Reality - Januari som gått

Januari 2019

Årets första månad har snart somnat in för gott.  Och Sverige - vi har ett resultat...  Näh, jag orkar inte skriva ett ord till om lekstugan i Stockholm och den bajsbruna röran däruppe.  Slut på politik.

Januari är en månad som brukar kännas lång.  Varför vet jag inte riktigt, men kanske för att den är en övergång.  Januari börjar med fest och minnena från julen dröjer sig kvar ett tag.  Sen helt plötsligt är det bara borta och man ska tillbaka till vardagen med vanliga lampor och inte riktigt lika många som man har uppe under helgerna.  Så efter ljusets högtid finns det bara mörker kvar, sorgligt men sant. Jag monterade ner julen steg för steg det här året.  Granen och tomtarna åkte först, några dagar senare åkte ljusstakarna och stjärnorna och sist av allt ljusslingorna i hallen.  Även om jag varit tillbaka på jobb sedan början av månaden så innebar ljusen ändå lite helg kvar.  Men nu var allt borta och vardagen hade kastat sig över mig som ett rovdjur över sitt byte.  Och såhär på månadens sista dag är vardagen mycket kännbar.

Ibland undrar man om det spökar i huset.  Att det är gott om möss på tomten, det vet vi, och att de skulle befinna sig inomhus vet vi också eftersom de lämnar ifrån sig små visittecken i loftgångarna. Men att de skuttar och klampar, det var något nytt för oss.  Maken befann sig på ovanvåningen och jag där nere, och eftersom vi är moderna människor så sms:ar vi till varandra istället för att ropa och väsnas eller springa i trappor helt i onödan.  Så mannen i mitt liv skrev till mig att jag skulle komma upp.  Och där satt vi tysta som det vi trodde fanns på andra sidan väggen och lyssnade på något som sprang fram och tillbaka och stannade för att gnaga.  Hmm, tyckte jag, det var en stor mus.  Säkert att det inte är en råtta?  Åh nej, det får vi ju verkligen hoppas att det inte är!  Så det fick bli operation husdjursletning istället för vad det nu var jag tänkt göra denna lördag.  Det innebar att maken körde hemifrån för andra ärenden, och jag och sonen öppnade dörren till det fördolda.  Eftersom vi fostrat en modig son så gick han först.  Vi fastnade bland kartonger och prylar och hittade både det ena och det andra.  Där i en kartong, nerknölad bland en massa annat, låg min studentmössa.  Mössan som jag trodde var borta för alltid, bränd till aska på Sysav, den låg där och hade blivit precis det jag var så stolt över att den inte blivit med åren - gul.  Men den fanns...  Hur som helst, vi var inte klara.  Jag kröp och kravlade på skraltiga spånskivor, balanserade på takstolar, svettig med isoleringsrester i håret och muslortar under tofflorna medan tuttarna trillade ur den usla behån jag valt för detta tillfälle.  Och dessutom drämde jag näsan i ett getingbo (ingen hemma).  Men så hörde jag den...  musen, råttan eller vad nu odjuret bestod i.  Och så såg jag den...  För stor för att vara en mus, för röd för att vara en råtta.  Och en stor, yvig svans.  Kan bara vara en - ekorre!  Tack och lov, tänkte jag!  Men det ska man inte alls tänka, googlade maken.  Har korrarna väl flyttat in så vägrar de flytta ut, och de vet inte hur man skyddar sig eftersom de producerar tre kullar à åtta knoddar om året.  Så vi låste den ute istället genom att sätta för gliporna mellan stuprännan och vindskenan.  Sedan försvann all udda aktivitet i vårt hus.

