Spirit says...: Reality - Kåseri januari

Januari 2016

Förra årets sista kåseri avslutades med ett icke-nyårslöfte att fortsätta skriva dessa kåserier varje månad. Ett par förfärade personer utbrast ”va, inte skriva mer, månadens höjdpunkt, ju!” Så ok, gärna, undertecknad älskar att skriva. Och på en blogg kan man skriva lite annorlunda än på FB. Så bered er på en joyride, här kommer både konstiga saker, roliga saker, djupa saker, glada saker och sorgsna saker. Allt i ett, för det är den jag är. What you see may not be what you get!

Året började med ett antal läkarbesök. Sonen hade bestämt sig för att bli av med en ömmande punkt – hallux valgus. Det är en vanlig åkomma har jag förstått, nu tycker jag att jag ser hallux valgus överallt – kollegor, släktingar, vänner har haft det, annonser i tidningar, även reklam på FB. Man brukar ju råka ut för riktad reklam på sin sida, men här blir jag lite konfunderad… Kan reklammakarna verkligen veta att min son opererats för hallux valgus? Ingenting hade förvånat mig, Big Brother is watching you… Nåväl, måndagen den 11 januari hamnade vi i den värsta morgonrusningen nånsin, och kombinerat med den gryende oron över att inte hinna i tid till operationen så nåddes man av den obeskrivligt tragiska nyheten om att David Bowie gått bort. Ett musikaliskt geni som helt omöjligt kunnat vara färdig med sina bidrag till den sanna musikvärlden. Hur ska detta gå…? Medan min son somnade på operationsbordet hann detta budskap i fatt mig och jag kunde gå tillbaka till hans rum och vänta och begrunda. Operationen gick bra, foten var kvar och knölen var borta, som det ska vara. Den stackars pojken hade inte fått äta på hela dagen, då han fastat sen kvällen innan och fått vänta i evigheter då annat fick gå före i operationsschemat denna dag. När möjligheten att få äta var ett faktum blev det en macka på rummet. Dock inte för en väntande mamma som bara ätit en frukostmacka på morgonen och några torra kakor till kaffet. En macka har väl aldrig sett så god ut, kunde riktigt känna dreglet i mungiporna när brödet försvann ner i magen på sonen. ”Mamma, jag vill ha hamburgare i kväll!” kläckte avkomman ur sig när vi väl satt i bilen på väg från Lund. Hmm, gärna, då slipper jag laga middag efter denna långa dag tänkte jag och körde gladeligen förbi BK:s drivethru.

Och så har man ju fyllt år också… Som vanligt blev jag 29! Nej, det är sant, våga inte antyda något annat! Men vad är en fånig liten siffra egentligen? Man är aldrig äldre än man gör sig, det är därför jag slutat fylla år. Jag stannade på vägen. Min kära, älskade familj tog ut mig på restaurang i Malmö en kall januarikväll och där satt vi och myste över en riktigt god middag. Underhållning fick vi samtidigt av en full bordsgranne som beslutade sig för att terrorisera en grupp andra bordsgrannar. Sällskapet höll god min, men restaurangpersonalen såg till att den fulla och högljudda damen återfördes till sin plats. Och sen var hon tyst… Och jag fick en födelsedagshälsning av ett slag jag aldrig fått förut. Mer om den sen, ha ett öppet sinne.

En olycka kommer ju sällan ensam. Knappt hade chocken efter Bowies bortgång lagt sig så kom en ny: Alan Rickman. Ännu ett geni borta!! Samma ålder som Bowie, dvs alldeles för tidigt! Vart är världen på väg?

Och till på köpet hade vi snö i Skåne… För en som inte är född i Skåne så är snö ett kärt besvär, men man ska ju ta seden dit man kommer, så alltså gillar man inte snö – punkt! Mest är det ju de igenyrda vägarna som inte är så kul…

Musik som inspirerat: ”Wolves” med Phosphorescent