Inspiration - Minnen

Minnet - den nya drogen

Kan man vara hög på minnen?  Jag tror jag kan det i alla fall.  Det är semestertider och jag har gott om tid att sitta och skriva lite.  Ibland tar vardagen över och mina inlägg här lyser med glesa mellanrum.  Men lusten att skriva finns alltid där.  I allt jag gör, allt jag råkar ut för, allt jag planerar... "Det måste jag skriva om i bloggen!"  Gårdagen bjöd på lite blandat väder, så när solen smet in bakom molnen så smet jag in till min myshörna i köket och min lilla dator.

Igår fastnade jag i sommarminnen från min älskade barndomsby Frinnaryd.  Jag fastnade i minnet av idyllen som var min barndom.  Jag var tillbaka på den lilla grusvägen, kantad av en lummig häck och en stor alm, naturstensmurar, ölandstok och nyponbuskar.  Tant Elins gula hus fanns kvar, Perssons hus var vitt igen, det stora vita Hagahuset på andra sidan häcken fanns också kvar.  Jag pausade lite i skrivandet, vände mig om och tittade ut.  Mina ögon såg mitt nuvarande liv med rådhusvinet som klänger på planket mot grannen, men jag själv var fast i en förfluten tid.  Tiden då min barndomsby var en liten idyll med en unge i varje hörna, glada och sorglösa skratt.  Tiden då vi drog vägar i gruset, dansade runt midsommarstången, plockade blommor till mamma, lekte affär, lekte att våra cyklar var hästar, hoppade långrep, sjöng psalmer i skolan, klädde ut oss och inte hade ett problem i världen.

Jag väcktes ur mina drömmar av klockan som talade om att det var dags att klä om och köra till träning.  Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att skaka av sig historien.  Jag var frånvarande i verkligheten, gjorde allt som i en dröm, mekaniskt.  Omgivningen såg ut som den skulle, men bilden på min näthinna var Frinnaryd på 70-talet.  Att bo och verka i ett årtionde och att vara kvar i ett annat...  Är det ens möjligt?  Är det möjligt att försvinna in i det förflutna, att bli kvar där...?  Som en hypnos...?  Jag vet inte, men det kändes som fullt möjligt.  Jag var hög på mina minnen.  Att leva på minnen är en bitterljuv känsla.  Jag kan sakna denna härlig tid, minnas den med värme och glädje och önska att den fanns kvar.  Varje gång jag måste vakna upp ur mina minnen och drömmar känns det som att jag famlar efter en hand som jag inte får grepp om.  En hand jag ser försvinna ner i en avgrund dit jag inte kan följa efter.  Mitt förflutna försvinner och jag är hjälplöst kvar i verkligheten. Mitt liv idag är inget fel på, jag älskar det med allt vad det innebär.  Men det är inte det det handlar om.  Det handlar om att jag inte kan resa tillbaka i tiden och uppleva den härliga tid jag en gång levde i.  Vad hade jag inte kunnat ge för den chansen...

Idag sitter jag och tittar ut på det fina sommarregnet utanför.  Idag är jag närvarande i 2017.  Men jag minns sommarregnen från barndomen också.  En regnig sommardag, lite sval, en av sommarlovets första dagar.  En mjuk baden-badenstol under morfars och mormors altantak, insvept i en filt.  Där satt jag och kände sommarens dofter, tillsammans med en penna och ett kollegieblock.

Morfars och mormors altan