Reality - September som gått

September 2021

I år i den här månaden är det tjugo år sedan världen inte skulle bli sig lik igen.  Ingen lär glömma vad han eller hon gjorde den 11 september.  Det var en bisarr nyhet.  Jag hade precis parkerat bilen utanför min dotters förskola när jag hörde på radion att ett flygplan flugit in i World Trade Center i New York.  Min första tanke var att piloten på något sätt fått fel på instrumenten eller lite spydigt att han var en klant som inte kunde navigera.  Att det nästan samtidigt flugit in ett annat plan i Pentagon i Washington gjorde ju del hela ännu konstigare.  "Va, en till?!  Vad håller de på med?"  Att det skulle vara ett terrorattentat fanns liksom inte på kartan vid tillfället.  Hur som helst, jag spände loss lille sonen från bilbarnstolen och gick in för att hämta lilla dottern efter skoldagens slut.  På eftermiddagarna brukade de ofta ha radion på inne i förskolan, och jag frågade fröken om de hört nyheterna.  Just den här dagen hade de inte lyssnat på radion, så jag drog det lite snabbt för henne.  Hon blev ju lika undrande som jag precis blivit.  Vad är det som händer?  Både radion och TV:n stod på resten av eftermiddagen och kvällen hemma hos oss, och man blev verkligen serverad den fruktansvärda händelsen i portioner.  Jag ringde maken på jobb och han hade hört nyheterna. Vid det här laget hade vi fått veta att det verkade vara talibanerna.  Maken kom hem, vi tittade och lyssnade, vi såg planen flyga in i tornen igen och igen, tills vi inte orkade längre.  Vad vi gjorde sen har jag ingen aning om.  Just den dagen fanns inget annat... 

Sonen har man inte sett så mycket av den här månaden.  Han fick erbjudande redan förra månaden om att tillbringa ett par-tre veckor i Sälen.  Som jag kanske nämnt så är den unge mannen i mitt liv elektriker och när man börjat runda av hans förra stationering på Hyllie så var det läge att skicka honom och två killar till till Sälen.  Det byggs hej vilt i de lite längre norrut belägna obygderna, och då i form av skidhotell och liknande.  Ett sånt håller sonen och hans kollegor på att färdigställa.  Det kommer bli mer än tre veckor innan gossebarnet är hemma igen, vi snackar fem veckor cirka.  Ung kille, ensamstående, ingen flickvän och ännu mindre några barn - ett perfekt tillfälle att visa framfötterna, utöka sitt CV, lära sig en hel del nytt och även tjäna en del extrapengar.  En del andra äventyr har det ju blivit:  Vandring vid Njupeskärs vattenfall, downhill-cykling med uppskrapad armbåge som resultat, samt en tappad mobiltelefon.  Den där telefonen svävar lite i limbo just nu.  Åtminstone var det där den hamnade efter en lufttur som resulterade i en sprucken skärm och halvtaskig performance.  Att byta skärm skulle kosta över 3000 kr.  Köpa ny mobil kostar ju ännu mer. Men det är ju såna här situationer försäkringar är till för.  Sagt och gjort, pyret tog den vissna luren och körde hela vägen till Falun där närmaste Teliabutik låg.  In med luren där och ut kom han med en lånelur. Då kom nästa problem - mobilt bank-id.  När man är borta så länge så måste man kunna hantera sina bankärenden och allt annat som kräver bank-id.  Försiktig som jag brukar vara med såna här saker så tyckte jag inte det var en så lyckad idé att stoppa in såna handlingar i en lur han ska lämna tillbaka så småningom, men jag kunde ju samtidigt se behovet av banken, flexprogrammet, mail, kivra, osv.  Jag fick i uppdrag att hämta hans bankdosa och via min egen dator och sonen på telefon försöka få in bank-id i hans telefon.  Men det gick inte alls bra...  Alltså, såna saker brukar jag ju be honom om hjälp med.  Bank-id installerat på datorn är högst personligt och går inte använda för andras ärenden.  Så det blev en ny utflykt för sonen.  Närmaste bankkontor låg en halvtimmes bilväg bort, och där fick han äntligen in ett nytt bank-id.  Precis lagom tills fakturor började förfalla!  Och nu när luren är klar och tillbaka i rätt ägares händer, så kan vi bara konstatera:  Bank-id och allt han nånsin haft i telefonen är borta!  Alltså knackade en it-kunnig kompis på dörren ikväll och tog över sonens bankdosa för att göra det jag inte lyckades med - få in bank-id i den nylagade luren.  Bortsett från detta så blev det kramkalas när nallen var tillbaka!  Sonen ringde mig på väg tillbaka från Falun till Sälen med den nygamla luren.  Även om försäkringen drog ner reparationen från 3000:- till 700:- så blev ju två resor Sälen-Falun t/r en lagom rund summa att tanka upp för...

Sonen har inte varit den enda som blivit av med sin mobil den här månaden.  Maken har också gjort något i den stilen.  Fast det var ännu värre...  Han var i Göteborg och hämtade den nya motorcykeln han köpte förra månaden.  En kompis följde med som chaufför, för maken skulle ju köra hojen hem därifrån.  Medan de stod och babblade om ditt och datt la maken i ren tanklöshet luren på biltaket, satte sig på hojen och körde, och kompisen körde också.  Kvar på taket låg luren...  Ja, den låg där en liten stund i alla fall, sen flög den av.  När det stod klart vad som hänt den stackars nallen så var det bara att konstatera att den var förlorad.  Man kan ju inte direkt ranta runt på motorvägen och leta efter en tappad mobiltelefon.  Kunde ju ligga var som helst dessutom, även om kompisen såg något "fladdra till" vid något tillfälle.  Så maken gick in på Telia via nätet och beställde en ny likadan lur.  Några dagar senare kom ett meddelande via sms till den förlorade luren.  Hur tänkte de där...?  Maken har ju en mobiltelefon på jobb också, så den fungerade som ersättare.  Det privata numret var redan hänvisat dit så det var inget problem, men den tjänsten fungerar inte med sms.  Och hur Telia överhuvudtaget kunde komma på att sms:a till en lur de redan visste var förlorad, det kommer jag nog aldrig att förstå.  På något vänster lyckades maken ändå få fram en QR-kod för uthämtning av luren, och bad undertecknad hämta ut den på angivet postombud.  Han kunde själv inte göra det pga förkommet körkort och för gammalt pass, men jag skulle kunna hämta ut den trodde Telia. Trodde, alltså.  Det blev nobben hos ombudet.  Bara adressaten kunde hämta ut.  Men vilken totalt absurd situation!!  Maken ringde Telia igen, och fick tipset att försöka med passet ändå.  Kanske skulle personalen inte vara så vaken på att det var för gammalt.  Värt ett försök, så maken körde själv till posten.  Men då var luren på väg tillbaka till Telia...  Kan man ge upp för mindre...?  I rena ilskan körde han till en elektronikkedja och köpte en likadan lur för 1700kr mindre än hos Telia.  Tack för det, Televerket!

Kräftskivor har man i regel i augusti, men så blev det inte i den här familjen.  Första lördagen i september öppnade vi upp portarna för våra närmaste vänner samt våra barn och tösens pojkvän för kräftor och planka för dem som inte äter kräftor.  Det var typ halva sällskapet.  Jag och de andra två fruarna samt dotterns tilltänkte skulle äta planka.  I mitt fall är det egentligen inte det att jag inte äter kräftor.  Jag har ätit dem förr.  Men medan maken hade tjugo skal på sin tallrik så hade jag kanske fem, så jag har ju inte direkt varit tokig i kräftor.  Det handlar om att jag har svårt för att äta något som man dödat genom att koka det levande.  "Den dör meddetsamma" kan ni försöka med till någon annan, jag får inte ner det även om jag hade velat.  Det funkar inte längre, hjärnan har blockerat just den förmågan.  Hur som helst, vi har tur som fortfarande har ett hus.  Maken är duktig i köket, och han har gjort plankor många gånger.  Den här gången hade han dock lite otur när han tänkte, för han la två plankor längst ner i ungen direkt på botten.  Absolut förbjudet!  Och i hasten och stöket så var plankorna ytterst nära att börja brinna.  Det rök och luktade bränd ek i hela huset!  Lyckligtvis hade vi dukat på uteplatsen, så vi kunde ha tvärdrag hela kvällan utan att någon gnällde över att det var kallt.  Men när vi till slut var ensamma igen och insåg att bränd ek satt i väggarna så började vi överväga att hyra en rökätare...  Det blev ingen rökätare, men jag kan säga att varje gång jag startar ugnen så känner jag lukten av bränd ekplanka...

