Februari
Vilken otroligt slätstruken månad! Har inte hänt något speciellt kul alls! Ja, bortsett från att jag varit ute och rest
igen , och då menar jag inte att jag varit förvirrad, utan att jag faktiskt
varit på resande fot. Mer om det i ett
annat inlägg. Nu handlar det om den
trista vardagen som jag försöker snitsa till lite. För visst behöver man lite guldkant på sin
tillvaro… Hur lyckas man med det när
februari är en av de tråkigaste månaderna på året? En månad som inte är till någon nytta alls,
bara den största delen av en lååååång startsträcka till våren. Tur då att eländet är den kortaste på året,
hjälpte inte att någon lagt till en extra dag i år. Givetvis kom ett bakslag i väderförhållandena
– snö igen! Kunde varit ljust och mysigt
om det varit två dagar före julafton i mörkaste december, men nu ska
snögubbarna dö! Bilen in till jobb en
lördagmorgon var ju inte heller något önskvärt.
Här öppnar man persiennerna och försöker vakna till liv genom att titta
ut och hitta livet utanför. Ha,
snö!! Fick genast en ingivelse att krypa
tillbaka dit jag nyss kommit ifrån – min varma, goa säng. Hmm, den ingivelsen fick finna sig kväst, nu
skulle här jobbas. Modigt tog jag mig an
morgonens utmaning: En timmes bilresa
från Höllviken till Landskrona i yrande snö och halka. Hur kan så många idioter vara ute och köra kl
7 en lördagmorgon när det snöar horisontellt?
Har inte folk något liv?! Och vem
dog och gjorde bussar till Kings of the Road?
Medan vi normala bilister låg och harvade i 60-70 så kom de stora
galningarna och blåste om alla i över 100 km i timmen! De låg dessutom och körde om varandra! Varför finns inga poliser när man vill ha
dem?
Jag hann i alla fall klämma in ytterligare ett sjukhusbesök
i Lund den här månaden. Mitt lilla pyre
(mitt 182 cm långa lilla pyre) skulle äntligen bli av med gipset efter
ortopedens framfart förra månaden. Då
jag själv en gång tagit av gips så vet jag att det faktiskt kan upplevas som en
chock, så det kom inte direkt som en överraskning när sonen blev tvungen att
lägga huvudet lågt och benen högt. Ett
litet stöd under några veckor var nu borta för alltid. Hmmm…
Ja, rädd som man är om sina barn så parkerade jag honom på en bänk inne
i blockets huvudentré medan jag själv gick och hämtade bilen. Inte så lätt då vinden tyckte att jag skulle
ta ett steg fram och två tillbaka.
Frisyren påminde om Albert Einsteins när jag kastade ett snabbt öga i
backspegeln. Hopplöst fall, tänkte jag
och plockade upp sonen utanför blocket.
Bilen kämpade i motvind hela vägen hem och t o m motorhuven hade fått
nervösa ryckningar. Ja, jag menar det,
trodde luckan skulle flyga upp på vindrutan!
Svensk vinter när den visar sig från sin mindre trevliga sida. Sån tur att det skulle bli en tur till
varmare temperaturer…
Skrivet i reklampauserna under ett avsnitt av ”Ett herrans
liv” med Dawn French
 |
| Var ställde jag bilen...? |
 |
| Så familjen kan gå torrskodd |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar