Reality - December som gått

December 2019

Jag hade så klart för mig, allt jag skulle skriva om det här årets sista månad.  Det skulle bli både roligt och småelakt, som det brukar vara.  Istället börjar jag med ett inlägg om sorg...

Det är väl aldrig så stilla som när döden är närvarande.  Det är väl aldrig så tyst som när själen tar döden i hand och lämnar sin gamla boning kvar hos de som ska sörja.  Vindens sus är full av viskningar, som om döden låter själen säga farväl innan den måste ge sig av för att få ro någon annanstans.  Men ibland sker avskedet av oväntat slag.  Kanske en bekantskap som lämnat den innersta kretsen men också lämnat ett avtryck hos en kär vän.  Så var det med oss, min vän.  Vi sågs inte på många år, men vi fanns inom varandras räckhåll.  Det var tillräckligt för att jag skulle känna ditt farväl, sorgen utan att förstå.  Varför kom tårarna utan anledning?  Varför kände jag sådan sorgsenhet?  Du svarade mig redan samma kväll.  Jag läste utan att först förstå, men sedan kom insikten med sin fulla kraft.  Du finns inte mer...  Jag vet inte hur och jag vet inte varför, men du är borta, du finns inte mer.  Så jag tänder ett ljus för dig och minns dig.  Jag minns din glädje, din humor, din värme, dina goda råd och våra långa samtal och de förtroenden vi gav varandra.  Du lämnade ett avtryck hos mig, du kära vän.  Aldrig kommer jag att förstå varför du försvann, du var bara halvvägs genom livet.  Kanske behövde Gud en ny ängel...

Nu blir det svårt...  Hur kan jag gå från sorg till glädje bara sådär, som att vända blad?  Kanske lättare än jag tror, nyårshelgen är ändå för mig alltid en kombination av glädje och vemod.  Oftast känner jag lättnad över att lämna det gamla bakom mig, där har alltid varit något som man vill begrava för alltid.  Och med det nya får man en ny början, en chans att göra om och göra rätt.  Men det är bara i början, för visst hamnar man i samma trall som alltid när helgerna är över och det är business as usual.  På något sätt kommer ändå 2019 att bli ihågkommet som ett bättre år än t ex 2017, som var en fullständig härdsmälta i den här familjen.  Legobitarna ligger klara, bara att bygga vidare.  Men först ska vi ta farväl av 2019 innan vi börjar bygga ihop 2020.  Kvällen ska firas med samma vänner som midsommar.  Skillnaden lär väl vara att vi inte kommer att sitta ute och flaxa med parasollet så fort solen försvinner och regnet börjar droppa.  Menyn kommer inte heller att bestå av sill och jordgubbar. Maken pratade mat med värdkompisen, och det visade sig att sill och jordgubbar trots allt hade varit att föredra.  Det blir kycklinggryta!  "Det äter inte jag", sa maken spontant.  Jag är uppfostrad till att alltid visa tacksamhet, inte gnälla och klaga osv, så när någon ska laga mat till mig så tackar jag och tar emot och säger "åh, så gott".  Att jag sedan har tagit väldigt sparsamt med mat och kanske uteslutit en del av inslagen har jag hoppats inte märkts.  Sånt kan man i så fall alltid skylla på att man nog har något på gång, och inte har så mycket aptit.  Artigt men inte särskilt ärligt.  Så välsignade make, vi lagar något själva och tar med oss, kanske varsin planka.  Så vad är det för fel på kycklinggryta?  Alltså, som festmåltid på Nyårsafton känns det som bruna bönor på nobelfesten.  Det är inte heller värden själv som ska laga det, det är deras svägerska.  Enligt uppgift är hon duktig på såna saker.  Hmm, grytor är inte direkt något kulinariskt konstverk, till och med min svägerska klarar av en gryta.  Ett säkert kort om man inte vill riskera att misslyckas.  Duktig på grytor, vilken merit!  Sen kan jag säga att jag nog hade haft överseende om det varit något annat än kyckling.  Jag äter inte kyckling!!  Det har jag blivit bjuden på alltför mycket, och när inte ens svensk köttindustri bryr sig om fåglarnas väl och ve så tänker inte jag stödja detta djurplågeri.  Jag vet, nog lite dubbelmoral när det gäller vilket djur man ska äta...  Kanske blir det lite mer vegetarisk kost på bordet det kommande året.  Globalt funkar det väl ett tag, fram tills man upptäcker att skog måste huggas ner för att ge plats åt diverse grönsaksodlingar...

Julen och tiden både före och efter har väl inte bjudit på så många överraskningar.  Som vanligt har jag inte begrepp om tiden och när jag kom på att det var första advent så var mossan slut i affären. Ljusstaken är inte riktigt anpassad för ett liv utan mossa, så här fick det bli ett snabbt beslut om ersättning.  Hushållspapper...?  Nej, brandfarligt.  Bomull?  Också brandfarligt, plus att jag bara har rondeller. Mossa från gräset?  Ja, nu börjar vi närma oss.  Hade säkert gått att dra upp tillräckligt, men den såg lite vissen ut.  Dessutom ville jag inte störa gräset som vi jobbat så hårt med att få fart på.  Så vad har vi för spill i trädgården?  Björkkvistar, torra löv, tuja...  Tuja?!  Jamen, det kan väl kanske funka?  Och så fick det bli - tuja i adventsljusstaken.  Kan vara något att införa permanent.  Det där med mossa har stört mig lite.  När jag var barn åkte morfar och mormor och jag ut i skogen och plockade mossa, det blev jutesäckar fulla med detta mjuka väldoftande pynt.  Inte för att vi skulle klä hundratals ljusstakar med det, men morfar trädgårdsmästaren använde det till kransar att lägga på gravarna till allhelgonahelgen.  Men lite blev ju över till staken, så att säga.  Och nu för tiden, när allt ska vara jag-vet-inte-vad, så köper man mossa i plastpåsar, flamsäker och illaluktande.  Inget fel i att något är flamsäkert, bra att det inte blir eldsvådor i onödan.  Men ändå...  Får väl leta upp ett ställe att plocka egen mossa på.  Eller pryda min adventsljusstake med tuja.

I dessa tider betyder gamla svenska traditioner mer för mig än tidigare.  Förr i tiden bara fanns de, det var en självklarhet.  Lucia skulle firas överallt, städer och kommuner utsåg sin egen Lucia som skulle gå runt på företag och äldreboenden och lysa upp tillvaron med ljus och vacker sång.  Men nu skrotas denna vackra tradition i kommun efter kommun.  Sorgligt...  Ingen har velat ta på sig ansvaret att anordna det.  Varför?  Jag kan riktigt höra högersidan:  "Skandal, det är invandrarnas fel!"  Och sen vänsterfalangen med ultrafeminister i spetsen:  "Killar har också rätt att vara Lucia!"  Replik från mig:  De sista man ska skylla på är invandrarna!  De kan välja att inte fira våra traditioner, men på något sätt gör de det ändå.  Många muslimer har julgranar i sina hem, och de luciatåg som faktiskt har genomförts har haft flickor med både slöja och glitter på samma gång.  De har inte begärt att vi ska slopa våra traditioner för deras skull.  Snarare tycker de vi är konstiga när vi gör det.  Men manliga lucior...  Nej, nej, och åter nej!  Lucia var en kvinna, låt henne förbli en kvinna.  Staffan var en stalledräng, ingen stallepiga...  Tror många duckar för problemet, så istället för att fira lucia och riskera den här konflikten så lägger man ner det för att slippa...  Fegt som vanligt!

Skånetrafikens julklapp:  Ett nytt biljettsystem.  Tack, men nej tack!  Vet inte vad det var för fel på jojo-kort, men saker som fungerar måste man ju ta bort.  Istället tvingar man på folk digitala lösningar.  Det är enkelt för de flesta, men det finns faktiskt människor som inte har mobiltelefoner eller smartphones eller ens kreditkort.  Bortsett från det - det som skulle bli så lätt och bra slutade i fullständigt kaos.  Appen funkade inte, tydligen inte alternativen heller, kundcenter var stängda, inget svar på telefon.  Skapa kaos och sen försvinn, alla ansvarspersoners motto nu för tiden.  Detta gör mig ännu mer övertygad om att jag aldrig ska åka kommunalt.  Nej, jag har bil och den kommer jag fortsätta köra vart jag än ska.  Ingen skam där, inte.  Och parentes:  Jag tar flyget när jag ska resa långt...


Musik:  "Jackie" med Ratata

Ljusstaken ser lite annorlunda ut i år

Jacqui - always in our hearts

Inspiration - Newspaper blooper

Så går det när man inte kan parkera som folk!

Inspiration - I natt jag drömde

Ensamhet

Det har hänt ibland att jag drömt en känsla.  Drömmen har inte haft någon handling eller någon situation eller något sådant, utan bara genomsyrats av en känsla.  I verkliga livet kan man känna sorg eller saknad, känslor man registrerar men sedan skakar av sig och går vidare.  Men i drömmar är det annorlunda.  Jag hade en sådan dröm nyligen...  Jag drömde om ensamhet...

Jag levde nödvändigtvis inte ensam.  Men jag var ensam.  Jag var så ensam att känslan av det gick att ta på.  Jag hade ingen i hela världen, det fanns bara jag i min ensamma tillvaro.  Jag minns att jag lade armarna omkring mig själv, precis som om jag ville trösta mig, få mig att känna mig mindre ensam.  Men det hjälpte dåligt.  Ensamheten åt sig in under skinnet, in i hjärtat, in i märgen, och ända in i själen.  Där lade den sig tillrätta, fångade mig för att aldrig mera låta mig gå.  Ensamheten var tung att bära.  Den vägde där den satt och gjorde mig svart inombords - svart och tung.  Jag kunde knappt andas, knappt röra mig.  Allt omkring mig var mörkt.  Jag hade en mörkröd tröja på mig, som om ironin försökte utmana det ensamma mörka.  Men även den röda färgen försvann in i mörkret, det fanns inte utrymme för glädje.

Jag vaknade med känslan av ensamheten kvar som en klump i bröstet.  Vad ville den här drömmen säga mig?  Jag är inte en mörk människa, men jag har mina mörka stunder ibland.  Kanske är det meningen att jag ska bekämpa dem.  För att klara det måste jag fortsätta söka mig mot ljuset... 


Musik:   Mapa de Soledad med Jacob Gurevitsch
               The Lonliest Guy med David Bowie

Inspiration - I natt jag drömde

Kyrkobesökare

Jag hade befunnit mig någonstans som jag inte minns var - så klart.  Detta okända äventyr skulle avslutas i kyrkan i någon sorts mässa.  Av okänd anledning hade mässan förlagts till ett annat ställe, som mest liknade en modern foajé till någon skola eller kontorsbyggnad.  Golvet var av sten, en variant som är vanlig i foajéer och andra moderna utrymmen.  Väggarna var vita och trädetaljerna var ljusa, typ björk eller lönn.  Det var inte en fyrkantig lokal, utan lite avsmalnande och svängande, vilket gjorde det svårt att möblera.  Till kyrkobesökarnas förfogande var nämligen stolar utställda, i största möjliga mån i rader.  Jag letade efter en önskad plats, men det var svårt att hitta någon.  I verkliga livet vill jag sitta längst ut och helst inte ha någon varken framför mig eller bakom mig, och det önskemålet verkade gå igen i drömmen.  Jag hittade inte någon bra plats, och irritationen växte. Det blev till att bita i det sura äpplet och klämma in sig mellan andra människor. 

Det var inte en mässa av det vanliga slaget.  Folk satte sig, reste sig, kom och gick lite som de ville. Några präster fanns inte heller i sikte vad jag kan minnas.  Vi var där och väntade på något.  Det känns som att det fanns någon form av seminarier eller workshops runt omkring, därav springet.  När jag till slut satte mig var det hos ett par av mina körkamrater.  De hade sett min förvirring och vinkade mig till sig.  Så där satt jag - inklämd mellan två "gubbar" - ända tills jag vaknade.

Svårt att hitta bilder på ett utrymme som inte finns, men golvet finns på riktigt

Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Frinnaryds kyrka – En samlingsplats

Av alla kyrkor som fanns i lilla Frinnaryd så var nog Svenska Kyrkan ändå den centrala (även fast den låg längst bort för de flesta).  Ärligt talat så vet jag inte om det fanns någon barn-/ungdomsverksamhet där, men jag var i så fall inte med där och mina kompisar var med i scouterna och sedermera juniorerna (se inlägg om Missionshuset resp Ebeneser) så då var jag det också.  Det var inte förrän jag var lite äldre som jag fastnade i Frinnaryds kyrka, och då var det definitivt slut med frikyrkorna.  Har aldrig varit min grej egentligen, men missionsförsamlingens engagemang var riktigt bra.

Jag minns inte hur gammal jag var när jag blev tillfrågad om jag ville gå med i Diskantkören, men det borde varit 10-årsåldern.  En dag i veckan blev jag hämtad av Mona (prästfru och kantor i församlingen) ute vid Hagas ligusterhäck där grusvägen slutade.  Mona hade en orange volvo 145, och hon plockade först upp mig nere i byn och sedan Maria som bodde halvvägs till Sunhult.  Resten av körmedlemmarna bodde i Sunhult, så vi övade därför i Sunhults hembygdsgård.  Där fanns en liten kyrksal och en gammal tramporgel och vi hade riktigt roligt på våra övningar.  Vi sjöng också regelbundet i kyrkan, och med tanke på vår ålder så var vi faktiskt riktigt duktiga.

Alla växer och blir stora, och Diskantkören övergick i Ungdomskören.  Ja, alltså vi bytte kör för att vi blev äldre...  Mona och hennes präst flyttade också i samma veva, då det ju hör till att man avancerar som vanlig präst.  Han fick en tjänst som kyrkoherde i Linköping (har jag för mig).  Prästfamiljen blev då ersatt av en annan prästfamilj, och den prästen blev en stor del av all ungdomsverksamhet som nu började blomstra i Frinnaryds kyrka när missionshuset inte längre bedrev någon scoutrörelse. Kyrkans Ungdom hette den verksamheten, men jag var inte med i just den.  Jag höll mig till kören, och det räckte gott och väl för mig.  Kören bytte också övningslokal, från hembygdsgården i Sunhult till församlingshemmet mittemot kyrkan.  Den nya prästfrun var inte alls aktiv i sin mans församling. Hon var pingstvän.  Istället anställdes en annan kantor, en ung tjej som hette Gunnel.  Hon passade perfekt ihop med oss!  Hon kom med idén att Ungdomskören skulle ha en liten klädkod – kjol och en röd v-ringad velourtröja med ett vitt emblem med en harpa och texten Frinnaryds Ungdomskör på vänster sida. Snyggast med vit blus under.  Denna var bara till låns och skulle lämnas tillbaka när vi en dag inte längre var medlemmar i kören.  Vi var också riktigt duktiga, sjöng alltid till alla stora högtider, och ibland bara vanliga söndagar, och ibland vid andra event.  Något av det stora var Litanian som vi sjöng växelvis med Kyrkokören (gamlingarna – där var morfar med).  Kyrkokören stod i koret och vi stod på läktaren.  Julkonserten med ”Carols vid Betlehem” som vi höll vid jularna var också helt fantastiskt att få göra, där var samtliga körer med.  Och vi åkte också på kördagar, då många körer i hela stiftet deltog.  Det tog hela dagen, och avslutades med en konsert i värdkyrkan. Jag minns att vi fick åka buss till Vreta Kloster första gången, och en annan gång var vi i Söderköping.  Sista kördagen var i Linköping, då vi fick sjunga bland annat Hallelujakören från Händels Messias.  En utmaning till och med för en förstasopran med det där höga E:et...  Så kördagar deltog vi i både som diskanter och ungdomar.

Ungdomskören brukade alltid delta i luciatåget, blandat med byns övriga ungdomar som hade åldern inne.  Lucia skulle vara vackert och proffsigt, så de små knattarna fick ha andra lussetåg.  Frinnaryds Lucia var alltid den äldsta flickan bland byns ungdomar, så ingen omröstning eller lottdragning om detta. Alla kvinnor i Frinnaryds församling ska ha varit Frinnaryds Lucia någon gång i livet, om hon accepterat inbjudan.  Lucia eller inte, det var stort att bara få gå med i tåget.  Kvällarna då vi höll luciafirande var alltid lite nervöst och rörigt.  Omklädning skedde i ett litet rum bredvid trappan bakom läktaren.  Så där hängde lucialinnen lite överallt, kläder och skor låg slängda lite hur som helst, glitter klipptes (efterlämnade en hel del spill) och ljusmanschetter skrevs in i det sista, ljus tändes för att bränna veken, Lucias huvud täcktes med en våt näsduk innan den lingonrisklädda kronan sattes på hennes huvud.  Sedan var det uppställning i vapenhuset.  I vita strumpor på ett kallt stengolv, blött av vinterskor som tagit snö med sig in, letade vi upp våra platser i tåget.  Inte alltför sällan hände det att den tunga dörren med det stora handtaget öppnades ljudligt och släppte in kall luft och ännu mer snö utifrån tillsammans med eftersläntrande kyrkobesökare.  När vi väl stod klara såg någon vänlig själ till att alla våra ljus tändes.  Inget batteridrivet amatörtrams, detta var proffsvarianten med kanalljus för så lite stearinspill som möjligt.  Och det var så vackert att man kunde gråta...

