Reality - Förvirringen är total

 Papper - vad annars

Och det bara fortsatte.  Lite förvirrade trevade de flesta i mörkret och försökte förstå vad som hände.  Pandemi...?  Vad är det för något?  Kan vem som helst bli sjuk?  Oj, inte bra, bäst jag handlar mer toalettpapper, det kommer gå åt.  Så verkade de flesta tänka, för när man var ute och handlade gapade toappershyllorna tomma.  Även reservtoapappret - hushållspappret - var på väg att ta slut.  Ok, tänkte jag, är vi på den nivån...?  Tur jag har kvar sen jag köpte innan det här utbröt.  Jag klarade mig länge på det, och när det väl skulle ta slut så hade nog hyllorna fyllts på igen.  Det här landet saknar ju inte direkt skog...  Därför blev pappershamstringen ännu mer obegriplig.  Men om man då gick lite längre ut i världen och jämförde vad andra länders invånare handlade för att klara en nerstängning av samhället, t ex USA, vad hittade man då?  Ja, där handlade man inte toapper eller mat, där handlade man vapen!  Är man förvånad?  Nej, inte direkt.  Så när världen är öde och tom, bara ett fåtal överlevande kvar, mat och vatten slut.  Kan man äta vapen då?  Eller toapapper?  En sak är säker:  Man lär vara ren i rumpan när man dör...  Kanske av ett skott från ens eget vapen, som gick av av misstag när man skulle polera det eftersom man inte hade något annat att göra.

En kollega och jag satt vid bordet i fikarummet på jobb.  "Jag ska nog börja hamstra lite, ska du det?" filosoferade kollegan.  Hamstra, tänkte jag, varför skulle jag det, och vad skulle jag hamstra?  Nu måste jag dock ha i åtanke att den här kollegan kommer från baltiska staterna och var med på gamla sovjettiden där man fick steka potatis i vatten när smör eller olja inte fanns att tillgå.  Så jag kunde förstå var det kom ifrån.  Men vad hade jag i bagaget?  Inget nämnvärt.  Men ändå... handla på mig en massa för att vi kanske skulle gå i karantän inom kort kändes väldigt avlägset och också väldigt själviskt.  Varorna som fanns i affären skulle räcka till alla, så jag handlade som jag alltid gjort, dvs det jag behövde för den kommande veckan.  Vi lever trots allt i ett modernt samhälle så dessa problem kommer lösa sig på ett eller annat sätt.  Och trots hamstring av förutom papper även pasta, jäst, mjöl och tvål så visade det sig finnas många hjälpsamma människor också.  Många som erbjöd sig att handla till sin gamla granne eller släkting, gå ut med hundar, etc.  Så alla människor är inte egoistiska, tack och lov!

Så här långt är vi framme i mars månad ungefär.  Vad filosoferar vi över inför kommande månader? Kommer kyrkan behöva stänga?  Kommer vi stänga gränser, vilket andra länder börjat göra?  Kommer vi springa runt med munskydd och se ut som en hobbyläkare på rymmen?  Kommer vi spritas och skrubbas som vid en kärnkraftskontaminering?  Än så länge spritar vi händerna, nyser och hostar i armvecket (det har jag gjort de senaste 40 åren), försöker låta bli att klia oss i ansiktet, samt håller minst två meters avstånd till andra när man är ute i affärer och på andra allmänna platser.  Men min julklapp till maken - en konsert med Bo Kaspers Orkester - kommer inte kunna infrias i april, den är flyttad till september.  Så får vi se hur det ser ut då...

Jag såg en liten bil med en toapappersbal i bakrutan.  För ägarens egen skull hoppas jag han tog med sig den in.  Man ska inte lämna värdesaker kvar i bilen, då gäller inte försäkringen.  

Toapapper - tur man hade lite kvar...

                                                                    

     

...för i affären fanns inget.

Handsprit - snart i var mans hem

Inspiration - I natt jag drömde

 På vift med mormor

Min lilla mormor har varit borta i över fem år.  Hon hälsar på mig ibland.  Jag undrar vad hon vill...  Det sägs att när en ande vill ha ens uppmärksamhet så drömmer man om den...

Mormor och jag var ute och körde.  Det var mörkt och öde, bara någon enstaka bil passerade.  Bland annat en röd gammal skruttbil med litauiska skyltar.  Det kändes som att den var ute efter oss och jag gjorde mitt bästa för att bli av med den.  Jag lyckades antar jag, plötsligt låg den framför oss och körde vidare.  

Mormor och jag skulle ut och roa oss, minns inte riktigt vad vi skulle göra, men jag vaknade med "Malmö Opera" som ett mantra ekande i min skalle.  Alltså vet jag inte heller vad vi såg för något.  När vi var klara och skulle köra hem så var vi plötsligt nere i ett parkeringsgarage.  Det var den enda ljuspunkten i den här drömmen, fullt upplyst.  Dock liknade det inte precis ett parkeringsgarage utan snarare en gammal trång verkstad med en gallerränna i golvet.  Väggarna var knallgula och jag stod mitt framför porten och skulle köra ut men jag körde inte.  Jag stod och lät bilen gå på tomgång.  Det fanns ett par äldre herrar därnere, varav den ene knackade på min ruta och sa att jag minsann fick betala extra för att jag stod kvar nere i garaget, det var ju en sorts parkering det också menade han.  Javisst tycke jag först, men sen började jag tänka och frågade honom vem han var som kunde gå runt och ta betalt av folk.  Så jag la i växel och började köra.  Men så ångrade jag mig, och jag såg att han gick till en kassaapparat så då hörde han väl till då.  På något sätt kom jag så småningom ut ur garaget, och vad passerade där utanför på vägen om inte - den röda skruttbilen med litauiska skyltar.  Tror det var en ford taunus combi...

Jagad av en veteranbil (bild från internet)

Reality - November som gått

 November 2020

I november börjar höstmörkret.  Då gäller det att lysa upp sin tillvaro.  Sonen tyckte att vi nog hade levt i mörker tillräckligt länge och gjorde slag i saken, gav sina päron i läxa att hitta lampor som kunde passa i hallen på ovanvåningen samt över matrumsbordet.  Och medan vi letade så åkte det upp en ny kökslampa över köksön.  Den har legat där i bara ett halvår, typ - minst.  Jag är måttligt road av att sitta och försöka hitta något jag tycker om, det slutar bara med att jag inte kan välja och så blir det inget inköp överhuvudtaget.  Mannen i mitt liv är däremot raka motsatsen.  Säger man "blocket" till honom så tänds ögonen som glödlampor i en källare och han tar sig an sin uppgift med sällan skådad entusiasm.  Den här gången fick vi ett redskap att jobba med:  Vilken butik som helst på Svågertorp.  Den store Lille fick dock tänja på sina regler och bege sig även till Stora Bernstorp, men det verkade inte vara något problem.  Så hem kom två armaturer och en hel bunke ljuskällor därtill.  Men ack...  Det krävs speciella lampor för att klara en dimmer.  Och han ska vara elektrikern i familjen!  Ny runda till ledlampsaffären och dimfunktionen var ett faktum.  Så vad skulle då hela kalaset kosta?  Tja, vi päron skulle ju inte betala ett dugg direkt, det var en skuld sonen tänkte betala igen genom att hjälpa gamlingarna med ljuset i deras liv.  Så här handlades och vandlades det en hel del, men vi hade ju själva valt armaturer så det var väl helt i sin ordning.  En massa tillbehör som skruvade upp det hela kliade jag mig väl en del över, som den smålänning jag från början är, men säger det lilla ljushuvudet att "det måste man ha", ja då måste man väl det.  Däremot fick jag reservera mig mot kravet på avskrivning av skulden med de icke dimbara ljuskällorna.  Inte föräldrarnas fel att barnet är tillfälligt förvirrat...

Den här månaden har nästan uteslutande handlat om det amerikanska presidentvalet.  Alltså, jag vet inte vad jag ska säga om det egentligen...  Jag kan inte påstå att jag är pro Biden, men jag är bara SÅÅ anti Trump!  Så jag måste erkänna att när det stod klart att åldring nummer 2 kommer flytta in i det stora vita i januari så kände jag en enorm lättnad.  Alla andra motgångar kunde tära, men "Biden vann i alla fall valet".  Men sagan är inte slut med det.  "Valfusk" ylade åldring nummer 1 och hans stackars medarbetare hade bara att finna sig i att lägga fram alla möjliga konspirationsteorier.  Den enda teorin som hittills saknats har varit utomjordingar.  Det är väl bara en tidsfråga.  Allt annat har prövats - omräkning av röster, domstol, sparkade medarbetare och lite annat som vuxna barn håller på med (typ "men det var jag som vann, så det så!).  Så i skrivandets stund har de misslyckade frisörernas främsta objekt sagt att ja, han ska flytta i januari, men valet var ändå stulet, det var det minsann.  Konstigt...  Det presenterades en liknande teori med ändå lite stuns i när skrället vann för fyra år sedan, då var det annat ljud i skällan.  Och hans motståndare den gången hade den ödmjuka inställningen att man gratulerar den andra till valsegern och inser att man själv förlorat.  Men en narcissistisk pajas gör inte sånt...  Så istället för den vita högborgen i Washington D.C. blir det kanske en etta med järngardiner.  Sånt får man finna sig i när man inte redovisar pengar som man ska...

Det börjar lacka mot jul.  Det är bara att konstatera att julen inte kommer bli densamma i år.  Min mor kommer inte ner har vi bestämt.  Hon kör inte bil själv så långt, och med en nyligen utförd starroperation är det tveksamt om tanten ska köra bil alls.  Hur som helst, hon är 70 plus och med bara det i riskgrupp, så jag sätter henne inte på vare sig buss eller tåg.  Kanske inte ens svärmor kan vara hos oss den här julen. Hon är också 70 plus och bor i en servicelägenhet i ett hus där corona flyttat in.  Så därmed var det också slut med middagarna jag och barnen ätit hos henne, ett mycket uppskattat inslag hos oss alla fyra.  Men det hindrar oss inte från att pynta här hemma.  Ljusstakar och stjärnor är framme sen i lördags och även om jag inte haft samma lust att julpiffa hemmet i år så kan jag ändå tycka att det är lite mysigt.  Och som grädde på moset fick vi även njuta lite av snö på första advent.  Det händer inte ofta i Skåne...  

Ja, jag halkade in på corona.  Jag ska inte fastna i det ämnet eftersom det fått en egen etikett här i bloggen, men bara lite...  Den här gången har Sverige tagit i med hårdare handskar än i våras.  Allmänna sammankomster 8 personer max, hemarbete, undvik shoppingcenter, ingen alkoholförsäljning efter kl 22, och lite annat smått och gott.  Så hur påverkar det mig?  Tja, jag sitter numera vid köksön och planerar bilar, och det går riktigt bra.  Jag är en person som inte alls passar i kontorslandskap, så tystheten och ensamheten är perfekt.  Men visst saknar jag mina arbetskamrater, och innan den här tiden är över lär jag nog sakna deras egenheter också.  En del visslar, andra håller takten med fötterna, andra pladdrar högt och länge i telefon, andra skrattar på minst sagt störiga sätt...  Men de är mina arbetskamrater och jag saknar dem...  Och jag saknar min kyrka!  Den fick stänga, hade med det där med åtta personer att göra.  Så nu är man hänvisad till mässa online.  Då beger jag mig till Jönköping, min gamla församling.  Den ser ut precis som jag lämnade den, bara prästerna är nya.  Medlemmarna är troligen också nya, en del av dem.  Och detta förbaskade virus hittar på annan skit också.  Nu muterar det!  Det går från djur till människa!  Åtminstone gör det det när det gäller människornas relation till minkar.  Alltså, det är både på gott och ont, det där.  Danmark tog beslutet att avliva alla minkar på farmerna, och då blev det halleda från olika håll. Ett hantverk, ett livsverk, ett levebröd, bla bla bla.  Det är synd om minkarna hur man än vänder på det i det här fallet, men jag tycker inte ett dugg synd om uppfödarna!  Det är inte försvarbart att föda upp djur för att ta deras päls!  Ren och skär fåfänga, ingenting annat.  Så jag gnuggade händerna där jag satt i TV-soffan framför nyheterna.  Minkarna var dödsdömda redan från början, kunde inte bli värre för dem.  Och om någon uppfödare går i kånken - rätt åt dem!  

Dotterns kanin har bott hos oss i drygt en månad nu.  Hur har det gått?  Riktigt bra, faktiskt.  Min tös kom och hälsade på för ett par veckor sedan för att kolla läget, och hon kände knappt igen sitt lilla djur.  "Oj så mycket päls hon har fått!" Tur vi inte bor på Listerlandet!  För de läsare som inte vet vad Listerlandet är:  Trakterna kring Sölvesborg, där man föder upp pälsdjur för att tillfredsställa fåfängan hos klumpigt vaggade individer!  Hur som helst, den här lilla kaninen är inte speciellt kärvänlig.  Hon morrar och attackerar om man närmar sig henne lite för hastigt eller från fel håll.  Har inte riktigt lärt mig tempot och hållet ännu, men ibland låter sig den lilla pälsklingen klappas.  Vad hon däremot gillar är att gosa och mysa.  När man äntligen lyckats få tag i henne så vill hon knappt att man släpper henne.  Och man vill inte släppa henne heller.  Dottern tänkte i alla fall göra ett litet halktest på pälsboan - klor möter parkett.  Det blev verkligen Bambi på hal is!  Stackars liten, hon såg ut som en galopperande puma med ben som fladdrade åt alla håll när hon sprang på trägolvet i storarummet.  Klinkern i köket var inte mycket bättre.

Maken jobbar på distans.  Alltså, han jobbar på annan ort en viss distans från sitt hem.  Han börjar bli riktigt berest, han har jobbat i Karlskrona och i Eksjö och överallt.  Nu är han snart tillbaka hemma.  Hur ska det gå...?  Bara en massa måsten...  Hmm, vilka måsten?  Även när han är hemma är det jag som står för inköp, städning, tvätt, bäddning, ekonomi, trädgårdsskötsel, etc.  Det är konstigt, men det är de där småsakerna man ibland glömmer som märks direkt, det man gjort försvinner liksom bort.  Och det är nästan som att jag känner mig skyldig om jag sitter för länge med mina korsord eller om jag kör till kyrkan.  Det där sista lär väl inte vara aktuellt på ett tag...  Men det ska ändå bli skönt att få hem honom. Det är väl det som är tjusningen med en kärlek som aldrig dör - han kan säga och göra vad han vill, jag älskar honom precis som han är...

Kökslampa - check

Cuppercup - check

Typiskt hantverkare...

Meja på hal is

Snö på ljung

Snö lagom till advent

 

Inspiration - I natt jag drömde

 På vift med högdjuren

Byn där jag bor är en by där det bor många rikemän.  Därför var jag inte direkt förvånad när jag var på vift med ett par sådana.  Jag vet inte om det var kungen själv, om det inte var det så var det någon som var typ lika hög och viktig som kungen.  Han och familjen skulle i alla fall till sitt hemliga boende bland vanligt folk.  Ingen visste var det var, men jag fick reda på det.  Ingen visste heller att dessa fina familjer faktiskt hade ett enklare hus så här mitt i en by.  Jag hade i alla fall hamnat i samma bil som de, och de skulle bli avsläppta där.  Det var en stor funkisvilla med inredning som mest liknade 70-talsretro. Kunde inte för mitt liv tycka att det var något att skryta över.  Det var två "viktiga" familjer med i vad jag misstänker var någon form av taxi, en stor BMW var det i alla fall, SUV så klart.  Den ena familjen var lite viktigare än den andra.  Vi var ett helt gäng som var med faktiskt, några kompisar från folkhögskolan jag gick i för många år sedan.  Vi hade någon sorts återträff.  Huset där vi släppte av högdjuren låg mitt i en korsning, liknade kvarteret där vår kinakrog ligger.  Alltså funkisvilla i stället för kinakrog...

Och sen var det inte mer med det...

