Spirit says...: Reality - Kåseri December

December 2018

Ännu en månad till ända, ännu ett år till ända. Vart har tiden blivit av? 2018 har för mig varit det värsta året någonsin, åtminstone den första halvan. Det har bokstavligt talat varit en bergochdalbana där ena dagen varit upp och den andra dagen varit ner. Där uppe har jag haft världens vackraste utsikt och jag har njutit i fulla drag och älskat känslan av att vara på toppen av lycka. Men sen har jag störtat ner igen, rakt ner i mörkret, och farit runt i en gigantisk centrifug som gjort mig både yr och illamående. Men på något vis har bergochdalbanans backar blivit till små kullar, och höjdskillnaderna har därmed slätats ut lite. Alltså har det varit lättare att hitta en balans och jag har sluppit kastas runt bland ytterligheter. Så nu famlar jag inte längre i mörkret, nu lyser gryningsljuset upp min väg.

Det är inte bara mitt liv som varit oroligt, hela världen har varit orolig. Inget nytt i och för sig, men varje tragedi är en tragedi för mycket. Den franske presidenten som först var så omtyckt har liksom skitit i det blå skåpet. Höjda skatter är inte populärt någonstans, alla vill vi ju behålla så mycket som möjligt av de pengar vi sliter ihop. Här i Sverige knyter vi nävarna i fickorna, mumlar lite och sen accepterar att skatterna på bränslet är högre än priset på bränslet självt. Men i Frankrike funkar det inte riktigt så. Där tar man på sig gula västar och springer ut på gatorna och välter bilar, slår sönder skyltfönster, kastar sten, bränner bussar osv. Den franska regeringen vågar inte annat än att retirera, om än tillfälligt. Det enda vi haft som kan påminna om detta måste ha varit Reclaim the Streets i Göteborg för ett antal år sedan, men jag minns inte ens vad det handlade om. Kanske borde det finnas ett mellanting - protestera utan våld men lyckas med sitt uppdrag. Går det...?

Men visst har där varit en hel del våld även i Sverige, om än av ett annat slag. Här skjuter galningar ihjäl varandra. Buhu, synd om offren. Ja, kanske på ett sätt så klart, men det är absolut inte oskyldige Bertil på sin söndagspromenad som fallit offer för kulregnet, utan den där gängmedlemmen som säkert både torterat och mördat och langat knark. He had it coming, liksom. Jag kan inte tycka synd om rötäggen. Polisen lägger ju ner alla resurser de kan avsätta, på bekostnad av de människor som bättre förtjänar de resurserna. Låt idioterna skjuta ihjäl varandra, de gör samhället en tjänst och vi mår bättre utan dem. Har vi tur utrotar de varandra. Men om nu Bertil skulle hamna i korselden på sin söndagspromenad kommer ju det hela i en annan dager förstås... Fast det behövs inte kriminella galningar för att skjuta prick på oskyldiga. Det räcker med en norsk jägare som inte kan se skillnad på en hjort och en joggare...

Att jag tycker många människor är idioter är inget nytt. Jag själv är också en idiot ibland, så ingen är undantagen, men somliga är dummare än andra. Det är salmonellaköttfärsen från Irland bevis på, det har ju hänt nu igen. För det första är det någon som är dum för att han eller hon tycker vi ska importera kött från länder där kvalitén på köttet är tveksam. För det andra är det någon som är dum för att han eller hon säljer kött från länder där kvalitén på köttet är tveksam. För det tredje är det någon som är dum för att han eller hon handlar kött från länder där kvalitén på köttet är tveksam. Det blir inte bra, vad är det som är så svårt att förstå? Varför lär man sig aldrig nånsin? Det slutar som det alltid har gjort: Med folk som insjuknar i salmonella, galna ko-sjukan eller listeriabakterier. Vad ska man säga? Men vi fick det ju billigt...? Vakna, snåljåpar! Och det handlar inte heller alltid om sjukdomar, det handlar mycket om moral. Jag är inte vare sig vegan eller vegetarian, jag äter kött. Men jag är kräsen. Jag köper enbart svenskt kött, och kan jag få det närproducerat eller ekologiskt så är det ännu bättre. Det ultimata vore att köpa kött från gårdar som slaktar i det mobila slakteriet så djuren slipper långa transporter. Ska vi ändå döda och äta ett djur så behöver vi ju inte plåga det först, precis som att det inte har något värde eller några känslor. Vi ska föreställa det mest intelligenta däggdjuret, så vi har hjärna nog att veta vad som är rätt eller fel. Men vad är mänsklighet värd när pengar styr? Men åter till ämnet. Jag väljer alltså mitt kött med omsorg. Det innebär att jag slutat äta kyckling. Inte ens de svenska kycklingarna har det bra, och då vill jag inte vara med längre. Och åker jag utomlands äter jag på sin höjd fisk och räkor. Ja, jag kan vara besvärlig, men jag står för det och jag skäms inte. Mitt val, lev med det!

En rejäl bilkö en morgon på väg till jobb är väl aldrig fel? Min väg till jobb brukar ta ca 30 minuter, men den här morgonen i början av december får man lägga till ytterligare 30 minuter. Äntligen var vägarbetet mellan Sege och Spillepeng avslutat, men en liten lastbil från Mertz tyckte det var i sin ordning att istället ordna till ett kaos. Det gick en lysmask i motsatt riktning, och längst fram vid roten till allt det onda stod ett par chaufförer och vinkade glatt till oss, mycket medvetna om vad de ställt till med bara för att de har mög att köra med. Tur det inte är min riktning, tänkte jag och masade mig vidare. Men just det, hur länge har detta pågått...? Jag närmade mig Spillepeng, och där är alltid gott om tung trafik som ska åt alla håll och kommer från alla håll. Hmm, rondellen han vara igenproppad... Japp, det kunde den! Att ta vänster i rondellen och komma ut på Västkustvägen var inte ett alternativ, lastbilar och personbilar från sysavhållet hade fastnat på vägen, och det hade aldrig gått att ta sig förbi. Istället blev det rakt fram mot Sysav med tanken att svänga vänster vid Circle Ksen vänster i rondellen och ta Borrgatan. Den vägen kör jag ofta, så tanken var helt relevant. Mitt trafikljus blev grönt många gånger om men det hände inte så mycket. Kunde det bero på att lastbilar fyllde hela vägen från sysavhållet och fram mot rondellen? Hade de verkligen inte lämnat en liten passage så vi som skulle svänga kunde komma igenom. Jo, det hade de, men det var ingen stor passage... Och när jag väl kommit igenom den så förstod jag... Svänga vänster ut på Borrgatan var inte ett alternativ, lastbilar från motsatt håll och som skulle mot Spillepeng stod ju i den lilla rondellen också. Så det blev rakt fram i riktning mot Oljehamnen och Flintrännegatan. Där går ju alltid att svänga vänster längre fram, hoppades jag och siktade in mig på Flintrännegatan istället. Hmm, vänstersväng... Högersväng med rundpall och Flintrännegatan riktning Sjölundaviadukten blev min nya rutt. Men ve och fasa, strax innan Preem Oljehamnen gick det långsamt igen. Hur tänkte jag? Sjölundaviadukten? Jag tog mig inte ens fram till Preem för att svänga höger och hitta ut på Borrgatan, det fick bli vänster ut på Blidögatan och ut på Borrgatan den vägen. Och sen var det äntligen fritt fram till korsningen Borrgatan/Lodgatan och sen Lodgatan/Flintrännegatan och till slut Valenciagatan, som var min slutstation... Hängde ni med? Allt för en liten sprinter med bakgavellift...

Försvaret skickade en julhälsning till hela södra Sverige. De slog två flugor i en smäll genom att öva formation i form av en julgran, så det var bara att kolla vilken tid julgranen skulle vara var så vi kunde titta på den. Det var svårt att missa den, det hörs liksom när ett antal JAS-plan far förbi. Så på jobb blev det ett litet avbrott i bilplaneringen för denna planespotting. Vi har också firat Jul. Dottern skulle hålla i detta den här gången, och det var så obeskrivligt skönt att slippa allt det stöket för en gångs skull. Hon hade gjort ett jättebra jobb, allt var gott och mysigt. Julhelgen är inte makens favorithelg, men han fixade den alldeles exemplariskt trots två damer från generation äldre med allt vad det innebär. Den ena gillar att prata oavbrutet med hög röst och den andra hör illa och ropar "va" hela tiden. Sonen var glad så länge han fick vara chaufför, och ingen av oss protesterade. Dock var han också glad över att slippa ha bägge tanterna i bilen hem. Vi fick nämligen ta två bilar eftersom maken inte mådde riktigt bra och behövde en timme extra för att komma i fas. Alltså körde sonen operation tantskjuts medan jag och maken körde själva i lugn och ro. Hem blev det tant 1 i sonens bil och tant 2 i vår bil, både vi och sonen slapp tantprat. Och vi hade också en vit jul! Det var längesen sist! Malmö hade lite mer än Höllviken, men ändå. Man får vara glad för det lilla. Och nu är det Nyår, ännu en gång. Vi har vuxit ifrån raketer, det lämnar vi åt grannarna. Men god mat och finkläder växer vi nog aldrig ifrån. Den här gången i goda vänners lag i Oxie, ryggbiff med potatissallad med räkcocktail till förrätt och chokladmousse till efterrätt, en nyårsskål ute i kylan, kyss vid tolvslaget, lite kaffe och eftersnack, och sen var det gjort. Maken som inte dricker hade lovat ställa upp som taxi och det löftet höll han medan jag kröp ner mellan rena, svala lakan.

Gott Nytt År 2019!

Musik: Mapa de Soledad med Jacob Gurevitsch