Det var på den tiden då man deltog, istället för att sitta i församlingen som liten flicka och i spänd förväntan i den nersläckta kyrkan se dörrarna till vapenhuset öppnas och ana ljusen från Lucia och hennes tärnor och höra den vackra luciasången stegras ju mer de närmade sig koret.  Jag älskade båda sidorna...  Jag undrar om man har luciatåg i Frinnaryds kyrka numera. Det vet mormor, jag får fråga henne.  Nej, just det...

Jag är inte döpt i Frinnaryds kyrka, jag är döpt hemma.  Men jag är konfirmerad i kyrkan (ja, detta är ju svårt att göra hemma).  Under hela årskurs åtta gick vi och läste för prästen (den nye), varje fredag i Sunhults hembygdsgård.  Vi var många där som gick och läste för att vi faktiskt var troende, inblandade i kyrkan redan på olika sätt.  Många gick där av tradition, det skulle vara så.  En del gick där för presenternas skull.  Ytterst få gick inte där alls.  De som inte gick och läste för konfirmation var medlemmar i andra trossamfund eller så ville de inte hyckla och avstod för att de helt enkelt inte trodde på det.  Men konfirmationen för de deltagande kom ju så småningom, har för mig det var en dag i maj 1982.  Vi hade ju pluggat som små hästar allihop (tror jag) och jag minns än idag vilka fyra svar som fanns till min fråga:  ”Vad innebär det att bli vuxen?”  ”Visa ansvar, visa hänsyn, sätta in saker i större sammanhang och avstå från något för stunden för att ha längre fram.”  När jag övade in detta var det lätt att det blev ”avstå för något från stunden...”.  Tror dock det blev rätt när det begav sig...  Samma omklädningsrum som till Lucia, samma stirr, samma nerver... samma högtidlighet.  För högtidligt var det.  Jag vill tro att vi var fina, där vi satt i våra vita kåpor med våra vita psalmböcker i händerna.  Den psalmboken är en prydnadssak på en skänk i storarummet idag, något mer duger den tyvärr inte till.  Men det spelar ingen roll, den är vacker och ett kärt minne från ett annat liv...

I den här kyrkan har jag också gått brudnäbb.  Min moster gifte sig 1971, och då var jag och min ett år äldre syssling Katrin brudnäbbar.  Som 70-talet bjöd var vi färggranna.  Jag hade en gul sidenklänning och Katrin hade en grön.  Helli, vår sömmerska i Frinnaryd (har sitt eget inlägg här i bloggen) sydde dem till oss, och de var jättefina!  Jag behöll min klänning ända in på 90-talet, undanstoppad i en kartong i förrådet till vårt gamla hus i Malmö.  När vi rensade där en gång hittade jag den, söndertuggad av mössen...  Det är jag ledsen för än idag.  Jag vill ändå hålla fast vid mina minnen, och om jag kan ta på dem så kan jag resa tillbaka, bara en liten stund...  Slut på nostalgi! Katrin och jag satt i morfars duett med varsin liten blombukett, röda rosor tätt sammanbundna, på väg till bröllopet.  Vi hade våra fina klänningar på oss, med vita knästrumpor och vita skor.  Vi bytte buketter hela tiden med varandra.  Varför vi nu gjorde det, de var identiska...  Jag tror morfar hade bundit dem, men jag är inte helt säker.  Jag kom in i handelsträdgården tidigare samma dag, och då stor en av morfars ”hjälpredor” och lade sista handen vid brudbuketten.  Morfar själv hade nog fullt upp den dagen, säkert han som klätt brudbågen.  Lite kuriosa:  Den brudbågen hade jag själv vid mitt eget bröllop ett antal år senare.

Men tyvärr händer ju tråkiga saker också i kyrkor ibland.  I den här kyrkan har jag begravt både min morfar och min mormor.  Den första begravningen jag var på här var faktiskt morfars och mormors granne.  Jag hade varit så mycket hos dem när jag var barn att jag tyckte att jag ville gå på hans begravning.  Han hette Gustav Persson, och när mamma kom och sa att han gått bort så sa hon: ”Camilla, Persson är nog död!”  Mitt svar:  ”Vem är Camilla Persson?”  Mormor och morfar, Gustav och Elin – grannar i jordelivet, grannar på kyrkogården.  Vem vet, de kanske har grannträffar uppe i sin himmel, med kortspel och hembakade kakor.

Säga vad man vill om begravningar, men om man ska begravas så är Frinnaryds kyrka rätt ställe.  Den är så vacker med sina vita väggar och sparsamma och diskreta inredning i ljusgrönt och guld.  Jag älskar denna lilla kyrka där den står så ljus och fin, omgiven av träd och öppna fält, samt i omedelbar närhet en stenmur med anor från 1100-talet.  Den är ro i själen, frid i hjärtat, kärlek och omtanke, ljusa och vackra minnen.  Även minnena av begravningarna är ljusa och vackra.  Hur skulle de kunna vara annat?  De levande var ljusa och vackra, där finns inget mörker, varken före eller efter...

Frinnaryds kyrka och församlingshem

Omringad av träd

Morfar och mormor... 

Hembygdsgården i Sunhult - kyrksalens fönster till vänster

Min fina psalmbok

Inspiration - Bowie Lyrics Quote Heathen

I'm invisible and dumb

And no one will recall me

Reality - November som gått

November 2019

Lördag morgon… Trots en ledig dag vaknade jag lika tidigt som i veckorna. Därute rasade vinden, och regnet smattrade mot fönsterrutorna. Höst… Inga fåglar som med sin ljuvliga sång lät mig stilla vakna till en ny dag. Inga solstrålar som letade sig in genom persiennerna och sakta och försiktigt lyste upp rummet. Alla årstider bär sin egen charm, och medan jag längtar efter sommarhalvårets gryningar så gömmer jag mig för mörkret i väntan på ett dagsljus som aldrig kommer.


Min lilla tös är inte glad… Det skär mig i hjärtat, för där är inte mycket jag kan göra! Det positiva i det hela är att hon numera har en fast anställning som flygvärdinna, men med den tjänsten kom en flytt till Oslo. Lägenhet lyckades hon och en kollega hitta, bara ett stenkast från Gardemoen. Det var det minsta bekymret. Vem skulle så ta hand om djuren…? Teorierna var många… Kanske kunde någon bo i lägenheten i Malmö under de fem dagar dottern jobbar i Norge. Men vem vill flytta in och ut på det viset? Ingen, skulle det visa sig. Inte ens lillebror ville pröva sina vingar. Ok, så då övervägdes ett samboskap med en väninna. Väninnan blev överlycklig, äntligen skulle hon kunna lämna föräldrahemmet. Men dottern blev mindre och mindre för varje dag detta kröp närmare. ”Jag vill inte bo ihop med någon, jag vill ha min egen lägenhet, min egen säng, min egen soffa, jag vill kunna stöka på morgonen utan att ta hänsyn till någon!” Detta blir aldrig bra, tänkte jag. Så i detta svaga ögonblick erbjöd jag mig att köra förbi hennes lägenhet och utfordra gänget gnagare hon har inneboende. Ansvaret delas mellan mig, son och svärmor, och det går säkert bra eftersom de små lurvisarna fortfarande lever. Så alltså är det praktiska löst. Men den andra biten som är minst lika viktig…? ”Här är jättetråkigt, finns inget att göra!” Hmm, det borde ju kunna åtgärdas ganska lätt. Det finns böcker, målarböcker, pussel, joggingkläder, sticka, virka… Det föll inte i så god jord, så det var nog aldrig där skon klämde… De nya kollegorna – det var de som klämde. Vissa människor vet inte hur man uppför sig. Vissa har inte fattat att man kan ta hand om en ny kollega, ta in henne i gemenskapen, få henne att känna sig välkommen. Vissa har inte fattat att man inte beter sig som en stockholmare som låtsas att han inte begriper skånska bara för att få utlopp för sitt behov av att vara hånfull och dum och verka ännu mer korkad än han i själva verket är. Det i sig bevisar ju hur dum han faktiskt är…! Så när min vuxna lilla flicka, min vackra dotter, världens snällaste och finaste unga kvinna, nästan gråter i ett sms med orden ”Jag vill inte vara här”, då blir jag så ledsen för hennes skull och så arg på elaka människor som inte använder munnen till mer än att föra in köttbullen i. Eller, det gör de ju – de låter den glappa, helt utan kontroll. Hon är värd så mycket mer, och hon spelar i en helt annan liga. Men under tiden sköter vi om hennes djur, så vet hon att åtminstone de är i goda händer…


Medan dottern är ledsen och besviken över att drömjobbet för tillfället inte är så mycket annat än en mardröm, så är hennes lillebror desto gladare. Den lille knallen har gått och köpt bil! Vi föräldrar tyckte ju förstås att han redan hade en bil som funkade så varför lägga dyra pengar på en ny? Men visst är det roligare att kunna välja själv precis vad man vill ha, så visst förstår vi... Så med lite sålda fonder och en stor del av lönen står det nu ytterligare en bil på parkeringen. Innan det kom så långt var vägen lite knagglig för den lille. Första bilen han tittade på var den han ville ha. Lite skavanker, så efter en del förhandlingar valde han att ha is i magen och överväga saken. Medan isen smälte försvann bilen framför näsan på honom och besvikelsen och frustrationen fann inga gränser. Ilsken och sur på allt och alla stängde han in sig på sitt rum och mungiporna hängde nedanför hakan och hoodien dolde allt utom mungiporna… Som om inte detta var nog så kom den nye ägaren till ovan nämnda objekt körande förbi sonens jobb. Om blickar kunnat döda… Ja, salt i såren blev det, och min yngsta avkomma fick slicka ganska rejält för att få dem rena. Men skam den som ger sig! ”Mamma, har du lust att ta en tur till Ljungby i helgen?” Där fanns en annan bil han ville ha. Nu finns
det ju mer lämpligt folk än en oteknisk mamma att ha med sig när man ska prova bilar, så undertecknad fick bli hemma medan kompisarna åkte med. Här förlorades dock ingen sömn: ”Den bilen ska jag inte ha!” Motorn hade tydligen lämnat en del övrigt att önska. Men när man nu har två motorkunniga och -intresserade i familjen så var det ju kul även för gamle far att blanda sig i leken. Så nästa tur blev Helsingborg, där far hade hittat ett lämpligt objekt. Den här bilen var den han ville ha. Ny besvikelse: ”Den är troligen såld, en annan ska komma och titta på den i morgon”. Nästa samtal från unge herrn visade dock på motsatsen, och den här gången höll han näsan framme och knep objektet. Men från att man bestämmer sig tills man faktiskt har klenoden i sin hand går det ju en tid, och under den tiden vankade han omkring som en äggsjuk höna med resfeber. Han hängde som en hösäck vid frukostbordet, i soffan i sin fåtölj. Han till och med dövade rastlösheten med att erbjuda sig att hjälpa mig bära in veden som stått på en lastpall på uppfarten i nästan två veckor. Och när den stackars bilen väl skulle hämtas så gick det lite fort på knappsatsen och fel bil blev försäkrad. Vem vet, kanske ägaren till den andra bilen var i behov av en ny försäkring…


Jag själv har genomgått en liten yttre förändring. Hårfärger, toningar, slingor och allt möjligt har passerat genom håret under åren och för en tid sedan var jag så hjärtinnerligt trött på att hålla på att fylla i utväxter intill benan att jag bara bestämde mig för att låta tiden ha sin gång. Sonen tyckte ju att jag bara skulle inse att jag var gammal. Med andra ord var det ingen vits att hålla på med färgningar eftersom det ändå inte gjorde någon skillnad. Maken höll definitivt inte med om detta! Det blonda, grå, vad det nu var, gjorde att jag såg tio år äldre ut, och fick han bestämma skulle det vara mörkt. Ja, lite mörkare kunde jag själv hålla med om, men ”tread carefully”. Det skulle fortfarande vara en kall färg men det skulle inte vara grått, och slingor är bra om man inte vill ha för mycket utväxt. Resultatet? Många timmar i frisörstolen… Försök 1: Min frissa tittade på det nytonade blöta håret och sa ”Ja… jag fönar så får vi se…” Det där lät inte bra… Och när hon fönat klart undrade jag lite försiktigt om det var mina ögon det var fel på eftersom de registrerade en blå ton… Nej, det var ju det hon också sett. Ny tur i shamponeringen, ny föning. Tja, kanske något bättre…? Vi beslöt oss för att eländet skulle få sitta kvar under helgen och sen se vad jag kom fram till. Lördagen tillbringades inomhus utan önskan om utevistelse, och på söndagen fick jag skämmas i kyrkan. Ingen sa något, men en del tittade lite konstigt på mig. Det fanns bara en sak att göra – bort med skiten! Tur i oturen var att jag hade en tid bokad på vårdcentralen på måndagen och hade tagit hela dagen ledigt från jobb. Och man ska inte ge sig! Nu blev det rensning av det gamla hemska och full toning med mörkbrun färg i hela håret, inga slingor eller något annat sånt trams. Luggen åkte också av, så nu kändes det som att jag på något sätt återuppstått. Och för första gången på länge fick jag många positiva kommentarer från alla utom sonen. ”Jag tyckte det andra var bättre…” Men när yngsta barnet väl vant sig lite var det annat ljud i skällan: ”Du ser faktiskt yngre ut…”


Tiden går. I år är det redan trettio år sedan berlinmuren föll. Jag minns den dagen och det som föregick den och kölvattnet efter den. Jag gick på folkhögskola och utbildade mig till reseplanerare (vad nu det är för slags titel). Passade ju bra då att göra sitt examensarbete ute i Europa där kommunismen höll på att rasa ihop bit för bit. Så vi avverkade förutom Tyskland även Ungern och Tjeckoslovakien (ja, det hette så då). En schnitzel med pommes och en stor stark kostade 1990 på Vaclavplatsen i Prag 15 kr. Och man kunde betala i svenska pengar. Och i Berlin stod muren kvar men den var illa tilltygad, nerklottrad och ful, och med armeringsjärn spretande åt alla håll och kanter. Ett minne från ett fallet välde och en påminnelse om vad frihet kan innebära. Samtidigt ska man komma ihåg att det inte var positivt för alla… Men jag vill tro att det var en bra sak att förena
ett folk. Jag gav faktiskt mitt lilla bidrag till det när jag lånade en hacka och bankade bort några bitar. Men jag kan säga att de hade hög kvalitet på sin cement i gamla Östtyskland, för det var inte lätt…



Musik:  "Crashing in the same car" med David Bowie
             "Where are we now" med David Bowie
         

Höst i Höllviken

Man är väl aldrig så ful som när man är hos frissan

Men det blir desto bättre efteråt

En bit av berlinmuren

Inspiration - I natt jag drömde

Till havs

Jag kände mig riktigt salig när jag vaknade ur den här drömmen.  Och på ett sätt inte.  Jag älskar havet, så det gjorde att jag tyckte det var en härlig dröm.  Men det som var innan...

Ja, jag minns ju inte riktigt det som var innan,  Jag minns bara att jag var på något industriområde med människor jag inte ville umgås med.  Om de var illasinnade eller inte låter jag vara osagt.  Men för att komma undan dem försökte jag fly i en båt, och på något sätt var jag inte längre i Sverige.  Men solen stod högt på himlen och jag åkte runt i en motorbåt i en svindlande hastighet.  Och jag och mitt sällskap - för där var någon mer än jag - försökte akta oss för svallvågorna.  Men vi var ju tvungna att fortsätta köra så vi kom ifrån vilka det nu var vi skulle komma ifrån.

Inte mycket till dröm, men jag kan inte låta bli att skriva om den ändå.  Det var så härligt där ute på det glittrande havet och de fina båtarna och de höga vågorna och solen och värmen.  Och så sitter man här hemma i höstrusket...  Jag har snöat in lite på de gamla avsnitten av Miami Vice, kan det vara deras cigarrbåt jag far efter...  Jaa, det måste det vara!  Och det var säkert en bunt knarklangare jag försökte fly ifrån...!

Såhär fort gick det att drömma

Inspiration - Newspaper blooper

Härligt med företagsamma träd...

Inspiration - I natt jag drömde

Old home revisited

Det kan vara lite riskabelt att prata om gamla tider.  De har en tendens att återupprepas i drömmarna samma natt.  Igår kväll hade vi en kompis på besök, vi satt och pratade och halkade efter en stund in på vårt hus i Malmö.  Vi hade själva byggt till huset eftersom det ursprungliga huset var ganska litet. Det låg i L-form och gjorde att det blev lite speciella vinklar när vi knöt ihop det nya huset med det gamla.  En specifik takvinkel tog en hel dag för snickaren att få till, och det blev en vinkel som gav huset dess speciella prägel.  Just den vinkeln pratade vi om igår kväll.