Kungen - var han en av dem i bilen? (bild från internet)

Vår kinakrog, tillfälligt utbytt mot en funkisvilla (bild från internet)

Reality - Pestens tid är här

Så började det

Det gick ett larm...  Någon i Kina hade fått en konstig smitta, influensasymptom med feber och andningssvårigheter.  Sen kom en till.  Och en till.  Och några till.  Och ytterligare några.  Sen blev man sjuk i andra länder.  Men att det skulle komma till Sverige var ju minimal risk för, så här behövde vi inte oroa oss.  Men det dök upp i Tyskland, Italien, Spanien och på en hel massa andra ställen.  Så blev det ju som ingen trodde det skulle bli - sannolikheten att det skulle drabba Sverige var så låg att det sannolikt aldrig skulle hända, och när det väl hände så var det så osannolikt att det nog ändå inte hade hänt.  Precis som Harrogate i den gode Tage Danielssons monolog...  Det var en kinesisk kvinna, en turist eller nåt, som hade insjuknat.  Inget att oroa sig för...

Men det blev ändå oroligt.  För sen började den ena efter den andra att insjukna, och ingen visste vad som skulle hända eller vem som kunde drabbas eller hur det skulle se ut.  Och när man inte vet varken ut eller in, är rädd för hur det ska bli i framtiden (om det ens finns någon), om det är Harmageddon som är på väg, ja då gör man det enda tänkbara:

MAN GÅR UT OCH KÖPER EN J-A MASSA TOALETTPAPPER!!

Ofta skådad nidbild - skäms, toahamstrare!!

                                                                

Inspiration - I natt jag drömde

 Advokatkostnader

Väckarklockan avbröt min lite knäppa dröm.  Jag ska väl vara tacksam för det, för den var minst sagt knasig!

Min käre son hade hittat på något, eller råkat ut för något.  När drömmen "börjar" så sitter jag och sonen hos en advokat för att få hjälp med vad det nu var för ett problem.  Advokaten var ingen mindre än Stephen Mangan, skådespelare i brittiska "The Split" där han spelar inget mindre än en - advokat!  Så lägligt...  En väldigt bra serie, förresten.  Hur som helst, den stilige advokaten skulle hjälpa oss med vårt fall, och vi försökte få ett lägre pris än de 5000 kronor som vi fått av en tidigare advokat.  Det var ju inte så bra att tacka nej till det erbjudandet skulle det visa sig, för Stephen Mangan skulle ha 43 580 kronor.  "Är det vad det kostar?!" undrade jag.  Och det var det ju då.  Rätt som det var stod jag mitt emot advokaten, och han började göra närmanden.  Det skulle nog föreställa att han tyckte vi kunde lösa pengafrågan på något annat sätt.  Men jag hade ju inte riktigt samma önskemål, så jag vrålade "NEEEJJ!!" så högt jag kunde, tänkte att någon av alla de som stod runt det stora fikabordet lite längre bort i salen skulle höra mig.  Så precis när klockan började spela så kände jag hans tunga i min mun.  Blä, tänkte jag, det var den längsta tunga jag känt, som en äcklig fet mask for den runt.  Tack, klockradio, du gick igång i rättan tid!

Det känns lite taskigt att drömma så om den här skådisen, för jag tycker faktiskt han ger ett sympatiskt intryck.  Men jag rår ju inte riktigt för vad jag drömmer...

Stephen Mangan (bild från internet)

Reality - Oktober som gått

 Oktober 2020

Sällan har väl en månad gått så obemärkt förbi...  Det var nyss september och snart är det november och snart är det jul.  Så vart blev oktober av?  Vad hände den här månaden?  Alldeles för mycket har hänt, men allt tänker jag inte gå in på...

Som jag redan skrivit om så har min älskade kanin Benji lämnat mig.  Hon har lämnat oss, och hon var en familjemedlem även om hon bodde ute.  Det blev min uppgift att se till att hon hade det bra, hade mat och vatten och halm så hon inte skulle frysa på vintrarna.  Det var nog ingen större risk för det, för här nere i södra Sverige har vi inte så värst mycket till vintrar.  Och de få gånger det slog till och blev minusgrader så satt pälsbollen ändå ute och njöt av den friska kylan.  Varje morgon fick hon någon smaskig grönsak.  På sommarhalvåret blev det maskrosblad och på vinterhalvåret mest gurka men ibland lite isbergssallad eller morot.  Maken handlade ofta mat i storformat, och en gång kom han hem med en blandning som skulle vara anpassad till just små kaniner.  Jag har provat sådana blandningar innan, men det har inte riktigt gått hem i stugan.  Därför tyckte jag lite synd om den välmenta maken eftersom det var ett onödigt inköp och helt förgäves.  Men prova måste man, och det var faktiskt en riktig gourmetvariant.  Varje kväll fick min lilla pälskling denna eminenta måltid serverad, och det kunde bara inte gå fort nog.  Hon till och med stod på bakbenen och satte framtassarna på matskålen.  Det var lite riskfyllt för henne, eftersom matskålen satt i en liten ställning på luckan, så hon höll på att ramla ut varje gång hon försökte detta stunttrick.  Och hö älskade hon också, något jag ökade dosen på samtidigt som jag drog ner på pellets.  Hö är nödvändigt för tänderna...  Så när jag till slut hittade henne livlös i buren så var sorgen total.  Min lilla fina kanin, som blev min när matte flyttade till egen lägenhet.  Den lilla snälla mjuka kaninen som kom skuttande så fort jag öppnade dörren till hennes lilla hem, den lilla kaninen som tittade på mig med sina stora runda mörka ögon, den lilla kaninen som lät sig klappas och som tryckte sig intill mig när jag tog upp henne.  Jag saknar henne ur djupet av mitt hjärta, och jag är så tacksam för att jag inte plågade henne med ytterligare veterinärbesök som bara hade resulterat i operation och smärta som påföljd.  Hon var gammal och förtjänade att ha det bra den sista tiden i livet, hon som spritt så mycket glädje omkring sig.  Och hon fick en riktig grav.  Det var inte bara för att jag ville göra en fin grav, ingen av de andra kaninerna fick en grav så.  Det var också för att jag inte kunde gräva så djupt pga tujahäckens rötter.  Alltså fick jag göra en liten kulle så hon inte skulle ligga för nära ytan så att säga.  Jag vill ju inte att grannarnas kringstrykande katter ska komma och gräva i vår trädgård...    Hur som helst, det var tomt utan lilla Benji. Ingen att ge grönsaker på morgonen eller gottispellets på kvällen, ingen bur att rengöra, och ingen mjukis att klappa och prata med.  

Dödsbudet skulle levereras till alla berörda.  I det här fallet förstod jag mig verkligen inte på mina barn... Den enda som tog budet med lite känsla var faktiskt maken, som inte tagit hand om den lilla på annat sätt än att ordna mat till henne.  En viktig bit, missförstå mig rätt...!  Sonens svar på mitt sms:  "Jag får beklaga..."  Dottern svarade inte alls, vilket jag tyckte var väldigt konstigt även om hon festat kvällen innan.  Förutom att meddela familjen så fick pälsbollen figurera på sociala medier och då reagerade dottern med ett sms med frågan om Benji dött.  Som kommentar till mitt svar:  "Tack för informationen". Att sonen kan vara lite lillgammal ibland det vet jag, men dottern...  Det var ändå hennes kanin från början...  Förklaringen kom kvällen därpå - hon hade inte fått mitt sms.  Jag hade bifogat en bild och på något underligt sätt så hade hon inte fått det trots att jag inte fått något felmeddelande från min sida.  Och reaktionen lät inte vänta på sig:  "Kan Meja bo här ett tag?"  Meja är attackkaninen dottern övertog från djuraffären, en folkilsken liten raskanin som haft en tuff start i livet.  Hon hade nog inte varit så folkilsken om småbarnsföräldrar bara begripit att för små barn kanske inte ska ha husdjur.  Det är djupt rotat i den lilla stackaren, så efter en tids försök att få henne att trivas så gav dottern upp och nu bor det stackars vilddjuret i Benjis gamla hus.  Trots att trasselsudden bott inne länge så fryser inte heller detta lilla djur. Hon sitter ute och verkar njuta av både vind och regn.  Gurka är dock inte något jag kan fortsätta ge henne. Det rann rakt igenom och lämningarna efter ett diarré- och pluttanfall skrapade jag bort med kniv från avsatsen utanför huset nu i helgen...

