Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Lodger

Somewhere there's an ocean 

innocent and wild

Reality - Äventyr i Småland och Östergötland

Minisemester

Dag 1

Efter en veckas semester i hemmet var det dags att vidga sina vyer och ta sig norrut.  Inte precis något ställe jag inte besökt tidigare, men nu var det ett tag sen - åtminstone för en del av ställena.  Basen var mammas lägenhet i Frinnaryd, och därifrån skulle vi utgå för övriga äventyr.  Resesällskapet den här gången var sonen, som jag kunde muta med övningskörning.  Inte det ultimata eftersom aktuellt fortskaffningsmedel skulle bli min automatväxlade bil - men i den bästa av världar...

Vi startade tisdag morgon.  Planen var runt 10-tiden, men allt går ju ändra.  Den kära avkomman har länge tänkt ordna bluetooth till min bil så man ska slippa AUX-sladdar som hela tiden bryts av.   Detta blev gjort dagen innan, men dessvärre skulle den lilla prylen kopplas in i ett vanligt uttag.  Går ju inte riktigt i bilen, så det blev en tur till Svågertorp för en retur.  Ja, retur, inte byte.  Det vi skulle ha fanns inte där.  Men det fanns på Clas Ohlsson på Emporia, så innan turen gick norrut fick vi svänga dit också.  Ack, dessa somrar i Malmö...  Här påbörjar man en massa vägarbeten, men framstegen går trögt!  Det blev sightseeing på Hyllie innan vi kunde parkera och ta oss an detta väldiga varuhus.  Men tänk att något som borde kunna gå snabbt ändå skulle ta så lång tid!  Två personer framför oss i kön.  På disken låg säkert 10 paket lampor som det tydligen uppstått diskussion om.  Ja, ja, man blir besviken om det visar sig att lamporna inte håller vad någon lovat, men FFS!!  Tjejen före oss tappade tålamodet, lade tillbaka sin vara och gick sin väg.  Själv började jag skruva på mig och i lagom samtalston till min son undra om det inte fanns fler kassor.  Då började det hända grejor!  Från ingenstans kom en annan expedit och öppnade en kassa vid samma disk.  Den kassan var så liten att den inte ens syntes...

Och vi var på väg...  E6 är vad den är, och jag ville inte utsätta min son för vägarbetet och alla egoistiska galningar som huserar på den motorvägen.  Jag hade glömt hur hemsk den vägen är, och när vi passerade min gamla arbetsplats dök osökt en gammal slagdänga upp i huvudet på mig:  "I ain't missing you at all...".  Men av erfarenhet från de otaliga gånger jag färdats mellan Malmö och Frinnaryd så visste jag att E4 är betydligt lättare.  Alltså blev det förarbyte i Åstorp.  Ah, kissepaus, tänkte jag, gick in på macken och började leta efter skylten "WC".  Va?!  Ingen WC?!  Vad är detta?!  Med en blåsa som började göra sig påmind på ett otrevligt sätt funderade jag på vilken buske jag skulle krypa in bakom.  Men frågan är ju alltid fri, så jag såg inte slaget förlorat för det.  "Toa finns på baksidan, är det låst så är det bara upptaget".  Och upptaget var det - länge...  Och när jag stod där i regnet och huttrade undrade jag vart sommaren tagit vägen...

Vi kom till Huskvarna, sen var sonen trött.  Inte något att säga om, han hade kört många mil, och han hade varit jätteduktig!  Till och med en bilolycka på vägen klarade han galant.  Ja, vi var ju inte inblandade i den, det var någon annan stackare som tyckte det var trist att stanna på vägen.  Inget allvarligt, då hade inte ens jag gjort mig lustig över det...  Hur som helst, jag missade med vilje avtagsvägen mot Tranås, fortsatte istället en bit norrut och parkerade oss vid Preem Brahehus.  Det var ju massor av år sedan jag var vid Brahehus, så nu var det dags för en "Brahehus Revisited".  Sonen hade aldrig varit där, så det var verkligen dags att ge honom en lektion i svensk historia.  Det blev en lektion i lite mer än historia...  Han själv upptäckte glädjen i att klättra på de smala resterna av slottets väggar, och även om han idag är 17 år och nog klarar den balansakten bra, så skakade det om mitt mammahjärta en del.  Lydig som han faktiskt är hoppade han med en rejäl duns ner på fast mark igen.  Min kommentar "Och marken skakade" fick en annan mamma att brista ut i skratt.  Kul att man kan roa någon...  Själv blev jag elakt road av en kvinna som stod inne i ruinen och fotograferade den förtjusande utsikten.  Lite blåsigt som det var så skojade vinden (eller Brahe ;-))med henne och lyfte hennes kjol.  Hon märkte ingenting!  Men jag märkte, och jag måste säga att det var de mest osexiga trosor jag sett nånsin!  Eftersom jag stod beredd med kameran själv så tänkte jag först "Ska jag...?"  Men jag har faktiskt en gräns...

Efter ett byte till började vi rulla in i Frinnaryd.  Mamma stod så klart på sin uteplats och tittade efter oss, och sen stod ytterdörren på vid gavel.  Kul att vara efterlängtad...  Doften av mat slog emot oss, och ganska snart hade vi tömt formen med köttfärs, purjolök och bacon samt grönsaksskålarna och det framställda drickbara - vatten, mjölk, läsk eller folköl.  "Vin blir det inte förrän på torsdag" hette det, och då slog ju den här resenären bakut.  "Inget vin ikväll?!"  Alltså, det fanns inte på kartan...  Det förvånade mig lite också, för där har det inte funnits några issues innan.  Men hon föll till föga och till Morden i Midsommer blev det lite vin.  Dock blev det bara ett glas, för lukten i glaset fick mig att tappa all aptit på vin.  Tror inte det var vinet, snarare som glaset tagit lukt av förpackningarna hon fortfarande envisas med att förvara dem i.

Sonen tog plats i ett enskilt rum medan jag själv fick ligga till allmän beskådan i bäddsoffan i storarummet.  Kanalutbudet på TV:n är inte det bästa och inget wifi, så det blev till att ligga och titta på sånt jag aldrig annars ser.  Och ja, jag vill se lite TV innan jag somnar...

Packat ännu en gång

Sonen tar aldrig den lätta vägen 

Fantastisk utsikt över Visingsö

Min chaufför skymtar bakom busken

Mitt gröna Småland...  Sista bytet, ca 3 mil kvar

  
Dag 2

I den mån det var möjligt tassade jag ljudlöst och osynligt och helt obemärkt in på toa vid halv 9 morgonen därpå.  Jag har alltid haft en idé om att jag måste få ha min egen tid på toa innan jag alls ens säger god morgon, och det har hållit i sig.  Men det gäller inte riktigt min egen familj...  Det blev frukost med allt efterfrågat - kaffe, bröd och flingor.  Att få med sonen på utflykt den här dagen gick enkelt tack vare övningskörningsmutan.   Målet för vår minisemester idag var Vadstena.  Shorts och linne med sandaler och en "säkerhetströja" för undertecknad frysekylling och vi var på väg.  Resan gick via Memory Lane genom Sommen och Boxholm, förbi Mjölby och Skänninge.  Sen fick sonen sätta sig i passagerarsätet, kändes inte riktigt rätt att låta honom köra när jag inte själv visste vart vi skulle.  Små och smala gator, mycket trafik och mycket folk...  Parkeringarna var redan snodda av andra bilister, så jag tänkte att vi nog får förbereda oss på en promenad.  Vi hamnade någonstans förbi slottet på en ödetomt.  Oj, det var ju långt, tyckte sonen.  Ha, vänta du, tänkte jag, här är avstånden rätt små...  Och mycket riktigt.  Det tog inte många minuter förrän vi nådde slottet efter att på vägen ha passerat ett passande glasställe.  På tillbakavägen, avgjorde vi helt i samförstånd.

Vadstena badade i sol och lagom sval vind.  Det kryllade av turister och de visade prov på tyska, engelska, finska och stockholmska.  Asiater fanns det också gott om.  Borggården på slottet bjöd in till en guidad tur i slottet, som inte ens jag sett från insidan mer än den lilla hörna som är tillgänglig för släktforskare.  Men vi avstod, trots att guiderna var klädda i 1600-talskläder och nog hade en viss skådespelarutbildning.  Vi tog en promenad utmed Vätterns strand och huttrade ända in i märgen när vi såg de modiga som klivit ut i vattnet.  Sommar och sol, ja - men så varmt var det inte i den östgötska vinden...  Vi traskade förbi nunnornas boning och in i kyrkan.  Lite märkligt känns det att den stora klosterkyrkan inte är katolsk...  Men nunnorna har ju en egen kyrka också, lite mer privat för dem.

Vi hade nog sett det jag tänkt för oss i Vadstena.  Lite mysigt hade det ju varit att gå runt i själva staden också, men vad vi skulle hitta på där hade jag inte riktigt klart för mig.  Alltså fick det bli glass innan vi gav oss iväg.  Det blev glass i stora lass - kulor till sonen och mjukglass till mamma, strössel, läsk och kaffe.  Det blev lite beslutsångest när vi skulle välja plats.  Givetvis valde vi en plats där en kärring snart kom och satte sig för att förpesta vår luft och sina egna lungor.  På andra sidan skranket fanns det lediga bord för såna som henne, när de inte vill utsätta sina egna små familjemedlemmar för detta gift.  Men oss gick bra!  Demonstrativt hittade vi en annan plats, så långt bort från skorstenen det gick.  Det vi fick istället var en kärring som luktade svett...  Å andra sidan blev vi duktigt roade av en ultraöstgötsk familj.  Den dialekten är inte att leka med...

Vad skulle man göra utan GPS?  Eftersom man inte varit i dessa trakter på många år så var inte minnet i så värst gott skick.  Jag lyckades leta upp Rökstenen, och efter inte så jättelänge var vi på plats där.  Här behövde vi inte trängas det minsta, det var bara att ge eld med kameran.  Jag passade också på att föreslå ett besök i Röks kyrka.  Kan inte minnas att jag nånsin varit inne där, men jag tyckte det var på tiden eftersom flera av mina förfäder gift sig och blivit både döpta och konfirmerade där.  Vacker liten kyrka...  Och lite mer kunskap om Rökstenen tog vi med oss när vi åkte till nästa kulturhistoriska plats...

...Alvastra klosterruin.  Här har jag ju då inte heller varit på många år.  Inte så mycket folk här heller, men av någon underlig anledning stod där en kärring och glodde på just det trädet jag ville ha på min bild.  Men hallå...  Hur länge kan man stå och glo på ett träd?!  Tanten flyttade sin korpulenta kropp så småningom och jag kunde ta mina foton.  Här var det duktigt varmt...  Sonen beslutade sig för en dricka i den lilla butiken på området.  Betjänande personal var också det en ung pojke.  Sonen har dock kommit lite längre i sin utveckling, och hade ganska roligt åt den stackarens bångstyriga röstläge.  "Been there, done that" ungefär.

