Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Ebeneser - En samlingsplats

Jag har tidigare serverat en rejäl dos Missionshuset.  När Missionshuset som vi kände det inte längre fanns så fick man söka sig någon annanstans om man ville ha kvällsaktivitet med kompisarna. Är man då uppvuxen i bibelbältet så hade ju alla aktiviteter kristna inslag.  Inget ont i det kan man ju tycka, men ändå blev det fel.  Missionshuset var som namnet antyder en missionskyrka.  Ebeneser var (och är, faktiskt) en baptistkyrka.  Även om den finns fortfarande kommer jag skriva om den i imperfekt, eftersom jag är utflyttad för längesen och ingenting finns kvar för mig i det skick som var då.

Ebeneser låg uppe i byn, vid toppen av Dockelia.  De av mina kompisar som bodde uppe i byn och de som var baptister gick på juniorerna i Ebeneser, medan vi som bodde nere i byn gick på scouterna i Missionshuset.  Det innebar faktiskt att prästens barn gick på juniorerna för att de bodde uppe i byn men tillhörde svenska kyrkan.  (Svenska Kyrkan hade inte några sådana här barn- och ungdomsgrupper, där fanns körerna.  Jag kommer till det i ett senare inlägg.)  Juniorerna var ingen scoutgrupp, det var grupper med helt andra inslag.  I skrivandets stund tänker jag nu "vad gjorde vi egentligen där?"  Jag minns mest att vi hade olika lekar.  Här bekantade jag mig med hela havet stormar för första gången i mitt liv.  Någon gång hade vi också en mannekänguppvisning.  Och inför jul hade vi också julpyssel.  Jag fick mig vid ett tillfälle tilldelat en apelsin och en hög kryddnejlikor med orden att jag skulle sätta nejlikorna "tätt, tätt" i apelsinen.  Och det gjorde jag.  Det blev så tätt att nejlikorna tog slut och apelsinen var bara halvfärdig...  Men jag tror att mycket av de rollspel och andra skojsigheter vi hade här grundades på många kända händelser i Bibeln.

Det jag minns mest var lägren som ordnades av baptistkyrkan.  Det var läger varje sommar, och jag var där säkert tre somrar i rad.  Första och andra året tältade jag och tredje året blev det våningssäng i den röda längan man kallade "Kronoberg".  Varje gång delade jag tält eller rum med min kompis Ingela.  Dagarna var inrutade med olika aktiviteter som fotbollsturnering, tipsrundor, lägereld med kristna sånger, gudstjänster med sång och musik och vittnesmål från vuxna deltagare.  Och ett och annat bus genom att smita ut på natten fast man inte fick.  En gång fick vi, då skulle hela lägret leta efter en försvunnen lägerledare.  Vi hittade honom under en tall, och han var välbehållen.  Budskapet var så klart att tillsammans är man stark och sviker inte någon som kanske råkat illa ut.  Så hade aldrig Jesus gjort.

Att Jesus står för kärlek och allt som är gott, det vet vi och så långt är vi överens.  Men här gick man längre än så. Här gick det ut på att frälsa så många barn som möjligt, precis som om man hade någon sorts statistik att öka på.  Flera berättade med inlevelse och glädje hur de blivit frälsta och hur de blivit befriade från synd och garanterade en plats i himlen.  För om man inte blev frälst så skulle man komma till helvetet, och dit vill man ju inte.  Nä, det vill man ju inte tänkte jag.  Lika bra att se till att bli frälst så det inte blir obehagligt i livet efter detta.  Det var bara ett krux - man hade ansvaret att berätta för alla att man blivit frälst.  Hmm, det kan bli pinsamt, det vågar jag inte, tänkte jag också.  Nåväl, det fick bli en senare fråga, nu skulle jag bara se till att få bort hotet om helvetet.  Så jag gick till lägerledaren och sa att jag ville bli frälst, och så gick vi in i ett rum tillsammans med ett par stycken till och så bads det en hel massa.  Glad i hågen skuttade jag ut till min favoritledare, rakt i famnen på henne.  "Känns det bra nu?" frågade hon och kramade tillbaka.  "Jaa" log jag med hela ansiktet.

Föräldrar fick gärna lov att hälsa på, för lägret varade ändå någon vecka.  Det var ganska länge för en flicka som saknade mamma så fort hon gick utanför dörren.  Så mamma kom och hälsade på den här sommaren när vi bodde på Kronoberg.  Frälsningen gnagde lite i mig, för berätta för mamma skulle jag ju bli tvungen att göra.  Det var mamma jag skulle börja med.  Jag minns än idag ordagrant de första replikerna, trots att det är 40 år sen.  "Vet du vad som hände mig igår?"  "Nej."  "Jag blev frälst."  "Nämen Camilla!  Det trodde jag inte om dig!  Nu blir jag besviken på dig!"  Mammas omaskerade och spontana besvikelse gjorde att jag bara flög rakt in i en fiktiv skamvrå.  Färgen steg och tårarna brände bakom ögonlocken.  Jag visste väl att något blivit fel här!  Men jag var för liten för att förstå riktigt vad som var rätt och fel.  Min förklaring till henne var att jag inte ville hamna i det brinnande Gehenna, det var bara därför, annars kunde det kvitta.  Mamma var arg, men egentligen inte på mig utan på våra ledare.  Och i mitt vuxna liv kan jag förstå hennes ilska, och jag ser vad som var rätt och fel här.  Rätt är att Jesus står för kärlek och att följa det goda är bättre än att följa det onda.  Men det är totalt fel av vuxna människor att genom förtäckt hot förmå barn att be om att få bli frälsta.  Om man som barn inte vuxit upp i en familj som haft dessa värderingar så är det mycket svårt att förstå innebörden.  Och det måste man göra, man måste veta vad det handlar om, och beslutet måste komma spontant och inte för att man inte vågar annat.  Och ledarna tänkte ju inte i de banorna, att man skulle be om föräldrarnas tillåtelse innan man frälste deras barn. Så mamma blev den enda jag berättade för, och jag åkte aldrig mer på läger.

Men de olycksaliga juniorerna var inte mitt första möte med Ebeneser.  När jag var riktigt liten fanns det en grupp här som hette "Solglimten".  Jag minns inte mycket av vad vi gjorde, bara något tillfälle med pyssel.  Och här lärde jag mig en sång som hette "Djup och bred", en ledare hette Britt och hon hade vita fläckar på tänderna så de såg kladdiga ut.  Och vi hade en annan ledare som hette Solveig, hon var min favorit och jag pratade mycket om henne.  När mormor frågade hur gammal Solveig var så funderade jag en stund och drog sedan till med att hon nog var en 80-90 år.  Jag var för liten för att ha någon uppfattning om folks åldrar.  I själva verket var hon runt 20...

Så lika mycket som missionskyrkan gav mig, lika mycket tog baptistkyrkan ifrån mig.  Så många hycklare, så många som trodde de var förmer än alla andra.  Sitta i kyrkan och tänka på elakheter var nog roligare och vanligare än att tänka på kyrkan medan man var elak.

Ebeneser som den ser ut idag - bild från internet

Ralingsåslägret med Kronoberg