Reality - April som gått

April 2019

Den här månaden har bjudit på sommarvärme, och rent meterorologmässigt så är det faktiskt just det det är.  Påsken var varm så det räckte och blev över.  Påskdagen var jag som bekant i mässan ihop med svärmor, och det var plannerat sedan innan att hon skulle följa med ner till oss den här glädjens dag.   Vi satt ute hela dagen, och när svärmor väl skulle hem hade hon fejset fyllt med aloe verasaft samt två sticklingar av denna min berömda växt.  Denna kära lilla tant brukar alltid vara så noga med solkrämer, men inte denna påskdag inte.  Jag till och med erbjöd mig att fälla upp parasollet samt ge henne en klick solskyddsfaktor.  Men nej, hon tålde minsann solen och det var så skönt i värmen, bla bla.  Vid middagen lyste svärmor som en stoppsignal och två dagar senare när vi talades vid så erkände hon att näsan fortfarande var knallröd.  Här blev "vad var det jag sa" ett passande svar...

Med värmen kommer projekten.  Gräset ska klippas och gödslas, träden ska klippas, rabatter ska rensas osv.  Maken brukar ta sig an det mesta, men en sjukskrivning har satt en del käppar i hjulen. Detta innebär för hustru och son samt även dotter, trots att hon är utflugen, en del extra arbete.  Det är inte bara de vanliga ständigt återkommande sysslorna som ska utföras, utan den här våren skulle vi ikapp efter förra årets påbörjade projekt.  Förra året lade vi ju faktiskt ett trädäck på baksidan, och det blev hur snyggt som helst.  Detta trots 30-gradig värme.  Bra jobbat, Familjen!  Men värme tär på krafterna, och man pallar inte hur mycket som helst.  Inte vi åtminstone.  Det innebar att hålet i häcken mot grannen med tistlarna gapade stort resten av förra året.  inte så kul att glo in på den misskötta trädgården, så nu skulle eländet täppas igen.  Två högar jord på vardera sidan hålet skulle ösas ner i hålet, kompletteras med ny jord samt fyllas med tio små plantor tuja.  Jag startade det hela med att börja skyffla ner gammal jord.  Lättare sagt en gjort, kan jag säga!  Högarna har legat där i över ett år, blandats upp med sten, samt packats ihop med hjälp av både regn, snö och hagel.  Dessutom har ogräset slagit långa rötter...  Så småningom kom sonen och en stund senare dottern och bistod med muskler, spadar, skyfflar och krattor.  Ett antal timmar senare, med trötta muskler i både rygg och armar, visade vi stolt upp resultatet för herrn i huset.  "Ja, det blev ju bra.  Men ni får också...".  Det där sista innebar inköp av ytterligare fyra säckar jord som skulle lyftas av släpet och forslas från parkeringen 50 meter bort, på en skottkärra som saknade luft i däcket.  De skulle tömmas, jorden skulle stampas och krattas runt plantorna, sten skulle krattas bort, gräsmattan skulle tömmas på klippta grenar samt tidigare nämnda stenar, och resterande gammal hård jord skulle krattas jämn på gräsmattan.  Så klart kunde vi strunta i grannens krympta jordhög, eftersom han enligt utsago skulle göra vid sin trädgård nu i sommar.  Det tror vi när vi ser det...  Jag kan säga att det under ett par dagars tid inte fanns en del av min kropp som inte värkte när jag steg upp på morgonen.  Men bra motion blev det i en tid där träning inte stod på schemat pga alla helger.

Nästa projekt:  Trädäck på framsidan.  Loungemöblerna har stått direkt på stensättningen och även om det har gått bra så är det ju ingen sensation när det gäller trädgårdens utstyrsel.  Vi är inga människor som gör saker för att det ska se bra ut utåt.  Vi gör det för vår egen skull.  Det betyder att även om det blir på köpet att de som kommer in till oss tycker det ser fint ut, så kan vi själva känna oss nöjda med det vi gjort och att folks uppfattning blir en bekräftelse.  Alltså upp med 12 kvm sten, stapla den på pallar, schakta ur, jämna till, lägga reglar och spika trädäck.  Sonen spadade upp stenen och jag staplade.  Yrkesskadan säger två pallar, à 0,4 flm, pga tyngden uppskrymt till 1 flm, stapelbart men bara med lättare gods ovanpå.  Parentes.  Sonen och undertecknad är kapabla att fixa allt underarbete, men spikningen av däcket överlåter vi åt en snickare vars arbete jag får be att återkomma till nästa månad.