I drömmen var vi på gamla husets ovanvåning.  Jag var mycket väl medveten om att jag inte längre bodde i det, men på ett sätt gjorde jag det.  Lite så på drömmars vis.  Där var ganska många i huset, som någon sorts fest eller något.  Där var också en kvinna som skulle föreställa någon sorts arkitekt eller något i den stilen.  Hon satte sig på golvet och började mäta den märkliga vinkeln, som om hon hade planer på att ändra den.  Jag vet inte vad hon gjorde vid golvet, vinkeln var i taket...  Också det på drömmars vis.  Jag blev i alla fall arg på henne och sa till henne att hon skulle bara våga ändra den vinkeln för den hade vi satt dit och inget skulle ändras i huset.  Jag fortsatte mingla och behövde sen gå på toa.  Det blev på badrummet på ovanvåningen, mittemot vinkeln.  Inne på toa låg en liten lurvig hund, identisk med en hund som figurerar på instagram och är en träningskamrats hund.  I verkligheten är hunden brun, men i drömmen var den färgad lila.  Medan jag i drömmen undrade vem som sprayat den stackaren lila så vaknade jag.  Så den frågan fick jag aldrig svar på...

Gamla huset...  Innanför det lilla fönstret på gaveln satt den omtalade vinkeln.
Bild från internet

Reality - Oktober som gått

Oktober 2019

Plötsligt var det höst.  Jag satte händerna för munnen och blåste dem varma medan jag betraktade den glittrande frosten på marken.  De försiktiga morgonstrålarna hade ännu inte hunnit smälta bort tecknen på den kyliga nattens framfart.  Det skulle komma tids nog.  Under tiden stod jag och lyssnade på tystnaden.  Sommarens fåglar hördes inte mer.  De små liven hade packat sina väskor och flyttat söderut, lämnat oss ensamma i den mörka tysta hösten, med vetskap om att det skulle komma att bli än mörkare och än tystare.  Men livet är en rundvandring.  Jag vet att en dag kommer jag höra fåglarna sjunga igen.  Och morgonen då jag hör den första gryningskören, då kommer jag veta att våren är på väg.  Under tiden får jag minnas och längta...

Ja minsann...  Livet består av en evig längtan.  Nu längtar jag mest efter att utrota mössen inne hos min lilla kanin.  Detta är månaden då det arbetet påbörjats.  Alla barn i början...  Såhär är ställningen just nu:  Match 1 rond ett:  Seger musen (fällan gillrad men osten borta).  Rond två:  Seger musen.  Rond tre:  Seger jag (död mus i fällan).  Match 2 rond ett:  Seger jag.  Rond två:  Seger musen.  Rond tre:  Seger jag på walkover, musen dök inte upp. Och det fortsätter, många fällor har förbrukats.  I skrivandets stund kliar jag mig dock i huvudet.  Där har varit många walkovers verkar det som, fällan och osten är kvar.  Men i ninens matskål ligger musbajs!  De små krypen har alltså lärt sig att den där grunkan är farlig!  De går direkt på godsakerna i matskålen, och hoppar över den goda osten i fällan!  Jag har nu provat att flytta fällan och se om jag kan få tillbaka mössens korkade sinne för ost...  Fortsättning följer.

Både jag och min kära make är frusna människor.  Maken har frusna fötter medan jag fryser typ överallt.  Livet i TV-sofforna är inte vad det var en gång, jag i en soffa och han i den andra, båda i vertikalt läge.  Maken:  Kan inte du värma mina fötter?  Jag:  Klart jag kan!  Alltså kryper jag ner under hans TV-filt och lägger mina varma händer över hans fötter, masserar stortår och fotsulor och ibland hans vader som verkar vara roten till det kalla.  Där finns en del knutor att klämma på.  Det blir lite win-win ibland, man blir varmare av att vara två...  Ibland alldeles för varm...  Nackdelen är att det inte alltid är så bekvämt för massören.  Medan gubben ligger på soffan så får jag en liten plätt längst ner bland fötterna, och det kan antingen innebära att vi ligger skarfötters eller att jag sitter rakt upp och ner med fötterna på golvet eller benen på en fotpall.  Det i sin tur innebär att jag får ont i nacken om jag ska titta på TV samtidigt, ont i låren av två tunga mansben som stryper blodtillförseln, eller själv kalla fötter.  Tro för all del inte att detta är en tvåvägskommunikation!  Nej, jag får ingen massage tillbaka...  Feministerna hade slagit sig för pannan och utbrustit me too så det bara rungade om det!  Men åter till ämnet frysa.  Mitt hem är egentligen inte det kallaste stället jag vet.  Mitt jobb är kallare!  Det är så kallt att jag får ha dubbla tröjor, värmefläkt, filt och numera även torgvantar.  Dessa torgvantar var på tal länge.  Jag skämtade på jobb om att det borde man ha, och till slut gjorde jag slag i saken och stickade mig ett par.  För ett par år sedan stickade jag en tröja, och jag hade garn kvar efter den, så det passade ju bra.  Perfekt matchning när jag har bägge samtidigt!  Jag har stickat många vantar i mina dagar, upplärd av min lilla mormor som lärde mig sticka både vantar och strumpor.  Men det var tumvantar.  Nu var det fingrar som skulle till, och det hade jag aldrig gjort.  Så med hjälp av en bloggarkollega med youtubekonto så blev det ett par stiliga torgvantar, och de har varit goa att ha!

Ute i landet har det varit en del saker på tapeten.  Någon idiot tyckte att man skulle skära ner på historielektionerna, och då tänkte man slopa antiken.  Antiken?!?  Hallå!!  Hur tänkte ni där??  Kunskapen om antiken är ju en förutsättning för att förstå den moderna världen!!  Filosofi, konst, politik, astronomi, matematik och en hel massa annat formades under den här perioden!  Vad kan vara viktigare?  Vad kan vara så viktigt att man ens kunde överväga att ta bort antiken?!  Internets ursprung?  Hur man använder en läsplatta?  Donald Trump's frisyr?  Vladimir Putins rädsla för att duscha med bögar?  Användandet av påfundet hen?  (Usch, att bara skriva det ordet gör mig på dåligt humör...)  Lyckligtvis var det fler som tyckte att den som ens funderat över detta skulle krypa tillbaka under stenen den krupit upp ifrån.  Så antiken stannar...  Och ingen har väl missat statyn över Zlatan.  Minns inte var eländet står , men nånstans i Malmö.  Alltså, kultur i all ära, men Zlatan...  Även om fotboll är en stor sport så intresserar den inte alla, och det finns fler människor som hade förtjänat en staty.  Min man till exempel...  Han är sportfiskare och har dragit upp fiskar på över 12 kg.  Ja ja, jag fattar.  Men det är ju bara en fotbollsspelare.  En person som har oförsvarbart bra betalt för att springa runt på gräset och sparka in en boll i ett nät.  Alltså, hur sjukt kan det bli?  Och även om denna spelare nu är en idol för många, så är han bara en människa.  Han kan också släppa brakskitar när han tror att ingen hör, och han kan också tycka det är svart på ett ställe där det samlats många invandrare. Han är alltså inget annat än en människa med funktioner och funderingar och krass humor precis som många andra...

Det börjar klirra i sonens kassa...  Även en lärling tjänar pengar om än inte så mycket.  Den lille krabaten har ju i alla fall alla chanser i världen att spara ihop en liten förmögenhet nu när han bor hemma och inte har speciellt mycket utgifter.  Och att vara myndig innebär i sig möjligheter som han inte haft innan.  Så nu ska det köpas bil!  Innan ville han köpa min bil, eftersom den har några år på nacken och maken tyckte att det verkligen var dags att byta den.  Tyckte ju inte jag egentligen, men jag kunde köpa argumenten.  Men vi har ännu inte fått fingrarna ur, så sonen har börjat leta på egen hand.  Igår kväll frågade han om jag kunde tänka mig att åka till Varberg i morgon.  Finansieringen kan behöva diskuteras, men behjälplig kan man vara på mer än ett sätt.  Så vi ser om det blir en tur till Varberg under allhelgonahelgen.  Dock brukar det inte innebära "bil med hem genast", vilket sonen nog hoppas på.  Det är ingen privatperson vi handlar av, det tyckte inte föräldrarna var att rekommendera när man köper en sån bil...

