Reality - Det gäller inte mig

 Restriktioner - inte lika för alla

Snart skulle toappret komma tillbaka.  Men bara snart...

Nu började det hända saker...  Fler och fler började bli sjuka, och folk i riskgrupp skulle tänka sig för mer än andra.  Med riskgrupp avsågs bl a människor över 65, människor med underliggande sjukdomar, människor med kraftig övervikt samt gravida kvinnor (kan på sätt och vis räknas till kraftigt överviktiga). Jag kvalificerade mig inte till någon av de kategorierna så för mig var det business as usual.  Jobb var inte tal om att inte dyka upp på, eftersom möjligheten att jobba hemifrån inte existerade.  Klart man kunde packa in dator och skärmar och installera därhemma, men det var inte på förslag på kontoret och jag hade ändå inte haft någonstans att sitta.  Så kontoret fick det bli för alla som inte kunde jobba hemma, vilket omfattade oss alla utom cheferna.  

Men ute i samhället var det inte business as usual.  Från att vara begränsat till 500 personer vid allmänna sammankomster krympte det nu till 50 personer.  Då kunde man direkt utesluta kulturella evenemang, som fotbollsmatcher, konserter, biografer, och - kyrkor!  Aj, det sved!  Det hade redan påtalats under mässorna att riskgrupper skulle stanna hemma, och man visste inte hur det skulle bli framöver, om kyrkan behövde stänga.  Alla lyssnade inte, kan jag säga.  Där kom fortfarande en och annan som helt klart var över 65, och en och annan med en bulle i ugnen dök också upp ibland.  Jag var inte så orolig för egen del, men jag var noga med att hålla avstånd samt att tvätta och/eller sprita händerna.  Smittbärare kan ju alla vara utan att för den skull bli sjuk.

Kören...  ack, så sorgligt...  Vår kära goa körledare hade stora planer för ensemblen.  Vi skulle sjunga ett allt annat än lätt stycke till påsk, och för att kunna genomföra denna utmaning behövde vi öva och öva och åter öva.  Själv stängde jag in mig i tvättstugan, satte mig på en hög lakan som väntade på att bli tvättade, och började sjunga för mig själv.  En och en halv timmes stämövning som säkert inte lät riktigt klokt utan övriga stämmor, sen kände jag mig nöjd.  Vänta lite nu - det största och svåraste stycket då?  Han På Korset?  Honom glömde jag!  På det igen, vatten till trötta stämband och ytterligare en timme på golvet i tvättstugan.  Varför tvättstugan?  Tja, enda stället där jag helt klart får vara ifred.  Varken make eller son gör nånsin anspråk på att få delta i detta terapeutiska hushållsarbete.  Visserligen var jag ensam hemma, men ändå.  Jag trivs i min tvättstuga...  Och inte bara hemarbete blev det bland noter och stämmor, vi körde även till Lund där vår körledare har sin huvudsakliga arbetsplats.  Sen började den ena efter den andra bli förkyld och kunde inte öva.  Även körledaren blev förkyld och kunde inte öva med oss.  Så våra inplanerade framträdanden blev inställda.  Och när det då krympt till maxantal 50 personer så stängde kyrkan helt och hållet och påskens framträdande kunde vi fetglömma.  Besvikna?  Så klart, men det var bara att gilla läget.  Vår lilla körledare valde dock att säga upp sig, av privata skäl.  Förståeligt, men tråkigt för oss.  Hon var en helt underbar tjej, musikalisk ända ut i lillfingernageln.  Hon blir svår att ersätta...

Viruset trivs tydligen bäst bland sångare.  Det trivs också på alla allmänna sammankomster enligt ovan nämnda art.  Dock trivs det tydligen inte i butiker, shoppingcentra, eller på andra platser där pengar byts. Alltså tycker viruset inte om pengar.  Men för säkerhets skull var det många som valde att använda munskydd även fast svenska myndigheter sa att det inte hjälpte.  Jag lydde Folkhälsomyndigheten och valde bort munskydd.  Fortfarande frisk...  I affären valde jag mest för syns skull att anta erbjudandet om engångshandskar.  Lila var de - riktigt ursnygga!  Med såna handskar kan man bara inte bli sjuk!  När jag var barn och vi var i Tranås och handlade kunde man ibland stöta på "lila damen".  Hon bar alltid lila i olika nyanser.  Kjol, byxor, kappa, halsduk, handskar, hatt, väska...  Allt var lila.  Någon sa att hon bar lila för att jaga bort onda andar.  Så lila handskar - bra val.  Nåja, jag är inte särskilt vidskeplig, vilken annan färg som helst kunde funka.    

Den skånska vintern började ge vika och även viruset smög iväg lite.  Faran var ju inte över, det var nog ingen som trodde, men en minskning kändes bra.  Kyrkan öppnade igen, om än med åtgärder för det maxantal som ännu rådde.  Behovet av lite andlighet i Guds eget hus var för stor och total lockdown blev ohållbart.  Butikerna fortsatte göra sitt för att minska eländet ännu mer, och istället för lila handskar fanns handsprit vid ingången till matbutiken på hemmaplan.  Avstånd markerades på golven i huvudsak vid kassorna och de flesta har varit duktiga på att ställa sig på prickarna eller linjerna som tejpats fast för att göra det lite lättare för besökarna.  Men inte alla...  Jag hade en äldre dam bakom mig i kassakön.  Hon stod onödigt nära, så jag ställd min shoppingvagn mellan mig och henne så hon inte skulle kunna ställa sig för nära.  Vad gör tanten då?  Jo, hon gick om mig, trängde sig mellan mig och min vagn, tog karameller som låg i en skål vid kassan med orden "jag ska bara ta några såna här".  Jag stod och skulle betala, hon var nästa kund - hon kunde ha väntat!!  Nej, en del avfällingar som hon bara måste demonstrera hur dumt de tycker det är med direktiven.  Ända tills de blir sjuka...

Viruset var inte dött, det bara vilade lite.  Men i sommarvärmen som sen skulle följa så "glömde" folk det och gick och la sig på stränderna.  En del försökte markera sitt lilla revir, men en del andra brydde sig inte särskilt.  Inte för att vara sån, men ungdomar har ibland total brist på omtänksamhet och självbevarelsedrift.  Intervjuer på nyheterna vittnade om att hissen inte gått ända upp hos ganska många. "Nej, jag vet att det kanske inte är så bra, men jag orkar inte bry mig, det är sommar!"  Så stränderna var fulla, krogarna var fulla, uteserveringarna var fulla, barerna var fulla...  De som satt i barerna var också fulla...  Restriktioner fanns, men svårt som det var för folk att gå sin väg, lika svårt var det för personalen att neka folk eller påpeka för sittande gäster att tänka på avståndet.  Det blev vite ibland, och då ylade krogarna om hur orättvist det var.  Klart det känns orättvist, det är ju deras levebröd.  Men det är som det är...

Vadå tänka på medmänniskorna...?

Viruset gillar inte lila...