Kameran hade gjort sitt jobb, vi var hungriga och trötta och det var dags att styra kosan hemåt.  Så klart blev det passagerarsätet för min del och ännu en gång fick jag slåss med övningskörningsskylten i bakrutan.  GPS på för säkerhets skull, för jag hade bestämt att vi inte skulle åka E4 tillbaka.  Vi slapp E4, men istället var vi vilse i Ödeshög och ute på en åker och åkte om vi fick tro GPS:en.  Helt nyligen ombyggt i Ödeshög med omnejd uppenbarligen...  Men hem till Frinnaryd kom vi, och mamma hade kycklingfiléer med jasminris klart till oss.  Inget rödvin den här kvällen, dock ett par burkar folköl samt en uppfriskande dusch.  Trött som ett ägg var jag eftersom jag kvällen innan hade roats av mammas eviga rännande ut och in mellan sovrummet och köket och badrummet.  Dock var min kära mor inte lika trött, så jag hade nästan somnat innan hon gick och lade sig.  Den här natten blev till ett mindre helvete.  Bortsett från hennes nattliga turer så behagade en fluga leva kvar sen kvällen innan.  Fram på morgonkvisten vaknade fanskapet till, surrade runt mitt huvud och kröp på min rygg så jag höll på att bli tokig.  Jag vägrade att ge mig upp med fötterna i varsin hörna av sovsäcken och med en rullad tidning i handen, så istället låg jag där och viftade.  Hjälpte föga...  Istället blev det den där ihoprullade tidningen.  Dock låg jag kvar i sängen och hoppades att jag skulle träffa.  Det gjorde jag inte, men eländet blev nog bortskrämt för det tystnade ett tag.

Vadstena slott

Jag ser mig själv i min sons ögon

Vättern - ingen varm sjö

Ett fantastiskt ljusinsläpp

Välförtjänt paus

Rökstenen

Röks kyrka

Gissa sädesslaget - kornfält vid Rök

Alvastra örtagård

En son i skuggan

Munkarnas kyrka

Lite symmetri

Dag 3

Jag sov som en stock vid 9:30 när mamma gick upp för gott denna sida midnatt.  Flughelvetet hade inte lämnat mig någon ro och jag bara kände hur det dåliga humöret simmade upp till ytan utan att dekomprimera.  Och att inte hinna in på badrummet innan mamma började prata med mig satte helt klart spiken i kistan.  Ingen bra morgon...  Jag masade mig ur sängen och störtade in på toa och försökte verkligen hitta det positiva någonstans medan jag tvättade mitt urlakade ansikte, märkt av fluga och dålig sömn.  Nä, fanns inte...  Jag förklarade motvilligt mitt dåliga humör, ville egentligen vara för mig själv.  Det dåliga samvetet gnagde i mig - det var ju min mammas födelsedag.  För att inte sprida mitt sura tillstånd tog jag kameraväskan på axeln och tog en promenad.  Det brukar hjälpa. Jag tog min tillflykt till min väg till skolan en gång i tiden.  Den långa backen och kyrkan på avstånd. Precis som förr i tiden gick jag till mormor och morfar, min trygga famn när jag var barn.  (De har dock numera en annan adress...)  Och i Frinnaryd blir jag barn igen, precis som om tiden stått stilla genom 40 år.  Förklara den...!  Jag har försökt, men lyckas inte riktigt.  Däremot ska jag göra mitt bästa att beskriva min kärlek till Frinnaryd och den fantastiska barndom denna lilla by gav mig.

Vägen till kyrkan såg ut som den alltid gjort.  En bit upp i Dockelia, förbi Ella-Lisas hus, Bäckadal mitt emot, pastorsbostaden, Arne Gustavssons hur nr 26, grusvägen till Anette, allén ner till stora vägen.  Det var helt tyst, förutom vinden och ljudet av sommar.  Jag var törstig i värmen och passade på att dricka lite sommar.  Den smakade som den gjorde i min barndoms dagar.  Och om jag hade kunnat fotografera ljud så hade kameran varit full av syrsor.  Dessa sommarens spelmän som hörs så tydligt men sällan visar sig.  Min kamera jagade både humlor och fjärilar, och den gjorde ett riktigt bra jobb.  Den fick också fatt i blommor som inte lämnat minnet av barndomen.  Jag nådde fram till den vackraste kyrkan i världen - Frinnaryds kyrka.  Denna ljusa och vackra lilla kyrka med minnen från 1100-talet.  Den slumrade lite i sommarvärmen, men släppte vänligt in mig på sin gård.  Den hade säkert släppt in mig längre än så, men det var inte vad jag sökte just idag.  Just idag ville jag hälsa på mormor och morfar, lyssna på förr i tiden och bara minnas.  Jag ville minnas mina skolavslutningar, visorna vi sjöng, våra glada skratt, våra lekar, vår rena och oförtäckta glädje över just den dagen.  Inga bekymmer, ingen oro över framtiden.  Morfar och mormor hade det bra.  Blommorna på deras grav märkte av sommaren, men jorden var fuktig och behövde inte mer vatten.  De var ompysslade, både blommorna och dem de var satta att ära.  Ingen sorg eller saknad, jag kände enbart glädje.  Glädjen över att mina morföräldrar en gång levt.  Dessa fantastiska människor som för alltid lämnat ett avtryck i min själ, dessa två jag kommer älska, minnas och uppskatta till den dag min evighet tar slut.  Utan dem...?  Det får jag aldrig veta...

Tillbaka i nuet.  Sonen sov fortfarande och än en gång fick jag väcka honom med mutan om en övningskörning.  Idag hade vi Stalpet på agendan.  Stalpet är ett vattenfall, södra Sveriges högsta med sina 20 m rakt ner i en urgröpning.  Det ligger i Aneby.  Kanske därför jag aldrig varit där.  Aneby är en by jag aldrig tyckt om, så ju mindre jag behövt vistas där desto bättre.  Aneby dödade Frinnaryd. Men det var kul att se det, betydligt mindre läskigt när man kommer ner i kitteln.  Men innan vi kom till Stalpet stannade vi till vid Ralingsås.  När jag var barn var jag på läger i Ralingsås, och min storebror i USA hade också varit där visade det sig en gång för över 30 år sedan.  Tråkigt nog hade han blivit av med en massa foton därifrån, så nu lär han ju bli glad när jag skickar en hel bunt nya till honom.  Det blev en liten tur till Hullaryd efter Stalpet.  Jag hade tidigare funderat på vart jag skulle åka för att handla en liten blombukett till mamma på hennes födelsedag, men inte riktigt bondat med något alternativ.  Tranås körde vi igenom igår, så det kändes som en rejäl omväg.  Stalpet - Aneby, javisst. Men handla i Aneby bar mig emot.  Men javisst ja!  Hullaryd!  Även om gamla vännen Gösta inte har sin rörelse kvar (så som det blir när man blir till åren) så finns handelsträdgården kvar, och väl värd ett besök.  Och vi valde en liten men naggande god bukett till mamma på hennes födelsedag. Sonen passade på att handla must och cider vilket också fanns till salu i den lilla handelsträdgården.

Vi kom hem lagom till att hinna duscha och slappa en stund.  Mamma var i stort sett klar i köket med fläskytterfilé, potatisgratäng och hemmagjord glass med mango, så en liten stund på balkongen tillsammans med den varma kvällssolen var ett välkommet inslag.  Boken jag läste medan jag avnjöt kvällens strålar, var svår att lägga ifrån sig, fast ändå lätt att släppa.  Läskig bok!  Moster och hennes väninna plingade på dörren, punktligheten själva!  God mat och gott vin (det var ju torsdag) och även om moster avvek relativt tidigt så var det kul att skratta bort ett par timmar med henne och väninnan. Vi var rörande överens om att saltgurka var lika med raketforskning - alldeles för svårt för oss att reda ut!  Kanske var det bra att gästerna gick tidigt, jag kände mig trött.  Dygnets tidiga timma med flugjakt började ta ut sin rätt, och så ett par glas vin på det.  Men lite TV och avkoppling hann vi med innan det var dags att knoppa in.  Jag minns att Scrubs var på, men jag kommer inte ihåg ett dugg av avsnittet...

Vägen till Anette - precis till vänster parkerade hon alltid sin slitna cykel,
eftersom hon inte fick lov att cykla nerför Dockelia.

Min väg till skolan ur grodperspektiv

Den igenvuxna allén mot stora vägen

Jag fångade en fjäril

Sommarblommor

Frinnaryds Kyrka, inramad av grönska

Ni lever vidare.  Jag vet, för jag andas er...

Humla på renfana

Ralingsåslägret 

Vägen ner till sjön

Stalpet

Lång väg ner till kitteln

På andra sidan vattenfallet

Gärdsgård utanför Stalpets kaffestuga

Precis nedanför honom störtar vattnet ner 20 meter...  Den här bilden ger mig rysningar.

Om bara det här vattnet hade en aning om vart det är på väg...

Dag 4

Dags att åka hem.  Lite skönt så klart, sova i sin egen säng finns det inte mycket som slår.  Vi startade på förmiddagen runt 11-tiden.  Sonen vid ratten, mamma bredvid.  Restid var satt till ca fyra timmar, borde inkludera byten.  Vi hade också på agendan att stanna till i Gränna bara för att.  Men först - tranor.  Vi passerade ett fält, och ute i fältet strosade det runt tranor.  Vi såg dem redan igår, och då var de ute på vägen och fick oss att hoppa till.  Mamma och pappa och ett par knattar.  Den här gången såg vi inte mycket mer än huvudena på dem, men jag kunde inte låta bli att fotografera dem.  Lite vända och joxa för det ändamålet, bara bra träning för övningsköraren.

Gränna bjöd inte direkt på någon önskan att parkera och gå runt.  Det kryllade av bilar och turister, men inte av parkeringsplatser.  Jag hade ju inte direkt kommit ihåg att det är mer än brant i Gränna...  Parkeringsplatsen jag minns som ett platt område runt kyrkan var i själva verket en parkeringsplats som stupade käpprakt upp mot torget.  Sonen vet hur man utnyttjar bilens hästkrafter, så det blev plattan i mattan och en snabbt entré ut på torget.  Men ack så glest med tomma parkeringsplatser... Nere på huvudgatan kunde man väl ställt sig men en stor bulkbil med släp gjorde livet surt för oss alla, så både jag och sonen tyckte att en snabb sorti var det bästa alternativet.  Så med denna mamma vid ratten bar det av mot - Preem Vätterleden några kilometer längre bort.  Sonen var törstig och tuggsugen, och chaufförsbyte var typ ett löfte.  Regntunga moln svävade ovanför oss, och när de kissat ur sig tillräckligt mycket tyckte sonen det räckte med rattarbete för hans del.  Så nästa anhalt blev Klevshult, där jag också passade på att pyssla om min lilla bil lite.  Den började också sukta efter något att dricka.  Vi passerade en del bilar säkert tre gånger, och vi blev även passerade av somliga andra ett par gånger.  Så blir det när man har sällskap utmed vägen.  Växelkörningen vid Ljungby är dock inte av något annat än ondo, och hamna bakom en lastbil eller en husvagn här är psykande även om man inte har bråttom.

Sonen fick ta sista biten.  Stopp vid Stora Bernstorp för sista bytet.  E6 var galen som vanligt, och yttre ringen likaså.  Därför var det ett medvetet val att vika av från denna vansinnesrutt och ta inre ringen istället.  Betydligt lugnare, ända fram till trelleborgsrondellen.  Varför är det så svårt just precis här att fatta att om där är bilar i rondellen så kör man inte in i den?!  Och mitt i denna lite stressande situation ringer så klart mamma och undrar var vi är...  Välment så klart, hur skulle hon kunna veta...