Jag och Murphy är tyvärr ett radarpar.  Ni vet, han med lagen om alltings jävlighet.  Häromdagen var jag och handlade på den lokala gallerian, och började bli så in i bombens kissnödig.  Allmänna toaletter är inte min favorit, så jag tänkte det skulle klara sig tills jag kom hem.  Med raska steg promenerade jag från affären, och skulle bara stanna till vid apoteket ett kort ärende innan jag körde hem.  Inget folk i kö, perfekt!  Men det var en pratsam dam i kassan...  Där stod jag och närapå korsade benen medan hon undrade säkert tre gånger om hon inte kunde fresta mig med något annat, typ en ask läkerol för tio kronor.  Kissnödig så jag hade ont i magen försökte jag låta blir att vråla mellan tänderna "nej tack!!" och blev till slut utsläppt därifrån.  Halvsprang till bilen, startade och körde.  Men då var ju alla förvirrade inkompetenta idioter som fått sitt körkort i flingpaketet ute och gjorde livet surt för mig.  Händer nästan aldrig där!!  En stackare framför mig försökte svänga vänster in på parkeringen där två menlösa krakar inte visste vem som skulle backa först eller åt vilket håll man skulle vrida ratten.  Bilarna var av smartstorlek, inte direkt nån chevapickup.  Under tiden kom nya bilar från rondellen jag var på väg mot, och den var ganska full med bilar som skulle nånstans de också men inte kom någon vart.  Men det som snart kom var dagens vattenintag i mina brallor!!  Till slut...  900 meter hem, 30 km i timmen...  Äntligen, på uppfarten, började springa.  Då kom där en förvirrad tant och letade efter vägen till ett grannhus.  Alltså, av alla j-a dagar var hon tvungen att komma JUST IDAG!!  Hon var på rätt gata, och jag sa helt enkelt åt henne att hon skulle läsa skyltarna vid varje vägstump, för det står klart och tydligt på dem vilka nummer husen har...  In genom dörren, kassarna på golvet, in på toa med skor och jacka och allt.  Slut på detaljer...

Min kära äkta make, min älskade bättre hälft...  Han tycker jag ser "trevlig" ut, så därför behöver jag bejaka min kvinnlighet lite bättre.  Och vem smälter inte när ens själsfrände tycker man är hyfsat snygg?  Så lite mer makeup (jag vet, yttre spackling), och en annan hårfärg.  Sminket var enkelt, tiden hos frissan har jag fått vänta på.  Jag är trött på att färga och tona själv, så numera är det slingning hos proffs som gäller.  Det ljusa jag skaffade mig under en tillfällig sinnesförvirring är snart ett minne blott.  Skönt, för jag tyckte inte om det, det var bara ett medel för att bli av med gammal färg som vägrade lämna huvudet.  Men, det gav mig bara ett nytt problem att bli av med...  Resultatet av senaste besöket blir en senare femma...

Some you win...

Some you lose...

Älskade torgvantar

Inspiration - God and Me

I'm glad you called, please come and see me sometime

-God-

Inspiration - I natt jag drömde

I de lugnaste vatten

Dessa dagar talas det om skam av alla möjliga slag i klimatsammanhang.  Och det talas mycket om nerskräpning och plast och sopor i största allmänhet.  Så i natt gjorde jag slag i saken och drömde lite om det.  Det var liksom dags.

Jag och dottern hade rest till mina hemtrakter.  I närmaste stad Tranås finns ett badhus, som faktiskt är riktigt trevligt.  Jag har badat där mycket i mina yngre dagar.  Så nu skulle jag och äldsta barnet bada där.  Det blev dock ingen behaglig upplevelse.  Jag dök ner i bassängen men den var full av sopor.  Muggar, korkar, annat smått i plastväg samt en massa smuts skymde sikten i den i övrigt så fina bassängen. 

Drömmen tog en paus och tog sen vid med samma bassäng fast med en annan miljö.  Nu var vi en grupp med en ledare, och vi skulle träningssimma enligt hennes regler.  Jag kan inte direkt säga vilka "vi" var, men jag var en av dem.  Känns inte som att jag kände de andra så väl.  Dock var vi lite dåliga på att bada, bassängen låg orörd.  Men så småningom var åtminstone jag i vattnet, och innan jag vaknade klamrade jag mig fast vid en startpall.

Simma lugnt och håll naturen ren!

Badhuset i Tranås - som det ska se ut (bild från internet)

Inspiration - Röster

En annan typ av passion

Som sagt, en hobby på väg bort ur mitt liv. Så vad göra istället? Jag måste ju göra något. Ränna i kyrkan är nog så trevligt, men ibland behövs det mer för att släcka törsten. Så jag beslöt mig för – efter en tids övervägande – att gå med i kyrkokören. Tvekan handlade om två saker: Existerade den överhuvudtaget? Jag hade läst om den på kyrkans hemsida, men aldrig hört den sjunga eller hört någon prata om den. Kanske inte så kul då… Men först och främst har det handlat om att jag inte ville att ett intresse skulle avlösas av ett annat. Då skulle jag vara där igen – borta från familjen och hemmet mer än önskat. Men man kan ju prova och försöka hålla en vettig balans i det hela. Så när hemsidan uppdaterade info om kören så gjorde jag slag i saken.


Måndagen den 23 september slog jag upp dörrarna till skolsal 3 för första gången, och jag blev mottagen med öppna armar. Trevligt! Jag har hittills bara gått i kyrkan och inte lärt känna någon i församlingen. Inte så konstigt, har väl inte direkt varit så social. Å andra sidan är det ingen som har närmat sig mig heller (förutom då den äldre herren som bad mig läsa i somras). Vill man umgås med andra församlingsmedlemmar så kan man börja med att gå i högmässan på söndagar och sen hänga på till kyrkkaffet efteråt. Nja… Jag går ju inte särskilt ofta på söndagsmässorna och kaffe med samkväm känner jag mig fortfarande inte redo för. Men kören kunde ändå vara kul, jag har ju sjungit i kör i halva mitt liv nästan. Och vilka goa människor där var! ”Så roligt, välkommen, du behövs verkligen, hoppas du stannar” osv. Och man blev inkastad i verksamheten direkt. ”På söndag sjunger vi i båda mässorna, vi träffas i kyrkan kl 9.” Ojdå, ingen sovmorgon den söndagen… Men jag var där vid 9, vi övade, vi sjöng, och det var jättekul! Måste skärpa mig med söndagsmässorna i största allmänhet, tänkte jag, jag tycker om att höra vår kyrkoherdes predikningar. Men så är vi där igen – helgen är vigd åt familjen, kan inte bli varje söndag. Jag tror att Gud har full förståelse för det här, Han vet allt om hur vi har haft det.


Framträdandena i mässorna gick jättebra, och vi fortsätter sjunga och ha hur roligt som helst tillsammans. Och övningsdag är ändrad från måndagar till tisdagar, och som då lägligt krockar med taekwondo. Kanske ytterligare ett tecken på var mina prioriteringar ska ligga…

Sjung för Herren

Inspiration - I natt jag drömde

Nattåget

I natt har jag varit ute och åkt tåg.  Ja, jag var inte ensam, tror att maken och några vänner från förr fanns med på ett hörn. 

Det var väldigt rymliga tåg, salongerna liknade mest väntsalar.  Det stod säten lite överallt - utmed sidorna, i mitten...  Det första tåget jag kom upp på var väldigt elegant, typ Orientexpressen.  Jag satte mig på första bästa plats, och det råkade bli första klass.  Ingen sa något så jag satt kvar.  Sen gjorde jag något annat som jag inte minns vad, och så var jag tillbaka på tåget igen.  Den här gången var salongen större och hade betydligt fler människor.  Jag hade hittat en bra plats, men så gick jag omkring i vagnen och när jag kom tillbaka satt där fler på samma bänk.  Det var äldre tanter och de var inte särskilt små och de var inte heller särskilt snälla.  En tant kunde inte sitta still, och när hon stökade och bökade som mest på sin plats så körde hon knäet rakt på munnen på mig.  Jag blev så klart arg och sa till henne att hon fick lugna ner sig.  Då blev hon arg på mig.  Den här tanten var inte den enda jag kom ihop mig med, verkade som att det var allmänt dålig stämning på tåget...

Jag ska nog fortsätta bilpendla...