Både sonen och jag har gjort saker vi inte gjort förut och som är främmande för oss.  Jag har lyckats sälja min provdocka som mest stod och samlade damm eftersom jag inte syr längre.  Hon åkte in på Facebooks Market place för 1500 kr, försvann på en dag för angivet pris.  Inte illa, vad?  Annars är det maken som brukar wheela och deala bland utbudet på Blocket.  Jag är för bekväm, gillar inte att ha folk rännande i mitt hus för att visa dem och sälja och ha mig.  Tror jag är lite folkskygg på den punkten.  Men så blev det nu.  Jag blev av med Diana och 1500 spänn rikare och en annan kvinna blev glad över att få ta över henne.  Och sonen har skaffat jobb.  Ett tag trodde vi det var kört.  Enligt vad han själv sagt så har han sökt både det ena och det andra, men ingen har velat ha just honom.  De vet inte vad de gått miste om, snyftar mammahjärtat.  Världens goaste och snällaste lille son, en kille man inte vill vara utan.  Men vi som föräldrar är bara halvblinda.  Sonen är skitlat!  Det är roligare att sova halva dagen, spela halva natten, och däremellan vara ute med kompisarna.  Så det satt lite långt inne trots allt, att få fingrarna ur och spika datum med en av de lokala mackarna.  De ville nog ha honom lite mer än han ville ha dem, men såhär efter en knapp månads tid så börjar dollartecknen bli mer och mer synliga i avkommans ögon.  Lite stolt är han allt ändå...  Biltvätten funkar inte, folk behöver hjälp med att fylla på spolarvätska, jag tror jag gjorde fel på kassaredovisningen, larmet betedde sig konstigt osv osv.  Välkommen i klubben, son, nu vet du vad alla snackar om!

Vi var också tillbaka till gamla tider.  Pang sa det häromkvällen, så blev allt svart.  Jag antar att vi alla tittade på varandra även om vi inte såg varann så bra.  Maken gjorde slag i saken och körde ett ärende, och jag och sonen tände en brasa så vi skulle se nånting.  Telefonlinjerna funkade ju lyckligtvis, så med deras hjälp bestämde vi tid med maken och hans kompis att träffas på Max för en bit svensk hamburgermat.  Det blev ju en trevlig liten familjekväll trots det nattsvarta eländet därhemma.  Orsaken till det hela?  En inkompetent tallefjant som hade lite otur när han grävde fiber. Det gäller att ha koll på var kablarna ligger.  Gissa om denne stackars grävmaskinist var poppis den här kvällen...

Och precis som alla andra januari så har jag ökat på ett år.  Den här födelsedagen snöade det på riktigt.  Bara den här natten och den här dagen.  Jag tror det var mormor som gav mig en present. Hon vet att jag älskar snö...

Så nu vänder vi blad och säger välkommen till februari i morgon.  Godnatt januari!

Diana - en inneboende som har flyttat ut

Dessa inneboende har också flyttat ut

Inspiration - Newspaper blooper

Vart skickade han frun...?

Inspiration - I natt jag drömde

Åter till Teneriffa

I början av 1990-talet jobbade jag som reseledare, och min sista destination var Teneriffa.  Jag har inte återvänt dit sedan jag slutade, men i min dröm i natt var jag där.  Men förstås så såg det inte likadant ut där i drömmen som i verkligheten.  Jag vet att det var Teneriffa, men  det var ibland lite likt Windermere på sina ställen...

Jag var tillbaka på Teneriffa, och i sällskap hade jag min svärmor, min son samt en gammal kompis från gymnasietiden.  Vet inte var hon kom ifrån, har inte träffat henne på över 20 år...  Hur som helst, det var en liten trip down Memory Lane för mig, eftersom det var första gången jag var på Teneriffa sedan jag slutade som reseledare.  Vi befann oss i guidernas lokal, och den var hur tråkig som helst. Väggarna var av vitrollad glasfiberväv och bordet och stolarna billigast tänkbara kvarleva från 60- eller 70 tal.  Det var kalt och opersonligt, och guiderna for omkring och det flabbades och snackades. Jag tyckte att ingenting hade ändrats.  Och jag berättade för sonen om hur det var på min tid.  Det är ju något jag brukar göra i verkligheten också och han är lika måttligt road då som han var i drömmen. Min gamla kompis var lika road hon, för hon gick och la sig för att sova i en liten nisch med utsikt över havet.  Svärmor däremot hängde med utan att klaga på något alls, precis som i verkligheten.  Nischen var en del av lägenheten jag bodde i när jag jobbade där, och lägenheten ingick ju i min visning av mitt gamla liv.  Precis i anslutning till den gick en trappa som vi skulle gå nerför.  Det var en smal stentrappa utmed en mur, hur lång som helst.