Ibland undrar man vad som har hänt under ens liv och hur man hamnade där man är.  Att jag är domare i taekwondo vet ni som har läst andra inlägg, resor till olika platser både i Sverige och utomlands.  Ibland blir man inbjuden, ibland söker man själv till intressanta ställen att åka till för att bidra med sina kunskaper.  Jag har fått inbjudningar till ett antal spännande tävlingar, men av olika anledningar har jag inte kunnat delta.  En gång kunde jag delta, men blev avbokad pga för få deltagare och mina tjänster behövdes därför inte.  Hur som helst, för ett par veckor sedan kom ett erbjudande jag inte kunde motstå.  Vem tackar nej till att bli erbjuden en plats på ett träningsläger i Moskva, där syftet är att bli godkänd som domare i OS i Tokyo 2020?!  Inte jag trots allt...  Jag fattar bara inte hur det ska gå till - det är paralympics, och även om jag gått utbildning för att döma parataekwondo så har jag aldrig dömt en enda match i para.  Men om min mentor tror på mig så måste jag tro på mig själv.  Jag har bara lite svårt för det ibland.  Särskilt som min teamleader på senaste tävlingen skällde på mig för han tyckte jag fattade korkade beslut.  Det är då man vill krypa tillbaka ner under stenen man en gång kröp upp ifrån.  Jag tycker detta är roligt, men ibland är känslan av att inte höra hemma där så stark att jag bara vill säga "nej, jag vill inte mer!"  Inte så lätt när man gett så många år av sitt liv till den här sporten.  Och en plats i OS - större än så kan det inte bli.  Vi får se vad det bär med sig.  Antingen växer jag och blir en av landets duktigaste kvinnliga domare, eller så krymper jag till ett litet ogräs som dras upp med rötterna och torkar bort i en komposthög.  Efter det senaste årets berg-och-dalbana sätter jag inte ribban högre än jag kan hoppa, och även om mycket kan kännas viktigt för mig, så finns bara en sak som verkligen betyder något: Familjen.  Tävlingar, träningar, utbildningar, dessa säger jag nej till om det korsar med en familjeangelägenhet.  Utan familjen är jag ingenting...  Hur som helst, klarar jag inte utbildningen så har jag i alla fall varit i Moskva, och det är ju en plats jag alltid velat besöka.  Det blir inte så mycket tid, det är jag medveten om.  Kursen varar från 9 på morgonen till 18 på kvällen och vi bor på en stor anläggning 5 mil utanför Moskva.  Däremot valde jag ett flyg så sent som möjligt den sista dagen, med förhoppningar om att åtminstone hinna se Kreml innan jag flyger hem igen.  Under tiden förbereder jag allt som krävs för att kunna söka visum.  Inte bara att fylla i en ESTA-ansökan på nätet som man gör till USA, utan nu blir det visum på riktigt.  Inbjudan från arrangören, försäkringsbevis från mitt försäkringsbolag, ifylld ansökan med foto, allt ska skickas till ambassaden, rekommenderat eftersom passet också ska med.  Visumet ska ju klistras in i dito.  I skrivandets stund återstår bara att lägga allt i ett kuvert och ta sig ner till Konsum där posten hyr in sig i en trång hörna.  Det är det jobbigaste av allt.

