Spirit says...: Reality - April som gått

April 2020

Kvällen var ljuvlig, denna sista kväll i april. De senaste veckorna hade präglats av sol och en försiktig aning om kommande vårvärme. Just den här sista kvällen i april hade regnet dragit förbi och lämnat en doft av jord, gräs och blommor. Luften var frisk och fuktig, och varje andetag renade lungorna från allt det dammiga torra. En koltrast kvittrade och sjöng, precis som att den välkomnade mig hem denna valborgsmässoafton, den sista kvällen i april. Du fina lilla fågel, tack för din vackra sång...

Månaden började med en krasslig kanin. Det stackars lilla livet hade gnagt av sig päls på insidan av låren (helt ärligt, vem vill ha håriga lår!?), men inte visat något större missnöje med sin situation. Dottern som av pesten påtvingats ledighet, tog sig an sitt djur (ja, det är hennes kanin som fick bo kvar hos oss) och tog kaninflickan till veterinären. Det var ändå dags för årets vaccinationsspruta, så det var ett perfekt tillfälle att ta hand om de ganska kala och taniga låren. Efter avslutat värv avrapporterade dottern läget. Kaninis hade drabbats av något veterinären inte visste vad det var, men det kunde vara en parasit... Så mycket för den expertisen! Men det skrevs ändå ut ett recept på en smärtstillande och inflammationshämmande medicin tillsammans med en för låren avsedd spray. Det lilla goa och snälla djuret fann sig i sin prekära situation och red ut stormen som bestod av fem dagar med mänsklig behandling. Jag hämtade ut medicinen på apoteket och fick sedan lära mig hur man bäst fyller en plastspruta med söt och för gnagisar välsmakande godismedicin. Jag slogs mot vakuum och graderingsskalor och lyckades inte få in eländet i den bräckliga sprutan. Med det mesta av medicinen på köksbänken och sprutan full av luftbubblor skulle också den vätska som faktiskt befann sig i denna lilla behållare in i en kaninmun. "Borta i kinden", sa de på apoteket. Ha! Jag kunde inte ens avgöra om jag sprutade in vätskan i djurets mun eller någonstans på hakan... Sonen var behjälplig under denna behandling, och vi gjorde vad vi kunde. Något lapade ninis i sig i alla fall, får väl anta att det var medicinen... Sedan skulle vi då spraya låren. Det verkade i jämförelse ganska enkelt, förutom dosen på sprayen. Ingen hade sagt hur mycket som skulle sprayas på en gång, bara att det skulle vara två gånger om dagen. Sonen stod där med pälsklingen i händerna och klagade över sprayens brännande effekt. Hur skulle det då inte kännas på ett litet djur med redan svidande skinn... Varefter tiden led lyckades jag ändå bli vän med sprutan och dess krav på att fyllas på rätt sätt. Och jag tror att lilla kaninen fick i sig det mesta av medicinen. En viss ökande pigghet observerades på den lilla pälsbollen, så det har gått bra ändå.

Inlägget om vår tids pest lyser med sin frånvaro. Förr eller senare kommer det, jag ska bara komma på hur det började... Under tiden snackar vi runt omkring. Visst har eländet påverkat mitt arbete, där är kaos av mer än en orsak. Men en olycka kommer ju sällan ensam, det vet vi ju. Vår kund har fortfarande inte bestämt sig om hur de ska ha det med kontraktet de har hos oss, och det i sig har skapat en annorlunda situation. Det i kombination med coronakris och kraftigt minskade flöden så fanns det för arbetsgivaren ingen annan råd än att skicka hem oss. Det började med gammal sparad semester, kompdagar och flextimmar. Sen skulle vi vara hemma med minustimmar på flexen. Alltså, hallå, stopp och belägg! Blir vi sen permitterade så ska dessa timmar betalas tillbaka - av oss! Nej, på gemensam begäran fick även vi till ett avtal med korttidspermittering, och nu jobbar vi några stycken lite ibland. Känns konstigt att sköta hela mitt område helt ensam de dagar det är min tur att jobba, och det är inte alls kul. Men det är bara att gilla läget, det är ju likadant för alla. Så vad har jag gjort på mina lediga dagar då? Tja, böcker har blivit lästa, bloggar har inte blivit skrivna, gräset har blivit klippt, håret har blivit fixat, rabatten har blivit rensad, bilen har fått stå till förmån för apostlahästarna, badhytten har blivit renoverad, dottern har fått sällskap i bokskogen, kyrkan har blivit besökt och inte, och jag har haft telefonmöte med kollegorna. Låt mig förklara: Jag tänkte besöka kyrkan en hel del, perfekt sysselsättning för en dagledig. Men det blev inte så mycket med det. Kyrkoherden blev tvungen att stänga kyrkan för att begränsa smittspridningen av detta förhatliga virus! Så ville man gå i mässan under påsken så var man förpassad till internet. Bättre än ingenting så klart, och det har blivit en del besök. Jag har varit i Jönköping (somnade ifrån påskvakan), Lund, Visby och Stockholm (Påskdagen med biskop Anders). Men så småningom öppnade min egen kyrka igen, om än med restriktioner - max tre i varje bänk, varannan bänkrad stängd, ingen trängsel till kommunion, och folk i riskgrupper göre sig icke besvär. Han är klok, vår biskop, och vår kyrkoherde som följt biskopens rekommendationer. Men jag kan ju säga att jag nästan skuttat fram i kyrkan, glad över att vara tillbaka.

Operation Badhytt... Vi köpte en liten badhytt i kämpingebukten samma år som vi flyttade hit. När barnen var små cyklade vi ner till stranden och kunde ställa cyklarna vid hytten, byta om därinne, och lämna kvar saker vi tänkte använda nästa gång. Men allteftersom barnen blev äldre, jag utvecklade symptom på att vara en badkruka och makens bristande intresse av strandliv på hemmaorten så stod den lilla stackaren och förföll. På föreningens uppmaning fick vi ju göra vad som krävdes för att sommarkompisen skulle se trivsam ut, men det blev ju meningslöst att det skulle vara det enda vi gjorde med den. Så nu skulle den få gå vidare i sitt liv med en ny ägare som kunde krama om den bättre än vi kunde. Så jag tog ett par vändor in till lämplig affär och inhandlade röd träfärg, spackelspade, penslar, hakgångjärn med långa beslag, en hasp samt lite nya krokar. Dottern och jag tog på oss lämpliga kläder, packade färg, grovdammsugare, värmepistol, excenterslip och annat smått och gått, parkerade bilen på vägen med förbjuden parkering (finns ju gränser hur långt man kan kånka utrustning för renovering) och skred till verket. Åtgärd nummer ett: Kasta ut en använd hundbajspåse (tack, hundägare utan moral!). Efter fyra timmar hade hytten blivit dammsugen, skrapad, slipad och målad. Dag två tänkte jag reda själv, men det blev inte så lätt som jag trott. Jag packade dörrarna, gångjärnsfästena, haspfästet, de nya krokarna samt skruvdragare, mejsel och hammare. Än en gång parkerade jag på vägen med parkeringsförbud, fick på dörrarna och allt annat, och sen var saken biff. Nästa åtgärd: Försäljning. Facebooks market place kan ta sig i hampan, inget slår blocket! Efter två dagars budgivning var hyttplutten såld till ett pris som bara kunde gälla för dess läge. Hade vi behållt hytten hade vi bytt ut den mot en ny med sadeltak och veranda. Men det visste vi ju att det aldrig skulle hända, även om man blev sugen när man höll på där nere. Nej, detta blev bäst för alla. Och de nya ägarna var helt överlyckliga! Jag är säker på att vår lilla hytt får det bra hos dem... Om jag fick böter? Svar nej, trots sammanlagt fem timmars parkering...

Motion: Eftersom jag bor knappt en kilometer från närmaste affär så har bilen fått stå en hel del medan ben och fötter fått jobba. Det ger en stjärna i kanten i min hälsoapp med bl a stegräkning och antalet promenerade/sprungna kilometer. Men promenader i byn är inte alltid jätteroliga, och efter en del umgänge med dottern så beslöt vi oss för att bege oss till bokskogen i Torup. Där har jag inte varit på tjugofem år, så flickebarnet skulle vara min vägvisare. "Jag tror det är här man svänger in". Avfart missad, jag förberedde en vändning. "Eller...? Nej, det är nog nästa." Det slutade med minst fem kilometers omväg... Men bokskogen var väl värd en omväg, för den är fantastisk. Den hade inte hunnit slå ut helt, men man kunde ana skönheten som kommer träda fram om bara några veckor. Vi såg två Bambi på vägen dit, men hur vi än spanade så gömde de sig under hela vår sju kilometer långa promenad. Dock fanns det gott om annat smått och gott! Det prasslade både här och där och ville man veta vad det var så fick man spana. Mitt äldsta barn var helt övertygad om att det var ormar som var ute efter att jaga henne, så när jag kunde lugna henne med en liten skogsmus och bedyrande om att det minsann inte skulle komma några ormar och attackera henne kände jag mig nöjd. Men visst finns det orm i bokskogen... Det finns också fåglar och ekorrar, och de var desto nöjdare med att få visa upp sig. Hackspetten såg och hörde vi, men den ville inte alls vara med på bild. Andra pippiar kunde dock tänka sig att ställa upp på en fotosession, precis som ekorren. Men inga ormar och inga bambisar... En helt fantastisk dag ihop med världens vackraste flicka! En ynnest att efteråt få bjuda henne på lunch!

Sonen har precis som maken jobbat som vanligt. April månads utbetalning av ungens lön resulterade i en batteridriven skateboard. Jag lyfte på ögonbrynen en aning och undrade vad det var för vits med det, men antar att det har samma funktion som elcyklar. Det yngsta barnet till och med skrattade när han kom hem med leksaken. Det var precis det han sa att han köpt - en leksak. "Man ska inte ge ett barn vuxenpengar" sa han med ett leende när han och leksaken gled ut genom dörren.

Min favoritaffär av alla favoritaffärer har gått i kånken!! MQ, farväl, tack för alla fina kläder du försett min garderob med! Alltså, jag blir så ledsen... MQ hade verkligen min typ av kläder - inte massproducerat lågpris, inte jättedyrt heller. Snygga modeller, bra märken som verkligen passade min kroppsform. Och det låg så bra till, bara att ta en liten tur in där när man ändå var nere på Gallerian. Mina bästa köp är alltid spontanköpen, och nu är det liksom kört... Snart i alla fall. MQ har total utförsäljning, 50 % på allt, så vill man handla dyrare kläder billigt så har man sin chans! Att gå in och handla på konkursutförsäljning bara för handlandets skull känns ju påtvingat, och jag kunde inte komma på något jag egentligen behövde, men ok då om jag ändå hade vägarna förbi. Och det var ju tur... Jag kom ut med ett par långbyxor och en klänning, riktiga spontanköp och jag kände mig så nöjd! Och nu helt plötsligt har jag kommit på att jag verkligen behöver shoppa loss! Underklädeslådan i min garderob behöver fyllas på med nya tutthållare, ett enstaka par strumpor och trosor kan också få plats där. Toppar i lite olika färg och form behöver jag definitivt, där finns inte mycket jag kan ha på mig längre. Gammalt och nött, tråkigt och utslitet. Bort med det! Ring ut det gamla, ring in det nya... Men det jag ändå nog kommer vara gladast åt är min klänning. Den är gul, och påminner mycket om en klänning jag hade för många år sen. Det var en helt underbar sommarklänning, gul med knappar på framsidan och en liten snodd i midjan. Jag gjorde en idiotgrej en dag - blekte något i klorin, iklädd den klänningen. Och när jag tvättat klart hade jag ett antal små vita prickar på magen. Av åkte klänningen för att aldrig sätta sitt tyg i min garderob igen. Men oj vad jag har saknat den... Var ju dock inte mer att be för, den gick inte använda som den såg ut. Den nya jag har köpt nu är ju så klart inte likadan, men den är klargul och den räcker under knäna och den har vidd. Mönstret är lite annorlunda, vita prickar i olika storlekar (den gamla hade diskret brunorangea "vippor"), men jag älskar den redan. Det blev på något sätt MQ:s avskedspresent till mig...

Och inte fick maken användning för sin julklapp - en konsert med Bo Kaspers Orkester. Förbaskade virus!! Så vi får vackert lugna oss till september...

Musik: "Vi sitter i samma bil" med Bo Kasper