Oktober betyder halloween...  Det är en helg som jag inte alls har anammat, och till min obeskrivliga glädje har regeringen avrått knattar från att gå och knacka på och fråga efter bus eller godis.  Jag tänker hellre på mina nära och kära som inte längre finns hos mig, tänder ljus i kyrkan och ber dem om förböner. Och vår trädgård har fått ett annat utseende.  Mina vackra sommarblommor fick stryka på foten och bli ett färgglatt inslag i min kompost.  Jag lekte med tanken på att spara mina pelargoner, för de liksom vägrade vissna tillräckligt för att dras upp med rötterna och slängas på komposten.  Men jag var hårdhjärtad där, upp åkte de till förmån för nyinköpt ljung, en, silvergirland och kålväxter.  Det blir nya pelargoner och tagetes och allt det där nästa år.  Och det blev faktiskt stämningsfullt!  Fattas bara annat...  Jag körde till plantskolan och handlade för nästan en tusenlapp, planterade de små vännerna i mörker och regn och såg dem knappt när det väl var klart.  Men de har glatt mig i höstmörkret när det har varit tillräckligt ljust att se dem.  Och de ska glädja både mig och oss ända fram till våren när de får ersättas av penséer. 

Jag är en vekling...  För några dagar sedan när jag var på väg till jobb drabbades jag av en störtblödning i form av näsblod.  Det kliade infernaliskt i näsan och jag masserade näsan för att få det att sluta.  Och då bara det började rinna.  Det rann ner i halsen och ner på jackan, ner i min kupade hand, ja överallt.  Det är ju inte direkt så att man har en rulle papper liggande i passagerarsätet ifall detta skulle hända, så vad skulle jag göra?!  Det var ändå minst fem minuter kvar till jobb, en lång stund i ett sånt här fall...  Så lyckligtvis hade jag några tygkassar i sätet bredvid mig, så det fick helt enkelt ersätta näsdukar och papper.  Inte världens bästa uppsugningsförmåga i den kassen, men bättre än ingenting.  Och lagom tills jag var framme på jobb så slutade det röda vattenfallet...  Jag är nästan alltid först på morgonen, så jag kunde i lugn och ro stå på toa och tvätta jackan, klänningen och hela ansiktet.  Jag såg verkligen ut som om någon hade gett mig en rejäl snyting...  

På oktobers sista dag dog Sean Connery...  Den första och bästa Bond, och en av de charmigaste skådespelarna genom tiderna.  Det spelade liksom ingen roll att han blev äldre, han var lika stilig för det. Han var liksom de grå tinningarnas charm personifierade.  Och så var han och min svärfar (frid över hans minne) lika som bär.  Min kära svärfar som hade noll koll på filmens värld och de som figurerade i den. Någon svärfar mötte på gatan en gång för länge sedan sa till honom att han var så lik Sean Connery.  "Och vem är det?!" snäste han tillbaka på det sätt som bara han kunde.  

Så nu ska man vänja sig vid höstmörkret.  Jag tycker det är mysigt, men man blir trött av bristen på sol och ljus, och inte kan man resa till varmare breddgrader heller.  Den förbaskade coronan har blommat upp igen och gör livet surt för alla.  En del kollegor måste jobba hemifrån eftersom de åker kollektivt och det bör vi undvika.  Utökat antal besökare i kyrkor bl a lär inte heller bli av på länge, och vissa butiker släpper inte in mer än ett visst antal kunder åt gången.  Men toalettpappret finns kvar i butikerna, tack och lov!

Musik:  "My Death" med David Bowie

En annorlunda start på dagen

Höstväxter - ljus i mörkret

Lilla pälsklingen...

Sov i ro

A new bunny in town...

Reality - Inte bara en kanin

Jag minns dig...

Det är väl aldrig så stilla som när döden gått förbi.  Den som sägs inte ha någon själ måste ha haft det ändå, annars hade inte tystnaden överröstat fågelsången.  Jag såg dig ta ditt sista andetag.  Kanske låg du och väntade på att jag skulle komma så du inte skulle dö ensam.  Eller kanske inbillade jag mig.  Kanske hoppades jag att du trots allt bara låg och vilade.  Du var fortfarande varm och mjuk, och jag lyfte upp dig och höll dig i min famn.  Såg jag dig andas eller var det din päls som rörde sig av min beröring?  Jag kunde inte avgöra vilket, men innerst inne visste jag...  

Jag kände ingen brådska.  Det var lördag, solen sken och temperaturen hade varit gynnsam för året.  Du måste ju ha en liten låda...  Den finaste lådan jag hade var en vit skokartong som jag hade knappar i.  Alla hushåll ska ha en knapplåda, men det blev oviktigt den här dagen.  Min lilla måste få en låda, och den skulle inte vara av plast.  Du fick en liten bädd av hushållspapper, jag vek det så det blev både kudde och täcke.  Och det var ingen brådska.  Du låg i din låda så lugn och fin, du tittade på solen utan att se.  Fåglarna sjöng för dig, men du kunde inte höra dem.  Ekorren kom förbi.  Den stannade till i trädet intill dig, såg ner på dig från grenen.  Det var som att den kände att något var annorlunda den här soliga lördagen i oktober.  Och jag hade ingen brådska.  Jag klippte gräset, fyllde på min kompost som jag just byggt ihop av pallkragar.  Hela tiden låg du och höll mig sällskap.  Jag laserade pallkragarna bruna så de skulle se lite trevligare ut.  Jag tog gott om tid på mig, ingen brådska.  Solen gick i moln och det kom några droppar regn.  Vinden blev kall och det kändes dags att gå in.  Och det blev dags att säga farväl till dig, min lilla kära vän.  Jag var tvungen att titta på dig ett tag så jag skulle vara säker på att du verkligen var borta.  Och när jag begravt dig lämnade jag dig inte ensam, för bredvid din grav låg en igelkott och sov.

Och du har en själ...  Den dröjde sig kvar i tystnad och den har besökt mig i mina drömmar.  Och du kommer alltid att finnas i mina tankar, älskade lilla Benji.

Mys i soffan

Ett stilla farväl

Benji
 
31/5 2012-10/10 2020

Inspiration - I natt jag drömde

 Like a ragdoll

När jag tänker efter så har jag haft rätt mycket trasdockor i mitt liv, på ett eller annat sätt.  Jag själv är kanske en trasdocka?  Eller snarare en trasig docka...

Min första docka var en sorts trasdocka.  Hon hette Lisa och var mjuk och go och lätt att tycka om.  Aerosmith har en låt som heter "Ragdoll" och den låten gillar jag mest av alla deras låtar.  Den har ett härligt gung.  Tina Turner sjöng också om en ragdoll.  Och sist men inte minst - min Glenda!  Hon som hjälper mig att somna varje kväll:  "...your body will become loose and limp, like a ragdoll...".

Men så till drömmen...  Innan jag och familjen flyttade till huset vi nu bor i så hade vi ett annat hus i Malmös utkanter.  Det var ett fint och gulligt hus som vi satt vår egen personliga prägel på.  Jag saknar det huset något fruktansvärt ibland, känns som att vi var lyckligare där.  Huset dyker inte upp i mina drömmar särskilt ofta, faktiskt väldigt sällan.  Men nu drömde jag om saker som hände i huset.  Vi hade en död kvinna i hallen...  Hon var ganska ung, tror hon hade blivit mördad.  Och hon var ganska mörkhyad.  Varför hon låg i vår hall eller vem som mördat henne vet jag inte, men det skulle bli upp till oss att ta hand om henne.  Vi hade inte en aning om hur vi skulle göra, och det blev liksom inte av att vi heller gjorde det. Istället gick vi och snubblade på henne hela tiden, sparkade runt henne.  Och varje gång vi gjorde det så hamnade hon i olika hörn i hallen, den ena ställningen groteskare än den andra.  För så funkar ju trasdockor.  De är helt lealösa och man kan bara kasta runt dem och låta dem landa precis hur som helst...

Så vad kan den här drömmen betyda?  Att jag kastar bort mitt liv utan att bry mig om hur det går?  Att jag aldrig blir färdig till att ta fatt i det och göra det bästa av det, att jag inte bryr mig om hur andra har det? Att jag sparkar på någon som redan ligger...?  Eller så betyder den ingenting, den har kanske bara gett mig huvudbry.  Jag hoppas det, för jag vill tro att jag bryr mig om andra mer än så här...

 

Extra läskig trasdocka (bild från internet)

Inspiration - Newspaper blooper

 

Nej, det är bättre att köa för någon som är lite yngre...

Inspiration - I natt jag drömde

 Utflykt vid kusten

Barnen och jag var på semester.  Det skulle föreställa USA, min familj i Florida.  Det liknade ju inte direkt Florida, åtminstone inte det Florida jag känner.  Vi körde bil genom något som mest liknade ett campingområde, en grusväg genom området bland höga tallar, campingbord, tält och stugor.  Vi pratade om havet och höga vågor, och vips så var där hav med höga vågor.  Långt bort fanns en hög klippa och virvlande vågor slog mot den.  Vi tyckte det påminde om Efteling, ett nöjesfält i Nederländerna ca 10 mil söder om Amsterdam.  Jag vet inte var den likheten fanns, men i drömmar är allting möjligt...

Efteling - inte direkt någon virvlande våg

Inspiration - I natt jag drömde

 Hoppas det är sant...

I natt drömde jag kort och gott att Joe Biden vann presidentvalet i USA.

Drömpresidenten?  (Bild från internet)

Reality - September som gått

                                                                         September 2020

Med ens var det höst.  Temperaturen sjönk under natten och natten lämnade kvar sin kyla till morgonen som förvandlade den till dimma tillsammans med solens första strålar.  Den bleka trötta solen, som knappt orkade skina igenom slöjorna som lagt sig som ett täcke över landskapet.  Luften var frisk och krispig, och jag tog ett djupt andetag och insöp den nya dagen medan jag svepte min tunna kappa tätare om mig.  Det var hög tid att byta till något varmare, men jag ville hålla kvar vid brittsommarens sista värme som jag ändå kände fanns.  Dimma...  trolsk och förrädisk.  Jag snarare anade än såg de skygga djuren som under natten levt i skydd av mörkret.  Nu var det hög tid för dem att hitta en säkrare plats att vara på.  Alla lyckades inte.  Ensam och övergiven på vägen låg en ihjälkörd räv.  Den rödbruna pälsen rörde sig i vinden, annars var det tyst och stilla, precis som det brukar vara när döden är i närheten.  Så sorgligt, ännu ett liv till spillo.  Någon har sagt att djur inte har någon själ.  Hur kan man veta det...?

Den gode maken har ju skaffat nytt jobb - igen.  Inom loppet av bara tre år har han gått från bygge till anläggning, till uterum, till projektering, till grundborrning till avloppsrör.  Så får vi se om det stannar där. Som vanligt lägger han själ och hjärta i sitt arbete, och hittar alltid det roliga och positiva i det han gör. Han bryr sig inte så mycket om vad han gör, bara det är ett jobb.  Arbetsglädjen kommer sedan.  Och det är ju tur, för det är inte många som med stolthet kravlar i brunnar bland andra människors exkrementer.  Ett skitjobb, men någon måste göra det.  Det är alltid mer än vad som möter ögat, även avloppsrör involverar hightech.  Kul för vuxna pojkar...  Hur som helst, hela september månad har mannen i mitt liv jobbat på annan ort fyra dagar i veckan, och det ska pågå november ut om inte annat meddelas.  Det betyder att varje måndag morgon måste jag vakna klockan fem för att se till att maken vaknar!  När det uppdraget är avklarat så finns det ju inte en chans att jag somnar om.  Min egen klocka ringer ju bara en timme senare, så det blir till att lyssna på Glenda och försöka slumra ändå en stund.  För varje gång jag lyssnar igenom hela sessionerna så upptäcker jag något nytt.  "Har hon läst sådär innan, eller har hon gjort om texten?"  Nåväl, veckorna flyger ju förbi, och jag har vant mig vid ensamheten.  Sonen är ju förstås hemma, han har inte åkt iväg nånstans.  Men en person fattas...  Första veckan tyckte jag det var lite skönt, jag kunde rå mig själv och inte behöva tänka på vissa saker.  Men efter en månad känns det tomt, och jag saknar honom...  Så torsdag kväll är min nya fredag!  Fördelarna är ju så klart traktamentet som man traktar efter eftersom det är så eftertraktat...  

Jag har haft annat att tänka på ändå den här månaden.  Min lilla kanin har varit krasslig.  Det började i somras med ett geggigt öga.  Det syntes inte i själva ögat, det såg normalt ut, men klägget lade sig som ett hårt skal under ögat och var nästan omöjligt att ta bort.  Förra månaden försökte jag och dottern med ljummet vatten och bomullsrondeller, men det kom tillbaka.  Så nu blev det veterinären.  Jag smet tidigare från jobbet en torsdagseftermiddag, packade in djuret i en dammig transportbur och körde de 800 meterna till veterinären.  Den lilla var verkligen en snäll och tålig patient.  Veterinären pillade och hade sig med ögat, spolade och tittade med både pannlampa och förstoringsglas, hällde grön vätska i det för att kunna se tårkanalerna, hällde i lokalbedövning för att försöka spola tårkanalerna och gav slutligen upp.  Det är inte lätt att spola tårkanaler på ett så litet djur tydligen, så tur att hon inte är en hamster...  Eftersom det nu inte gick så fick vi nöja oss med droppar av olika slag.  Men när vi plockade ut henne ur handduken hon varit insvept i så slog en mindre trevlig doft mot mig, vilket jag kommenterade.  Vips var veterinären med på noterna, och funderade på om den lilla också kunde ha en urinvägsinfektion.  Detta tvivlade jag ju starkt på, lukten kom sig snarare av att mitt lilla djur blivit lite bekväm av sig och både kissar och bajsar där hon går och står, och det är inte alls ovanligt att hon lägger sig i det.  Men eftersom jag inte ville framstå som en person som inte bryr sig om sitt djurs bästa så gick jag med på ett ultraljud.  Lilla stumpan fick ligga på rygg mellan två små kuddar medan veterinären först rakade bort päls på magen och sedan sprutade alkohol på den nakna kroppen.  Ultraljudsgelén var slut i båda flaskorna som fanns i rummet, så de bara fes ut lite stänk och en hel del luft.  Hur som helst, det konstaterades att ninis inte hade någon urin i blåsan och hon hade inte heller några urinstenar.  Det där sista var ju skönt att veta.  Men i brist på konstaterad uvi så får man behandla förebyggande.  Och den lilla hade gått ner i vikt också, så här fick jag rådet att köpa ett pulver som skulle blandas i vatten och ges i en viss mängd 4-6 gånger om dagen.  En stilla undran till expediten i butiken:  "Hur ska det gå till, vi är inte hemma på dagarna...".  En finurlig liten grabb, den där expediten:  "Kan du inte ta kaninen med dig till jobbet?"  Det är inte alla förunnat att jobba på en veterinärklinik...  När jag väl var färdig med besöket och lämnade kliniken var jag 1700 kr fattigare och hade en burk bananantibiotika i väskan ifall den lilla hade uvi samt pulvret som jag visste att jag inte skulle kunna få i henne enligt instruktionerna.  Och efter besöket på apoteket hade jag dessutom två små flaskor ögondroppar, en för inflammation och en för infektion.  Så det återstår att se om detta efter avslutad behandling har hjälpt, annars fick jag återkomma.  Och göra vadå?  Tja...  Alternativet är ett enda:  Söva henne och operera tänderna, eftersom vätskande öga kan ha med tänderna att göra, eller låta henne somna in.  Vilket är bäst för den lilla?  I min värld finns bara en sak:  Låt henne somna.  En tandbehandling är smärtsam, om hon ens överlever en sövning.  Kaniner är högriskpatienter för narkos, fick jag lära mig.  Jag tänker inte utsätta min lilla pälskling för en sådan behandling det sista jag gör...  Min "förhoppning" är att hon somnar själv, precis som hennes föregångare har gjort, för avlivning i en steril miljö känns också hjärtlöst...  Lilla älskade kaninen, hon ska ha det bra, det bästa...

Ja, berättelsen om kaninen tog ju inte slut där, så efter en stunds eftertanke så fortsätter jag.  Medicinerna var ju en historia för sig, nämligen.  Den lilla damen är en snäll kanin, så droppar i ögat var ingen större match.  En sort skulle droppas tre gånger om dagen, och den andra en gång om dagen.  Bananmedicinen skulle intas två gånger om dagen.  Det där andra kunde jag bara glömma, för där slutade hennes samarbete.  Hur ger man en kanin gröt?  Det var vad det blev när man blandat färdigt.  Den lilla sprutan jag använde till godismedicinen funkade inte riktigt, gröten var för grov.  Skeden ville hon inte alls slicka, och hon gick inte på mitt trick att smeta in hennes salladsblad med det lakritsbestyckade kletet.  Så jag gav upp...  Men jag hade ju ett annat litet dilemma - tidiga morgnar.  För att kunna klämma in allt detta på en dag så var det bara att bita i det sura äpplet och gå upp 5-10 minuter tidigare för att hinna behandla den lilla innan jag körde till jobb.  Och här var pälsbollen faktiskt riktigt duktig!  Inte förrän mot slutet av kuren började det bli lite tufft, för uppenbarligen hade det hjälpt.  Jag gick in i förrådet till hennes hus, då sprang hon ut i uteburen.  Jag gick ut, då sprang hon in i huset, och så höll det på ett par rundor som en katt- och råttalek tills jag vann.  Men det var ju ett gott tecken, hon mår bättre!  

Sonen däremot mådde allt annat än bra i slutet av månaden.  Han är en hobbymekare när det gäller bilen, så om bilen inte behöver mekas med så gör han det ändå.  Förra söndagen fick han för sig att byta bakhjul, eftersom de som satt på egentligen var för breda.  Men trilskande bultar finns det alltid gott om, så även i det här fallet.  Tre kompisar fanns på plats - två killkompisar och en flickvän till en kompis.  Plötsligt kom kompisarna in och drog en massa papper från hushållspappersrullen, så jag misstänkte ett oljeläckage någonstans.  Men inget oljeläckage...  Det var sonen som läckte blod!  Han hade gått en rond med ett järnrör och järnröret vann.  Det vägrade lossa trilskande bultar, så sonen slant och röret fjädrade tillbaka med våldsam kraft och knockade honom rakt i ansiktet.  Blodet sprutade från både näsa och panna och den sistnämnda hade fått ett prydligt jack.  I ren panik ringde assisterande kompis 112, jag hann inte stoppa honom.  Detta kunde vi ju själva lösa och det var precis vad vi gjorde.  Assisterande kompis stannade kvar och gjorde bilen i kördugligt skick medan hans flickvän och andra kompis åkte med mig i bilen till akuten.  Här kunde vi välja - Malmö eller Trelleborg.  Eftersom man inte får bli akut sjuk i Trelleborg efter ett visst klockslag så var det Malmö som låg överst på listan, men vid närmare kontroll var klockan ännu inte slagen så tid fanns.  Alltså blev det Trelle, det var trots allt närmare och mindre och lugnare.  Men vägarbete innebär hål i huvudet ibland.  Där vi skulle svängt var det avstängt utan hänvisning till annan väg.  Vanlig personbil får inte köra in via ambulansintaget så klart, närmaste parkering kändes lång för en person med blödande ansikte, bankande huvud, yrsel och chock.  Men parkering fick det bli.  Sen skulle man bara hitta ingången.  Kartan kändes som att det var hur långt som helst, men den hade fel och vi stod precis mitt framför.  Inklämd bland alla andra röda tegelbyggnader runtomkring stod det Akutintag på en vit lysande skylt, och någon mer öde plats har jag inte sett på länge.  Låst och tillbommat, men ljuset var tänt.  Plingade på klockan gjorde vi och till slut kom en glad och vänlig sjuksköterska och öppnade till oss och släppte in bara offret.  Inte ens mamma...  Men ungen är 20 år gammal, han klarar sig själv.  En knapp halvtimme senare kom han ut i sällskap av samma sköterska, en tjock kompress i pannan och extra tejp med för byte.  Tur det inte behövdes sys, då hade vi fått åka till Malmö...  Nu blev det hem istället! Söndagsmiddagen jag börjat laga fick jag bryta för sjukresan, maken fick ta vid.  När vi kom hem satt den stackaren med dukat bord och grytor, hungrig och trött.  Han hade väntat på oss trots att han skulle upp okristligt tidigt dagen därpå.

Inte bara sonen har råkat ut för tråkigheter.  En morgon ringde en liten, liten flicka till mig och grät i telefonen:  "Jag krockade..."  Precis nyligen kommen till jobbet som jag var tänkte jag att någon annan får ta över medan jag sitter hos min tös på akuten i Malmö.  Men ungen var på sitt jobb...  Tårar kommer när chocken tar över, det kan inte hjälpas.  Det hela var så onödigt och hennes fel men ändå inte.  En idiot trängde sig in framför bilen som körde före dottern, bilen framför tvärnitade så klart, och dottern hängde inte riktigt med för solen var stark och ställde till det lite med sikten.  Men det enda som hände var att framförvarande bils dragkrok gjorde en buckla i tösens regplåt, så en ny plåt får hon kosta på sig.  Sen får vi se, det återstår ännu.

Jag har för ovanlighetens skull använt lönen till lite roligare saker än spara och betala räkningar.  Jag har shoppat kläder!  Även om min garderob inte är jätteliten så behöver den bytas ut successivt.  Först och främst var jag i skriande behov av ett par nya jeans.  Det brukar bli en dyr historia och jag är för snål för att ge bortåt en tusenlapp för ett par brallor av en viss sort.  Märkesjeans behöver jag inte, så jag visste precis vart jag skulle gå - lagerutförsäljningen.  Lönehelg, halvtaskigt väder - jag visste att det var en dålig idé!  Kläder låg slängda överallt efter allt riv och slit, och efter en provning på fem minuter och köande på 20, så kände jag mig nöjd när jag gick därifrån med tre plagg för en bra bit under tusenlappen.  Sen gick jag in i dörren bredvid och köpte garn till en tröja jag länge tänkt sticka.  Ett helt underbart garn, tillverkat av någon som har en enorm kärlek till hantverket.  Tröjan kommer jag visa upp i nästa månads kåseri.

Äntligen börjar äldreboenden öppnas upp igen efter corona.  Min stackars svärmor har lidit i det tysta, vi har inte setts sedan i början av året.  Hon bor inte på något ålderdomshem i den bemärkelsen, men servicelägenheter hör till kategorin och hon har inte fått ta emot besök.  Så när vi fick besked att vi skulle få komma och hälsa på från 1 oktober så fuskade tanten och släppte in oss redan veckan innan.  Men vi fick gå bakvägen så vi inte gick genom huset.  Och hon bjöd på köttfärslimpa med kokt potatis och brunsås!  Det var så obeskrivligt gott med husmanskost så vi åt som om vi inte sett mat på flera veckor. Klart vi äter i vår familj, men det blir alldeles för mycket potatismos, potatissallad, pizza, kroketter och annan skit, så vi kände oss genuint bortskämda den här kvällen.  Och kramade om henne, det gjorde vi alla tre!  Ja, det var en onsdag så maken kunde ju inte vara med...

Musik:  Kung i Baren med Magnus Uggla

God morgon

Min pälskling

Kärleken till garn

Bloody mess

 

Inspiration - I natt jag drömde

Det spökar

Första vettiga drömmen på länge…  Vettig och vettig, är drömmar någonsin det?  Åtminstone var den sammanhängande och lätt att återberätta.

Jag var på utflykt med kyrkan.  Där var ett antal personer med på den här bussturen till badhuset, de flesta för mig helt okända.  De enda kända ansiktena var kyrkoherden och en kollega till mig.  Jag minns inte själva badandet, faktiskt bara bussturen hem och omklädningen efter badet.  Det var inte bara ett omklädningsrum utan någon form av hotellrum, och jag hade varit där innan.  Rummet var helt i vit kalksten och hade vit inredning, verkade mer som ett linneförråd än ett hotellrum.  Det var i alla fall där jag skulle byta om, duscha och göra mig i ordning.  Sedan tidigare misstänkte jag att det spökade i det där rummet, ett oförargligt spöke som bara flyttat runt saker utan att göra mycket väsen av sig.  Vid det här laget började det dock eskalera och jag började bli lite rädd.  Till slut sa jag till spöket med lite arg röst: ”Jag vill se dig flytta saker!”  Och det fick jag…  Ett hopvikt lakan (påminde mycket om ett vitt påslakan jag hade som barn) lyfte från sin hylla, vecklades ut och veks ihop igen och lades på plats.  Jag sprang skrikande ut från rummet, men min röst var inte min egen utan spökets (en äldre kvinna), som tagit min kropp i besittning.  Dock verkade besattheten släppa så fort jag kom ut ur rummet, och min kollega hade letat efter mig eftersom jag var sen.