Jag var kvar på Teneriffa en stund på morgonen, känslan av den levande drömmen dröjde sig kvar. Jag kan inte säga att jag saknar Teneriffa så, men solen och värmen, havet och de vackra färgerna, det hade jag inte haft något emot just nu...

Inte som i min dröm...

Inspiration - I natt jag drömde

På fest med Eva Röse

Ja, jag tror det i alla fall.  Jag hade rest ganska långt hem till en person som inte finns i mitt liv i verkligheten, och hon var lik Eva Röse.  Eva bodde i ett stort hus där allting var vitt.  Jag skulle sova i ett vitt rum med vit säng och vita lakan.  Dörren in till badrummet var förstås också vit och så var den lika smal som vädringsfönsterna i vårt verkliga hus, och jag fick tränga mig in på sidan för att komma in alls.  Jag var i alla fall där för att gå på fest.  Vi skulle byta om och ta oss till ett annat ställe.  Det var riktiga partykläder som gällde - färgglada klänningar med korta tyllkjolar, lite Cindy Lauper-style.  Vi kom till festen, och precis som i de flesta drömmar var det ganska rörigt.  Vi satt vid ett långt bord och folk kom och gick hela tiden, och det blev liksom inte någon riktig fest av det hela.  Snarare ingav drömmen en känsla av att festen hela tiden var slut och att vi skulle ta oss hem.  Och vi kom tillbaka till det stora vita huset, och skulle sova.  Vi skulle t o m dela säng.  Under festen hade Eva inte varit Eva, hon hade inte riktigt varit där.  Nu var hon tillbaka i sitt hus ihop med mig, och jag reagerade på att hon drack vin och rökte cigaretter fast hon hade små barn och en hund.  Där ser man, jag har klart för mig till och med i drömmarna!

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Reality

All the days I owe you

Inspiration - I natt jag drömde

Pyjamasparty

I natt sprang jag runt i flanellskjorta.  Ja, jag menar förstås att jag drömde att jag rände omkring i en nattskjorta.  När jag var barn (på riktigt) så hade jag en fotsid flanellskjorta att sova i.  Det är åtminstone 45 år sedan den nattskjortan försvann från jordens yta, men i natt återuppstod den i min dröm.  Jag var i en industribyggnad av något slag, fullt inredd med hyllor och bord och stolar för fika och lunch, kontorsmaskiner.  Och där satt jag på en stol vid fikabordet, i min flanellskjorta, väntade på ett runt papper från kopiatorn och på en person eller personer som aldrig dök upp.  Jag gick runt och letade efter dem bland hyllorna i industrilokalen, men hittade dem inte så klart.  Där var annat folk där, men inte de jag ville ha.

Typ min skjorta

Inspiration - Newspaper blooper

Förr hade barnvakter egna stugor.  De kunde bitas och rivas.  Kul för barnen som skulle leka i dem.  Eller...?

Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Ebeneser - En samlingsplats

Jag har tidigare serverat en rejäl dos Missionshuset.  När Missionshuset som vi kände det inte längre fanns så fick man söka sig någon annanstans om man ville ha kvällsaktivitet med kompisarna. Är man då uppvuxen i bibelbältet så hade ju alla aktiviteter kristna inslag.  Inget ont i det kan man ju tycka, men ändå blev det fel.  Missionshuset var som namnet antyder en missionskyrka.  Ebeneser var (och är, faktiskt) en baptistkyrka.  Även om den finns fortfarande kommer jag skriva om den i imperfekt, eftersom jag är utflyttad för längesen och ingenting finns kvar för mig i det skick som var då.

Ebeneser låg uppe i byn, vid toppen av Dockelia.  De av mina kompisar som bodde uppe i byn och de som var baptister gick på juniorerna i Ebeneser, medan vi som bodde nere i byn gick på scouterna i Missionshuset.  Det innebar faktiskt att prästens barn gick på juniorerna för att de bodde uppe i byn men tillhörde svenska kyrkan.  (Svenska Kyrkan hade inte några sådana här barn- och ungdomsgrupper, där fanns körerna.  Jag kommer till det i ett senare inlägg.)  Juniorerna var ingen scoutgrupp, det var grupper med helt andra inslag.  I skrivandets stund tänker jag nu "vad gjorde vi egentligen där?"  Jag minns mest att vi hade olika lekar.  Här bekantade jag mig med hela havet stormar för första gången i mitt liv.  Någon gång hade vi också en mannekänguppvisning.  Och inför jul hade vi också julpyssel.  Jag fick mig vid ett tillfälle tilldelat en apelsin och en hög kryddnejlikor med orden att jag skulle sätta nejlikorna "tätt, tätt" i apelsinen.  Och det gjorde jag.  Det blev så tätt att nejlikorna tog slut och apelsinen var bara halvfärdig...  Men jag tror att mycket av de rollspel och andra skojsigheter vi hade här grundades på många kända händelser i Bibeln.

