Jag fångade ett minne - Våren
Det var vår i luften.
Solen värmde för första gången på flera månader. Och som alltid när våren kommit på allvar så
fick jag ta träskor på mig. Det här året
var de gula utan band, lite matta i färgen.
Jag ansträngde mig för att få till det lilla skrapet av trä mot trä när
jag gled över tröskeln med vänsterfoten, precis som morfar alltid gjorde när
han skulle ut i trädgården. Min morfar,
trädgårdsmästaren. Hans träskor var
svarta och betydligt större än mina, även om hans fötter var ganska små för en
man. Ibland var de grönskiftande, när de
började bli gamla och varit med i tomathuset lite väl länge. Och ibland hade de även fläckar av kalk och
bekämpningsmedel, gift som troligen bidrog till hans cancer för snart 30 år sedan. Inte bara träskorna kom fram som ett säkert
vårtecken, utan även min lilla mörkröda cykel, som mamma köpt begagnad inne i
stan. Det var min första kedjecykel och
jag var så stolt över att ha en sån.
Innan hade jag en bambino, en cykel med handbroms och pedalerna på
framhjulet. De snurrande ekrarna
glittrade i vårsolen och jag var på väg till affären för att handla till
mormor. Mormors varor blev snart
bortglömda när jag träffade ett par kompisar på vägen. Ägaren till affären var duktig på att fotografera
och han bad oss titta bort åt ett annat håll.
Vi var för små för att förstå varför vi skulle titta på ingenting, men
vi tittade snällt för att upptäcka vad det var vi skulle se. Några dagar senare kom han med fotot och gav
till oss. Svartvitt, borde finnas i
mammas gömmor någonstans.
Träskor funkade dock inte när man skulle ut och se hur
mycket vatten det fanns i Brinkebäck.
Brinkebäck var en liten bäck som passerade Norrgården i Frinnaryd och
fortsatte ner till järnvägen. Man kunde
ta sig till den från järnvägen och följa den upp mot Norrgården, eller förstås
tvärtom. Det blev oftast att vi lekte
vid bäcken uppe vid Norrgården eller Brinkan eftersom det inte var skog i vägen
där. Men ibland när jag gick på egen
hand tog jag andra vägen, eftersom jag bodde i stationshuset. På våren var det ganska vått i skogen runt
bäcken så då var det gummistövlar på.
Det var viktigt att det var seglarstövlar med en liten flik längst upp
där bak så man kunde hänga byxorna på den.
Då var man cool… Några år senare
och jag var lite äldre tog jag kameran med mig och fotograferade en del. Jag hade en ganska fin systemkamera på den
tiden och eftersom jag tyckte om att måla så fotograferade jag och målade av
mina foton. Overkill? Tja, kanske det, men det var bra träning och
det var roligt.
Det var också lättare att bara ta bilen och åka iväg och
bara åka, planlöst. Vi gjorde det ganska
ofta, mest på våren och hösten. Våren är
så fantastisk med alla blommor som poppar upp här och där, och på vägen mellan
Linderås och Gränna finns skogar fulla med vitsippor. Jag brukade springa och gömma mig och låta
morfar och mormor försöka hitta mig, vilket inte kunde vara lätt. Jag hade röd duffel och ställde mig bakom
träd som knappt var nattgamla…
Ha en underbar vår!
Lyssnar på La Primavera från Vivaldis Quattro Stagioni
 |
| Min oljemålning av Brinkebäck |
 |
| Morfar och mormor i vitsippeskogen, 70-tal |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar