Reclaim the house
I natt har jag ägnat mig åt hemfridsbrott. Familjen som köpte vårt hus i Malmö för många år sedan var bortresta och då passade vi på att bryta oss in där för att äta middag. Det var jag och min man och våra barn, min moster, min mormor och min mans mamma, och säkert några fler. Vi hade nyckel och släppte helt fräckt in oss själva. Vi tände i huset, men i drömmen var det ändå ganska skumt, som att vi hade tänt stearinljus istället för lampor. Jag tyckte det kändes lite dumt, att bara gå in i ett hus och sätta sig att äta precis som att vi fortfarande bodde där. Så kunde man väl inte göra...? Nej, det kunde man ju inte! Jag påpekade det för hela sällskapet: "Jag tycker vi ska gå nu, vi har inte här att göra. Varför har vi ens en nyckel?!" Vi smög oss ut i hallen, och då knackade någon på dörren. Jag sa till alla att lägga sig på golvet så den som knackade inte skulle se oss. Dörren hade fönster, även om glaset var mönstrat. Jag tänkte att personen där utanför skulle kunna se oss röra oss eftersom lampan i hallen var tänd. Knackningarna blev högre och ilsknare, och jag tänkte att detta kan inte vara på riktigt, det var alldeles för konstigt. Jag började blinka hårt för att väcka mig själv om det skulle vara en dröm. Men jag vaknade inte, så jag antog att det var sant trots allt. När jag så småningom vaknade så kändes hela min yrvakna tillvaro helt främmande. Jag var kvar i drömmen, och det tog en hel del snoozande innan jag vaknade på riktigt den här måndagsmorgonen. Frågan är om jag riktigt gjorde det, för jag var helt förvirrad när jag gick upp. Och när jag satt i bilen på väg till jobb kom jag på att jag glömt mascara, luktegott och en av mina ringar. Inte hela världen, men hur förvirrad får man lov att vara...?
Sanningen är att jag saknar det här huset så fruktansvärt mycket... Vi var så lyckliga här...
 |
| Våra drömmars hus |
 |
| Ja, vi var lyckliga här |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar