Inspiration - I natt jag drömde

En ödslig seglats

I natt har jag seglat vilse.  Min man skulle lära mig köra båt, och vi hade varsin båt precis som när man övningskör med mc.  Tyvärr funkade inte motorn i min, så jag bara drev med vinden.  Maken och jag hade com-radio, men han höll dålig koll på mig och jag hade noll koll på var jag befann mig.  Till slut insåg jag att jag nog var vilse, och väderstreck har aldrig varit min starka sida vare sig i verkliga livet eller drömmarna - uppenbarligen - för när jag försökte räta upp båten och orientera mig så visste jag inte alls var jag befann mig.  Jag borde ju varit ute på öppet vatten, men när jag tittade runt såg jag mest holmar som i en skärgård.  Plötsligt började jag närma mig land, och det verkade vara Italien.  Här var det fest och folk var klädda i vitt.  Jag fick äntligen kontakt med maken och eftersom vi kommit ifrån varandra så försökte vi lokalisera varandra.  "Var är toga-partyt?" frågade jag.  Inget svar...  Toga-partyt fick jag leta efter själv, och gick i land.  Land såg ut som ett stort romerskt forum, men folket verkade vara fransktalande och liknade mest araber.  Med mig hade jag en okänd kvinna som verkade lika vilse som jag, och vi försökte ta reda på var vi var.  "Où sommes-nous?" frågade jag en vitklädd man med turban. Han förstod säkert vad jag sa ("var är vi?") men gissade att vi nog inte kunde så mycket mer franska.  Hans fårade ansikte sken upp i ett brett leende och ur hans mun kom en lång harang som vi inte begrep ett ord av.  Det kunde vara namnet på orten, eller det kunde varit något helt annat han sa.  Jag blev arg på honom, vände mig om och gick, slog ut med armarna och ropade "Je ne comprends pas!"  Sen var det inte mer dröm där.  

Vår båt...

Reality - November som gått

November 2022

Förra månaden avslutades med en beskrivning av den nya mannen i mitt liv - massören med stort M.  Jag bokade tid hos honom för tredje gången redan förra månaden som bekant, och nu var det dags.  Eftersom ryggen ändå känts ganska bra den här månaden så bad jag honom även inkludera nacke och axlar, borde vara dags att klämma till de delarna också lite.  Jag fick min vilja igenom, här klämdes och masserades en hel del och för undertecknad var det bara att bita ihop och försöka låta bli att kvida.  Det lyckades inte speciellt bra.  "Holy crap" undslapp mina sammanbitna läppar, och Massören svarade bara "jag förstår" och "den är lite tjurig, den där axeln".  Hmm...  Men ryggen, då?  Jo, den fick sig lite mer behandling än jag önskat, men uppenbarligen behövdes det.  När Massörens hårda nävar inte räckte till längre så kom ett riktigt tortyrredskap fram - elvispen!  Åtminstone funkade den som en sån.  Man satte en vibrerande maskin mot den ömma punkten, tryckte igång den och vips så vispade den runt bland muskler och nerver.  Kommentaren jag lyckades klämma fram?  "Shit pommes frites!"  Töntigaste kommentaren ever, fick bara till svar ännu en gång "jag förstår det".  Vad jag egentligen ville säga kan jag inte nämna här, då skulle jag bli exkommunicerad!  Men vill man ha en massage med silkesvantar bara för det är skönt så går man till en SPA-inrättning.  Detta är ett helt annat forum.  Dessvärre så triggade det den här gången igång mer smärta och mina fötter fortsätter domna.  Ingen skugga ska falla över Massören, men jag tror att det är dags att besöka kiropraktorn.  Höften ligger troligen fel sedan några år tillbaka, och det onda Massören trycker ur min stackars bakdel är bara ett symptom och behandlingen egentligen onödig fram tills kiropraktorn gjort sitt.  Läkarbesök med röntgen och sjukgymnastik har slagit mig, men primärvården när det gäller ryggar och kö till röntgen står inte så högt i kurs hos mig.  Nej, än så länge kompletterar jag med egenvård.  Fick en del övningar av maken, hans sjukgymnast var vänlig nog att bistå med lite förslag.  Mitt problem sitter som jag misstänkt i vänsterhöften, för den poppar varje gång jag lyfter benet i sidled. Och jag har även investerat i gummiband, som alla talar sig varma om.  Jag har dock inte kommit längre än till att ha packat upp dem och konstaterat att där finns tre stycken, tre nyanser av grått.    

Dålig karma...  Som bekant krockade min käre bättre hälft med ett djur på väg till jobb förra månaden.  Det var troligtvis en hjort, inget rådjur finns i den storleken om det inte är genmanipulerat.  Vi får nog aldrig veta det, det lyckligt ovetande djuret sprang oskadat sin kos.  Maken springer däremot så lagom.  Hans strävan att må bättre tvingar honom till både gymnastiska övningar och receptbelagda värktabletter.  Kön till magnetröntgen är inte kort, tid har han i slutet av nästa månad.  Trist att gå och ha så ont så länge, men straffet är ändå tidsbestämt nu.  Hur som helst, skador kan alltid bli värre.  Hyrbilen maken hade blev också mulad vid krock nummer två!  Japp, ni läste rätt - krock nummer två.  Ingen hjort eller ens en vildkanin den här gången.  Den här gången hade han en diskussion med ett stort maskinsläp.  Alltså inte ett sånt vanligt släp som gemene man har stående på sin uppfart, utan ett jättesläp som man kan frakta stora maskiner på.  Maken kom körande på en smal väg.  Bakom sig hade han en husbil.  Han mötte en bil med ovan nämnda släp.  Alla inblandade körde så långt ut till höger de kunde för att klara mötet.  Föraren i den mötande bilen fick dock en snilleblixt och påbörjade en sväng till höger in på en liten väg.  Vad händer då med ett släp?  Jo, det far ju ännu längre ut i vägen.  Och det var precis det som hände.  Släpet svängde ut och vispade till makens bil så vänster framdäck och därtill hörande skärm fick sig en däng så bilen åkte ner i diket och blev mulad och obrukbar.  Skuldfrågan var ju inte så mycket att diskutera, så det underlättade ju det hela.  Men problemet blev:  Vad händer med en människa som precis råkat ut för en olycka, försöker läka både fysiskt och psykiskt, och som kort därpå råkar ut för en olycka till?  Även om denna inte förvärrade den fysiska skadan så orsakade den en förödande skada på psyket.  Den skadan ska vi inte gå in på.  Låt mig bara säga att det är en utmaning.  Och som lök på laxen...  En av makens bästa kompisar sympatikrockade!  Här kan man inte hitta några förmildrande omständigheter, sitter man och pillar på telefonen så får man skylla sig själv.  Det är olagligt, men om man struntar i lagen så återstår dumheten i att hålla på med luren medan man kör bil.  Gör inte det!!!  Prata i den är en sak, det kan man göra utan att ta i den.  Men läsa och skicka SMS - urkorkat!  Jag kan häva ur mig detta nu eftersom det inte blev några personskador hos varken kompisen eller den han krockade med.  Åtminstone kompisens bil blev skrot (ironiskt nog har denna bil varit min käre makes bil en gång i tiden, kompisen köpte den), den andre (vars förare visade sig vara son till en typ som maken har en gås oplockad med) vet jag inte vad som hände med.  Så nu letas det bilar, make har all tid i världen att bistå med att nagelfara Blocket.   

Sonen fortsätter på sitt elektrikerjobb, har precis avslutat sitt första alldeles egna projekt.  Som han har slitit på detta projekt!  En stundande slutbesiktning gjorde att han jobbade till långt in på småtimmarna för att få allt klart till utsatt datum.  "Hinner du?" frågade en lite bekymrad mor.  "Nej!" svarade en krass son. Tydligen var det inte hela världen, småpill kan fixas i efterhand.  Men det verkar ha gått bättre än han trodde, för slutbesiktningen var på torsdagen, den blev godkänd.  På fredagen sjukskrev han sig då han jobbat med en infektion i kroppen hur länge som helst bara för att bli färdig.  På lördagen satt han hos läkaren på primärvårdens akutmottagning, fick konstaterat öroninflammation och kom hem med en ask penicillin samt en liten tub örondroppar.  Som om inte det var nog - han står på priolista för operation av ett envist nageltrång.  Lille knatte, om jag kunde ta din plats...

Dottern däremot har bättre flyt.  Hon har tidigare jobbat som flygvärdinna, men pandemin satte käppar i hjulet för den karriären.  Det blev ett nytt jobb och därmed en ny karriär som gick käpprätt uppåt och hon fick mer och mer att göra eftersom hon var villig att jobba hårt och visa framfötterna.  Det värsta med det är att det lätt blir för mycket och man är inte så nöjd med sin tillvaro.  Då hjälper det inte att chefen är världens bästa och arbetskamraterna lika bästa.  Gillar man dessutom inte ekorrhjulet 7-16 måndag till fredag så spär det bara på ens önskan att hitta en förändring i livet.  Så efter två och ett halvt år på denna arbetsplats väntar nu en ny tjänst som kabinpersonal i början av nästa år.  Inte samma flygbolag som sist, men det spelar mindre roll.  Detta kan också bli hur bra som helst.  Så glad som en speleman meddelade hon resultatet av en intervju hon kände hade gått riktigt bra.  Älskade tös, här vill jag inte ta din plats, du är värd detta!

Men inte bara tragedier i denna familjen, jag har investerat i ett nytt skrivbord.  Att jag har väntat så länge på det är för att jag inte kunnat bestämma mig för vad jag velat ha för sorts skrivbord.  Maken tyckte jag skulle ha ett rejält skrivbord, ett man kan höja och sänka.  Bra, visst, men det passar inte in i det rummet. Jag ville ha ett gammaldags skrivbord.  Vi letade på nätet men hittade inte något med det där "Wow" jag ville känna när jag hittade skrivbordet med stort S.  Men så en dag hände det - Skrivbordet fanns där, i lager, klart att beställa, rätt stil, rätt pris, rätt färg.  Jag beställde och var som ett barn som väntar på tomten innan möbeln äntligen levererades till dörren.  Prylen vägde över 30 kg och med en make som knappt kan gå var jag utlämnad till mina egna metoder att få in det i arbetsrummet.  Jag "gick" paketet, hur lätt som helst.  Det innebar att jag ställde det på högkant och flyttade hörnen framåt så paketet med min hjälp gick självt in till rummet där det skulle bli ett skrivbord.  En beskrivning för "dummies", tillhörande verktyg, och en personlig snickarglädje så stod möbeln snart på sin plats.  Så bra det blev!!  Nu har jag en plats där jag kan sitta och spela piano och öva mina stämmor, en plats för min symaskin och lite andra pryttlar, samt en tom plats för min laptop när jag jobbar hemma.  Så var sitter jag och skriver detta?  Hmm, i köket...

Vi har haft snö!  Det händer inte varje dag i Skåne.  Det var minusgrader, lite snö och lite halka, mycket vackert i all sin enkelhet.  Snön låg sin vana trogen inte kvar så länge, men för en person med sommardäck så gjorde det inte så mycket.  Tid är bokad för byte av hjul, nu håller vi tummarna för att halkan håller sig borta bara en liten stund till.  Nästa vecka är inte läge för hemarbete.

Musik:  "Always crashing in the same car" med David Bowie

I can do this...

Voilá

God morgon, Vinter

Härinne är det varmt

Det är Advent, var glad, tänd ljus

Inspiration - Newspaper bloopers

 

Mest meningslösa fotot ever!

