Spirit says...: Inspiration

I skidspåren

Det fanns många aktiviteter vintertid i Frinnaryd. Att vi åkte mycket pulka och kälke har jag varit inne på tidigare, och skidor har jag också nämnt. Skidor var dock lite svårare att släppa loss på i kälkbackarna, och i Dockelia kunde det vara direkt livsfarligt. Så var åkte man bäst skidor? I elljusspåret så klart!

Det fanns två olika elljusspår - ett på 1 km och ett på 2,5 km. När jag var mindre var det ju 1 km som gällde, för det hade inga backar varken upp eller ner. Inga som var jobbiga att ta sig uppför och inga som var roliga att åka nerför i alla fall. Slätstruket, med andra ord. Om man ville kunde man också åka till sjön, men det fick vara dagtid eftersom inget elljusspår lyste upp ens väg dit. 2,5 km-spåret var däremot idealiskt, för det hade allt. Vart man än skulle åka så började man på samma ställe, dvs skidstugan vid elljusspårets början. Sen fortsatte man ett par hundra meter in i skogen och ville man åka 2,5 km så svängde man av till vänster och uppför himlabacken. Den var inte rolig... Den var ju precis som benämningen antyder; en backe rakt upp mot himlen. Det innebär lång och brant. Antingen kunde man vara långsam och lat och gå på sidan, eller så kunde man bli lite wild and crazy och saxa springande hela backen uppför. Alltså, jag började ju på det långsamma sättet, men jag tror det var när jag hade mamma i sällskap. Hon hade inte världens bästa kondis... När jag sen åkte med morfar eller med kompisar så var det fart som gällde. Och man kunde ju inte vara hur långsam som helst när Ingvar Johansson kom bakom en. Han åkte minsann Vasaloppet varje år! Slutade ändå alltid med att man fick gå ur spår när han dök upp. Och när flera andra också dök upp, faktiskt... Men så dålig var man ändå inte, Vasaloppet hade jag helt enkelt inte direkt tänkt träna för. När man väl var uppe vid krönet av himlabacken, flåsig och varm, så var det rätt chill att fortsätta. Lite backigt, lite platt, lite skogigt, lite öppet. Efter avslutat värv kom man så tillbaka till skidstugan om än från ett annat håll. Ville man nu ha riktigt kul så kunde man åka 1 km-spåret i motsatt riktning. Så populär blev man inte eftersom det blev lite slagsmål om spåret när man möttes. Inget större problem tyckte ju jag, inte värre än om man måste flytta på sig för att någon ville åka om en. Men det finns ju alltid besserwissrar som måste påpeka att man åkte åt fel håll... 2,5 km åkte man däremot bara åt ett håll. Himlabacken nerför var inte att rekommendera, kunde gå riktigt illa. Farten blev ju så klart hög men pga att backen var smal så kunde man inte ta ut svängarna utan det hade blivit störtlopp rakt ner i taggtrådsstängslet - i bästa fall. Troligen hade man suttit som en tecknad seriefigur mot en trädstam, armar och ben åt alla håll intrasslad i skidor och stavar om vartannat.

Inte bara själva skidåkandet lockar fram minnen i mig. Även allt runtomkring minns jag med lite nostalgisk förtjusning. Det var inte bara att sätta på sig skidor och åka, nej det skulle vallas också. Det fanns ju en valla för varje temperatur. Mormor förvarade vallan i en av lådorna i hallbyrån. Har för mig att det fanns lite olika färger på vallan beroende på vilken temperatur den skulle anpassa glidförmågan till. Fel valla kunde bli ödesdigert. Någon gång hände det att man hade halva skidspåret under skidorna efter bara några meter. Då kunde man lika gärna vända och gå hem. Ofta var jag lat och vallade inte alls, för det mesta gick det faktiskt bra... Utrustningen i övrigt varierade. Morfar som åkte mycket och ganska fort, hade riktiga löparskidor. De var ganska smala och pjäxorna fästes med hjälp av hål och nabbar och en spak som satte det hela på plats. Jag fick av någon anledning alltid telemarkskidor. De var bredare och inte avsedda att gå lika snabbt som löparskidor, bättre på plana underlag. Dem fäste man med en fjäder runt hela foten och drog allt på plats på nästan samma sätt som löparskidorna - en spak längst fram. Våra skidor stod alltid i källaren, i en hörna i samma utrymme som mormors frys och tvättmaskin. En hel drös med träfärgade skidor, svårt att se vilka som var par med varann. Mina första skidor var mörkblå, så de syntes rätt väl. Nästa par var vita med gröna dekorationslinjer, så de stack också ut.

Nya skidorna, ja... Det var ju lite noga med vad man hade för skidor. Ingrid hade precis fått nya skidor, och det var ju glasfiber. Maria hade också fått nya skidor, och det var löparskidor. Eftersom nu mamma tyckte det var överkurs med löparskidor så skulle jag minsann ha glasfiber, så det så. Och det fick jag åtminstone... Och nu åkte vi i termobyxor eller termooverall, de gamla skidbyxorna hade vi lagt av för länge sen. Såhär 45 år senare känns de gamla skidbyxorna verkligen som nostalgi. De var ganska raka och stretchiga och hade en bred resår under fötterna så de inte skulle åka upp ur pjäxorna. De var lite bökiga att knäppa för knappen gick liksom direkt in i linningen utan att synas utåt. Pjäxorna var ganska hårda och petig som jag var med vissa saker kunde vi åka till flera olika affärer innan jag hittade pjäxor som passade mina fötter. Problemet var att pjäxorna var så stumma att tårna inte kunde röra sig tillräckligt för att rätta till en strumpa som korvat sig och fastnat under tårna.

Det är många år sedan jag sist åkte elljusspåret i Frinnaryd. Numera är himlabacken borta och spåret omdraget. Men det är i full gång vintertid, det har jag minsann läst på Frinnaryds facebooksida. Glad i hågen går somliga på promenad där med hunden i sällskap, men då blir de attackerade från alla håll och kanter. På nätet menar jag då alltså, i Frinnaryd slår vi inte fysiskt på varandra. Men nättroll finns däremot överallt... Jaja, man ska inte gå i spåren, men om det inte hunnits spåras...? Alltså, hallå! Hur som helst så saknar jag de där skidturerna. Det var med mamma eller morfar, sedan blev det ihop med kompisar. Genom skolan kunde man får märken för körda rundor, och märken var alltid populärt att få. De var riktigt fina faktiskt, såg ut som snöflingor. Ja, jag saknar mitt elljusspår... Jag saknar ron och stillheten i skogen, det vackra vita landskapet, solen som fick snön att glittra. Ibland fick jag idéer om att jag skulle möta en älg i skogen, och då kunde jag bli livrädd. Ibland hann det bli mörkt innan jag åkt färdigt, och det kunde jag också tycka var läskigt. Men ju äldre jag blev desto modigare kände jag mig där jag åkte i mörkret. Och jag lever ju fortfarande, så så farligt var det ju inte...