Vi satt i bussen igen på väg tillbaka till kyrkan.  Jag satt längst fram till höger bredvid en äldre farbror som tyckte vi skulle sjunga allsång på väg tillbaka.  Han stämde upp till sång, och någon från längre bak i bussen ropade "Bra där Samuel, sjung på du!".  Själv lutade jag mig över väskan jag hade i knäet och försökte sova...

Gott om vita handdukar var det i mitt vita omklädningsrum (bild från internet)

Inspiration - Newspaper blooper

Det lär ju upptäckas i tid om man testar så unga män...

Reality - Augusti som gått

 Augusti 2020

Augusti verkar vara som april - vädret har svårt för att bestämma sig.  Att det är sommarens sista chans att visa sig från sin bästa sida, det är bara att acceptera.  Och det har varit många fina dagar.  Jag kom tillbaka till jobb efter mina tre veckor i juli, och min kollega som gick efter mig fick njuta av augustisolens bleka men värmande strålar.  Jag har aldrig brytt mig så mycket om hur vädret har varit under semestern eftersom jag är bra på att sysselsätta mig inomhus också.  Men visst, värme och sol tackar man ju så klart inte nej till.  Och vi nordbor behöver ju solljuset, det är ju också bekant.  Men som sommarens svar på vårens busiga månad så bjöd augusti på en blandning.  Att vakna en morgon och se gräset tindra av dagg, se solen börja röra på sig på östra sidan medan regnbågen mötte dess blick från väster.  Men inget regn... Att en annan morgon vakna och höra åskan mullra och regnet smattra på sovrummets fönsterruta och bara ligga och lyssna på naturens krafter under ett precis lagom varmt täcke.  Att sedan sitta och dricka morgonkaffet och fortsätta lyssna på regnet som mötte altantaket utanför köket...  Ljuvligt...!  Så när solen väl bröt igenom molnen blev man nästan lite besviken.  En regnig dag med soffmys och en god bok under en filt, det kändes ändå dags.  Men jag behöver inte vara orolig, den tiden kommer.  Och då kommer jag sakna de ljumma augustikvällarna och önska att jag uppskattat dem och tagit vara på dem lite bättre än jag gjort.  Det får bli nästa år...

Augusti är kräftans månad.  För min del avstår jag från dessa stackare.  Jag ser inte charmen med att bryta sönder ett djur så det krasmar och knakar, sedan tugga i sig dess rumpa och klor och suga ut innehållet i magen.  Och inte heller har jag mycket till övers (inget alls faktiskt) för att ta en levande varelse och koka den levande.  Man vet inte säkert i vilken utsträckning en kräfta känner smärta eller hur lång tid det tar för den att dö i det kokande vattnet.  Men att de känner, det gör de!  Varför skulle annars hummern vrida sig när den stektes levande i ett engelskt matlagningsprogram för ett antal år sedan?  Och ja, jag äter räkor, men jag försvarar det inte.  Det är lika synd om dem!  Ofta väljer jag dock bort räkor, precis som jag väljer bort kyckling samt inte introducerar nya köttsorter på min repertoar.  Men nu glider jag bort från ämnet... Våra bästa vänner ville bjuda oss på kräftor och räkor.  Lyckligtvis äter inte frun i huset heller kräftor, så hon och jag åt räkor.  Jag åt några stycken av ren artighet men det var nog mest bröd som slank ner.  Och därefter kakorna till kaffet, så klart.  Ja, kräftskiva var det, alltså.  Vi är inga människor som dricker någon nämnvärd halt alkohol.  Min käre make nöjde sig med läsk och jag med mineralvatten.  Starkölen lämnade vi till värdparet och det andra inbjudna paret.  Inte heller satt vi med lustiga hattar på huvudet eller blåste i diverse lurar och visselpipor, inga kräftlampor, inga serpentiner, inget sånt.  Det enda som kunde antyda kräftskiva var ett uppvikbart rött skaldjur som värdhustrun hängde upp i parasollet.  Maken som aldrig är sen med att på olika sätt visa hur mån han är om sin fru sa till oss andra att applådera henne när den lilla papphummern väl var på plats.  För det var en hummer, ingen kräfta.  Vad det än var så såg den både söt och glad ut där den hängde i parasollet och bidrog till en god stämning.  Jag passade på att prova kameran på min nya telefon.  Helt klart ett uppsving!

Sonen har våndats...  Bilen som han älskat så innerligt och vårdat med omsorg kommer snart få respass. Det kunde stå två päron och säga "Vad var det vi sa?", men sånt gör inte vi.  Grabben är vuxen, han måste få göra sina egna upptäckter och lära sig om det var bra eller dåligt.  Att bilen är fin och rolig att köra och så vidare råder det inga tvivel om.  Att den kostar mycket pengar råder det ju då inte heller några tvivel om.  Bakaxeln satt djupa spår hos vårt yngsta barn.  Tanken på att det nog kommer andra saker i framtiden, och att det kommer att kosta skjortan att laga det också, det var mer än han kunde klara av.  Så pärlan kommer snart att pryda en annons på Blocket.  Vi lever på drömmar här i livet, och sonen drömde om toyota celica härom natten.  Helt salig stapplade han ner till mig vid köksön och sa att han fått en uppenbarelse.  "Halleluja, äntligen!" tänkte jag som då står för det andliga i den här familjen.  Och så var det bara en dröm - om en bil...  Allvarligt talat, det var nog något av det mest mogna som kommit ur den unga pojkmunnen nånsin.  Helt plötsligt kastade han prestigen åt sidan och fattade beslutet att sälja sin BMW 530 2004 till förmån för en toyota celica modell 90-tal.  Det finns ju att välja på även där, så allt från Svedala till Umeå har objekt av intresse.  

Jag har funderat ett tag men inte kommit fram till något, än mindre kommit till skott.  Jag behöver hitta en ny träningsform, jag behöver röra på mig, få tillbaka flåset och styrkan och de muskler jag ändå lyckats skaffa mig efter alla år av kampsport.  Men ingen mer kampsport, den dörren är stängd.  Jag hade dock kunnat tänka mig yoga.  Nu är det ju lite sisådär i och med det välkända viruset som vägrar släppa taget, men någon gång ska man väl kunna leva normalt igen.  Men innan man kommer så långt...  Härom kvällen beslöt jag mig för att pröva mina styrkor.  Armhävningar får komma sen, ville inte tappa sugen efter första kvällen på så länge.  Så jag började med plankan.  Hade väl inte direkt något mål, men inte för mycket press och inte ge tappt för fort heller.  Så där stod jag, glad i hågen.  Går ju bra, detta.  Det blev en minut, och det hade kunnat bli mer om jag velat.  Men lite fick jag kämpa med att hålla ryggen rak och ändan hellre upp än ner.  Och magkulan efter sommarens grilloljor, den måste bara bort!  Plankan kändes som att den kunde bidra till det.  Lite varm och lite endorfinglad kröp jag till sängs, nöjd med mig själv och början på mitt liv efter sommaren.  Någon gång runt tretiden på natten vaknade jag av att mina ben verkade leva sitt egen liv.  Det kröp i både lår och vader och det var omöjligt att ligga still.  Det krypet har jag inte känt sen jag var gravid.  Ingen behaglig känsla!  Jag låg och vände och vred på mig, kröp ihop och rätade ut, inget hjälpte.  Så småningom provade jag att höja den nedre delen på sängen (sängen är ställbar) och då lyckades jag äntligen komma till ro, såvida jag inte somnade av pur utmattning efter allt sparkande hit och dit.  Men det var bara att konstatera att det säkert var plankans fel och att den kunde kamma sig för en lång tid framöver!