Ibland blir man medveten om att tiden har sin gång.  Hemma på helgerna, om jag inte ska ut och träffa folk, brukar jag inte bry mig om att sminka mig.  Håret borstar jag bara igenom så det ska se någorlunda ut.  Nu i påskhelgen satte jag ju igång projektet visumansökan, där jag skulle skicka ett digitalt foto till arrangören.  Jag hade inget aktuellt foto jag kunde använda, eftersom det skulle ha vit bakgrund och vara utan glasögon.  Svårt att ta godkända selfies för detta ändamål, så dottern fick assistera.  Men ta mitt råd här:  Var inte stressad när ni gör detta!  Bäst vi höll på ringde maken och bad mig ta ett mått på släpet.  Dottern stod beredd med mobilkameran, lite stressad eftersom hon väntade på en kompis som skulle hämta henne, så snabbt som attan skulle jag hitta en tumstock som skulle ligga i garaget, för att ta mått på släpet.  Som vanligt när det gäller garaget gick jag in och ställde mig, öppnade någon låda, lyfte på något skräp och konstaterade att nej här finns ingen tumstock.  Istället skulle jag ta ett metallmåttband, dra ut det och mäta.  Men det gick minsann inte dra ut någon mätsticka!  Medan jag fibblade med skräpet åkte mobilen ur händerna och landade med näsan före i stensättningen och fick snygga sprickor för tredje gången.  Och dessutom tyckte dottern att jag skulle lägga eyeliner samt fixa håret, för jag kunde ju inte se ut hur som helst på fotot hon väntade på att få ta.  Jag lydde lite hjälpligt, kompisen hann komma, och där stod jag mot väggen i storarummet, stressad, irriterad över min trasiga mobil, och inte alls glad åt att ha publik när jag skulle bli fotograferad.  Och värre skulle det bli när jag tittade på bilderna - sju svåra år och åtta bedrövelser!  Ett foto av kanske femton behöll jag, och gjorde vad jag kunde med filternas hjälp.  Jag slår vad om att arrangören fortfarande skrattar när de tänker på det fotot, för glömma det är omöjligt.  Och platsen i OS-truppen är ju förverkad, kryptväktare kan man inte visa upp i sådana sammanhang...  Men jag fick en chans till!  Visumansökan till ambassaden ska ha ett fysiskt foto påklistrat, så det var bara att gå till fotografen. Jag hade redan en tid hos frissan, och det kunde ju passa bra, tyckte jag.  Vackert väder, ledig från jobb, i behov av fysisk aktivitet - jag promenerar ner till frissan tänkte jag och slog flera flugor i en smäll.  Så på vägen från frissan trippade jag in på Audio Video för ett visumfoto, och ännu en gång ett gravallvarligt fejs mot en vit bakgrund.  Inga glada miner för visum till Ryssland, minsann!  Den rare killen i butiken var omtänksam nog att föreslå att jag skulle fixa till håret innan han tog fotot...

Musik:  "Ironic" med Alanis Morissette

12 kvm sten.  Vem staplade dessa nu igen...?

Små tujorna, små tujorna...  Vem planterade dessa nu igen...?

Nästa projekt - klippa fjärilsbusken.  Vem gör det nu igen...?

Ja, vem gjorde det...?

Inspiration - I natt jag drömde

Gammal vänskap rostar aldrig

I natt har jag varit ute och träffat gamla kompisar.  Var vi har varit och hur vi förflyttat oss har jag bara känslor om, precis som det blir i drömmar.  Det viktiga var att jag träffade gamla kompisar, vänner jag inte sett på många år.  Några av dessa vänner har jag på facebook, instagram och/eller linkedin, några är ett minne blott.  Den vän som jag i drömmen var gladast över att få träffa var Anette.  I tidigare inlägg har jag nämnt en Anette, men det var en annan Anette.  Den här Anette var en tjej jag lärde känna under gymnasietiden och hon hängde med ända fram till mitt bröllop.  I drömmen jobbade hon i en bar, bara för en kväll tror jag.  Det var någon typ av lokal fest.  Någon sa att det var hon som stod i baren och jag sprang dit och kramade om henne.  Hennes hår var mörkt, precis som det var under skoltiden.  Nu vet jag att det är grått, det har jag sett på linkedin.  Men vem är inte innerst inne gråhårig...?  Sen var vi helt plötsligt i någons hus, och det blev sagt att de andra redan var där.  De andra var Katarina och Peter, också gymnasiekompisar.  Och till slut var vi hos Anne, en gammal barndomskompis (hon fanns inte med under gymnasietiden och alltså var de andra vännerna inte där i drömmen).  Där kröp jag ner i hennes säng för det var dags att sova.  Medan jag höll på att vakna tänkte jag att jag inte kom ihåg hur det såg ut i Annes hus, även fast jag var där och lekte många gånger som barn.  Men det minns jag visst, åtminstone delvis.  Och Annes rum i drömmen och Annes rum i verkligheten liknade ju så klart inte alls varandra...

