frinnaryd, jag har skrivit om den innan så jag går inte närmare in på den här. Var man riktigt modig så kunde man fortsätta nerför Solhems slänt när farten började avta vid änden av Dockelia. Det gällde bara att akta Nisses rabatter. Dem var han rädd om, oavsett årstid. Nisse var morfars och mormors granne, bodde på Solhem, huset bredvid mormors och morfars hus. Han var gift med Britta, och i huset bodde också deras dotter Britt-Marie och hennes son William (Ville), som var min kompis.

Frinnaryd hade gott om ställen att åka skidor och kälke och pulka och - för all del - tefat på. Skidor åkte vi oftast i elljusspåret i skogen. Det fanns ett spår på en kilometer, vilket oftast gick fetbort eftersom där inte fanns någon backe att tala om, och så fanns det ett spår på två och en halv kilometer. Där fanns utmaningen! Ca 500 m in i den skidturen fick man en himlabacke att kämpa med, men efter att ha saxat uppför den var man lagom varm i kroppen. Dock var det inte en backe man åkte nerför. Den var alldeles för snäv och åka rakt in i ett träd var inte något man direkt kände att man ville. Faktiskt så brukade jag och min morfar åka skidor tillsammans här. Han hade inte mycket tid över särskilt ofta, och motion var en av de saker han sällan ägnade sig åt av just den anledningen. Inte för att han inte var intresserad, för tro mig, sport var hans stora intresse. Jag har ett minne av morfar när han spelade fotboll i Frinnaryds IF, svettig i sin gula tröja lade han en hörna och sparkade. Minns dock inte var bollen hamnade, jag var mest upptagen med ponnyridningen man ordnade för barnen. Parentes igen, drömmer mig bort... Morfars och mina skidturer var något jag uppskattade riktigt mycket! Mormor var inte direkt någon motionär, tror hon såg det som sin chans till lite egentid när vi andra var ute på annat.

Kälke, pulka och tefat åkte man i Bäckadal. Bäckadal var en backe till höger om infarten till baptistpastorns bostad och en bit bredvid Dockelia. Backen var ganska bred och lite sned så den innehöll både en svart, en blå och en röd backe. Den var inte så lång, kanske 30 meter, gick utmed Dockelia mellan infarten och Skogsstigen, tog slut vid ett stenröse precis nedanför Skogsstigen. Jag lovar, ingen av dagens föräldrar hade vågat låta sina barn åka pulka och fara rätt in i ett stenröse. Men jag överlevde, även om jag åkte pulka med huvudet före ibland. Mina kompisar lever också!

När vi inte åkte skidor så åkte vi skridskor. Mittemot bygdegården låg en gräsplan som man brukade spola på vintern så man kunde åka skridskor. Det fanns även ett bandylag, men eftersom vi åkte skridskor från morgon till kväll så kan de inte ha varit särskilt aktiva, för jag kan inte minnas att vi nånsin blev bortkörda. Vi tog med oss fikakorg och skoombyte (obekvämt att gå hem i skridskor efter en hel dag) och vi t o m lärde oss hur man tände strålkastarna så vi slapp åka i mörkret. Man förlade även en sportlovskväll här flera år i rad, gick under namnet "Skridskor till tusen". Där åkte vi alla skridskor tillsammans en hel kväll, hela byn, gammal som ung! Underbar gemenskap...! Saknar den...

Jag brukade också alltid göra en snögubbe. Han hette Algot och varje vinter stod han nere på lilla gräsmattan klädd i en lång gammal regnrock och en hatt virkad av plastband. Mindre kul var det att se honom krympa ihop till en liten klump omgiven av smältande snö och framkrypande gräsplättar. Snölyktor brukade också pryda samma gräsmatta och där hade jag lite hjälp av mamma. Det såg så inbjudande ut med ljuset i mitten av det kalla vita. Tog ett tag för mig att förstå första gången vi gjorde detta, att man faktiskt kan bygga en lykta av snö och ha ett ljus i mitten utan att snön släcker det med smältvatten...

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med alla vinterminnen, men lite får jag lämna till framtida vinterberättelser...