Jag tog till slut mod till mig och gick till tandläkaren.  Sist jag var där så berättade hon ju att det var dags att byta ett par plomber eftersom de spräckt tänderna och bara var allmänt gamla och snart skulle vittra sönder.  Så jag tog ledigt större delen av dagen för att få detta gjort.  Jag hade planerat perfekt:  Jobba till kl 11, gå till 11:30-mässan, och sen vara hos tandläkaren 12:30.  Inga löften om att komma tillbaka till jobb, hade ju ingen aning om hur länge det skulle ta, jag har aldrig bytt några plomber innan.  I kyrkan blev jag tillfrågad om jag ville läsa, och det brukar jag ju inte tacka nej till.  Just den här dagen hade jag dock tankarna lite på annat håll, så det var väl inte mitt bästa framträdande.  Vad jag läste har jag inte en aning om, men ett antal fel blev det.  Efter två fel, en stakning och en tupp i halsen så var det bara att sitta rak i bänken resten av tiden och försöka hålla ordning på nerverna.  Vad gör det egentligen om hundra år ändå...  Nåväl, tandläkaren var det.  Jag lyckades hitta en parkeringsplats inte så långt bort, aktiverade parkeringsappen och klev in i väntrummet.  Hon är effektiv, den där damen.  Ganska snart hade jag munnen full av bedövningssalva, ob mini runt halva käkbenet, en sugsnäcka under tungan samt ett tjockt sugrör som hon hade dålig pli på.  Som ett dammsugarmunstycke man helt ofrivilligt sätter i gardinen fastnade sugen i kinden och var nära att göra mig ihålig.  Dessutom har hon en spegel i lampan så man själv kan övervaka arbetet.  Nej tack, jag avstår helst!  Jag har aldrig haft tandläkarskräck, men lite nervös och orolig är man ju ändå alltid.  Det behöver man dock inte vara hos denna rara lilla dam med den yppiga barmen som på något vis blir en huvudkudde när hon virar armarna runt huvudet på en för att komma åt.  Och hon pratar en hel del.  Jag vet inte om hon väntar sig ett svar...  Det är ju ganska omöjligt, med undantag av nasala, obegripliga ljud och stela nickningar...  Alltihop var över på en och en halv timma.  Lättad promenerade jag ut därifrån, och det sved inte i plånboken heller precis.  Offerten jag fått av henne höll hon, det blev till och med billigare.  Och tur var ju det, eftersom det satt en gul remsa i min framruta!  Det skrattade de åt på jobb när jag kom tillbaka dit.  Då gick ju budgeten jämnt upp trots allt, haha!  Men jag tror dock att närmaste kollegan hade roligare åt att jag sluddrade som ett fyllo.  Vem tusan vågar prata och babbla när man inte känner insidan av munnen?  Man kan ju bita sig både här och där, inte alls kul när bedövningen släpper.

Parkeringsböter...  Alltså, jag låg nästan sömnlös på grund av dem!  600kr, visst, onödiga pengar, men först och främst grubblade jag mig fördärvad på vad jag hade gjort för fel.  Jag har använt den appen i ett par års tid, jag kollar alltid så jag har rätt adress, rätt position, rätt zon, osv.  Här var jag extra noga med att inte välja boendeparkering när jag ställde in appen.  Så jag kunde inte för mitt liv förstå!  Det måste vara fel på scannern, tänkte jag.  Jag begärde ut ett kvitto, och skickade in överklagan redan nästa dag.  Böterna betalade jag ändå, det ska man göra säger de.  Någon vecka senare kom svaret från polisen:  Böterna kvarstår.  VA?!  Men hjälp mig förstå, vad har jag gjort för fel?!?!  Så läste jag lite nogare...  Jag hade lagt in fel registreringsnummer i appen!  Är man så dum i huvudet som jag varit här, då ska man bara betala!  Är huvudet dumt så får plånboken lida, så är det, det får bli en läxa.  Men det jag inte fattar...  Varför har jag inte fått böter tidigare?  Någon gång måste de väl ha kollat att man har betalat för sin parkering?  Jag parkerar mest utanför kyrkan och jag har sett parkeringsvakter där, har till och med pratat med en.  Men jag har sluppit böter på ett eller annat sätt.  Kanske har jag haft änglavakt...  