Reality - Oktober som gått

Oktober 2022

Den här oktober inleddes med ett besök i blodbussen.  Jag har varit lite otursförföljd de senaste gångerna jag har lämnat blod, har det inte varit det ena så har det varit det andra.  Den här gången var det inget som stämde.  Själv kände jag egentligen inte alls för att behöva ta vägen om blodbussen på väg hem, men vad gör man inte för att andra människor ska få en chans att överleva.  Samtidigt är det ett bra sätt att hålla lite koll på dig själv.  De slår ju larm om något inte är som det borde vara.  Och det var just precis det som hände den här gången.  Det var dags att kolla blodtrycket, vilket görs med jämna mellanrum.  Manschett på och kompression igång, och där låg man medan trycket runt överarmen blev hårdare och hårdare.  Och i hårdaste laget.  Hallå...?  Har ni glömt mig?  Det börjar bli lite obekvämt här!  Lugnet själv i form av en vitklädd dök upp och lättade på trycket.  Blodtrycket var lite i högsta laget tyckte hon, så jag fick sitta och vila en stund för att några minuter senare ta ett nytt.  Men bättre, eländet sjönk!  Egentligen var det inte för högt, men det har tydligen gått stadigt uppåt de senaste gångerna jag donerat mitt röda guld, och det tyckte de var lite oroväckande.  Sköterskan stack en remiss i handen och instruerade mig att kontakta min vårdcentral för blodtryckskontroll vid tre tillfällen.  Jag blev som ett tjurigt barn, skyllde på allt möjligt varför att jag inte skulle ha möjlighet att springa på vårdcentralen.  Att jag sen har fem minuters promenad dit och enkelt kan jobba hemifrån talade jag tyst om.  Nej, jag hade inte en tanke på att göra som de sa.  Jag, friska människa, vad skulle det vara bra för!?  Och som lök på laxen hade mitt blodvärde sjunkit till en nivå jag nog aldrig legat på tidigare.  Visst, jag blev lite konfunderad så klart, kan det vara att jag är sjuk?  Hypondrikern i mig (som jag inte är alls bekant med) dök upp och fick min skalle att snurra i otakt - du har säkert cancer, det är nog därför du har så mycket huvudvärk, en hjärntumör.  Eller så är det leukemi, det är därför du får blåmärken så lätt.  Eller bröstcancer, det är poppis just nu, gå hem och kläm!  Nej, jag vet nog vad det beror på...  Jag la ner min träning och har ännu inte hittat något annat att lägga mitt flås på.  Vin dricker jag inte heller, så järn får jag inte i mig på samma sätt som innan.  Grönsaker slarvar jag med, mat överhuvudtaget sköter jag inte på bästa sätt.  Jobbar mycket, stressar (mest inombords), sover för lite kanske.  Nej, jag tänker inte ränna på vårdcentralen, jag fixar detta själv...  Blodbusspersonalen stack ett par kartor järntabletter i handen på mig och önskade mig en bra kväll.  Tack, men den är sabbad tänkte jag ilsket.  Och en sak till som jag inte tyckte om, och det kan jag däremot ha fog för.  Allt som har med sjukdomar att göra anses ju vara högst personligt och förenat med sekretess och integritet.  Här basunerade man ut bland andra blodgivare mitt blodtryck och dess historik, mitt blodvärde, vad jag ska göra med remissen och vad som gäller där.  Bortsett från att man ska rabbla både namn och personnummer så alla andra hör.  Vad hände med sekretess där...?  Får fundera på om jag ska fortsätta lämna blod...  Är jag grinig och egoistisk nu?  Förmodligen...  

Maken började ett nytt jobb - igen.  Han byter jobb som andra byter skor.  Inte många jobb som duger, fel på det och fel på det.  Man blir kräsen när man varit sin egen chef för länge.  Men det blev ett kort intro. Fyra dagar in i den nya karriären hade han en diskussion med ett rådjur.  Alltså, rådjuret kom ju från höger...  Å andra sidan kom maken på huvudled.  Ingen idé att diskutera trafikregler med ett rådjur, det fick löpa.  Istället för i sidan på ett djur satte han bilen i ett träd.  Trots all bättre i det här fallet, en fullvuxen råbock är inte så bra att krocka med.  Han blev till och med kändis, incidenten hamnade på trafikuppdateringen.  Intet ont anande hörde jag det själv på radion på väg till jobb.  Min bättre hälft ringde mig ett par timmar senare och berättade vad som hänt, och när han var klar på röntgen och redo för hemfärd körde jag och hämtade honom.  Jobbet tog jag med mig och fortsatte jobba hemma, ingen anledning att köra tillbaka till kontoret.  Och maken behövde ju förstås hjälp med saker hemma, som helt vanlig markservice.  Lika bra att jobba hemma dagen därpå också tänkte jag och trodde att jag gjorde honom en tjänst.  Nja, inte riktigt.  Han uppskattar inte speciellt mycket att ha mig jobbande hemma, tycker att han får gå på tårna för att inte störa.  Men hur han förklarar att han sätter på TV:n på relativt hög volym vet jag inte.  Skrällande musikkanaler är jag inte glad för, bara min egen musik duger.  Stämmer sällan överens med utbudet på musikkanalerna.  Senare har det krupit fram att det han mest hänger upp sig på är knappandet på tangenterna.  Så han får klara sig själv medan jag kör till kontoret.  Det går väl hyfsat, bortsett från att jag oftast hittar honom i sängen när jag kommer hem.  Värken är outhärdlig och han gör sitt bästa att sova bort den.  Men snart är vi två som haltar runt, för jag kommer snubbla på hans kryckor en vacker dag.  Står de inte vid köksbordet så ligger de vid soffan eller vid sängen.  

Det finns ju en anledning till att jag börjat inreda dotterns gamla rum till mitt nya arbetsrum.  Där kan jag sitta och knappa på tangentbordet bäst jag vill utan att störa någon.  Dessutom vill jag göra något av det där rummet, för det är faktiskt ett trevligt rum.  Fondtapeten tycker jag fortfarande väldigt mycket om efter 16 år, den stannar där den är.  Möjligtvis hade väggarna behövt en lite ljusare ton.  Det tar vi sen...  Eftersom maken är helt indisponibel för tillfället så bad jag sonen om hjälp att fixa lite.  Byrån som stått i rummet innan fick byta plats med mormors lilla kökssoffa.  Det innebar en del bärande uppför och nerför trappan, men det drabbade i stort sett bara en soffpotatis (oops, den var oavsiktlig) så det gjorde inget.  Byrån bars upp, soffan bars ner och löpbandet bars också ner.  Sedan kommer symaskinsstativet att bäras ner och brudkistan ska också ner.  Men innan jag kommer så långt måste männen i mitt liv sätta upp hyllor på ena väggen på ovanvåningen så böckerna kan byta plats.  Den gamla bokhyllan ska nämligen förpassas och den står i mitt blivande arbetsrum och tar upp en hel vägg.  Sen har vi ett annat problem - jag har inget skrivbord.  Då blir det svårt att jobba hemma utan att störa.  Och jag kör inte vart som helst och handlar ett, för i det rummet ska bara ett gammaldags skrivbord komma in.  Man får inte sabba stilen liksom.  Nåväl, min ständigt uppställda strykbräda fick också en ny plats - hopfälld i tvättstugan.  Jag tyckte det var bra att ha det rummet till "strykrum", med en uppfälld strykbräda blir det att man stryker oftare.  Men sorry, det blev nödvändigt med denna förändring.  En fråga om självdisciplin egentligen.  Mitt lilla piano förlorade däremot ett stativ.  Strykbrädan var perfekt för det ändamålet.