Det jag minns mest var lägren som ordnades av baptistkyrkan.  Det var läger varje sommar, och jag var där säkert tre somrar i rad.  Första och andra året tältade jag och tredje året blev det våningssäng i den röda längan man kallade "Kronoberg".  Varje gång delade jag tält eller rum med min kompis Ingela.  Dagarna var inrutade med olika aktiviteter som fotbollsturnering, tipsrundor, lägereld med kristna sånger, gudstjänster med sång och musik och vittnesmål från vuxna deltagare.  Och ett och annat bus genom att smita ut på natten fast man inte fick.  En gång fick vi, då skulle hela lägret leta efter en försvunnen lägerledare.  Vi hittade honom under en tall, och han var välbehållen.  Budskapet var så klart att tillsammans är man stark och sviker inte någon som kanske råkat illa ut.  Så hade aldrig Jesus gjort.

Att Jesus står för kärlek och allt som är gott, det vet vi och så långt är vi överens.  Men här gick man längre än så. Här gick det ut på att frälsa så många barn som möjligt, precis som om man hade någon sorts statistik att öka på.  Flera berättade med inlevelse och glädje hur de blivit frälsta och hur de blivit befriade från synd och garanterade en plats i himlen.  För om man inte blev frälst så skulle man komma till helvetet, och dit vill man ju inte.  Nä, det vill man ju inte tänkte jag.  Lika bra att se till att bli frälst så det inte blir obehagligt i livet efter detta.  Det var bara ett krux - man hade ansvaret att berätta för alla att man blivit frälst.  Hmm, det kan bli pinsamt, det vågar jag inte, tänkte jag också.  Nåväl, det fick bli en senare fråga, nu skulle jag bara se till att få bort hotet om helvetet.  Så jag gick till lägerledaren och sa att jag ville bli frälst, och så gick vi in i ett rum tillsammans med ett par stycken till och så bads det en hel massa.  Glad i hågen skuttade jag ut till min favoritledare, rakt i famnen på henne.  "Känns det bra nu?" frågade hon och kramade tillbaka.  "Jaa" log jag med hela ansiktet.

Föräldrar fick gärna lov att hälsa på, för lägret varade ändå någon vecka.  Det var ganska länge för en flicka som saknade mamma så fort hon gick utanför dörren.  Så mamma kom och hälsade på den här sommaren när vi bodde på Kronoberg.  Frälsningen gnagde lite i mig, för berätta för mamma skulle jag ju bli tvungen att göra.  Det var mamma jag skulle börja med.  Jag minns än idag ordagrant de första replikerna, trots att det är 40 år sen.  "Vet du vad som hände mig igår?"  "Nej."  "Jag blev frälst."  "Nämen Camilla!  Det trodde jag inte om dig!  Nu blir jag besviken på dig!"  Mammas omaskerade och spontana besvikelse gjorde att jag bara flög rakt in i en fiktiv skamvrå.  Färgen steg och tårarna brände bakom ögonlocken.  Jag visste väl att något blivit fel här!  Men jag var för liten för att förstå riktigt vad som var rätt och fel.  Min förklaring till henne var att jag inte ville hamna i det brinnande Gehenna, det var bara därför, annars kunde det kvitta.  Mamma var arg, men egentligen inte på mig utan på våra ledare.  Och i mitt vuxna liv kan jag förstå hennes ilska, och jag ser vad som var rätt och fel här.  Rätt är att Jesus står för kärlek och att följa det goda är bättre än att följa det onda.  Men det är totalt fel av vuxna människor att genom förtäckt hot förmå barn att be om att få bli frälsta.  Om man som barn inte vuxit upp i en familj som haft dessa värderingar så är det mycket svårt att förstå innebörden.  Och det måste man göra, man måste veta vad det handlar om, och beslutet måste komma spontant och inte för att man inte vågar annat.  Och ledarna tänkte ju inte i de banorna, att man skulle be om föräldrarnas tillåtelse innan man frälste deras barn. Så mamma blev den enda jag berättade för, och jag åkte aldrig mer på läger.