Musik:  "Hey Stupid" med Alice Cooper

Efter festen är man bara ett tomt skal...

De mest obegripliga böterna nånsin

Världens stiligaste elektriker

Jacob...

Inspiration - As God is my witness

Jag tror...

Vem är Kristus?  Och vem är han för mig?  För mig är det enkelt...

Kristus är mitt allt!  Han är den som lyssnar när ingen annan gör det.  Han är den som tröstar mig när jag gråter.  Han är den som håller om mig när jag känner mig ensam.  Han är den som håller mig i handen så jag inte tappar fotfästet.  Han är den som gör spår i snön så jag hittar vägen.  Han är solen i min gryning och han är månen i min skymning.  Han ser till att det alltid finns ett ljus i mitt mörker...  Han fanns vid min sida när jag var sjuk och kämpade för mitt liv.  Han fanns vid min sida när jag födde mina barn.  Han fanns vid min sida när jag vakade vid en sjukbädd ingen skulle behöva vaka vid.  Han är min styrka, min trygghet, min glädje, min kärlek, min sanning, mitt liv.  Hos honom hämtar jag kraft och hopp.  Tack vare honom reser jag mig alltid upp igen.  Bara han vet när jag inte orkar bära mer.  Men han vet också att jag är starkare än jag själv tror.

Utan honom vore jag förlorad...

Inspiration - I natt jag drömde

Reclaim the house

I natt har jag ägnat mig åt hemfridsbrott.  Familjen som köpte vårt hus i Malmö för många år sedan var bortresta och då passade vi på att bryta oss in där för att äta middag.  Det var jag och min man och våra barn, min moster, min mormor och min mans mamma, och säkert några fler.  Vi hade nyckel och släppte helt fräckt in oss själva.  Vi tände i huset, men i drömmen var det ändå ganska skumt, som att vi hade tänt stearinljus istället för lampor.  Jag tyckte det kändes lite dumt, att bara gå in i ett hus och sätta sig att äta precis som att vi fortfarande bodde där.  Så kunde man väl inte göra...?  Nej, det kunde man ju inte!  Jag påpekade det för hela sällskapet:  "Jag tycker vi ska gå nu, vi har inte här att göra.  Varför har vi ens en nyckel?!"  Vi smög oss ut i hallen, och då knackade någon på dörren.  Jag sa till alla att lägga sig på golvet så den som knackade inte skulle se oss.  Dörren hade fönster, även om glaset var mönstrat.  Jag tänkte att personen där utanför skulle kunna se oss röra oss eftersom lampan i hallen var tänd.  Knackningarna blev högre och ilsknare, och jag tänkte att detta kan inte vara på riktigt, det var alldeles för konstigt.  Jag började blinka hårt för att väcka mig själv om det skulle vara en dröm.  Men jag vaknade inte, så jag antog att det var sant trots allt.  När jag så småningom vaknade så kändes hela min yrvakna tillvaro helt främmande.  Jag var kvar i drömmen, och det tog en hel del snoozande innan jag vaknade på riktigt den här måndagsmorgonen.  Frågan är om jag riktigt gjorde det, för jag var helt förvirrad när jag gick upp.  Och när jag satt i bilen på väg till jobb kom jag på att jag glömt mascara, luktegott och en av mina ringar. Inte hela världen, men hur förvirrad får man lov att vara...?  

Sanningen är att jag saknar det här huset så fruktansvärt mycket...  Vi var så lyckliga här...

Våra drömmars hus

Ja, vi var lyckliga här

Inspiration - Photography Black and White

Ögonblick - Pep talk

Jag tycker om svartvita bilder.  Ett färgfoto kan vara hur vackert som helst, men gör det svartvitt och du får en helt annan innebörd.  Bilden blir tidlös, berättar en historia.  Jämför det som att färgbilden är den aktiva, den med liv och rörelse, sorl och andra ljud.  Gör den svartvit och den tystnar.  Den blir ett ljudlöst eko av sig själv i färg.  Men den berättar så mycket mer...

Mina klubbkamrater är fotograferade med min iPhone mobilkamera.

Paus i fighten, coachen pysslar om sin spelare

  

Reality - Livet på en pinne

Kaffe

Ibland känns det som att mitt liv kretsar kring kaffe.  När jag är ledig så är brygga kaffe det första jag gör. Det ska räcka till oss båda, mer än en kopp - 8 koppar.  Lagom!  Jag är ju alltid först uppe, så innan maken kommer till frukostbordet så kommer frukostbordet till honom.  Ja, det vill säga, frugan ställer en kopp nybryggt kaffe på hans nattduksbord, och helst ska han slumra och vila så länge att det hunnit bli kallt.  Kallt är gott, liksom.  Själv sitter jag och sörplar i mig mitt kaffe över dagens sydsvenska.  Därför behövs det gott om kaffe på morgonen, för alla delar och alla korsord och sudoku tar ett bra tag.  Även morgnar när maken är ledig och jag ska till jobb - brygga en kopp kaffe till honom så det är lagom kallt till han vaknar.  Även under home office fanns denna rutin, så klart.

Det första jag gör när jag kommer till kontoret är att brygga en kanna kaffe.  Vi har både kaffebryggare och kaffeautomat, bara att välja.  Automaten är dock lite för teknisk för mig.  För första koppen på morgonen är det inte bara att placera en kopp under kranen och trycka.  Nej, det ska ställas fram behållare, tryckas på knappar, tömmas, tryckas på fler knappar, fyllas på bönor och bytas påsar, rengöras ännu mer - and it goes on...  Nej, tacka vet jag en hederlig kaffebryggare!  Tyvärr - och här är jag kluven - har vi en nitisk städerska.  Hon gör så fint i vårt kök och är noga med att fylla diskmaskinerna innan hon kör dem.  Det är inte alltid så lätt, så ibland har hon tagit sina rundor i kontoren och samlat ihop kaffemuggar kollegor haft på sina skrivbord.  När det ändå inte varit fullt, så har hon tagit kaffekannan med tillbehör.  Trevligt att den är ren och sådär, men det fick till följd att den läckte vatten från plastkanten överst runt den.  Med tiden orkade inte kannan längre med de heta baden i diskmaskinen, så plasten sprack.  Kanten och handtaget hade släppt i sina limningar och den föll i bitar.  Någon hade då varit fyndig och tejpat ihop kannan med en kraftig tejp, typ idrottstejp.  Jag kände mig lite lättad, för nu skulle jag bara kunna brygga kaffet utan att behöva knyta en radda papper runt kannan för att få den att sluta läcka.  En morgon fick jag panik...  Kannan var borta!  Va?!  Hade den gått sönder och blivit slängd och vi stod utan möjlighet att brygga eget kaffe?  Nej, så var det lyckligtvis inte.  Jag hittade kannan - i diskmaskinen!  Där tog mitt motstridiga tålamod med den flitiga städerskan slut.  Hur kan man diska något med tejp i diskmaskinen?! Nu blev det varianten jag själv tycker är moralistiskt urfjantig:  En lapp!  Jag satte en lapp på kannan med texten om att den inte kan diskas i maskinen för den tål inte det.  Glyttigt, jag vet, men jag var desperat!

Kaffe brukar i regel räcka på morgonen för min del, framför allt hemma.  Det händer dock att det behövs kaffe på maten på jobb, särskilt om det är stressigt.  Då kommer suget!  Men nöden har ingen lag, det är bara att lämna sin plats och springa ut i fikarummet och brygga några koppar.  Varför jag inte tar kaffe ur automaten?  Ja, någon sakkunnig fixar ju det tekniska ganska snart på morgonen, så visst hade jag kunnat ta en kopp där också.  Det kaffet smakar inte illa på något sätt, det är helt ok.  Men min mage tycker annorlunda.  Medan jag var i home office var magkatarren som bortblåst, och jag kunde känna att jobba hemma verkligen hade varit bra för mig på många sätt.  Men jag tänkte inte riktigt på anledningen till det. Det visade sig var kaffeautomaten!  En fredagseftermiddag satte vi oss och fikade tillsammans, och jag tog en kopp från automaten för enkelhetens skull.  En halvtimme senare hade jag så ont i magen att jag inte visste var jag skulle bli av.  Magen svullnade upp och det såg ut som att jag var gravid i fjärde månaden.  Sen dess har jag hållit mig långt bort från den automaten. 

Hemma igen.  "Vill du sätta på en kopp kaffe?"  "Nej tack, ingen middag, men jag tar gärna en kopp kaffe."  "Vill du laga lite kaffe så jag får en kopp innan jag går och lägger mig?"  "Vill du laga lite kaffe, vi får besök."  "Satte du på kaffe?"  Makens önskemål om kaffe kommer i många former...

Automatkaffe på ett hotell i Bryssel

Vitsigt på en restaurang i Malmö

Inspiration - I natt jag drömde

 Outcast

I natt har jag drömt!  Det var länge sen jag hade en dröm.  Det har hänt förr, att drömmarna har övergivit mig.  Jag vet inte varför de ibland låter bli att dyka upp.  När jag tänker närmare efter så vet jag inte heller varför de dyker upp, var de kommer ifrån och vart de blir av.  Är det obearbetat hjärnmaterial eller tankar på villospår...?  Kanske minnen från ett tidigare liv eller saker man önskar ska hända?  Eller fragment från ett liv man har glömt eller gjort sitt bästa för att verkligen glömma?  Ingen aning faktiskt, så det kan jag nog fortsätta filosofera över.  Här kommer drömmen i alla fall - en helt vanlig dröm som kanske inte betyder något alls...

Jag hade blivit tillfrågad om jag ville vara med och döma i en tävling.  Ja, i min förra sport då alltså.  Den skulle gå i jordens utkanter, långt upp i norra Sverige, kanske inte ens Sverige.  Drömmen gjorde sitt bästa att trycka upp tävlingen så långt upp i landet som mögligt, så långt att man slog i det mjuka osynliga taket så konturerna syntes igenom.  Typ Treriksröset eller nåt.  I verkligheten brukade fyra-fem domare samåka i en bil, och ofta var jag chaufför.  I drömmen var jag också chaufför men jag hade inte fler domarkollegor med mig än en enda.  Det var en ung kille som inte hade någon verklighetsförankring, så jag har inget ansikte eller namn på honom.  Han skulle döma för första gången och jag skulle döma utan att jag förstod varför.  Jag hade ju lagt av med det där...  Men ändå...  Innan vi skulle köra höll domaransvarige på att ordna och arrangera saker, så vi kom ju aldrig iväg.  Jag var där med bilen, kollegan satt bredvid, men vi kom aldrig iväg.  Och vi letade på kartan vart vi skulle.  

Innan vi kom iväg ringde det.  Det var min väckarklocka...

Drömmen om ett liv som en gång fanns...?

Inspiration - Photography Mesmerizing Iceland

En resa till Sagolandet

2008 hade jag förmånen att besöka en av de mest underbara platser som finns - Island.  En ö mitt ute i ingenstans, en ö som besitter en otämjd natur bara för att människorna som bor där respekterar den.  Där går inte vägar kors och tvärs, för då stör man älvorna...  Där finns en större väg, och den heter väg 1.  Övriga vägar är inte långt från att vara upptrampade kostigar och de flesta som bor på Island äger ett fyrhjulsdrivet fordon.  Jag, mina barn och min svärmor tillbringade en vecka på denna förtrollade ö, som inte liknar något annat.  Maken var i Norge och fiskade men har nog ångrat mer än en gång att han inte var med oss här istället.  Fisket sög nämligen...

Island är fotograferat med min numera avlagda Olympus helautomatisk digitalkamera i pocketmodell. 

 

Resan börjar.  Vår hyrbil för veckan, en toyota auris.  Absolut inte fyrhjulsdriven!

Reykjavik - vid foten av vulkanen

Vårt hotell på lite avstånd

Hotell 1 - Reykjavik, utsikt från mitt fönster

På promenad i gamla Reykjavik

På väg norrut mot Selfoss

Thingvellir - här tillbringade vi tyvärr alltför lite tid.  Det var fullt av turister och massor
av insekter, så det gick tyvärr inte att vara här så länge.  Ett foto, glass till barnen och några vykort
var allt.