Jag tog en ledig dag den här månaden.  För första gången på länge var jag ute på vift och vis av skadan efter resor förr i tiden tyckte jag att en ledig dag var på sin plats.  När man inte varit iväg av semesterskäl så har jag en tendens att bli kvar i adrenalinet en helgaktivitet ger och det gör det svårt att fokusera på sitt arbete.  Även om äventyret inte var så aktivt som en taekwondotävling så räckte det att leva på ett tag.  Så dagen efter Vadstena sov jag ut, tog det lugnt och begav mig sedan till min nyfunna vän massören.  Jag vet att det inte är en spaupplevelse att gå till honom men han kan sin sak.  Så jag la mig på britsen för att genomgå en omild behandling för att mjuka upp höftpartiet.  Ryggen känns bättre, faktiskt riktigt bra, men när nu den låsningen har släppt så måste allt som legat i kläm släppas loss.  Jag vill inte gnälla för världen är full av gnällmånsar, men jag har haft duktigt ont i höfterna.  Vänsterhöften är problemet men högerhöften har fått ta smällen.  Vanliga självklara rörelser i vardagen har blivit ett litet trauma varje gång - vända sig i sängen, resa sig från en stol, sätta sig i bilen, böja sig ner, gå en promenad.  Kanske skulle snott makens andra krycka, han använder bara en...  Hur som helst, behandlingen tog sin början och jag bet ihop om smärtan.  Rumpmuskeln var duktigt stel och det krävdes starka nävar för att få lite fason på den.  Efter 45 minuter var han klar, förmanade mig att dricka mycket och att vara beredd på blåmärken. Ja, blåmärke kan man väl leva med när det kändes så mycket bättre.  Och blåmärket var inte att leka med kan jag säga.  Halva rumpan var lila i en form som påminde om Kreta, säkert två decimeter långt.  Det har jag inte vågat visa min äkta hälft, han hade säkert trott att jag gått med i en BDSM-klubb bakom hans rygg!  Skämt åsido, han är duktig den där massören.  Han får stanna i mitt liv ett tag till.  Nästa date - slutet av november.

"Poison" med Alice Cooper

Makens ena krycka - snart min

Det börjar arta sig

Pianots nya stativ, pianisten sitter skräddare framför tills benen domnar

  

 

Reality - Äventyr i Vadstena

Vadstena - en körhelg

Dag 1

Väckarklockan ringde klockan fem en lördagmorgon i oktober månad.  Normalt inget jag uppskattar, men den här gången skulle man ju ut på äventyr.  Som alltid när jag ska resa någonstans så säger hjärtat ”jag längtar” medan hjärnan säger ”lugnare hemma”.  Personligen landar jag i något mittemellan…  Jag vill och jag längtar, men spänningen och oron ligger över mig som en blöt filt ända tills jag installerat mig i mitt tillfälliga boende.  Men de där orosmolnen skingrades ganska snart, för vi tre taggade, trallande töser i bil 1 upp till Vadstena pratade om allt mellan himmel och jord medan bilen gjorde sitt jobb och fraktade oss upp till denna lilla pärla vid Vätterns strand.  Bil 1 heter just så för det var den bil som lämnade Malmö först.  I bil 2 färdades två andra damer samt tuppen i vår lilla hönsgård. 

Bilen fick bo på parkeringen intill folkhögskolan.  Passade bra, eftersom mina två passagerare skulle bo där.  Själv skulle jag bo hos birgittasystrarna en bit längre bort.  Jag tog min kabinväska på hjul och rullade bort mot nunnornas gästhem, blev lite slalom mellan vattenpölarna.  Enligt ett sällskap jag stötte på utanför gästhemmet så var systrarna i mässan och ville inte bli störda, så jag borde nog vänta en stund innan jag ringde på för att bli insläppt.  Det hade de själva bittert fått erfara, nunnan som öppnade var inte direkt glad för att ha fått gå ifrån mötet med vår herre.  Man vill ju inte drabbas av en nunnas missnöje, så jag tog en liten fotorunda utmed sjön.  Vädret var inte det bästa för promenader och det var bara att inse att det skulle bli en bad hair day...  När jag till slut ringde på blev jag insläppt av en dam som uppenbarligen inte var en av systrarna men fanns på plats för att hjälpa till.  Jag hade inte stört systrarna i mässan, jag hade ringt på mitt i lunchen.  En trevlig dam, vi satt och småpratade om allt möjligt tills det blev dags att öppna för nästa gäst.  Det var ingen mindre än vår alldeles egna körledare.  En stund till i soffan och äntligen hade systrarna ätit färdigt.  Abbedissan, eller vad det kallas nu för tiden, kom för att ge oss våra rumsnycklar.  Hon hade glimten i ögat och ett leende på läpparna, auran av en godmodig kvinna som tycker om ordning och reda.  Vi fick våra nycklar och med ett par minuter till godo hade vi installerat oss på våra respektive rum, promenerat till klosterkyrkan vägg i vägg, och slutligen placerat oss på lämpliga stolar i kyrksalen inför helgens första gemensamma övning.  Från vår kör bidrog tre sopraner, tre altar samt en bas till denna jättekör som träffats en helg för att dela med sig av sina röster till alla som ville höra på.

Wow, säger jag bara…  Det är en sak att som enskild kör öva i sin egen lokal, eller som enskild körmedlem öva för sig själv hemma.  Det är en helt annan att öva tillsammans med de andra körerna.  Medan man kämpade med sina stämmor och undrade hur i hela friden det skulle bli till någonting, så låg där ett fantastiskt verk i pusselasken.  När alla bitarna lagts på plats så lämnade det nog ingen av oss oberörd.  Nu tänker jag i första hand på vår krona på verket – Cum Sancto Spirito.  Ett stycke Vivaldi som jag döpt till Hallelujakören light.  Fantastiskt roligt att sjunga när man väl fått ordning på stämmorna.  Övriga sånger var rena rama barnleken jämfört med denna, men ändå inte bara att tuta och köra (det där sista kan man uttala hur man vill…).  Och på tal om barnlek:  Vi hade till och med hjälp av en mycket ung medlem, så ung att han satt i babysele hos sin mamma.  Hans lilla men ljudliga stämma passade ju tyvärr inte så bra ihop med repertoaren, så mor och barn fick hitta på annat än att öva körsång.  Våra körledare och tillika initiativtagare – Ulf och Elisabeth – till den här körhelgen var ju inte bara körledare utan riktiga eldsjälar som bjöd på showtime från början till slut.  Mycket skratt, en del disciplin, en del teknik.  Hur ska man lägga betoningen i en sångtext?  Ja, det kunde Elisabeth beskriva på ett mycket målande och dramatiskt sätt.  Till och med Ulf  häpnade på sin orgelpall.  Applåd på den!  

Tiden går fort när man har roligt.  Efter att samtliga sånger sjungits igenom ett antal gånger så fick vi pausa lite.  Gåsmarsch till kaffebordet på folkhögskolan, typiskt svenskt.  En koffeinboost och en saftig hembakad kaka och lite samkväm på det, sen var man redo för rond två - övning i blåkyrkan.  Här blev det lite trångt med utrymmet, men finns det hjärtrum så…  Nog lika bra att det var lite trångt, här sparade man på elen fick vi veta.  Pingviner hade trivts här… Vi tre sopraner fortsatte följas åt, de övriga gick på sina håll.  Våra körledare hade lite bekymmer med att bestämma sig.  Upp på kyrkbänken, ner från kyrkbänken, hämta podium eller inte hämta podium, flytta på körsångare för ögonkontakt med organisten, ska kören stå hela konserten eller få lov att gå och sätta sig…  Att öva i blåkyrkan var något helt annat än att öva i klosterkyrkan.  Tolv sekunders resonans kräver lite planering.  Men vilken känsla!  Det tyckte den lille killen som sov gott i babyselen på mammas mage också.  Min egen körledare, som stod brevid mig, och jag var övertygade om att den lille skulle vakna lagom till 18:30 när konserten skulle börja.  Låt mig återkomma till det.

Det var nästan som ett genrep.  Vi fick vara nöjda med vår insats och inom oss smälta det tolv sekunder långa ekot av våra röster som sakta ebbade ut.  Jag gick en fotorunda i den vackra gamla kyrkan.  Kan inte låta bli att tycka det är synd att den inte fick förbli katolsk.  Den andas ju Birgitta…  Men Luther var obarmhärtig.  Hur som helst, efter denna repetition blev det lite tid över till att göra vad man ville.  Jag för min del kunde inte vänta på att få fixa till håret.  Att stå i kyrkan och hålla konsert och samtidigt se ut som en dränkt katt är inte min melodi, så in med kontakten till plattången och åtgärda problemet.  Kändes som en huvudvärk som plötsligt släppte.  Så, ordningen återställd!

Det var dags.  Nerver är väl inte rätt ord när man uppträder med en kör, men även om min enskilda röst inte hörs i massorna så vill jag ändå att det ska låta bra.  En kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk som det heter.  Det blev beslutat att vi skulle stå hela tiden.  Vår lilla musikandakt skulle inte hålla på så länge så det var inte värt besväret att skapa kaos genom att gå och sätta sig.  Någonstans längre ner i kyrkan hördes barnskrik, och mamman med sitt lilla barn stod inte på sin plats…  Vi tittade menande på varandra – japp…  Men som sagt, det var dags.  Jag önskar att jag kunnat skriva att kyrkan var fylld till bristningsgränsen, men så var det tyvärr inte.  Synd!  Men de som var där och lyssnade på oss uppskattade vår konsert desto mer, för de ville inte gå.  Det kan jag förstå – vår repertoar var helt underbar!  Ett par av sångerna var så vackra att jag vid ett par tillfällen fick en klump i halsen.  Och den där sista sången, pusslet som gav bilden av Cum Sancto Spirito, vårt paradnummer – den lämnade ingen oberörd! Den långa efterklangen låg kvar och lämnade minnet av den sista tonen vilande mellan valven.  Vi vaknade till liv bara för att inse att vår lilla konsert var slut.  Pärmar slogs ihop, ögon öppnades och huvuden höjdes.  Själv började jag trampa runt lite för att få liv i min högerfot som domnat.  Andra gnuggade händer och fick bråttom till bänken utmed väggen där vi lagt våra saker.  Premiären skulle firas med en ”galamiddag” och vi var hungriga.

Den middagen gick inte av för hackor!  Fläsksida i långkok i tolv timmar med palsternacksmos samt smulpaj på äpplen med vaniljkräm till.  Det var så gott!  Och under tiden blev vi underhållna på mer än ett sätt.  Kocken kunde lika gärna varit ståuppkomiker, hennes beskrivning av maten de lagat och hur de lagat den och hur vi sedan skulle inta den fick oss alla att skratta gott.  Och mellan middag och efterrätt blev vi underhållna av ett gäng sjungande "nunnor".  Vi satt och pratade ända till vi inte orkade längre.  Dagens tidiga morgon, över 40 mils bilresa, timslånga intensiva övningar och klimax med ett framträdande som var över alltför snabbt tog ut sin rätt.  

Vi gick den korta promenaden tillbaka till systrarnas gästhem.  Det var lite råkallt i vinden och fukten från Vättern bredvid oss kändes som fint regn. Sjön följde oss hela vägen, höll oss sällskap med sina små skvalpande vågor.  Vackra älskade sjö, rogivande som havet.  Jag hade kunnat stanna här en stund.

Dags igen, det var ett tag sen

Vadstena bjöd på regn

I bägge riktningar

Enligt den lilla skylten på bänken har någon haft en fin cigarrupplevelse här

Klosterkyrkan till höger under trädet

Välkommen till birgittasystrarnas gästhem

Utsikt från mitt fönster

Interiörer i blåkyrkan - jungfru Maria

Heliga Birgittas viloplats

Utsikt från min plats i kören - 12 sekunder

Tack Birgitta för att vi fick sjunga för dig

Nu ska det bli ordning på håret

Mitt lilla rum för natten

I väntan på middagen

Pausunderhållning

Dag 2

Sova borta är vad det är, särskilt efter alla intryck den första dagen gav.  Det var svårt att varva ner och så många timmars sömn blev det kanske inte.  Ingen skugga ska falla över varken sängen eller rummet, det var helt perfekt.  Ett krucifix över sängen och Nya Testamentet på nattduksbordet, man behövde inte känna sig ensam.  En lugn och behaglig frukost senare stod man i klosterkyrkan ännu en gång iförd köruniformen (valfria svarta kläder, mer uniform än så var det inte) övande dagens repertoar.  Den skilde sig egentligen inte alls sen lördagen, var bara lite nerkortad.  Det här framträdandet var ingen konsert, det var en del av mässan.  Vi sjöng de finaste sångerna, de där fina som man fick svälja hårt till för att kunna fortsätta sjunga.  Och så Halleluja light som postludium.  Två helt olika miljöer att sjunga i, båda lika fantastiska.  Gud log i sin himmel, hur skulle han kunnat göra annat…

Det sista vi gjorde var att äta lunch och sedan bar det av hemåt.  Det var lika disigt och mulet som när vi körde upp, men regnet lyste med sin frånvaro.  Tongångarna var dock helt annorlunda, det märktes att två dagars hålligång tagit ut sin rätt.  Vi hann precis förbi Herrestad så slocknade den första passageraren.  Jaha, tänkte jag, så skönt för henne.  En stund senare slocknade baksätesåkaren också.  Tre trallande jäntor hade blivit tre trötta tråkmånsar…  Den enda som inte kunde sova var ju jag, hade ju blivit lite jobbig stämning då.  Men något fick jag ju hitta på för att lätta upp tystnaden.  Hmm, lite musik hade varit trevligt tänkte jag och tryckte igång mobilen med favoritmusiken jag snöat in på sen ett par veckor tillbaka.  Dock hade jag inte så bra koll på volymen,…  Jag hoppade högt i mitt säte och bredvid vaknade min ena passagerare med ett ryck.  Det varade dock inte så länge, i takt med att jag sänkte musiken så sänkte sig sömnen åter över henne.  