Såhär kan det vara med drömmar.  Det är på riktigt men så klart ändå inte.  Jag har inte träffat dessa vänner på hur många år som helst, men de finns inom räckhåll.  Peter dök upp i en dröm härom natten, drömmen om tivolit.  Jag förstår inte för mitt liv varför han "spökar" nu helt plötsligt.  Men även om det inte är på riktigt så är det ändå kul att "träffa" kompisarna.  Kanske mitt undermedvetna som försöker tala om för mig att jag ska anordna någon form av återträff...  Vi finns i varandras liv på ett hörn eller fler.  Ni var mig så kära, jag saknar er.  Drömmar är vad de är, faller mellan fingrarna, ett gränsland.  Och innan jag vaknade sa jag farväl till kompisarna med leenden och slängkyssar, precis som att jag visste att gränsen började suddas ut...

Musik:  "Those were the days" med Mary Hopkin

1989 - den tiden det begav sig...

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes The Buddha of Suburbia

So I'll wait until we're sane

Inspiration - Påskdagen

Han är tillbaka

Vem är tillbaka?  Jesus, förstås!  Det är på påskdagen Han är tillbaka, återuppstånden från de döda.  Det är värt att firas.  Ja, Jesus är väl värd en Mässa...

Jag visste det skulle bli mycket folk i kyrkan denna Påsksöndag, så i god tid plockade jag upp svärmor som redan ett par veckor tidigare flaggat för att få vara med på mässan på påskdagen.  Kul med lite sällskap tyckte jag, brukar jag ju inte få av någon av de andra familjemedlemmarna.  Men lilla svärmor, hon är alltid öppen och pigg på det mesta.  Så vid 10:30 stod vi utanför Vår Frälsare och väntade på att kunna gå in och sätta oss och glädjas åt budskapet om Jesu återuppståndelse.  Att det skulle vara gott om folk var jag helt övertygad om, men så gott om det...  (I och för sig roligt - i dagens våldsamma samhälle där terrorister spränger kyrkor behöver vi enas.)  Det var bara att vänta medan besökarna från den tidigare mässan vällde ut och det tog sin tid.  Någon blev trött på att vänta och påpekade för oss att vi kunde gå in.  Bestämd som svärmor alltid är så kom det ur den lilla tanten med den rappa käften:  "Nej, det kan vi inte, det är fortfarande folk på väg ut."  Men den andra damen - inte fullt så liten - hade inte alls lust att vänta på dem.  Den stora rumpan puttade in svärmor mot mig och mig i min tur mot bordet jag stod vid.  Fattar inte vad hon skulle in där att göra, trängseln var ju inte direkt mindre där...

Vi hittade en bra plats i kyrkan, och efter mina katolska ritualer satt vi och småpratade lite.  Jag märkte att det var lite rörelse bakom mig vid biktstolarna, och till slut lyste det därinne.  Hmm, ledigt, tänkte jag.  Ska jag...?  Det var liksom mitt nummer som ropades upp kändes det som, så det var ju bara att resa sig och gå in.  Allt som inte är planerat att genomföras brukar bli det bästa, precis som ett impulsköp ni vet.  Så jag smög mig in i biktstolen och gjorde vad jag skulle och så dansade jag ut därifrån lite lättare om både fötter och hjärta.  Alltså, folk har så helt fel för sig om bikten.  De påstår att man ju kan göra precis som man vill, vara dum och bete sig som en idiot och synda friskt till höger och vänster, för man kan bara gå till båset så är allt bra igen.  Fel, fel, fel!!  Ja, man kan göra fel och gå till båset och berätta om sina dumheter och bli förlåten.  Så långt är vi överens.  Men man går inte dit och berättar om synder man inte ångrar eller synder man inte är villig att göra sig kvitt.  Man ska gå till bikten med en uppriktig ånger och med alla goda intentioner att inte göra om det, eller göra sitt bästa för att ändra sitt beteende.  Och det är inte gratis heller.  Är man en uppriktig katolik så gör man det prästen säger att man ska göra.  Men det hela handlar ju om tro och övertygelse, eller hur...?  Bikten känns bra för mig, och prästen som sitter där inne och lyssnar och ger råd och förmedlar Guds förlåtelse är också bara människa och han går precis som jag och biktar sig för en annan präst med jämna mellanrum.