Istället blev det gejsrar för hela slanten.  Just denna heter Geysir! 
Finns olika sorter nämligen, beroende på hur de agerar.

När trycket blir för stort exploderar den.  Här ligger den och bubblar och bygger upp tryck.

Ett hål rakt ner i underjorden

Barnen kollar temperaturen

Min lille son har något på lut

En glaciär som letar sig in

Gullfoss - vattenfallet i den gyllene triangeln.
Den gyllene triangeln består av Thingvellir, Gullfoss och gejserområdet.

Mina älskade knattar!

Tredimensionell graffiti

Rena graffitimuren... Besökare bygger små stenfigurer för att markera "I waz here".

Hotell 2 - Dyrrholey, utsikt från mitt fönster

Dyrrholey var väldigt vackert, men det var bara en övernattning.  Äventyret fortsätter.

Nästa stopp Selviksfoss, ett vattenfall man kunde gå in bakom.  Ganska blött...

Tre nerstänkta små figurer

Selviksfoss

Nästa stopp Vik.  Klipporna därute skördade många sjömäns liv och statyn i förgrunden är ett minnesmärke över dem.  Statyn heter "För", på engelska "Voyage". 
Enligt sägnen är klipporna jättar som förstenats.  En otroligt vacker men ödslig strand...

Med stranden i ryggen, kyrkan i Vik.  På väg att försvinna i dimman...

Det är inte bara för kallt för att bada här, det är direkt livsfarligt.

På väg igen, norrut på Islands östra sida.

Genom Fjadrargljufur, en klyfta sen istiden, full av gammal lava och annat mojs.  Ca 2 miljoner år gammal.

Väg 1

Tänk att bo däruppe...

Vatnajökull

Jökulsarlon - en issjö som är Islands djupaste sjö, bildad av smältvatten från Vatnajökull.

Så fick man åka amfibiebåt ner till vattnet, en oförglömlig tur speciellt för en 8-årig liten pojke. 

Ser ni sälen?

Det bjöds på årgångsvatten - 2100 år gammal bit av Vatnajökull.  Friskt!

En räddningsbåt hade följe med oss, ifall någon skulle plumsa i.  Annars var det "sitt ner i båten"
som gällde.

Hotell 3 - Brunnhöll.  Ett litet gårdshotell mitt ute i ingenstans, men utan tvekan det mysigaste
hotellet på hela resan.  Förutom hästar fanns här hundar, katter, ankor och gäss,
samt hemmagjord glass.  Utsikt från mitt fönster.

Trött pojke vilar.

Trött flicka vilar...

I skuggan av Vatnajökull

Dags att säga farväl till de kramgoa små hästarna...

På väg igen

Sen började de riktiga utmaningarna.  Väg 1 tog liksom slut...

På väg norrut i närheten av Breidalsvik.  Vägen bestod av sand (havsbotten?) genom vattnet. 
Foton var ett måste, men det yrde in sand i bilen när man öppnade dörren.

Breidalsvik - här körde vi in och provianterade lite medan vi funderade över
om detta var världens ände.

Nu var det grusväg som gällde...

För att ta sig till nästa ställe måste man forcera bergväggen här.  Vägen dit?  Titta till vänster! 
Serpentin, 11 % stigning, inget utrymme för möte och brantare stup än det ser ut.  Jag var gråtfärdig
hela vägen upp!  Svärmor kom med den ultimata lösningen när hon förstod hur vettskrämd jag var: 
"Ska vi byta, ska jag köra?"  Den var bra...  Svar nej, bara att bita ihop...

Men vi överlevde!  Gräset var grönare på andra sidan berget och jag kunde andas igen...

Hotell 4 - Egilstadir.  Utsikt från mitt fönster.  Här kunde vi andas ut lite efter äventyret över berget. 
Men jag kan säga att det satte sina spår hos mig under lång tid framöver...

Rummet var i två våningar, barnen huserade på bottenvåningen och jag en trappa upp. 
Svärmor hade alltid eget rum.

På väg västerut. 
Detta är bilden som fick min man att gräma sig över att vara i Norge och inte på Island. 
Många broar att köra över blev det, och jag var fortfarande skakig efter gårdagens äventyr.