Framåt kvällen var vi tillbaka vid utgångspunkten – vår egen kyrka.  Jag släppte av mina två körkamrater och fortsatte den sista biten hem mol allena i min lilla bil.  I huvudet ekade fortfarande minnena av helgens alla intryck.  Alla sånger, alla människor, och det arv som den heliga Birgitta lämnade efter sig.  Hon lämnar ingen oberörd.

I väntan på frukost

God morgon klostergården

Interiör klosterkyrkan

Lite bättre väder på söndagen

Exteriör blåkyrkan

Höst i Vadstena

Mitt rum var tillägnat denna syster

Inspiration - I natt jag drömde

Revisit

I natt har jag varit tillbaka på mitt gamla jobb.  En kollega där - vilken jag nog inte växlade tio ord med - dök upp i den här drömmen.  Han och jag och några till skulle fixa något vid hans laptop och av någon anledning gick vi runt tills vi kom till mormors och morfars källare.  Kollegorna försvann och jag stod i mormors hall.  Hon kom upp från källaren, finklädd, ungefär i sin 60-årsålder.  Hon var finklädd i en blå dräkt, nylagt hår och till och med läppstift.  En gång i hela mitt liv såg jag mormor i läppstift, så det var lite annorlunda att se henne så uppklädd till och med i drömmen.  Jag frågade henne hur det kom sig att hon klätt sig fin, och hon knyckte på nacken lite och sa "Ja, det får man vara på sin bröllopsdag...!  I drömmen var det november, mormor och morfar gifte sig 1 juni.  Jag svarade något som "ojdå, ja då förstår jag, så klart man ska vara fin då!"  Lite konstigt svar, men jag kan inte förklara det riktigt.  Jag var dock medveten om att morfar inte fanns mer...

När jag vaknade andades jag in hennes doft.  Jag kommer aldrig ifrån tanken på att hon finns hos mig och tar hand om mig och ser till att jag har det bra.  Älskade mormor...

Mormor - alltid lika fin

Reality - September som gått

September 2022

Livet går vidare...  Tomhet och sorg överskuggar skratt och leenden som inte känns äkta.  Stegen är tunga, hjärtat är tyngre.  Men stegen måste tas och hjärtat måste slå, själen måste gömma det som ansiktet helst vill visa.  Tiden läker ingenting, men varför skulle den...  Den gör bara minnena suddiga.

Ni som läste mitt förra inlägg vet att jag inte var på topp där ett tag.  Det tog en vecka för den värsta sorgen och saknaden att ge vika, sen kom det varma minnet som håller saknaden på armlängds avstånd.  Jag kunde till slut gå ut och tömma buren och huset, men det var under vilda protester från mina tårar och mitt brustna hjärta.  Graven krattade jag och ramade in med stenar.  Där ligger nu alla kaniner vi någonsin haft, och jag kommer hitta något fint att dekorera den med.  Kanske sommarblommor för pollinerande insekter när den tiden kommer.  Nu till hösten får det väl bli astrar eller ljung eller nåt.  Att tömma buren blev ett steg närmare att komma över det som hände, och för sorgen att blekna en aning.  Men klumpen i halsen och de brännande tårarna finns där när jag läser inlägget om Meja.  Vad är jag för en skribent?  Skriva inlägg som gör mig själv ledsen...

Min lilla kanin är inte den enda som världen har mist den här månaden.  Storbritanniens eviga regent Drottning Elizabeth lämnade också denna världen.  Alltså, vissa människor har alltid funnits där, kommer alltid finnas där - tror man.  Så är det ju inte.  Hur britterna känner det vet man ju, än en gång har Buckingham Palace med omnejd drunknat i blommor och sörjande människor.  Folk har köat i timmar för att få se kistan, vakter har svimmat, familjemedlemmar gjort uttalanden.  Skvallernyheterna fokuserar mest på slitningar mellan nyblivne kungen och yngste sonen och valet han gjorde när han drog till staterna med sin hollywoodfru.  Den kan inte förlåta den, den kan inte tolerera den, den kan inte glömma den oförrätten, den vill inte fortsätta göra det, bla bla bla.  Låt de stackars människorna sörja ifred, de har förlorat mamma, mormor, farmor, svärmor, gammelmormor, gammelfarmor, kollega, släkting och allt vad hon nu var.  Det där är svårt att tänka sig, för the show must go on liksom.  Men de är också människor... Och trots att folket ratade drottningen när prinsessan Diana dog så verkar hon förlåten nu.  Undrar just om vårt land kommer visa samma sorg och uppskattning den dag vår kungafamilj tappar en medlem...  Tja, inte omöjligt - se bara på reaktionen när Olof Palme sköts.  Men det var väl också chocken över att det kunde hända i Sverige.  Vila i frid Queen Elizabeth II!  

Över till lite världsliga ting.  Min käre son har länge talat sig varm om massören han går till.  Själv har jag lidit brist på massör länge, alla typ slutar.  Hade kanske inte behövt bli så om inte pandemin kommit i vägen, men så blev det tyvärr.  Vi hade en kanontjej på kontoret, hon dök upp två gånger i månaden.  Hård i nyporna och effektiv som attan, söt och rar i sitt sätt.  Corona - säg no more!  Hon slutade komma och när det blev fritt fram igen så kom hon inte tillbaka.  Det hade hon nog gärna gjort, men det var kriterier som ändrades när min arbetsgivare blev mer frikostig med friskvårdsbidraget.  Jag avlastade chefen och tog fatt i möjligheten till massage på jobb igen, och efter några månaders massage-vara-eller-icke-vara så kommer det dyka upp en ny massör på kontoret första torsdagen i oktober (inte fössta tossdan i mass alltså).  Hoppas bara nu folk anmäler sig.  Men det var egentligen inte det jag skulle berätta om, utan mitt besök hos sonens massör.  Bästa massören i stada verkade han vara och eftersom kontorsnacke och tillika axlar ibland fått mina armar och fingrar att domna så tänkte jag att det kunde vara värt ett försök.  Lycklig blev jag när jag fick tid hos honom ganska snart, enligt sonen skulle det inte finnas tid på år och dar.  Ja, jag håller med om att denna massör kunde sina saker, men jag fick lite inblick i hur tortyroffer kan tänkas uppleva sina sessioner.  Han hittade en punkt, tryckte länge för allt vad han var värd, nästa punkt samma sak, nästa punkt ännu värre...  Sen fick jag andas lite.  Så kom nästa sida...  Och sen kom nedre delen av kroppen, för ryggen hade låst sig.  På dessa ädlare delar tryckte han så jag senare kunde skåda snygga blåmärken på rumpan.  Hmm, kändes sådär att förklara dem därhemma, så jag lät bli att ens nämna dem.  Att gå på massage kan kännas "skönont" för att citera en massör jag gick hos för några år sedan.  Kanske mest för att smärtan vid ömma punkter trots allt inte är destruktiv, utan det kommer något positivt ur det.  Men när man ligger där med näsan i ett bord med hål och försöker att inte kvida så är det svårt att njuta av det. Och så var det ju ingen taktil massage eller klassisk svensk massage, utan medicinsk massage.  Något annat det, ser ni.  Massören tyckte i alla fall att jag var tålig.  Min smärtgräns är ganska hög så någon pipsill är jag inte.  Men det kändes, det gjorde det.  Men det som inte känns sedan dess är domningar i armar och fingrar.  Härligt!  Ryggen däremot...  Den får han fortsätta med nästa gång jag ska dit, vilket kommer bli om drygt tre veckor.  Så mitt besök hos massören resulterade inte bara i en känsla av att vila på bomull med blåmärken i ändan, jag fick även svar på många saker jag själv anat men inte fått bekräftat.  Jag är överrörlig, det vet jag.  Men vad det kan orsaka har jag inte varit medveten om, eller åtminstone inte tagit på allvar.  Jag blev avrådd från att ägna mig åt idrotter där muskeltänjning ingår.  Jag har misshandlat mitt höftparti så pass att jag har ett skadat ligament.  Det där ligamentet är säkert orsaken till den brännande smärtan jag kände på insidan av låret under den sista delen av min kampsportskarriär.  Kroppen sa ifrån, så det var väl tur att jag la av till slut.  Det var ju dock inte huvudskälet, men det blev en bonus.  Jag vet bara inte själv i vilket läge jag lämnade mina höfter när jag slutade för jag följde inte upp med kiropraktorn jag etablerat mig hos.  Just nu får han inte röra mig!  Ryggen är fortfarande låst och jag lunkar runt mest som en gammal dam som borde gått med rollator men vägrar inse att det behövs.  Det är jobbigt att gå ur sängen, det är jobbigt att klä av och på sig, det är jobbigt att gå ur soffan, det är jobbigt att gå och stå (ändå är det nog det man helst ska göra).  Stackars mig!  Massören tyckte jag skulle börja med löpning och styrketräning, sånt som gör att musklerna blir stela.  Dans kunde också vara bra.  Hm, jag har alltid velat lära mig steppa eller dansa flamenco.  Men det kommer inte hända, inte något av det.  Löpning har jag aldrig lärt mig älska, och gymmet är fullt av hög outhärdlig musik och lika outhärdliga stekare som går dit mest för att visa upp sig.  Nä, inget för mig.  Slutar väl med ett gummiband och ett par hantlar i kombination med mitt lilla löpband.  Bättre än inget.  Precis det massören sa när jag undrade om promenader är bra...  Å andra sidan var det motion som gav mig ryggontet.  Jag staplade 3,5 kubik bokved i vårt vedskjul, det var där det började.  Maken var så tacksam för att jag staplade veden, han hade ont i ryggen och skulle inte klara det...

Vi har haft val i det här landet.  En del tyckte det blev en cirkus, men jag tyckte nog cirkusen var värre förra valet.  Maggan for president fick kasta in handduken och gick till talmannen och lämnade in sin avskedsansökan - för andra gången faktiskt.  Rödhättan hoppade av tåget helt och hållet, det passade inte damen att vara i opposition.  De där figurerna jag aldrig minns namnen på lyckades hålla näsan ovanför vattenytan trots att de varit på väg att drunkna ett längre tag.  Damen i svart hoppade också av under det här året och ersattes av långa farbrorn som lyckades hålla kvar detta parti i riksdagen.  Kan det ha berott på alla korvar han ätit under sin valturné?  Den betydligt kortare farbror blå fick till slut frågan om han kunde tänka sig att bilda regering, och även om han inte visade så mycket känslor utåt så ville han säkert tjoa och göra glädjeskutt.  Han har minsann benstyrkan till det.  Tant Ebba vädrar morgonluft - ah, ministerposter!  Men det mörka molnet på allas himmel verkar ju då vara det verkligt största borgerliga partiet - kostymnissarna med det obskyra förflutna.  För husfridens skull blir det inte de som står för regeringsbildningen, men låt oss bara säga att det är komplicerat...  Tre veckor sedan valet, vi har ännu ingen ny regering.  Kommer vi märka någon skillnad? Återstår att se...

Sonen kom hem och försvann.  En torsdag stannade han i stan och sen kom han inte hem förrän på söndagen.  Vadan detta nu då?  Hade vi gjort honom något?  Var han sur på oss?  Säger som kungen när han skulle svara på om han varit på strippklubb eller inte - ne-e...  ne-e...  inte vad jag vet...  ne-e.  Men man känner ju sin lille kille, visste att han skulle berätta förr eller senare.  Visst fanns tanken att han träffat en flicka, men svaret på min fråga till honom om det blev "om ändå..."  Det svaret var inte sant.  Han HAR träffat en flicka!  Kära, goa sonen min...  Han ville inte berätta förrän han var säker på om det var allvar, om det var på riktigt.  Men det verkar det vara för han är minsann aldrig hemma.  Vi vet vad hon heter och var ungefär hon bor.  Och sonen är lycklig!  Jag hoppas av hela mitt hjärta att det håller och att han inte blir ledsen om det inte håller.  Jag hoppas hon är snäll mot honom och älskar honom som jag gör.  Men lite stänk av den elaka häxans elixir har jag nog fått i mig.  Vad är det för en tös som tar min son ifrån mig?!  Är hon god nog för honom?  Ingen är god nog för min son, jag är hans mamma...  Dags att klippa navelsträngen, jag tänker vara glad för min pojkes skull.  Återstår att se när vi får träffa henne.  Vi lär ha ett par intressen gemensamt - fotografering och hästar.  I like this girl!

