Reality - Mars som gått

Mars 2019

Ja, det blir att ta vid där jag slutade efter förra månaden.  Käftis!  Efter mycket velande och funderande fram och tillbaka så fick det bli en ny tandläkare till slut.  Alltså ringde jag Vickie och fick tid redan morgonen därpå, som så blev första dagen i mars.  Jag gillar ju inte speciellt att gå till tandläkaren, men tandläkarskräck kan jag inte säga att jag har.  Alltså kände jag inte någon speciell nervositet inför besöket, denna fredag morgon.  Vad fanns där att känna egentligen?  Skulle tanden ut så skulle den, bara att gilla läget.  Det var inte som på mormors tid när hon den stackaren fick dra ut fyra visdomständer utan bedövning på en gång.  Inte ett ljud yttrade hon, min modiga lilla mormor.  Mig veterligen är tandutdragning utan bedövning en tortyrmetod...  Parentes...  Hur som helst, jag fick tid kl 9 och lämnade jobb ca 8:20 för att kunna ta mig till Stortorget i god tid.  Jag fick tips om var det var bäst att parkera, men jag hade ju inte alls för avsikt att ta bilen dit.  Stortorget är nästan omöjligt att få parkeringsplats på och mitt i morgonrusningen hade det tagit längre tid att köra än det faktiskt tog att gå dit.  Skönt med en morgonpromenad - solen sken även om det var lite kyligt och blåsigt.  Man har väl en bra vinterjacka med kapuschong...!  Men ve och fasa!  Plånboken låg kvar hemma av någon outgrundlig anledning!  Vad göra?  Ringde nya tandkläkaren och det kunde vi lösa med faktura eller swish.  Ja, swish har ju inte jag eftersom jag har hemligt mobilnummer, men maken kunde väl fixa.  Jo, det kunde han.  Annars fick det bli faktura. 

Så satt man då där i stolen.  Vickie konstaterade en fraktur på min undre vänstra kindtand, och innan jag visste ordet av så satt bedövningssprutan i tandköttet.  Inte skönt...!  Alltså, verkligen är de där bedövningssprutorna inte alls trevliga.  Men det är nog inte utdragning utan dem heller...  Men innan hon gav sig på tanden på riktigt blev det röntgen och okulär besiktning, och nästan lite rörd kunde Vickie konstatera att jag nog hade den bästa munhygienen hon nånsin skådat.  Inte tillstymmelse till karies varken mellan tänderna eller någon annanstans på dem.  Och precis som tidigare käftisar jag gått till så blev det skitsnack om folktandvårdens skolelevsprogram under senare delen av förra århundradet.  Uppborrat och igenfyllt till ingen som helst nytta!  En skymf mot mina fina tänder!!  Men så kom vi då till anledningen till att jag kommit - kindtanden.  Tången kom fram och vips var den lösa biten borta.  Och till min oerhörda förvåning sa hon att "ja, det går att bygga".  Hon menade alltså att tanden inte skulle dras ut, hon skulle bygga en ny tand med den gamla som stomme.  Ingen stifttand, ingen brygga.  Och maken skulle inte få nöjet att kalla mig tandlös...  Hehe!  Jag ska nog inte börja beskriva Vickies arbete, det får nog bli en berättelse runt omkring.  Jag kan inte påstå att något gjorde ont, men det blev lite påfrestande att sitta och gapa så länge.  Enda gången gångjärnen fick vila var när jag skulle skölja.  Och det blev ju en historia för sig.  Bedövad i läppen gjorde ju sitt, vattnet sprutade som en fontän ut genom munnen.  Det fanns ju inte på kartan att gurgla och spotta som en vanlig normal människa.  Nej, som sagt ingen smärta - i munnen.  Eftersom denna lilla dam var just det - liten - så gick det inte att sitta normalt och rota i munnen på mig.  Hela hennes lite knubbiga överkropp och lika knubbiga korta armar omslöt hela mitt huvud, som kastades fram och tillbaka i hennes strävan att hitta det perfekta greppet.  Så det som gjorde mest ont var när hon klämde mitt hår mellan stolen och sina armar!  Var förvånad att det satt kvar överhuvudtaget!  Men hur Vickie än mekade med min käft så räckte inte tiden till, utan jag skulle få komma tillbaka, och det samma dag.  Hon ville bli klar och jag ville få det gjort, så det var väl helt ok.  Men jag måste erkänna att efter promenad tillbaka till jobb och promenad tillbaka till Stortorget för ytterligare en timmes gapande, sprutande sköljningar, omskakat huvud och draget hår var mer än jag riktigt klarade av denna vackra fredag.  Klart blev det, men jag var utslagen resten av helgen...  Har man varit och borrat under käkbenet för att få bort håligheter och andra ojämnheter så är man rätt öm i käken efteråt.  Klent virke, va?

Yngsta avkomman har så fyllt år.  Jag hade redan klurat ut vad han skulle få i present (presentkort på Emporia) så nu skulle jag bara hitta orken att ta mig till Emporia och ordna det också.  som jag har nämnt innan så är inte shopping min favoritsysselsättning direkt.  Emporia är väl ändå det shoppingcenter som jag klarar av bäst, förutom Toppengallerian på hemmaplan.  Köpa presentkort på Emporia är det enklaste som finns.  Det är bara att gå in i den orangea entrén så vips ligger det där rakt fram.  Bara att gå lite här.  Och jag gick och gick.  Men vad...  Var är eländet?!  Kanske fel våning...  Upp en trappa, hur svårt kan det vara.  Men nej, inte där heller.  Det var då märkvärdigt, jag har ju köpt presentkort där ett antal gånger.  Ner igen.  Ja, där låg det ju.  Hade jag bara passerat rulltrappan istället för att åka upp i den, så hade jag sluppit den onödiga turen...  Så, mission completed.  Men jag skulle ju ha en värmeborste också!  Det var en present till mig själv, en uppfinning jag sett på TV.  Vem kan ha en sån?  Clas Ohlsson har ju allt möjligt, borde finnas där.  Rantade runt varuhuset som inte var så stort som det kan verka, men inga värmeborstar.  Ett apotek samt ytterligare ett par elektronik- och prylbutiker senare var det bara att inse att någon värmeborste på Emporia stod inte att finna.  Men dottern visste på råd - en helt annan butik i ett helt annat område om än bara ett stenkast bort.  På Svågertorp fanns det jag sökte, och bara i ett exemplar.  Tack, den tar jag!  Farväl till virveln i bakhuvudet!  Trodde jag...  Men det var ju inte mig jag skulle prata om, utan om sonen.  Det var ju hans födelsedag!  Han blev firad på sin dag och han blev firad tre dagar senare eftersom inte alla kan fira mitt i veckan.  Jag hämtade upp en halvkrasslig storasyster som bidrog med nybakade bullar, själv hade jag kört runt och försökt hitta en lämplig tårta medan maken hämtade landgångar. 

Våren börjar knacka på, och grannarna - och även vi själva - har börjat krypa ur idena och rota i trädgårdarna.  Maken har klippt äppelträdet och jag har rensat rabatter.  Alltså, vi har fått en massa nya besökare i både rabatterna och gräset, bland annat någon sorts marktäckare som jag inte alls är intresserad av.  På södersidan har röd plister klämt in sig mellan väggen och stenkanten runt grunden, och på västra sidan har mossan tagit över gräsmattan nästan helt.  Mossa är mjukt och mysigt i sin rätta miljö, men den passar inte alls bra hemma hos oss.  Så eländet ska bort!  Jag provade att rycka upp en del, men jag är tveksam till nyttan med det.  Somliga säger att det bara sätter sprutt på mossrötterna och får eländet att växa sig ännu tätare.  Jag vet inte.  Men det resulterade ändå i kala fläckar i gräsmattan och det tyckte inte jag blev så fint...  I övrigt är det bara de fula spirorna som ser ut som förkrympta renfanor som jag får gå och dra upp lite överallt.

Och på mars' sista dag blev jag sjuk...  Jag har bara väntat på det.  Alla i min närhet är eller har varit förkylda, så det var ju bara en tidsfråga, som sagt var.  Men kunde det inte väntat till på onsdag!  Jag hade en date med blodbussen på tisdag, det var så länge sen.  Bussen har haft förhinder ett par gånger på raken, och en gång åt jag penicillin och då ville bussen inte träffa mig.  Och är jag förkyld vill den inte heller träffa mig, så snart blir jag väl betraktad som ny blodgivare.  Ja, jag kan ju gå till Triangeln förstås, men jag har inte direkt något ärende dit och upp och köra i stan bara för att Blodcentralen beslöt sig för att lämna sjukhusområdet har jag hittills vägrat gå med på.  Skulle vara i kombo med kyrkan i så fall, det är inte så långt, men rent tidsmässigt är jag tveksam till att det skulle passa.  Under tiden ligger jag här och väntar på att febervärken och den brännande smärtan i bröstet ska försvinna.  Synd om mig - har en mancold...

Och mycket vill ha mer.  Nu stormar det inte bara kring Nordea och Danske Bank längre, nu är det jordbävning och tsunami i Swedbank.  Pengatvätt, insiderbrott och bedrägeri.  Jo, man tackar ja!  Tur man inte är kund i den banken - längre...  Skäms!

Vårbesök i rabatten