Inspiration - Påskdagen

Han är tillbaka

Vem är tillbaka?  Jesus, förstås!  Det är på påskdagen Han är tillbaka, återuppstånden från de döda.  Det är värt att firas.  Ja, Jesus är väl värd en Mässa...

Jag visste det skulle bli mycket folk i kyrkan denna Påsksöndag, så i god tid plockade jag upp svärmor som redan ett par veckor tidigare flaggat för att få vara med på mässan på påskdagen.  Kul med lite sällskap tyckte jag, brukar jag ju inte få av någon av de andra familjemedlemmarna.  Men lilla svärmor, hon är alltid öppen och pigg på det mesta.  Så vid 10:30 stod vi utanför Vår Frälsare och väntade på att kunna gå in och sätta oss och glädjas åt budskapet om Jesu återuppståndelse.  Att det skulle vara gott om folk var jag helt övertygad om, men så gott om det...  (I och för sig roligt - i dagens våldsamma samhälle där terrorister spränger kyrkor behöver vi enas.)  Det var bara att vänta medan besökarna från den tidigare mässan vällde ut och det tog sin tid.  Någon blev trött på att vänta och påpekade för oss att vi kunde gå in.  Bestämd som svärmor alltid är så kom det ur den lilla tanten med den rappa käften:  "Nej, det kan vi inte, det är fortfarande folk på väg ut."  Men den andra damen - inte fullt så liten - hade inte alls lust att vänta på dem.  Den stora rumpan puttade in svärmor mot mig och mig i min tur mot bordet jag stod vid.  Fattar inte vad hon skulle in där att göra, trängseln var ju inte direkt mindre där...

Vi hittade en bra plats i kyrkan, och efter mina katolska ritualer satt vi och småpratade lite.  Jag märkte att det var lite rörelse bakom mig vid biktstolarna, och till slut lyste det därinne.  Hmm, ledigt, tänkte jag.  Ska jag...?  Det var liksom mitt nummer som ropades upp kändes det som, så det var ju bara att resa sig och gå in.  Allt som inte är planerat att genomföras brukar bli det bästa, precis som ett impulsköp ni vet.  Så jag smög mig in i biktstolen och gjorde vad jag skulle och så dansade jag ut därifrån lite lättare om både fötter och hjärta.  Alltså, folk har så helt fel för sig om bikten.  De påstår att man ju kan göra precis som man vill, vara dum och bete sig som en idiot och synda friskt till höger och vänster, för man kan bara gå till båset så är allt bra igen.  Fel, fel, fel!!  Ja, man kan göra fel och gå till båset och berätta om sina dumheter och bli förlåten.  Så långt är vi överens.  Men man går inte dit och berättar om synder man inte ångrar eller synder man inte är villig att göra sig kvitt.  Man ska gå till bikten med en uppriktig ånger och med alla goda intentioner att inte göra om det, eller göra sitt bästa för att ändra sitt beteende.  Och det är inte gratis heller.  Är man en uppriktig katolik så gör man det prästen säger att man ska göra.  Men det hela handlar ju om tro och övertygelse, eller hur...?  Bikten känns bra för mig, och prästen som sitter där inne och lyssnar och ger råd och förmedlar Guds förlåtelse är också bara människa och han går precis som jag och biktar sig för en annan präst med jämna mellanrum.

Det var en glädjens dag i Vår Frälsares katolska kyrka, precis som i de flesta andra kyrkor.  Vi fick höra kyrkklockor och andas in rökelse, vi fick sjunga psalmer och växelsång med kantorn, och vi fick lyssna på en fantastiskt fin predikan levererad av vår diakon.  Och vi blev duschade med vigvatten av kyrkoherden som med ett leende på läpparna vandrade gången fram och tillbaka och stänkte dessa heliga droppar på oss.  Medryckande mässa från början till slut, och jag var och är fortfarande så glad att jag deltog i den.  Oftast är jag för familjekär för att ta mig in till Malmö på min lediga dag, det är därför jag går i kvällsmässorna.  Men dessa högtider på söndagarna är så fina med all sång och latinska texter att det är en befrielse att få delta i dem.  Och att missa Påskdagen är nästan en kvalificerad synd.

Så med lugn i själen och i sällskap med min fina lilla svärmor styrde jag bilen tillbaka hem för en fortsatt fin påskhelg i det vackra vårvädret vår Herre gett oss.

Herren är min Herde, mig skall intet fattas...