Det var en glädjens dag i Vår Frälsares katolska kyrka, precis som i de flesta andra kyrkor.  Vi fick höra kyrkklockor och andas in rökelse, vi fick sjunga psalmer och växelsång med kantorn, och vi fick lyssna på en fantastiskt fin predikan levererad av vår diakon.  Och vi blev duschade med vigvatten av kyrkoherden som med ett leende på läpparna vandrade gången fram och tillbaka och stänkte dessa heliga droppar på oss.  Medryckande mässa från början till slut, och jag var och är fortfarande så glad att jag deltog i den.  Oftast är jag för familjekär för att ta mig in till Malmö på min lediga dag, det är därför jag går i kvällsmässorna.  Men dessa högtider på söndagarna är så fina med all sång och latinska texter att det är en befrielse att få delta i dem.  Och att missa Påskdagen är nästan en kvalificerad synd.

Så med lugn i själen och i sällskap med min fina lilla svärmor styrde jag bilen tillbaka hem för en fortsatt fin påskhelg i det vackra vårvädret vår Herre gett oss.

Herren är min Herde, mig skall intet fattas...

Inspiration - Newspaper Bloopers

Är det vad det kostar?  Undrar vad som händer för 10 000...

Inspiration - I natt jag drömde

Ett annorlunda tivoli

Jodå, jag har drömt en hel del på senaste tiden, men inget har varit sammanhängande nog för ett inlägg här.  En väldigt liten del var logisk, allt annat har mest lämnat en eftersmak av känslor.  Bara känslan av drömmen, ingen annat mysko.  Ni vet, som när man tittar på en färg eller någon form av detalj, så kommer drömmen tillbaka.

Men i natt hände det - en sammanhängande dröm värd att berätta om.  Jag och några gamla kompisar var ute och skulle ha roligt.  Den kompis som figurerade mest i min dröm var en killkompis från gymnasietiden, en kille jag var helt galet kär i på den tiden.  Peter hette han.  Vi var på ett nöjesfält men kunde inte riktigt välja bland attraktionerna.  Miljön var mörk och grådaskig och det var bara vi där.  Nöjesfältets underlag bestod av asfalt och attraktionerna var av grön metall.  Det liknade mest en kyrkogård för avlagda gamla lantbruksmaskiner.  Men det var lantbruksmaskinerna som var attraktionerna, och nu skulle vi åka kvarn.  Jag vet inte ens om maskinen i drömmen ens finns i verkligheten, men den liknade någon form av kvarn.  Den var grön och formad som en fyrkantig tratt, ganska stor.  Tror man hällde säd i den.  Slagningar på nätet gav den ett namn - spannmålskross.  Killkompisen stod längst upp på kvarnen, och efter en puss på munnen skulle vi då ut och åka kvarn.  Men det blev ju inget med det, eftersom jag vaknade.  Synd, för jag hade velat veta hur det skulle gått till.

Som vanligt efter en tydlig dröm så undrade jag förstås var den drömmen kom ifrån.  Varför drömde jag om Peter som jag inte träffat på över 20 år?  Och varför denna grådaskiga och deprimerande miljön?  Det förekommer ofta numera.  Sällan jag drömmer glada och ljusa drömmar...  Och varifrån kom spannmålskrossen...?  Förklara den, någon!  Vem drömmer förresten om spannmålskrossar?! 

Spannmålskross - var inte ens medveten om att det fanns något sådant (bild från internet)

Inspiration - Ett vinterminne

I skidspåren

Det fanns många aktiviteter vintertid i Frinnaryd.  Att vi åkte mycket pulka och kälke har jag varit inne på tidigare, och skidor har jag också nämnt.  Skidor var dock lite svårare att släppa loss på i kälkbackarna, och i Dockelia kunde det vara direkt livsfarligt.  Så var åkte man bäst skidor?  I elljusspåret så klart!

Det fanns två olika elljusspår - ett på 1 km och ett på 2,5 km.  När jag var mindre var det ju 1 km som gällde, för det hade inga backar varken upp eller ner.  Inga som var jobbiga att ta sig uppför och inga som var roliga att åka nerför i alla fall.  Slätstruket, med andra ord.  Om man ville kunde man också åka till sjön, men det fick vara dagtid eftersom inget elljusspår lyste upp ens väg dit.  2,5 km-spåret var däremot idealiskt, för det hade allt.  Vart man än skulle åka så började man på samma ställe, dvs skidstugan vid elljusspårets början.  Sen fortsatte man ett par hundra meter in i skogen och ville man åka 2,5 km så svängde man av till vänster och uppför himlabacken.  Den var inte rolig...  Den var ju precis som benämningen antyder; en backe rakt upp mot himlen.  Det innebär lång och brant. Antingen kunde man vara långsam och lat och gå på sidan, eller så kunde man bli lite wild and crazy och saxa springande hela backen uppför.  Alltså, jag började ju på det långsamma sättet, men jag tror det var när jag hade mamma i sällskap.  Hon hade inte världens bästa kondis...  När jag sen åkte med morfar eller med kompisar så var det fart som gällde.  Och man kunde ju inte vara hur långsam som helst när Ingvar Johansson kom bakom en.  Han åkte minsann Vasaloppet varje år!  Slutade ändå alltid med att man fick gå ur spår när han dök upp.  Och när flera andra också dök upp, faktiskt...  Men så dålig var man ändå inte, Vasaloppet hade jag helt enkelt inte direkt tänkt träna för.  När man väl var uppe vid krönet av himlabacken, flåsig och varm, så var det rätt chill att fortsätta.  Lite backigt, lite platt, lite skogigt, lite öppet.  Efter avslutat värv kom man så tillbaka till skidstugan om än från ett annat håll.  Ville man nu ha riktigt kul så kunde man åka 1 km-spåret i motsatt riktning.  Så populär blev man inte eftersom det blev lite slagsmål om spåret när man möttes.  Inget större problem tyckte ju jag, inte värre än om man måste flytta på sig för att någon ville åka om en.  Men det finns ju alltid besserwissrar som måste påpeka att man åkte åt fel håll...  2,5 km åkte man däremot bara åt ett håll.  Himlabacken nerför var inte att rekommendera, kunde gå riktigt illa.  Farten blev ju så klart hög men pga att backen var smal så kunde man inte ta ut svängarna utan det hade blivit störtlopp rakt ner i taggtrådsstängslet - i bästa fall.  Troligen hade man suttit som en tecknad seriefigur mot en trädstam, armar och ben åt alla håll intrasslad i skidor och stavar om vartannat.

Inte bara själva skidåkandet lockar fram minnen i mig.  Även allt runtomkring minns jag med lite nostalgisk förtjusning.  Det var inte bara att sätta på sig skidor och åka, nej det skulle vallas också.  Det fanns ju en valla för varje temperatur.  Mormor förvarade vallan i en av lådorna i hallbyrån.  Har för mig att det fanns lite olika färger på vallan beroende på vilken temperatur den skulle anpassa glidförmågan till.  Fel valla kunde bli ödesdigert.  Någon gång hände det att man hade halva skidspåret under skidorna efter bara några meter.  Då kunde man lika gärna vända och gå hem.  Ofta var jag lat och vallade inte alls, för det mesta gick det faktiskt bra...  Utrustningen i övrigt varierade. Morfar som åkte mycket och ganska fort, hade riktiga löparskidor.  De var ganska smala och pjäxorna fästes med hjälp av hål och nabbar och en spak som satte det hela på plats.  Jag fick av någon anledning alltid telemarkskidor.  De var bredare och inte avsedda att gå lika snabbt som löparskidor, bättre på plana underlag.  Dem fäste man med en fjäder runt hela foten och drog allt på plats på nästan samma sätt som löparskidorna - en spak längst fram.  Våra skidor stod alltid i källaren, i en hörna i samma utrymme som mormors frys och tvättmaskin.  En hel drös med träfärgade skidor, svårt att se vilka som var par med varann.  Mina första skidor var mörkblå, så de syntes rätt väl.  Nästa par var vita med gröna dekorationslinjer, så de stack också ut.

