Reality - Aftershocks

Den smala vägen tillbaka

De lämnar mig ingen ro - demonerna, som inte borde vara mina, men är det ändå.  Som spindlar på min vägg, mörka skuggor som kryper omkring, in under skinnet på mig, in i min själ.  De fanns inte där från början, de tillhörde egentligen någon annan.  Men själslig smärta smittar och jag fick samma sjukdom.  Nu smyger sig demonerna in i mitt huvud när jag egentligen borde vara ren i mina tankar och ge min själ ro. Men demonerna finns där för jag har släppt in dem.  Det gjorde jag den dag jag sålde min själ till Djävulen, dagen då jag lyssnade på fel röst.  Den vackra rösten som likt sirenerna lockade rakt ner i det djupa och ensamma.

Det var aldrig meningen att livet skulle vara enkelt.  Och att ha ont i själen är värre än något annat. Den smärtan äter sig in i ditt inre, karvar och gröper tills du är helt tom inombords och det bara finns kyla kvar. Smärtan är så tät att du kan ta på den och din ekande ensamhet går att skära med kniv.  Det är då du måste välja om du vill lägga dig ner och fortsätta dö, eller om du klarar att resa dig och börja leva igen.  Vägen tillbaka till det liv du en gång hade är igenvuxen och borta för länge sedan.  Du måste börja om, driva ut det onda ur din kropp, hitta tillbaka till den människa du en gång var. Människan med det genuina hjärtat och den rena kärleken.  Men innan du kan göra det så behöver du förstå hur du kunde låta din själ ruttna inifrån och lämna efter sig en sörja av döda ideal. Du måste förstå hur en lycklig och levnadsglad människa kunde glömma allt hon stått för och hållit heligt, hur hon istället kunde sjunka ner i ett bottenlöst hål.  För att kunna förstå det måste du rannsaka dig själv, vända ut och in på varenda tanke, varenda gärning.  Du vaknar upp mitt i din egen skärseld, en plats som är så tärande av smärta och skuld att det plockar av dig din sista lust att leva.  Du måste ta dig upp ur denna skärseld, fösa undan det onda och ta dig fram till det goda.  För det finns där, du måste bara våga.

Så tvinga aldrig bort en ängel...

Nej, demonerna lämnar mig ingen ro.  Men ibland sover de.  Då tassar jag runt, försöker skapa mig en tillvaro jag kan leva vidare i.  För jag vill leva.  Demonerna som vilar är inget annat än rester från den tid som inte skulle funnits.  De lurar och vaknar ibland, ger mig mörka stunder av ångest och sorgsenhet.  Men jag låter dem inte ta över.  De kan aldrig mer dra ner mig, bara inte låta mig glömma.  Och ängeln jag en gång vände ryggen - henne ler jag mot varje dag.  Och hon ler tillbaka.