September - månaden då man tog farväl av så många.  Förutom min älskade kanin Meja, både kollegor och samarbetspartners gjorde sin sista dag den sista dagen i september.  En kollega fick inte fast anställning när provanställningen löpt ut, två kollegor var tillfälliga och skulle inte fortsätta.  Den ena hade fått om hon velat, den andra varken fick eller ville.  Vi är ett antal kollegor som börjar tycka det är jobbigt med alla insamlingar till lämnande arbetskamrater, inte minst min familj som får ställa upp med swish.  Hos kunden hade vi en som var bitter över att få gå, den andra var inhyrd och avtalet löpte ut men hon var lika glad för det.  Min make avslutade sin provanställning i samförstånd med sin arbetsgivare men hade nytt jobb inom loppet av ett par veckor.  Dottern har sökt till sitt nygamla jobb, håller tummarna för att det går vägen.

Maken, ja.  Det har sina fördelar med en hemmaman.  Jag kommer hem till ett städat kök, matlådor i kylen, och undanplockat i största allmänhet, för att inte nämna handlat.  Sen är det karlgöra jag kan glädja mig åt - tvättstugan fixad, dämparna i köksluckorna bytta, gräset klippt.  Och när jag nu uppfört mig som en gammal gumma har han varit ovärderlig med att passa upp på undertecknad prinsessa.  Snart slut med det, men det var kul så länge det varade.  

Musik:  "Empty Rooms" med Gary Moore

Så tomt här är...

Här är också tomt...

Roten till det onda

Detta är historia nu

Återvänder hon till brottsplatsen...?

Vila i frid små pälsbollar

Reality - Missing

Sorg

Ibland måste man ta sig tid att gråta, att minnas, att sakna, att längta, att känna.  Längtan efter att hålla om någon som inte längre finns...  Känna hennes doft, hennes värme.  Sakna henne...  Och nu får jag minnas henne, hur det kändes att hålla om henne, pyssla om henne.  För jag kan inte längre göra det...

I söndags blev vi tvungna att avliva den sista kaninen.  Alla andra kaniner vi haft har dött av ålderdom.  Sorgligt givetvis men naturligt och en del av hela tillvaron.  Detta var annorlunda.  Den här lilla kaninen blev akut sjuk, och vi ringde veterinär den där soliga men blåsiga söndagseftermiddagen.  Att det alls finns veterinärer som gör hembesök förvånade mig, men det kändes bra mitt i all oro och sorg.  Så medan jag satt på uteplatsen och väntade på honom vaggade jag min lilla kanin i famnen som om hon varit en baby. Det gick en timme, två timmar...  Jag började frysa i vinden, men satt kvar för kaninens skull.  Hon skulle bli för varm där inne.  Men till slut gick jag ändå in, och hon fick sitta på en handduk på golvet i tvättstugan istället.  Lite svalt ändå.  

Till slut kom veterinären.  Han var värd att vänta på på många sätt.  En mycket sympatisk och omtänksam och vänlig person som tog sig tid med oss.  Han tittade på kaninen och konstaterade att ingen bra behandling finns, den brukar inte fungera.  Utdragen och otrevlig och jobbig för en gammal kanin som vår ändå var.  Jag var redan innan vi ringde honom helt klar över att hon inte skulle klara detta, så när vi i samförstånd bestämde att det var dags att säga farväl till vår lilla familjemedlem så visste jag att det var det bästa jag kunde göra för henne.  Hon skulle inte lida!  Minnet av hennes sista andetag är inte lika jobbigt som minnet av hennes sjukdom.  Det sökte mig då och det söker mig nu och kommer söka mig en tid framöver.  En chock som vägrar släppa.  Veckan har varit sömnlös och orolig, hennes bur har jag inte kunnat gå ut till, inte ens till hennes grav som jag vill kratta och förse med höstens blommor.  Men till helgen måste jag...  Hö och halm och strö och pellets blir annars rena gottebordet för mössen.  Men jag orkar inte...  Jag trodde inte jag skulle sakna henne så mycket som jag gör.  

Kanske gör jag det för att hon var en speciell kanin på många sätt, inte lik någon av de andra vi haft.  Rasen var obestämbar, men troligen ett inslag av angora.  Hon bodde i en djuraffär och min dotters bekantas bekanta ägde denna djuraffär.  Så fick hon reda på att där fanns två kaniner som skulle avlivas eftersom ingen ville ha dem.  Hon tog båda.  Den ena bor kvar hos henne, den andra fick flytta hit när den förra kaninen dött.  Så därför fick vi en kanin till fast vi inte tänkt skaffa fler.  Där stod dottern med transportburen och tillbehör och detta lilla djur, med ett litet leende på läpparna och sa:  "Jag tänkte Meja kunde få bo här ett tag."  Lilla Meja, min sista kanin...  Hon trivdes inte med att bo i lägenhet, utekanin som hon varit tidigare.  Hon bodde först ett tag hos en barnfamilj där vi gissar att barnen där varit för små för att kunna hantera ett djur.  Mamman kom nämligen tillbaka med henne till djuraffären och sa att kaninen var farlig för hon bet hennes barn.  Ja, Meja var ofta aggressiv, och hon till och med morrade åt en, men hur hade hon blivit det...?  Ingen idé att spekulera, hon fick bo i Benjis gamla gemak och trivdes nog rätt bra med att få rå sig själv utomhus.  Jag tog in henne för kloklippning, pälsborstning och myspys, och även om man fick ha handskar på sig och vara beredd på en katt och råtta-lek när man skulle ta henne i buren så hade vi många "hallelujah moments" Meja och jag.  

Jag minns henne med värme...  Nu ska jag bara vänja mig vid att minnas henne.  Jag får hejda mig varje morgon och kväll så jag inte går ut till buren för att titta till henne, prata med henne och fylla på mat och vatten.  Fast hon inte bodde inne så har hon lämnat ett stort tomrum.  Och chocken efter att ha mist henne på det sättet kommer sitta i länge.  Jag kan bara säga att jag mår inte särskilt bra just nu...

Musik:  "Stairs" med Weeping Willows

Jag trivs inte här...

  

Får jag bo hos dig istället?

Jag har flyttat in

Här bestämmer jag

Bambi på hal is

Bättre med mys i soffan

Storstädning - sista plätten halm 

Wow, jag är i halmhimlen!  Inte så dumt med nystädat ändå...

Mmm, mat...

När stormen hotade att blåsa bort mitt hus kvartade jag inne

Vad är detta för konstigt vitt...?

Ser ni mig eller?  Jag har kamouflage...

Jag möblerar om

Matte - jag vet att du saknar mig.  Men jag har det bra nu.  Minns mig som jag var...

Älskade Meja - jag saknar dig...