Men de olycksaliga juniorerna var inte mitt första möte med Ebeneser.  När jag var riktigt liten fanns det en grupp här som hette "Solglimten".  Jag minns inte mycket av vad vi gjorde, bara något tillfälle med pyssel.  Och här lärde jag mig en sång som hette "Djup och bred", en ledare hette Britt och hon hade vita fläckar på tänderna så de såg kladdiga ut.  Och vi hade en annan ledare som hette Solveig, hon var min favorit och jag pratade mycket om henne.  När mormor frågade hur gammal Solveig var så funderade jag en stund och drog sedan till med att hon nog var en 80-90 år.  Jag var för liten för att ha någon uppfattning om folks åldrar.  I själva verket var hon runt 20...

Så lika mycket som missionskyrkan gav mig, lika mycket tog baptistkyrkan ifrån mig.  Så många hycklare, så många som trodde de var förmer än alla andra.  Sitta i kyrkan och tänka på elakheter var nog roligare och vanligare än att tänka på kyrkan medan man var elak.

Ebeneser som den ser ut idag - bild från internet

Ralingsåslägret med Kronoberg

Inspiration - I natt jag drömde

Utöka familjen

Vissa drömmar är klara och tydliga och har en riktig "story".  Det känns helt rätt och logiskt i drömmen och det kunde lika gärna vara verklighet.  En del drömmar är osammanhängande och konstiga men ändå klara.  Andra drömmar består mest av fragment och kan vara svåra att komma ihåg när man vaknat.  Och en del drömmar lämnar bara kvar en känsla man bär med sig dagen efter - en känsla utan minne.  Ibland är den så svag att en tanke eller ett ord triggar minnet av känslan i drömmen.  Invecklat?  Ja, men hjärnan är invecklad.  Det är trots allt där drömmarna vävs.

Av nattens dröm minns jag bara ett fragment.  Jag kommer inte ihåg vad jag själv sa, men det handlade om graviditet.  Antingen var jag med barn eller så misstänkte jag att jag var det.  Det jag minns är min mans svar.  "Det får man ta."  Det komiska i det hela är att vi väl inte direkt är i barnafödande ålder, även om jag inte skulle våga utmana det påståendet riktigt ännu.  Och min man hade garanterat gett ett helt annat svar...

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Scary Monsters

And you're alone for maybe the last time

Inspiration - Newspaper blooper

Så fruktansvärt kränkande för hotelltoaletten...

Reality - Aftershocks

Den smala vägen tillbaka

De lämnar mig ingen ro - demonerna, som inte borde vara mina, men är det ändå.  Som spindlar på min vägg, mörka skuggor som kryper omkring, in under skinnet på mig, in i min själ.  De fanns inte där från början, de tillhörde egentligen någon annan.  Men själslig smärta smittar och jag fick samma sjukdom.  Nu smyger sig demonerna in i mitt huvud när jag egentligen borde vara ren i mina tankar och ge min själ ro. Men demonerna finns där för jag har släppt in dem.  Det gjorde jag den dag jag sålde min själ till Djävulen, dagen då jag lyssnade på fel röst.  Den vackra rösten som likt sirenerna lockade rakt ner i det djupa och ensamma.