Att min make byter jobb lika ofta som andra byter skjorta, det börjar bli välkänt i vänkretsen.  Efter två månaders sjukskrivning blev den stackaren uppsagd innan provanställningen löpt ut.  På det här forumet vill jag inte yppa för mycket om våra funderingar kring uppsägningen, men att det ena hade med det andra att göra utan att man får säga det högt känns ganska uppenbart.  Men punkt där.  Efter att mannen i mitt liv tyckt lite synd om sig själv och slickat sina sår och passat på att bejaka sjukskrivningen hans kropp så väl behövde så fick jag för ett par veckor sedan ett sms där jag satt på jobb.  "Jag börjar jobba på måndag."  Att han sökt jobb på ett större företag som sysslar med avlopp dimension större, det visste jag.  Men att det skulle gå så fort...  Glad för hans skull blev jag så klart, men ändå lite orolig.  Skulle det funka?  Skulle han orka, skulle han bli sjuk igen, osv osv.  Det återstår att se, han är inne på sin andra vecka.  Och nu har han blivit skickad till Karlskrona i tre månader, så under fyra dagar får sonen och jag reda oss själva.  Jag kan inte annat än tycka att det är lite bra.  Om man aldrig är ifrån varandra, hur ska man då kunna längta efter varandra...

Augustimorgon

Augustikväll

Kräftskiva i vännernas trädgård

Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Perssons Cykel & Sportaffär – en samlingsplats för fix och hightech

Morfars och mormors granne Gustav Persson hade en liten firma.  Jag vet inte varför den bara hette Cykel & Sportaffär, för den gode grannen gjorde så mycket mer än så.  Det fanns kanske inte plats för fler bokstäver på huset…

Vi köpte en del cyklar hos Gustav.  Det var väl egentligen mest jag som var i behov av cyklar eftersom jag var den växande parten i familjen.  När jag vuxit ur min trehjuling fick jag den röda bambinocykeln, levererad från Gustav Perssons Cykel & Sportaffär till angränsande fastighet, dvs morfar och mormor. Stödhjul fanns inte på kartan, så det var bara att öva balans på denna lilla cykel.  Den var ju inte så stor och det var inte så långt till marken, så skadan blev inte särskilt omfattande.  Men några sommarknän fick jag säkert ändå när jag ihärdigt tränade tvåhjulscykling på morfars och mormors garageplan.

Liten blir stor, och bambinon blev lite svår att cykla på när jag kom upp i kanske femårsåldern.  Mamma höll nog på att bli galen på mitt tjat om en kedjecykel.  Bambinon hade tramporna i framhjulet samt handbroms.  Mina kompisar hade kedjecyklar, så det var ju jag också tvungen att ha.  Och så var det säkert, för knäna slog i styret och det blev omöjligt att cykla ordentligt.  Om det blev Gustav som fick sälja en kedjecykel låter jag vara osagt, men om det var så så var det bara med lite hjälp.  Min första kedjecykel (även den röd) kom hem till oss i morfars duett, inköpt begagnad i den stora staden Tranås.  Så nu skulle det bli cykla av!  Jag hade varit nästan ensam i byn om en bambino, bara grannpojken Ville hade en.  Den var orange.  Jag har faktiskt skrivit om dessa cyklar i ett tidigare inlägg, så jag ska inte fördjupa mig i det. Så min nya cykel blev en mörkröd flickcykel med kedja, medan Villes nya blev en orange pojkcykel med högt styre och limpsadel.  Nu var vi ”inne”.

Den här lilla cykeln hade jag mycket roligt med.  Men även den blev ju så klart för liten efter inte alltför många år.  När det blev dags att börja skolan nyttjade vi än en gång Gustavs tjänster, och den här gången vågade jag vara lite wild and crazy och välja en turkos cykel med raka styren.  Välja och välja…  Det fanns ärligt talat inte mycket att välja på, så om man inte var helt insnöad på en viss färg eller en viss stil så fick man ta vad som passade i storlek.  Så jag och säkert mamma eller morfar gick den smala trätrappan upp till loftet där Gustav hade cyklarna som fanns till salu.  Undrar hur länge de stod där egentligen.  Det var inte så många och jag kan inte påminna mig att kunderna strömmade för att köpa Gustavs cyklar.  Men vi var flitiga kunder, hur kunde man vara annat när man bodde så nära varandra.  Och det var också nära när man behövde hjälp med punktering eller smörja kedjan eller byta ringklocka eller helt enkelt bara fylla på luft i däcken.

Skolstart fjärde klass.  Kompisarna gjorde stora ögon: ”Va, har du den cykeln fortfarande?”  Barnen nere i byn hade alla fått nya cyklar, och mitt hopp stod då till den kompis som bodde längre upp i backen. Kanske hade hon kvar sin gamla.  Men nej… ”Nej, Ingrid har också en ny cykel.”  Jaha…  ”Mamma!!  Jag behöver en ny cykel, alla mina kompisar har fått nya cyklar!  Och det måste vara en växelcykel!”  Så ett nytt besök hos Gustav fick det bli, val av cykel blev den cykel som var möjlig att välja för mig.  Den här gången stod det en rödmetallic monark med ett ganska stort styre, och den hade växlar – två stycken, som man bytte genom en kort trampning bakåt.  När man trampade i tvåan klickade det även när man trampade.  Fräckt!  Så nu var man ”inne” igen.  Den här cykeln kostade 2085 kronor, och den följde mig under många år.  När jag så småningom bytte ut den var det nio år senare, och då hade inte Gustav kvar sin lilla rörelse.  Faktiskt, så fanns han inte själv kvar bland oss…  Men den gamla kompisen stannade i familjen.  Morfar tog över den.  Inte för att han cyklade särskilt ofta, men den passade honom och var bra som en extrahoj.  Mormor hade sin egen cykel, en röd (!) gammal trotjänare sen 40-talet säkert.  En fin sak som jag minns med nostalgi.  Mer om den i ett senare inlägg.  Hur som helst, Gustav målade om den lite skavda cykeln, så sen blev den klarblå.  Inte till dess fördel, kan jag säga.  Men vi skjuter inte budbäraren, vet inte vem som valde den hemska färgen…  För övrigt, undrar vad som hände med de gamla cyklarna när jag förbrukat dem.  Bambinon lekt jag själv slut på, den stod i morfars och mormors källare i många år.  De andra vet jag helt enkelt inte…

Så vad var då Gustavs övriga inkomster?  Ja, det är här ”hightech” kommer in i bilden.  Han sålde TV-apparater.  Morfar och mormor hade en gammal svartvit TV, född 1900-frösihjäl.  Den vägde bly och hade inte ens egna fötter utan stod på ett trästativ.  Och där på tidigt 70-tal var det dags att skaffa färg-TV, för då hade Gustav fått in den senaste modellen (kanske…).  Alltså, den var bara så modern!  Alla knapparna för olika funktioner kunde man låsa in bakom en smal lucka!  Och nyckeln var så lätt att vrida runt, bara ett litet mjukt motstånd när smäcken gick i.  Men ve och fasa…!  Det fanns bara tre färger i TV:n – rött, blått och grönt!  Alltså, det var tydligt, en färgsymbol längst ner bland funktionerna kunde ju inte ha fel!  Men Gustav lugnade mig – det var bara en symbol som talade om att det var just en färg-TV.

Så det var inte bara cyklar som bars ut från Gustavs lilla affär.  Det kånkades alltså även TV-apparater.  Här var jag dock inte med och valde ut några apparater, så jag vet faktiskt inte var de stod.  Det var inte bland cyklarna uppe på loftet, så mycket vet jag.  Då hade man burit ihjäl sig.  Men Gustav hade också en liten verkstad, och där fanns en fullbelamrad arbetsbänk och en massa små lådor och kartonger med diverse tillbehör.  Här stod också den lilla oljekannan för smörjning av kedjor och annat.  Hela Gustavs lilla ”uthus” doftade av olja och andra vätskor, tjärat trä, och andra dofter som uppkommer i såna här affärer.  Lite gammalt i bemärkelsen ”som man gjorde förr”.  Jag kan ännu känna den doften, och det är så roligt att ha upplevt den här tiden och hela miljön.

Gustav dog någon gång i början på 80-talet, minns inte exakt vilket år.  Hans begravning var den första begravningen jag varit på, och det var så klart sorgligt.  Elin var förkrossad, och det var också sorgligt. Elin finns ju inte heller kvar i livet, men både hon och Gustav lever kvar i mitt minne för all evighet.  Dessa snälla människor var en del av min barndom, och det är jag dem evigt tacksamma för.

Gustavs lilla sportaffär