Orientexpressen (bild från internet)

Reality - Breaking up

Show's over

Ibland blir det bara så att saker kommer till ett slut.  Så är det för mig just nu.  Jag vet inte om jag ska jämföra det med en skilsmässa eller en rehabilitering eller rent av med en avprogrammering.  Oavsett vilket så är det jag själv som tagit initiativet och bollen är i rullning.  Det är dock inte så lätt som man skulle önska…


Det startade för 12 år sedan.  Min lille son skulle ha en aktivitet, och efter lite dividerande så blev det taekwondo.  Han tyckte det var jättekul ett tag, men som med alla barn så avtar intressen lika fort som de kommer.  Så även för min lille kille.  Eftersom det kunde handla om en svacka så erbjöd jag mig att hänga på och kanske motivera honom till att fortsätta.  Det höll kanske ett år ytterligare, men till slut var ointresset ett faktum.  Kvar blev jag, och mitt intresse blev större och större och innan jag visste ordet av hade jag fått nyckelpositioner i klubben, en ledamotsplats i södra förbundet, tävlat, utbildat mig till både instruktör, coach och internationell domare, samt tagit sammanlagt tre svarta bälten.  Hur i hela friden gick det till?!  Hur hamnade jag där?!  Jag – en gift, familjekär, medelålders tvåbarnsmor med villa, volvo och ingen vovve men två kaniner?!  Helt plötsligt skulle jag ansvara för en klubb med medlemmar i alla åldrar och ute på tävlingsarenorna skulle jag ansvara för spelarna på mattan och hela mitt team.


Det blev för mycket…  I kombination med familj, jobb och annat så började de så omtalade väggarna att närma sig och jag lade bara av.  Alltså inte med sporten utan som människa.  Men jag märkte det inte riktigt.  Sporten fortsatte jag med, men när politiken och sandlådenivån också berörde mig så tappade det all charm.  Och politiken kröp närmare än jag kunnat föreställa mig, så nära att den flåsade mig i ansiktet…  Det blev liksom spiken i kistan.  Borta var den lyckliga tiden när man gick till sin träning, gjorde vad man skulle, och sen var det klart.  Glädjen och gnistan är för länge sedan borta, och hur jag än har försökt så går det inte blåsa liv i denna numera ganska svala aska.  Det senaste året har jag hängt mig kvar helt uteslutande för mina klubbmedlemmar och instruktörskollegor.  De är mina bästa vänner, och vänner kan man inte bara lämna i sticket hur som helst.  De har också ett liv utanför träningslokalen, inte bara jag.  Men den familj jag så ofta lämnade i sticket till fördel för min sport, går nu före allt annat i mitt liv.  Min fina, underbara, älskade familj…  Dem kan jag inte leva utan, dem vill jag finnas hos varje vaket ögonblick.  De finns i mina tankar alltid, de finns i luften jag andas, i vartenda andetag.  Utan dem kan jag lägga mig ner och vissna.  Så om jag måste välja, då är det enkelt…


Så murarna har rämnat, och ur dimman kommer den jag en gång var.  Känns som jag är tillbaka, avprogrammerad och genuin.  Så ja, det har varit en typ av hjärntvätt.  Jag får det att låta negativt, men det är farligt att fastna i ett intresse på det viset, för det tar över hela ens liv och inget annat existerar.  ”Tyvärr, jag kan inte gå på julfesten för jag tränar.”  ”Varför måste de lägga föräldramöten på tisdagar, då har ju jag träning?”  ”Kan vi inte åka till Bakken en annan dag, jag tränar ju alltid på fredagar och det vet ni!”  Slut med det! Det är nytt nu: ”Jag kan inte åka och döma i Las Vegas, jag ska äta gås med familjen den helgen.”  ”Jag kan tyvärr inte träna mer, för jag ska äta middag framför Rapport med min familj.”  Så viktiga är alla mina tre älskade…


Musik:  Those Were the Days med Mary Hopkin

3 dan

Internationell domare

Reality - September som gått

September 2019

En tidig lördagsmorgon i slutet av september… Jag satt ensam i köket över en kopp kaffe, morgonens tidning låg orörd på bordet framför mig.  Därute glittrade gräset av daggen som fortfarande låg kvar, och solen gjorde ett försök att bryta igenom diset som klädde hela morgonen i en blek, tunn slöja.  Det var helt tyst, förutom en ensam liten fluga som dröjt sig kvar i köksfönstret.  Surret från den störde mig inte.  Tvärtom påminde den mig om sommaren som alldeles nyss varit så full av liv.  Nu har den inte långt kvar.  Flugan blev till bara ännu en suck från sommaren innan den till slut skulle ge upp andan.  Jag log för mig själv med ett styng av vemod.  Snälla, stanna…  Bara en liten stund till… Jag är inte redo att släppa dig ännu…


September har varit mild mot oss.  Våra sommarblommor har levt kvar länge och lever fortfarande. Jag tänkte göra ett försök att spara pelargoner till nästa sommar, får se om jag lyckas.  För petuniorna är det ganska kört.  En sista röd liten blomma vägrar ge upp medan en annan inte alls finns längre. Tagetes brukar klamra sig fast ett tag, och de kämpar tappert fortfarande.  Men pelargonerna…  Vet inte ens hur de ser ut när de vissnar, för det har ännu inte hänt…  Förutom blommorna så har hela huset fått sig ett lyft.  Gavlarna har ju som bekant blivit målade, så nu även lådorna och till och med garaget mot innergården.  Den här gången blev det musik i öronen och där gick jag och skrålade medan jag målade i en synnerligen obekväm ställning.  Inte en del av min kropp var dagen därpå smärtfri, till och med håret råkade illa ut.  Tro nu för all del inte att det bara är jag som har jobbat i trädgården med sådana här till synes ganska manliga uppgifter.  Nej då, maken har också varit flitig. Han klippte tujahäcken som vi låtit härja fritt på tomtgränsen mellan oss och ”ogräsmakaren” på tomten bredvid.  Och snäll som maken är så klippte han även oräsmakarens sida när han ändå var i farten.  Det var ju mer än vad 08-grannen på hörnan gjort.  Han såg om sitt eget hus utan en tanke på att hjälpa till på andra sidan.  Hur som helst, jag blev ju den som fick räfsa upp resterna av häcken.  Lätt och enkelt för en som är trött på att måla.  Det tråkiga var att ont om sopsäckar var det gott om.  En enda stackare lyckades jag fylla medan resten av spillet fortfarande ligger och kväver den nygödslade och återhämtande gräsmattan.  Trädgårdskärlet…?  Redan fullt!  Tyvärr är man ju dålig på att komma ihåg att köpa sånt där som man köper så sällan…


Den lilla tösen vänder upp och ner på våra liv…  Och sitt eget också faktiskt.  Att hon jobbar som flygvärdinna har väl inte undgått någon av mina regelbundna läsare.  Det lilla livet har dock hankat sig fram på tidsbegränsade kontrakt och väntat otåligt på besked om fast tjänst.  I konkursernas och flygskammens tid fanns det ju lite anledning att tugga på naglarna, liksom.  Så vad gör man om ens egen arbetsgivare inte kan bestämma sig?  Jo, man överväger att söka till Thomas Cook…  Tur att det bara blev ett övervägande, Thomas Cook gick som bekant i konkurs…  Så hur gick det med den fasta anställningen?  Jo, det gick alldeles utmärkt!  Dottern har numera en fast tjänst fr o m 1 november som flygvärdinna hos Norwegian att se fram emot – med bas i Oslo!!  Tösabiten ringde och berättade om dilemmat, och glad som man ju vill vara å ens avkommas vägnar så tyckte jag att det ju bara var att gratulera.  ”Eller beklaga”, kom svaret rappt.  Ömsom vin, ömsom vatten alltså.  Visst, förutom att hon tappar kollegorna så är det ju hela boendespiralen som snurrar till sig rejält.  Lägenheten hon tänkt måla om till hösten, hennes barn (dvs två kaniner och två marsvin), närheten till familjen och kompisarna…  Inte lätt, och separationsångesten är ömsesidig.  Men jag är van vid att bli serverad omställningar av det tuffare slaget, så detta bearbetar jag successivt.  Det gör hon också, och senaste budet verkar bli dubbelt boende med planer på en inneboende som tar hand om djuren medan tösen jobbar.  Schemat är jobba 5 dagar och ledig 4, så det borde ju gå att lösa.  Och Oslo är ju inte jättelångt bort…  Tösen är inte ensam om detta, så hon och några kollegor till gör gemensam sak av att hitta något gemensamt i den norska huvudstaden.

Mitt kära jobb är vad det är, precis som mina kära arbetskamrater.  Kontoret är så kallt så till och med isbjörnar hade fått frostskador, så här sitter man med tvådubbla tröjor, tjocka strumpor, en filt runt sig samt värmefläktar och konvektorelement.  Får nog skaffa en något större filt, för den jag har vill jag ha dubbelvikt och då räcker den inte både till axlar och ben.  Garnrester har jag gott om, så jag ska göra slag i saken sticka mig ett par torgvantar.  Understället ska jag också leta fram, det börjar bli dags…  Och medan en del av oss försöker hålla värmen så har vi fyra stycken som gör sitt bästa för att slå ut blodcirkulationens funktioner helt frivilligt med hjälp av nikotin.  Två av dessa har gjort tappra försök att sluta med de där dumheterna, men det gick ju sådär – åtminstone för den ena. Snusaren satt i sin hörna och tyckte inte livet var värt att leva.  Nu bommar han påsar av en annan kollega som inte har för avsikt att sluta med sin fula vana.  Den andra tänkte lägga cigaretterna på hyllan, berättade vitt och brett om detta och bommade pinnar av en annan kollega som inte har för avsikt att sluta med sin fula vana.  Eller rättare sagt så blev hon påtvingad cigaretter eftersom hon höll på att slå ihjäl allt och alla.  Denna tös tog trots allt sitt ansvar och fortsatte handla egna när hon fick se sig besegrad av vanans makt.  Så fimparna på marken nedanför askkoppen utanför vår entré lär öka, så även hålet i huvudet som alla rökare automatiskt utrustats med.  Så måste det ju vara, varför slänger man annars skiten på marken när det finns askkopp!!??  Och så var det cheferna som envisas med sina meningslösa månadsmöten med uppdateringar om vad som händer i företaget runt om i världen.  Meningslösa är synd att säga, men med en högtalarpadda med röster som hostar och snörvlar, pratar åt alla håll utom in i micken så kan man inte säga annat om det.  Det mest underhållande här är moderatorn som pratar engelska på göteborgska.  Kurt Olsson kunde inte gjort det bättre!!


Ett par andra saker av avgörande slag har gått av stapeln den här månaden.  Jag hade kunnat skriva en liten uppsats om detta här, men jag väljer att göra det i andra forum här på bloggen.  Så det kommer inom kort ett par inlägg till.



Musik: Changes med David Bowie
            Hard habit to break med Chicago

En daggfrisk morgon

Så stolt över mina vackra blomsterlådor

En kompis i vår björk

Operation fönsterbyte

Inspiration - I natt jag drömde

Årets första dopp

Jag är en badkruka, av stora mått.  Varken förra sommaren eller den här sommaren har jag varit på stranden!  Jag älskar havet, så det är egentligen obegripligt.  Kan kanske bero på att jag inte gillar att trängas bland folk på en strand...

I natt har jag i alla fall badat, eller åtminstone varit på god väg.  Jag och några till var på en badort, som hade en fantastisk strand hette det.  Tja, det sägs att skönhet ligger i betraktarens öga, och så var det verkligen i det här fallet.  Vi - vilka "vi" nu var - delade upp oss, och jag och ett par stycken till tog en promenad till nämnda strand.  Det var inte så lätt att ta sig dit.  Eftersom stranden låg utmed en stor och trafikerad väg så gick vi vid sidan om.  Inte mycket bättre, det fanns ingen väg där,  bara stora stenbumlingar.  Och "stranden"...  Tja, en liten sandplätt som inte hade rymt mer än ett tjugotal besökare.  Det var molnigt den här dagen, och där var ingen som badade.  Jag tog upp min telefon och ringde de andra och berättade om läget, att stranden inte var speciellt stor...

Det närmast jag kommer, men jag hade inte känslan av Dubai i min dröm

 

Inspiration - Newspaper bloopers

Ja, en del tror att de går omkring med en skarpladdad pistol mellan benen...

"I shoot from the hip"

Inspiration - I natt jag drömde

En fotograf på resa

Ja, i natt var jag på fest.  Det partajades hej vilt med gamla klasskamrater från folkhögskoletiden.  Jag hjälpte till med städningen av lokalen och sen var det dags att ställa i ordning inför nästa event - en bröllopsfest.  Den som gifte sig var en gammal klasskamrat från grundskoletiden, och hon var så vacker i sin brudklänning.  Hon var precis sig lik...  Eftersom jag hjälpte till att fixa så blev jag bjuden till festen men jag ville inte gå och försökte komma på något att skylla på.  Det blev en ursäkt om att jag skulle upp tidigt nästa morgon för att ut och resa och behövde åka hem och packa.  Jag skulle faktiskt ut och resa, antingen till Paris eller Rom.  Problemet var bara att jag inte hittade någon resekompis.  Så jag velade mest runt, osäker på om det skulle bli något eller inte.

På något vänster blev det ändå en resa.  Resesällskapet blev några gamla arbetskamrater från mitt förra jobb, samt min käre make.  Det blev dock inte Paris eller Rom - tror jag - utan Moskva.  Någon vasilijkatedral såg jag inte till, bara entrén till ett shoppingcenter samt en vidunderlig utsikt över Paris från Sacre Coeur.  Jag skulle fotografera utsikten men min kamera hade jag inte med mig.  Det blev inte så bra med mobilkameran för det var mörkt ute.  Men jag upptäckte att jag bara behövde sätta mig på huk så blev det ljust!  Det var i det ljuset jag såg den gamla röda bilen som stod på fälgarna intill en husvägg.  Den hade sjunkit ner i gruset mellan kullerstenarna.  Foto på den också.  Jag reste mig upp och det var åter mörkt.  Så skulle vi då in på shoppingcentrat som var målet för denna kvällsutflykt.  Jag var så imponerad för det var större än Gum.  Mycket större - jag gick iväg för att titta på något och vips hade jag lämnat maken ensam någonstans.  Men man hade väl mobiltelefon!  Det var bara att ringa honom och möta mig vid bilen, jag hade precis börjat köra.

Jag har varit ute och rest mycket på sista tiden, dessvärre bara i mina drömmar...  Det kanske betyder nånting!  Antingen är det en reaktion på mina verkliga önskemål, eller så förebådar dessa drömmar en resa jag kommer att göra...

Gum by night

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Tonight

Where there's trouble there's poetry

Inspiration - I natt jag drömde

Bland skaldjur och annat

Av alla konstiga drömmar... 

Min dotter och jag skulle flyga till Paris.  Vi var på planet och miljön påminde snarare om gate-området än en flygplanskropp.  Det var liksom allt i ett.  Jag fick för mig att jag skulle hämta något i mitt bagage, som stod i ett stort rum bland allt annat bagage ombord.  Efter en stund kom flygvärdinnorna och skällde på mig för att jag inte satt på min plats inför landning, så det vara bara att springa ut från rummet, ner ett par trappsteg och tillbaka in i kabinen.  När jag skulle gå av planet så var jag tvungen att hoppa över ett litet dike som fanns mellan planet och gaten.  I det här diket simmade en stor hummer.  Den var fullt levande även om den var röd.  Jag tyckte den var jättefin så jag försökte rota fram min kamera för att fotografera den.  Det var inte så lätt i stressen och vattnet i diket forsade på rätt bra.  Men flygvärdinnorna hejade på, ivrigt upprepande att vi tjänade jättemycket pengar på att jag fotograferade hummern.

Äntligen av planet.  Men hummern var inte alls borta.  Den kom efter mig, ända in i hyrbilen jag satte mig i.  Jag blev så klart livrädd och undrade varför den var efter mig hela tiden.  Jag försökte fly från den, störtade ut ur bilen och sprang rundor ute på parkeringen.  Jag sprang runt och gjorde tvära vändningar för att lura den men, det hjälpte inte.  Till slut förstod jag att den faktiskt inte ville mig något illa.  Vad den ville vet jag inte, men plötsligt hade den förvandlats till en människa - en man med ljust hår, och han bad mig att lugna ner mig.  Sen vaknade jag.

Drömmar har ju alltid en betydelse, sägs det.  När jag vaknade så tänkte jag direkt på kvinnan som förlorade körkortet för att hon kört på tok för fort.  Men varför hade hon kört så fort?  Jo, för att hon haft en förföljande bil bakom sig, och trots att hon vettskrämd kört flera varv i en rondell, och andra kringelikrokar för att skaka av sig den andra bilen så gav förföljaren inte upp.  Det visade sig vara en polis som på sin lediga dag roade sig med att skrämma den stackaren till att köra för fort, ringa kollegorna och låta dem sätta fast den stackars kvinnan för fortkörning.  Hon fick tillbaka sitt körkort...

Kanske var polisen min hummer - en galning som förföljde mig utan någon uppenbar anledning, och som trots allt visade sig vara "the good guy" om än med lite dåligt omdöme...

The stalker