Så var Frinnaryd över för den här gången.  Jag åker därifrån men lämnar alltid kvar en del av mig själv.  Och Frinnaryd ger mig en del av sig själv till mig varje gång.  Det är som Hotel California:  "You can check out any time you like, but you can never leave..."

Här tronar tranor

Musik:  "Missing you" med John Waite
              "Ghost town" med The Specials
           

Inspiration - Minnen

Minnet - den nya drogen

Kan man vara hög på minnen?  Jag tror jag kan det i alla fall.  Det är semestertider och jag har gott om tid att sitta och skriva lite.  Ibland tar vardagen över och mina inlägg här lyser med glesa mellanrum.  Men lusten att skriva finns alltid där.  I allt jag gör, allt jag råkar ut för, allt jag planerar... "Det måste jag skriva om i bloggen!"  Gårdagen bjöd på lite blandat väder, så när solen smet in bakom molnen så smet jag in till min myshörna i köket och min lilla dator.

Igår fastnade jag i sommarminnen från min älskade barndomsby Frinnaryd.  Jag fastnade i minnet av idyllen som var min barndom.  Jag var tillbaka på den lilla grusvägen, kantad av en lummig häck och en stor alm, naturstensmurar, ölandstok och nyponbuskar.  Tant Elins gula hus fanns kvar, Perssons hus var vitt igen, det stora vita Hagahuset på andra sidan häcken fanns också kvar.  Jag pausade lite i skrivandet, vände mig om och tittade ut.  Mina ögon såg mitt nuvarande liv med rådhusvinet som klänger på planket mot grannen, men jag själv var fast i en förfluten tid.  Tiden då min barndomsby var en liten idyll med en unge i varje hörna, glada och sorglösa skratt.  Tiden då vi drog vägar i gruset, dansade runt midsommarstången, plockade blommor till mamma, lekte affär, lekte att våra cyklar var hästar, hoppade långrep, sjöng psalmer i skolan, klädde ut oss och inte hade ett problem i världen.

Jag väcktes ur mina drömmar av klockan som talade om att det var dags att klä om och köra till träning.  Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att skaka av sig historien.  Jag var frånvarande i verkligheten, gjorde allt som i en dröm, mekaniskt.  Omgivningen såg ut som den skulle, men bilden på min näthinna var Frinnaryd på 70-talet.  Att bo och verka i ett årtionde och att vara kvar i ett annat...  Är det ens möjligt?  Är det möjligt att försvinna in i det förflutna, att bli kvar där...?  Som en hypnos...?  Jag vet inte, men det kändes som fullt möjligt.  Jag var hög på mina minnen.  Att leva på minnen är en bitterljuv känsla.  Jag kan sakna denna härlig tid, minnas den med värme och glädje och önska att den fanns kvar.  Varje gång jag måste vakna upp ur mina minnen och drömmar känns det som att jag famlar efter en hand som jag inte får grepp om.  En hand jag ser försvinna ner i en avgrund dit jag inte kan följa efter.  Mitt förflutna försvinner och jag är hjälplöst kvar i verkligheten. Mitt liv idag är inget fel på, jag älskar det med allt vad det innebär.  Men det är inte det det handlar om.  Det handlar om att jag inte kan resa tillbaka i tiden och uppleva den härliga tid jag en gång levde i.  Vad hade jag inte kunnat ge för den chansen...

Idag sitter jag och tittar ut på det fina sommarregnet utanför.  Idag är jag närvarande i 2017.  Men jag minns sommarregnen från barndomen också.  En regnig sommardag, lite sval, en av sommarlovets första dagar.  En mjuk baden-badenstol under morfars och mormors altantak, insvept i en filt.  Där satt jag och kände sommarens dofter, tillsammans med en penna och ett kollegieblock.

Morfars och mormors altan

Inspiration - Barndomsminne

Min myshörna

Som jag sagt i tidigare inlägg så var Frinnaryd för mig alltid sol och sommar.  Så klart var det inte det i verkligheten.  Ibland regnade det också.  Det kan ju ha varit vilken årstid som helst, men Frinnaryd är ljusa minnen, så är det bara.

Som liten hade jag en myshörna i mormors kök.  Det var den hörnan som avslutade arbetsbänken, precis vid fönstret.  Där var gott om plats för en liten flicka, utsikt över altanen och växthusen och delar av byn.  Bakom mig fanns ett element och vid elementet hade morfar sin plats vid köksbordet. Jag behövde inte ens flytta mig för att han skulle få plats.  Det var det gamla köket, det med gula träluckor, bruna lådor och perstorpsplattor både i arbetsbänk och köksbord.  När det nya köket kom på plats försvann min myshörna...  Bänken utökades och ett fönster försvann.  Å andra sidan var jag vid det laget 10 år gammal och myshörnan hade väl börjat göra sitt i mitt liv.

Men i mitt minne finns myshörnan fortfarande, och den tjänade sitt syfte som mest när det regnade eller snöade ute.  Det kunde komma ett stilla fint sommarregn och det kunde spöregna.  På vintern var det stora snöflingor som gällde, och hade jag tur fanns det domherrar också.  De vackra små fåglarna var ganska vanliga på den tiden, och mormor älskade dem.  Hon tyckte de var så fina med sitt röda bröst och svartvita vingar.  Och visst var det så...  Utanför fönstret vid juletid stod alltid en julgran med belysning, fäst med ståltråd i vägg och altanräcke för att hålla den på plats.  Stämningsfullt när grenarna var tyngda av snö...

I min myshörna roade jag både mig själv och mormor med diverse aktiviteter.  Ofta satt jag och sjöng för henne medan hon pysslade i köket.  Det var allt från barnvisor till sånger vi sjöng i söndagsskolan.  Än idag minns jag det rosa häftet med sånger och bilder, både inklistrat och målat. "En kamel med sårig fot blir då plåstrad om av Lot, skynda på, skynda på, vi till Kanaan ska gå".  Min fascination för Gamla Testamentet och dess berättelser grundlades i söndagsskolan och dessa berättelser ligger i varmt minne bevarade.  Jag läser GT ibland, och berättelserna vi läste i söndagsskolan kommer tillbaka och bara sköljer över mig med glada minnen.  Det rosa häftet försvann vid ett tillfälle.  Jag skulle sjunga ur det, och det var puts väck!  Mormor hjälpte mig leta överallt på alla tänkbara ställen i huset, men jag tror inte vi hittade det.  Frasen jag citerade var den fras jag sjöng medan jag letade, det var allt jag kom ihåg av texten i den sången...

Men jag satt inte bara och sjöng.  Jag satt och ritade och målade, klippte och klistrade och skrev och läste också.  Bok- och pappershandeln var nog tacksam för att ha mig som kund, för jag avverkade målarbok efter målarbok, ritblock efter ritblock, och en massa tuschpennor, kritor och vattenfärg. Förresten, kritor var bättre förr.  De gav tydligare färger, inte de vaxliknande resultat man får nu för tiden.  Och man behövde inte trycka hårt för att få klara färger!  Och att få öppna en ny låda med vattenfärger...  En härlig känsla!  Mina alster sparades ju så klart.  Mormor hade otaliga teckningar av katter och hästar, prinsessor och slott.  En prinsessa klippte och tejpade jag ihop, och den satt på väggen vid hennes säng i sängkammaren till den dag hon sålde huset.

Mormor hade en ängels tålamod med mig i köket.  Inte bara fick hon upplåta en del av sin redan ganska trånga arbetsyta, hon fick även stå ut med min ganska högljudda sång och min högläsning ur serietidningar som först och främst Bamse och Pellefant.  Sången kunde hon ju höra även om hon lämnade köket, men högläsningen fick hon inte fly ifrån.  Med en suck fortsatte hon jobba i köket fast hon kanske behövde hjälpa morfar i trädgården...

Men när kvällen kom, när alla sysslor var klara, morfar hade gått och lagt sig och det bara var mormor och jag i köket...  Då kröp jag upp i hennes knä och då var det hon som läste för mig.  Eller berättade om sin barndom, hemma eller i skolan.  Hennes mjuka röst, hennes berättarglädje...  Jag kunde bara ge henne ett ämne så gjorde hon en rolig historia om det.  Och jag skrattade till jag kiknade.

Utsikt från min myshörna en regnig sommardag

Julgranen utanför fönstret vid myshörnan

Myshörnan på 60-talet, där stolen står.  Detta är jag innan jag kunde sitta och mysa.  Leksakerna kommer jag ihåg, dockan tror jag att jag har kvar ännu.  Morfar köpte den till mig.  Kaninen pep när man klämde på den.  Filten hade hängt med i många år och den hängde med i många år till.  Golvet kunde man rita på med griffelkritor.  

Inspiration - Ett sommarminne

En alldeles vanlig sommardag i Frinnaryd

Jag har aldrig varit morgonpigg - varken som vuxen eller barn.  Därför förvånar det mig lite att minnas att jag och min kompis var nästan ensamma ute på sommarmorgnarna.  Men så var det. Kompisen i den här berättelsen är Ville, grannens barnbarn och ett år yngre än jag.  Jag lekte med både flickor och pojkar, spelade liksom ingen roll.

Ville och jag brukade börja våra sommardagar med att vara ute och cykla.  Vi hade varsin bambinocykel, jag en röd och han en orange.  En bambino var en framhjulsdriven cykel med handbroms, typ en trehjuling fast med två hjul.  Min andra cykel här i livet.  Vi var ju inte så gamla så vi höll oss nära hemma.  Fast det var ju inte bara därför vi höll oss där...  Inte så långt från våra hus låg ett gulligt litet hus som tant Tekla hade bott i.  Här bodde nu en liten flicka med sin mamma (minns ingen pappa, kan dock inte svära på att han inte fanns).  Jag minns inte vad flickan hette, men hon var ganska liten och hade därför en trehjuling som hon drog sig runt på.  Jag och Ville var ju äldre, vi hade ju tvåhjulingar!  Jag skulle gissa att flickan var runt tre år och vi 5-6 år.  Av någon anledning tyckte vi inte om henne, vi ville bara att hon skulle försvinna.  Hon var ju lite nyfiken på oss, och vi gillade väl inte att hon tittade på oss.  Ville brukade trampa bort till henne och stampa henne på tårna, då började hon illvråla och springa in till mamma.  Jag deltog aldrig i stampandet, jag var den fega som stod en bit bort och tittade på och "gned händerna" ungefär.  Usch, så elak man var...

Frinnaryd byggdes runt östra stambanan under 1870-talet.  Många tåg har dundrat förbi under de ca 150 åren Frinnaryd har funnits.  Järnvägen har varit ett naturligt inslag i hela mitt liv, och faran med den har man nog inte riktigt sett.  Varningsskyltar fanns ju så klart, men vem brydde sig om dem? Ville och jag gick till järnvägen ändå och samlade makadam.  Guld var det ju när järnvägen reparerades och fick nya syllar och ny makadam.  Stora, fina stenar som glittrade!  Jag hade ett hemligt gömställe för dessa stenar, så ingen skulle kunna hitta dem mer än jag och Ville.  Mitt på tomten, utanför morfars och mormors vedbod, hade jag grävt ett hål och lagt en gammal toalettsits över.  När man ville fylla på det hemliga lagret så var det bara att öppna toalocket och lägga ner dyrgriparna.  Förstår än idag inte hur mormor och morfar kunde låta det gamla dassalocket ligga där...

Bilar var vi båda väldigt fascinerade av.  Ingen i Villes familj hade körkort, men i morfars garage fanns det gott om bilar.  Dels morfars duett men även deltidsbrandmännens brandbil.  Eftersom brandbilen inte var morfars egen så vågade vi inte leka fullt ut i den, men duetten fick vara vår bil många gånger.  Fick och fick...  Vi talade ju inte precis om att vi smet in i garaget och lekte i bilen. Men som barn är det svårt att vara hemlig, så så småningom kom ju morfar på att duetten inte låg i den växel han lagt den i.  Nu var ju garagedörrarna stängda, men det hade kanske ändå inte varit så bra om bilen kommit i rullning.  Handbromsen var ju också rolig att leka med, liksom...  Göra ljud till bilen var ju kul, faktiskt nödvändigt.  Den som satt bredvid fick göra ljudet medan den andre koncentrerade sig på att "köra".  Vi lyckades även synka växlingarna rätt bra...  Brandbilen var vi ju så klart i också, vi var även i brandmännens kläder som hängde bredvid.  Ingen av oss kunde förstå hur någon kunde springa runt i något så stort och tungt som stövlarna och hjälmarna.  Men hur man växlar en brandbil vet fortfarande åtminstone inte jag...

Så det blev att ta fram leksaksbilarna.  Ville hade både stora och små bilar, och vårt i-landsproblem på 70-talet var vilken storlek på bilar vi skulle leka med just den dagen.  Oavsett vad det blev så skulle det byggas vägar och hus.  För de små bilarna räckte det att vi drog vägar med två fingrar.  De stora bilarna krävde hela handen.  Vi var alltid hemma hos Ville när vi gjorde detta, för runt hans hus låg det singel som var lätt att dra vägar i.  Och det fanns en del hörn vid ytterdörrar och trappor som vi kunde utnyttja också.  Så vi drog upp vägar och byggde hus och garage och affärer och allt möjligt, och det blev en hel liten by till våra bilar.  Villes morfar var helpedant med sin trädgård, och det gjorde säkert ont i hans ordningssinne när han såg sin krattning sabbas av vår framfart.  Men han lät oss ändå hållas.  Han visste att vi skulle vara klara när det började bli mörkt.  För vi lekte hela dagen, från solig sommardag till sval och daggfuktig sommarkväll.  Och vi märkte aldrig att det började bli kyligt...

Inte kan man veta när man är liten att man 40 år senare vill ha bilder på detta.  Bilderna har jag i huvudet, men vad hjälper det...  Och just nu är jag djupt förlorad i minnena av denna fantastiska och sorglösa tid av mitt liv.

Musik:  "Mitt Sommarlov" med Anita Hegerland

Så här såg Willes bambino ut

Detta kunde varit min.  Men min var röd och styret hade en målad hastighetsmätare.

Reality - Kåseri Juni

Juni 2017

Juni månad, skolavslutning.  Det var bara sommarlov, ingen student eller nåt sånt.  Ändå skulle sonen ekiperas, och det ordentligt.  Jag är inte mycket för att springa i köpcenter, men jag trivs faktiskt på Emporia.  Enkelt att ta sig dit, bra med parkering, stort utbud, och så gillar jag arkitekturen både ute och inne.  Lite internationell känsla, liksom.  Om jag inte hittar det jag vill ha på Toppengallerian i Höllviken så blir det Emporia i Hyllie.  Så coolingen och jag började lite försiktigt med ett par skor.  Ja, det finns en skoaffär på Emporia där de säljer megastorlekar.  Rakt över låg Dressmann - männens motsvarighet till Lindex.  Tja, why not?  Det var ett intressant besök, minst sagt.  Vi blev betjänade av tre expediter!  Klädexpediten var en käck tös i 25-årsåldern, full koll på allting!  Sedan kom en rundlagd kille (läspningarna och handviftningarna avslöjade vilken liga han spelade i), mest specialiserad på accessoarer.  Den tredje vet jag inte riktigt...  En ung kille i för korta jeans, en vit- och blårandig kavaj med skjorta och en röd fluga, samt barfota i klapprande loafers.  Det plockades ut blazer, chinos, skjorta, slips och näsduk (till blazerfickan).  Kändes nästan som "Pretty Woman" när hon väl fått anständiga kläder på sig och var på shoppingrunda.  Sonen provade medan jag väntade utanför.  I båset bredvid provade en annan ung kille med mamma utanför.  I båset bredvid det båset provade ytterligare en ung kille med mamma utanför.  Och i sista båset provade en äldre make med sin fruga utanför.  Och alla vi kvinnor som väntade utanför sprang och servade med andra färger, andra modeller, andra storlekar.  Som synkat, liksom...

Så har man då skickat lillkillen på äventyr.  Han och kompisen hade snackat ihop sig och tyckt att det var dags för min käre son att hälsa på där för omväxlings skull.  Kompisen är grannens barnbarn.  Han bor i Schweiz.  Inget man besöker bara sådär, liksom.  Krävs ju lite planering.  Och vi planerade både länge och väl.  Några små mail skickades mellan Höllviken och Zürich, ett antal klick gjordes på datorn och vips var biljetter t/r Köpenhamn-Zürich bokade.  I över två månader låg bokningarna där och blev bara dammigare och dammigare, så när vi skulle plocka fram dem höll vi på att inte hitta dem.  Kanske en liten erinran om att gamla mail behöver slängas emellanåt...  Och så behöver man dem ändå inte på flygplatsen!  Man behöver knappt visa pass numera.  Tryggt?  Javisst...!  