Det var aldrig meningen att livet skulle vara enkelt.  Och att ha ont i själen är värre än något annat. Den smärtan äter sig in i ditt inre, karvar och gröper tills du är helt tom inombords och det bara finns kyla kvar. Smärtan är så tät att du kan ta på den och din ekande ensamhet går att skära med kniv.  Det är då du måste välja om du vill lägga dig ner och fortsätta dö, eller om du klarar att resa dig och börja leva igen.  Vägen tillbaka till det liv du en gång hade är igenvuxen och borta för länge sedan.  Du måste börja om, driva ut det onda ur din kropp, hitta tillbaka till den människa du en gång var. Människan med det genuina hjärtat och den rena kärleken.  Men innan du kan göra det så behöver du förstå hur du kunde låta din själ ruttna inifrån och lämna efter sig en sörja av döda ideal. Du måste förstå hur en lycklig och levnadsglad människa kunde glömma allt hon stått för och hållit heligt, hur hon istället kunde sjunka ner i ett bottenlöst hål.  För att kunna förstå det måste du rannsaka dig själv, vända ut och in på varenda tanke, varenda gärning.  Du vaknar upp mitt i din egen skärseld, en plats som är så tärande av smärta och skuld att det plockar av dig din sista lust att leva.  Du måste ta dig upp ur denna skärseld, fösa undan det onda och ta dig fram till det goda.  För det finns där, du måste bara våga.

Så tvinga aldrig bort en ängel...

Nej, demonerna lämnar mig ingen ro.  Men ibland sover de.  Då tassar jag runt, försöker skapa mig en tillvaro jag kan leva vidare i.  För jag vill leva.  Demonerna som vilar är inget annat än rester från den tid som inte skulle funnits.  De lurar och vaknar ibland, ger mig mörka stunder av ångest och sorgsenhet.  Men jag låter dem inte ta över.  De kan aldrig mer dra ner mig, bara inte låta mig glömma.  Och ängeln jag en gång vände ryggen - henne ler jag mot varje dag.  Och hon ler tillbaka.

       

Inspiration - I natt jag drömde

I blomsterbutiken

Jag skulle köpa en stor blomsterkvast.  Det var självservice, så jag skulle själv binda den.  Jag började med en stor trädgren och lade sen blommorna snyggt och prydligt mellan grenarna och tänkte att detta skulle bli den grannaste buketten nånsin.  Av någon anledning var jag tvungen att lägga den ifrån mig, men tyvärr fanns det inte några avlastningsytor.  Istället fick jag lägga den på ett shoppingband, vilket innebar att alltihop föll isär och en annan kund slängde sina varor på mina blommor så de flög iväg och landade mot en vägg och ner på golvet.  Jag blev så ledsen att jag började storgråta.  I samma butik befann sig min man och en gammal kompis, och jag gick trumpet fram till min man och kröp in i hans famn och fortsatte gråta.  Bredvid stod kompisen och tittade och jag tyckte det var rätt åt honom att det inte var hans famn jag kröp in i.

En sån här skulle man kunna binda...

Reality - Kåseri December

December 2018

Ännu en månad till ända, ännu ett år till ända.  Vart har tiden blivit av?  2018 har för mig varit det värsta året någonsin, åtminstone den första halvan.  Det har bokstavligt talat varit en bergochdalbana där ena dagen varit upp och den andra dagen varit ner.  Där uppe har jag haft världens vackraste utsikt och jag har njutit i fulla drag och älskat känslan av att vara på toppen av lycka.  Men sen har jag störtat ner igen, rakt ner i mörkret, och farit runt i en gigantisk centrifug som gjort mig både yr och illamående. Men på något vis har bergochdalbanans backar blivit till små kullar, och höjdskillnaderna har därmed slätats ut lite.  Alltså har det varit lättare att hitta en balans och jag har sluppit kastas runt bland ytterligheter.  Så nu famlar jag inte längre i mörkret, nu lyser gryningsljuset upp min väg.

Det är inte bara mitt liv som varit oroligt, hela världen har varit orolig.  Inget nytt i och för sig, men varje tragedi är en tragedi för mycket.  Den franske presidenten som först var så omtyckt har liksom skitit i det blå skåpet.  Höjda skatter är inte populärt någonstans, alla vill vi ju behålla så mycket som möjligt av de pengar vi sliter ihop.  Här i Sverige knyter vi nävarna i fickorna, mumlar lite och sen accepterar att skatterna på bränslet är högre än priset på bränslet självt.  Men i Frankrike funkar det inte riktigt så.  Där tar man på sig gula västar och springer ut på gatorna och välter bilar, slår sönder skyltfönster, kastar sten, bränner bussar osv.  Den franska regeringen vågar inte annat än att retirera, om än tillfälligt.  Det enda vi haft som kan påminna om detta måste ha varit Reclaim the Streets i Göteborg för ett antal år sedan, men jag minns inte ens vad det handlade om.  Kanske borde det finnas ett mellanting - protestera utan våld men lyckas med sitt uppdrag.  Går det...?

Men visst har där varit en hel del våld även i Sverige, om än av ett annat slag.  Här skjuter galningar ihjäl varandra.  Buhu, synd om offren.  Ja, kanske på ett sätt så klart, men det är absolut inte oskyldige Bertil på sin söndagspromenad som fallit offer för kulregnet, utan den där gängmedlemmen som säkert både torterat och mördat och langat knark.  He had it coming, liksom.  Jag kan inte tycka synd om rötäggen.  Polisen lägger ju ner alla resurser de kan avsätta, på bekostnad av de människor som bättre förtjänar de resurserna.  Låt idioterna skjuta ihjäl varandra, de gör samhället en tjänst och vi mår bättre utan dem.  Har vi tur utrotar de varandra.  Men om nu Bertil skulle hamna i korselden på sin söndagspromenad kommer ju det hela i en annan dager förstås...   Fast det behövs inte kriminella galningar för att skjuta prick på oskyldiga.  Det räcker med en norsk jägare som inte kan se skillnad på en hjort och en joggare...

Att jag tycker många människor är idioter är inget nytt.  Jag själv är också en idiot ibland, så ingen är undantagen, men somliga är dummare än andra.  Det är salmonellaköttfärsen från Irland bevis på, det har ju hänt nu igen.  För det första är det någon som är dum för att han eller hon tycker vi ska importera kött från länder där kvalitén på köttet är tveksam.  För det andra är det någon som är dum för att han eller hon säljer kött från länder där kvalitén på köttet är tveksam.  För det tredje är det någon som är dum för att han eller hon handlar kött från länder där kvalitén på köttet är tveksam.  Det blir inte bra, vad är det som är så svårt att förstå?  Varför lär man sig aldrig nånsin?  Det slutar som det alltid har gjort:  Med folk som insjuknar i salmonella, galna ko-sjukan eller listeriabakterier.  Vad ska man säga?  Men vi fick det ju billigt...?  Vakna, snåljåpar!  Och det handlar inte heller alltid om sjukdomar, det handlar mycket om moral.  Jag är inte vare sig vegan eller vegetarian, jag äter kött.  Men jag är kräsen.  Jag köper enbart svenskt kött, och kan jag få det närproducerat eller ekologiskt så är det ännu bättre.  Det ultimata vore att köpa kött från gårdar som slaktar i det mobila slakteriet så djuren slipper långa transporter.  Ska vi ändå döda och äta ett djur så behöver vi ju inte plåga det först, precis som att det inte har något värde eller några känslor.  Vi ska föreställa det mest intelligenta däggdjuret, så vi har hjärna nog att veta vad som är rätt eller fel.  Men vad är mänsklighet värd när pengar styr?  Men åter till ämnet.  Jag väljer alltså mitt kött med omsorg.  Det innebär att jag slutat äta kyckling.  Inte ens de svenska kycklingarna har det bra, och då vill jag inte vara med längre.  Och åker jag utomlands äter jag på sin höjd fisk och räkor.  Ja, jag kan vara besvärlig, men jag står för det och jag skäms inte.  Mitt val, lev med det!