Rena marslandskapet.  

Finns det liv på Mars?

Ja, det finns fyra stycken i alla fall...

Dettifossområdet - rena Grand Canyon!  Vägen hit var ett kvalificerat tvättbräde, impad av 
vår lilla bil som inte skakade sönder.  Barnen somnade...

Dettifoss - Europas kraftfullaste vattenfall, 45 m högt och 100 m brett.

Hel, men inte ren...

Sleipners hovavtryck.  Här ska alltså Oden ha farit fram...

Husavik - dags för valsafari

Puffin Island

Den enda overallen som fanns kvar var stl XXL...  Han slapp frysa
i alla fall, det var nämligen svinkallt!

Och val såg vi - blåval!  Ser ni den?  Här önskar jag att jag haft en "riktig" kamera som kunnat ta
serier.  Som den showade för oss!  Men jag filmade också, så jag har den på video.  Guiden
misstänkte att det var en dräktig hona, annars går blåvalen aldrig så nära land.  Obeskrivligt
mäktigt att ha sett blåval i verkligheten, och på så nära håll...

Hon lämnade ett avtryck i havet...

Hotell 5 - Myvatn.  Utsikt från mitt fönster.

Stackars tös, huvudvärk...

Myvatn - en grund och näringsrik sjö med rikt fågelliv.  Ligger i ett aktivt vulkaniskt område. 
Otroligt vackert!

Semikratrar vid Myvatn

Ser ni falken uppe på klippan?

Sen ville inte lilleman mer...

Silverstammad björk

Man åker inte till Island utan att bada termal...

Ljuvligt!  Svag doft av svavel, svart sandbotten, 40 grader i vattnet, kändes som att bada i tvål. 
Len som en baby efteråt, en riktig hälsokur!

Här ska man inte simma för nära, varning för 100-gradigt vatten.

Jag är inte helt säker, men jag tror detta är en bastu.  Väggen beklädd med lavasten.

Barnen var urtrötta på att hela tiden besöka vattenfall.  Detta är Godafoss och det fick bli det sista.

Efter sista vattenfallet var vägen ganska enahanda.  Så småningom kom vi upp på ett backkrön
och möttes av - det här!  Bedårande utsikt över fjorden vid Islands andra stad Akureyri!

Hotell 6 - Varmahlid.  Utsikt från mitt fönster. 
Detta hotell blev ett antiklimax.  Gammal inpyrd matos satt i väggarna, och lobbyn var full
av små flugor.  De var som en vägg man fick bryta sig igenom.  Och menyn bestod av häst, val
eller bläckfisk.  Inget av det passade oss, så vi gick alla på barnmenyn där man i alla fall kunde
få lasagne.  På vilket kött låter jag vara osagt, men den gick äta.

I mitt och barnens rum hängde världens i särklass fulaste lampa.  Liknar mest ett posthorn... 

Man åker inte heller till Island utan att rida islandshäst.  Jag och dottern tog en 3-timmarsritt
i området runt Varmahlid, guidad av en entusiastisk fransman som klagade på att hans häst var
för tjock.  Den orkade inte så mycket, men min orkade desto mer.  Den galopperade om alla!

Rebeccas häst Göykur.  Bakom honom min häst Lahdur.

Antoine och hans tjocka (men ursöta!!) häst.

Pållerast

Jag och min pigga, busiga häst Lahdur

Rebecca på Göykur 
Islandshästar som lämnar Island får aldrig nånsin återvända.  Och hästar
som är gamla eller skadade och anses ha gjort sitt, dem äter man. 

 

Detta blev det sista fotot på vår resa.  Efter Varmahlid hade vi några vackra mil utmed västra kusten ner mot Reykjavik där vi sov sista natten på samma hotell som vi bodde första natten på.  Det var meningen att vi skulle besöka Snorre Sturlassons gård på vägen ner, men jag hade dragit på mig en förkylning och började få feber och de andra var trötta, så vi glömde helt enkelt bort Snorre.  Lite synd, hade varit kul att se även den.  Men vi glömde också Blå Lagunen (termalbad utanför Reykjavik) första dagen, så vi får helt enkelt åka dit igen en dag...