Jag smet från jobb för att åka med på en liten bit av äventyret - eskortera avkomman till flygplatsen.  Visst hade vi gott om tid, men när jag tyckte att sonen lullat färdigt utan mål satte jag honom mer eller mindre i bilen (hur man nu gör det med någon som har storlek 46 i skor och vuxit om en för länge sen) och körde till tåget.  Ovanligt lite folk överallt, hade verkligen alla redan hunnit iväg på semester?  Tja, med tanke på hur sommaren uppfört sig hittills så varför inte?  Men trots platsen stod vi kvar vid dörrarna, vår vana trogen.  Vi delade utrymmet med tre personer - Gunhild Carling, en flygkapten på SAS (undrar om det var han som skulle flyga min son till Zürich!) och en potentiell terrorist.  Alltså, här flög alla fördomar i mig, och paralleller till galningarna som flög in i WTC drogs direkt.  En propert klädd muslimsk man med en inplastad resväska med en plastremsa med texten "blandat gods", samt ett radband i handen.  Vem ringer man...?

Incheckning klarar man av hemma nu för tiden, vilket gör livet på flygplatsen en hel del enklare.  Efter en kort diskussion med bagagetagapparaten var det bagage drop nästa.  Borde inte vara så svårt.    Men för familjen Sverige kan det vara ett helt företag.  Denna nonchalans upphör aldrig att förvåna mig!  Mamma, pappa och två barn, alla var överallt.  De upptog två diskar, ungarna hade brett ut sina jackor som picknickfiltar, mamma klev över ungarna och deras grejor, och pappa bara stod och glodde.  Alla andra ställde sina väskor på bandet, scannade streckkoden, såg väskorna åka iväg, och sen var man klar.  Alltså, hur svårt kan det vara!?  Oändligt...

Strax därefter skiljdes våra vägar.  Jag såg min lille kille vandra iväg bort mot säkerhetskontrollen, medan jag själv fick vända i dörren.  Sedan var man förvisad till vilket ställe som helst utom området på andra sidan security.  Det blev en sittplats i terminal 3.  Eftersom man inte lämnar sin son på flygplatsen innan han är i luften, så fick man sitta vackert och slå ihjäl tid på allehanda vis.  Titta på folk är alltid intressant.  Här passerade stressade kostymer, semesterfirare, hippies, blue couples och till och med ett och annat socialfall.  En man kom och rotade efter pantflaskor i papperskorgen som stod framför mig.  När han hittat vad han ville ha gick han vidare till nästa, men passerade min papperskorg igen på vägen tillbaka.  Och nu fick jag en Aftonbladetrubrik på näthinnan.  "Då gjorde han det oväntade!"  Han böjde sig ner och tog upp skräp som låg på golvet bredvid papperskorgen och kastade det i den - skräpet som någon annan varit för lat för att slänga på rätt ställe...  Respekt, säger jag!

Dottern är visserligen utflugen, men bara från vårt hem, inte från våra liv.  Vi blev så klart inbjudna till hennes födelsedagskalas.  Hela veckan hade hon grubblat över vad hon skulle bjuda päronen på.  Våra förslag på kallskuret fick på båten av juggematen.  Fråga mig inte vad det hette, men det såg ut som bajskorvar i pitabröd.  Döm aldrig hunden efter håren!  Smaskiga bajskorvar!  Och strawberry cheesecake till efterrätt - slurrp!!  Fattar inte riktigt att denna vackra flicka är min dotter...  En ung kvinna som precis startat sitt vuxna liv tillsammans med sin kärlek i en liten lägenhet i Limhamn.  Alltså, såhär är det ju egentligen:  Jag är 29 år och har två små barn...

Jaja, önska och skoja kan man alltid.  Men det finns allvarliga sidor av livet också, och även den sidan har visat sig den här månaden.  Sorgen har många ansikten.  Jag har sett ett som jag aldrig vill se igen - sorgen som stod skriven i mina barns ansikten efter en begravning av en av våra käraste vänner.   Det var den snälla farbrorn som kom med presenter och tog med dem på äventyr.  Den snälla farbrorn som var den självklara gästen på fester, bröllop, student, konfirmation.  Den snälla farbrorn som avlade spontanbesök när han ändå var ute och körde.  Den snälla farbrorn som var både barnvakt och hundvakt.  Vad kunde vara mer självklart att göra än att hedra honom en sista gång genom att gå på hans begravning?  Syster och bror var ledsna redan i kapellet.  De gick också efter ceremonin tillsammans bort till bilarna lite i förväg.  Det jag såg när vi kom fram kommer jag aldrig någonsin att glömma:  Bilden av mina sorgsna barn, tyngda av sorg och saknad efter sin älskade vän.  Tårade ansikten med en tom blick fäst på en osynlig punkt långt borta, ögon som inget såg för sorgen stod i vägen.  Den nakna, tunga sorgen så svår att bära att verkligheten försvinner.  Att se det var som att en kall hand kramade mitt hjärta.  Sorg och ömhet vällde upp på samma gång och även hjälplösheten när jag insåg att jag inte kunde göra något för att få denna obeskrivliga smärta att försvinna.

Barnen mår bra idag, men vad som rör sig i deras minne har jag ingen aning om.  Alla har vi ju vårt eget lilla ställe dit vi går när vi vill vara oss själva.  Stället dit ingen annan någonsin kan hitta.


Nu är jag glad igen, för Ross Poldark valde Demelza!


Musik:  "Funeral Song" med The Rasmus
              "Shadow Man" med David Bowie

Gunhild Carling delade tågvagn med oss

Skräpet som Någon Annan inte orkade slänga

Min fina son

Min vackra dotter