Nya skidorna, ja...  Det var ju lite noga med vad man hade för skidor.  Ingrid hade precis fått nya skidor, och det var ju glasfiber.  Maria hade också fått nya skidor, och det var löparskidor.  Eftersom nu mamma tyckte det var överkurs med löparskidor så skulle jag minsann ha glasfiber, så det så.  Och det fick jag åtminstone...  Och nu åkte vi i termobyxor eller termooverall, de gamla skidbyxorna hade vi lagt av för länge sen.  Såhär 45 år senare känns de gamla skidbyxorna verkligen som nostalgi.  De var ganska raka och stretchiga och hade en bred resår under fötterna så de inte skulle åka upp ur pjäxorna.  De var lite bökiga att knäppa för knappen gick liksom direkt in i linningen utan att synas utåt.  Pjäxorna var ganska hårda och petig som jag var med vissa saker kunde vi åka till flera olika affärer innan jag hittade pjäxor som passade mina fötter.  Problemet var att pjäxorna var så stumma att tårna inte kunde röra sig tillräckligt för att rätta till en strumpa som korvat sig och fastnat under tårna.

Det är många år sedan jag sist åkte elljusspåret i Frinnaryd.  Numera är himlabacken borta och spåret omdraget.  Men det är i full gång vintertid, det har jag minsann läst på Frinnaryds facebooksida.  Glad i hågen går somliga på promenad där med hunden i sällskap, men då blir de attackerade från alla håll och kanter.  På nätet menar jag då alltså, i Frinnaryd slår vi inte fysiskt på varandra.  Men nättroll finns däremot överallt...  Jaja, man ska inte gå i spåren, men om det inte hunnits spåras...?  Alltså, hallå!  Hur som helst så saknar jag de där skidturerna.  Det var med mamma eller morfar, sedan blev det ihop med kompisar.  Genom skolan kunde man får märken för körda rundor, och märken var alltid populärt att få.  De var riktigt fina faktiskt, såg ut som snöflingor.  Ja, jag saknar mitt elljusspår...  Jag saknar ron och stillheten i skogen, det vackra vita landskapet, solen som fick snön att glittra.  Ibland fick jag idéer om att jag skulle möta en älg i skogen, och då kunde jag bli livrädd.  Ibland hann det bli mörkt innan jag åkt färdigt, och det kunde jag också tycka var läskigt.  Men ju äldre jag blev desto modigare kände jag mig där jag åkte i mörkret.  Och jag lever ju fortfarande, så så farligt var det ju inte... 

Morfar i skidtagen

Skidstugan - för förvar av skidor om man inte ville ha dem hemma

Pjäxor för telemarkskidor (bild från internet)

Skidbyxor som de såg ut tidigt 70-tal (bild från internet)

Inspiration - I natt jag drömde

Vackraste ängeln som finns

Det är inte ofta jag drömmer om de döda.  Det sägs att när man gör det så är det för att de döda vill ta kontakt.  Alltså har jag tillbringat halva förmiddagen med att undra vad mormor vill mig.  Är det någon sorts årsdag idag?  Det är lite drygt fyra år sedan den vackraste av alla människor gick bort, på sitt hundrade år.  Denna fina människa som haft så mycket sorg men ändå hade en sådan livsglädje! Varje gång jag är ledsen tänker jag på vad hon alltid sa:  "Nu ska vi vara glada!"  Jag fick rådfråga min dagbok vad som hände den 4 april för fyra år sedan.  Det som hände var att jag och min moster var i mormors lägenhet och gick igenom en del kvarlåtenskap.  Vad vill du ha sagt med det, mormor...?  Jag har mina aningar, men dem tar vi en annan gång.

Så i natt dök alltså mormor upp i en dröm.  Bara en kort sekvens.  Jag sa till någon:  "Jag är så glad att jag fortfarande har min lilla mormor!".  Och i drömmen var hon ung och smal, klädd i en tunn vit klänning utan ärmar, och hon stod på tå medan hon sträckte ut sina armar.  Underförstått att jag hade henne kvar i livet, och i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet tog det ett tag att minnas att hon är borta sedan fyra år tillbaka. Men hon var så närvarande i mitt liv att hon fortfarande känns närvarande även om hon inte lever längre.  Här är jag tacksam för min tro!  Jag tror att hon finns kvar och tar hand om mig fortfarande, håller ett öga på mig.  Jag vet att hon är en av himmelens vackraste änglar.

Mormor och jag