En rejäl bilkö en morgon på väg till jobb är väl aldrig fel?  Min väg till jobb brukar ta ca 30 minuter, men den här morgonen i början av december får man lägga till ytterligare 30 minuter.  Äntligen var vägarbetet mellan Sege och Spillepeng avslutat, men en liten lastbil från Mertz tyckte det var i sin ordning att istället ordna till ett kaos.  Det gick en lysmask i motsatt riktning, och längst fram vid roten till allt det onda stod ett par chaufförer och vinkade glatt till oss, mycket medvetna om vad de ställt till med bara för att de har mög att köra med.  Tur det inte är min riktning, tänkte jag och masade mig vidare.  Men just det, hur länge har detta pågått...?  Jag närmade mig Spillepeng, och där är alltid gott om tung trafik som ska åt alla håll och kommer från alla håll.  Hmm, rondellen han vara igenproppad...  Japp, det kunde den!  Att ta vänster i rondellen och komma ut på Västkustvägen var inte ett alternativ, lastbilar och personbilar från sysavhållet hade fastnat på vägen, och det hade aldrig gått att ta sig förbi.  Istället blev det rakt fram mot Sysav med tanken att svänga vänster vid Circle Ksen vänster i rondellen och ta Borrgatan.  Den vägen kör jag ofta, så tanken var helt relevant.  Mitt trafikljus blev grönt många gånger om men det hände inte så mycket.  Kunde det bero på att lastbilar fyllde hela vägen från sysavhållet och fram mot rondellen?  Hade de verkligen inte lämnat en liten passage så vi som skulle svänga kunde komma igenom.  Jo, det hade de, men det var ingen stor passage...  Och när jag väl kommit igenom den så förstod jag...  Svänga vänster ut på Borrgatan var inte ett alternativ, lastbilar från motsatt håll och som skulle mot Spillepeng stod ju i den lilla rondellen också.  Så det blev rakt fram i riktning mot Oljehamnen och Flintrännegatan.  Där går ju alltid att svänga vänster längre fram, hoppades jag och siktade in mig på Flintrännegatan istället.  Hmm, vänstersväng...  Högersväng med rundpall och Flintrännegatan riktning Sjölundaviadukten blev min nya rutt.  Men ve och fasa, strax innan Preem Oljehamnen gick det långsamt igen.  Hur tänkte jag?  Sjölundaviadukten?  Jag tog mig inte ens fram till Preem för att svänga höger och hitta ut på Borrgatan, det fick bli vänster ut på Blidögatan och ut på Borrgatan den vägen.  Och sen var det äntligen fritt fram till korsningen Borrgatan/Lodgatan och sen Lodgatan/Flintrännegatan och till slut Valenciagatan, som var min slutstation...  Hängde ni med?  Allt för en liten sprinter med bakgavellift...

Försvaret skickade en julhälsning till hela södra Sverige.  De slog två flugor i en smäll genom att öva formation i form av en julgran, så det var bara att kolla vilken tid julgranen skulle vara var så vi kunde titta på den.  Det var svårt att missa den, det hörs liksom när ett antal JAS-plan far förbi.  Så på jobb blev det ett litet avbrott i bilplaneringen för denna planespotting.  Vi har också firat Jul.  Dottern skulle hålla i detta den här gången, och det var så obeskrivligt skönt att slippa allt det stöket för en gångs skull.  Hon hade gjort ett jättebra jobb, allt var gott och mysigt.  Julhelgen är inte makens favorithelg, men han fixade den alldeles exemplariskt trots två damer från generation äldre med allt vad det innebär.  Den ena gillar att prata oavbrutet med hög röst och den andra hör illa och ropar "va" hela tiden. Sonen var glad så länge han fick vara chaufför, och ingen av oss protesterade.  Dock var han också glad över att slippa ha bägge tanterna i bilen hem.  Vi fick nämligen ta två bilar eftersom maken inte mådde riktigt bra och behövde en timme extra för att komma i fas.  Alltså körde sonen operation tantskjuts medan jag och maken körde själva i lugn och ro.  Hem blev det tant 1 i sonens bil och tant 2 i vår bil, både vi och sonen slapp tantprat.  Och vi hade också en vit jul!  Det var längesen sist!  Malmö hade lite mer än Höllviken, men ändå.  Man får vara glad för det lilla.  Och nu är det Nyår, ännu en gång.  Vi har vuxit ifrån raketer, det lämnar vi åt grannarna.  Men god mat och finkläder växer vi nog aldrig ifrån.  Den här gången i goda vänners lag i Oxie, ryggbiff med potatissallad med räkcocktail till förrätt och chokladmousse till efterrätt, en nyårsskål ute i kylan, kyss vid tolvslaget, lite kaffe och eftersnack, och sen var det gjort.  Maken som inte dricker hade lovat ställa upp som taxi och det löftet höll han medan jag kröp ner mellan rena, svala lakan.

Gott Nytt År 2019!


Musik:  Mapa de Soledad med Jacob Gurevitsch

God Jul önskar Försvaret

Vit jul i Höllviken

Årets gran

Dukat för Nyår

Gott Nytt År