Spirit says...: Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Centrumhuset – en mötesplats för de mindre

Det gamla centrumhuset låg inte riktigt så i centrum som namnet antyder. Det låg mittemot kiosken, bredvid Konsum. Men centrum var det ändå, en mötesplats för mindre barn. Centrumhuset var ett ganska stort hus, vitputsat (sedermera gul lackpanel för att pimpa till det), och bestod av ett antal lägenheter fördelade på två våningar. Entrén hade en liten trappa med bara ett par steg upp, och på motsatta sidan samma antal trappsteg ner till ytterdörren mot baksidan och tillhörande allmänning. Lägenhetsdörrarna var mörkbruna á la 40-tal och de vit-gula handtagen hängde i sina trasiga fjädrar. Till höger om trappstegen ner till baksidan gick även en längre trappa upp mot övervåningen. Lägenheten som var mest intressant för mig var lägenheten till höger, på bottenplan. Härinne bodde Maria, en av mina klasskamrater. Hennes mamma var dagmamma till ett antal ungar i lilla Frinnaryd.

Lägenheten var inte stor. Man kom in i en liten hall, och till vänster låg köket och familjens sovrum och till höger låg två allrum, ett med TV och ett lekrum för dagbarnen. De två högra rummen vette mot kiosken och kök och sovrum vette mot allmänningen. Som det centrala i lägenheten låg badrummet, bakom hallen med dörr mittemot köket. Sovrummet kräver en liten extra beskrivning. Förutom föräldrarnas dubbelsäng så stod här en mindre säng typ spjälsäng för lillebror, och så Marias säng som varje kväll fick fällas ner och bäddas och varje morgon packas in igen. Man kunde inte se att det var en säng. Den doldes väl bakom ett litet draperi och en hylla med små prydnadssaker ovanpå. Jag har till denna dag inte blivit klok på hur detta mekande gick till… Rummet var pyttelitet, och att fälla ut en tältsäng (som jag antar att det var) kan jag inte minnas att det skulle finnas plats till. Jag får leva i den ovissheten, för huset är rivet och min kontakt med Maria är ganska obefintlig. Kanske jag frågar henne en dag… Det lite roliga i det hela var ändå att rummet där vi föredrog att leka var faktiskt just sovrummet. Antar att föräldrarna inte hade en susning om vad privatliv var, annars hade de nog kastat ut oss ur sovrummet. Maria och jag älskade att leka doktor, och i den här dubbelsängen testade vi hur hårt vi kunde trycka en stoppnål i varandras armveck utan att det gick hål.

Det roligaste var ändå att leka ute. Det fanns som jag nämnt innan en allmänning på baksidan. Den var stor och hyste en gungställning och en sandlåda. Genom allmänningen löpte en liten upptrampad stig, som en liten genväg mellan kiosken och affären (Sterners som sen blev Britt-Maries, se tidigare inlägg om Frinnaryds affärer). Här var det lätt att gå och handla godis, ibland i kiosken och ibland i affären. Godiset vi handlade under dessa små promenader bestod oftast av klubbor av alla möjliga slag, men även Nickel. Det fanns roliga klubbor på 70-talet, och jag kan sakna dem än idag. Den roligaste var nog paraplyklubban. Den såg mest ut som en kon, med en färg på toppen och en annan färg på den nedre delen. Klubbans pinne var formad som ett paraplyhandtag med den välbekanta böjen. Fotbollsklubborna var inte heller att förakta. De såg ju då ut som en fotboll, och fanns i olika smaker. Den jag minns tydligast var hallon, den var min favorit. Nickel var ju då en liten fyrkantig förpackning med ett antal sugtabletter med fruktsmak. Pez, var också en favorit. Vita små fyrkantiga tabletter som stoppades i en liten behållare med en disneyfigur överst. Lyfte man på huvudet så hoppade en tablett fram. Det fanns någon fjäderanordning i botten på behållaren. Så detta ovan nämnda godis är associerat med den lilla upptrampade stigen, kan inte minnas att jag ätit det på något annat ställe.

Gungorna var roliga, precis som gungor är. Där var ganska gott om dem eftersom dagbarnen behövde leka av sig. Jag har inte en aning om hur de såg ut egentligen, om det var bildäck eller riktiga gungor. Men jag minns klart och tydligt att det fanns en babygunga – en sån där som ser ut som en liten stol. Den var röd. Och den var avsedd för små barn. Det där missuppfattade jag vid ett tillfälle. Jag var inte så gammal själv, men jag var helt klart äldre än ett barn som passar bra i en sån gunga. Glad i hågen krånglade jag mig ner i babygungan, tog några bentag och fick fart på den, och skulle då efter önskad effekt stanna och hoppa ur. Det var lättare sagt än gjort, det. Jag fastnade! Alltså, jag kom verkligen inte loss! Jag krånglade och tänjde, vred och vände, och kompisarna gjorde sitt bästa för att hjälpa mig ur den, men jag satt ohjälpligt fast. Till slut kunde jag ju inte hålla mig. Jag började stortjuta så tårarna sprutade åt alla håll, och ju mer jag sprattlade desto mer fast satt jag. Men till slut kom en stark förälder till min hjälp. Jag minns inte vem, men jag tror det var Marias pappa. Han tog ett stadigt tag under armarna på mig och drog upp mig medan (förmodligen) någon höll emot så inte gungan följde med. Det var sista gången jag sjönk ner i en sån gunga, och jag har inte kunnat se en babygunga utan att minnas detta… Tror att jag till och med varnade mina egna barn många år senare, att inte sätta sig i en babygunga efter en viss ålder…

Sandlådan har jag lite oklara minnen av. Jag minns inte hink och spade, men jag tror det fanns en liten mulle grävskopa i den. En kväll när vi lekt nästan hela dagen och började bli trötta satt jag vid sandlådan och blev tystare och tystare och ville inte alls leka längre. Till slut fick jag annonsera till kompisarna att jag skulle avvika: ”Jag måste nog gå hem nu.” Varför jag hade så svårt för att berätta varför vet jag inte, men av någon anledning var en begynnande öroninflammation en pinsam grej. En liten tid senare avslöjade jag dock min lilla hemlighet, bara så inte kompisarna skulle tro att jag tyckte det var tråkigt att leka där. För det tyckte jag aldrig…!

Centrum låg inte heller långt från Frinnaryds stationshus, där jag och mamma bodde. Vi flyttade dit lagom till min skolstart (mer om det längre fram). Som liten förstaårsknodd fick man inte lov att cykla till skolan, så jag tog min turkosa cykel med raka styren, och parkerade den hos Maria. Därifrån gick vi tillsammans till skolan. Det blev som en mjölkrunda, fast istället för att lämna mjölken så hämtade vi den: Lotta vid missionshuset, Ingrid vid ebeneser.

Centrumhuset är som sagt idag rivet. Jag har för mig att det blev såna sättningar i det att det var på väg att sjunka och då var bortom all räddning. Men där, precis som på så många andra ställen, hade jag som barn väldigt roligt, och jag bär med mig härliga minnen därifrån. Och som vanligt var det alltid soligt och varmt…