Reality - Äventyr i Småland och Östergötland

Minisemester

Dag 1

Efter en veckas semester i hemmet var det dags att vidga sina vyer och ta sig norrut.  Inte precis något ställe jag inte besökt tidigare, men nu var det ett tag sen - åtminstone för en del av ställena.  Basen var mammas lägenhet i Frinnaryd, och därifrån skulle vi utgå för övriga äventyr.  Resesällskapet den här gången var sonen, som jag kunde muta med övningskörning.  Inte det ultimata eftersom aktuellt fortskaffningsmedel skulle bli min automatväxlade bil - men i den bästa av världar...

Vi startade tisdag morgon.  Planen var runt 10-tiden, men allt går ju ändra.  Den kära avkomman har länge tänkt ordna bluetooth till min bil så man ska slippa AUX-sladdar som hela tiden bryts av.   Detta blev gjort dagen innan, men dessvärre skulle den lilla prylen kopplas in i ett vanligt uttag.  Går ju inte riktigt i bilen, så det blev en tur till Svågertorp för en retur.  Ja, retur, inte byte.  Det vi skulle ha fanns inte där.  Men det fanns på Clas Ohlsson på Emporia, så innan turen gick norrut fick vi svänga dit också.  Ack, dessa somrar i Malmö...  Här påbörjar man en massa vägarbeten, men framstegen går trögt!  Det blev sightseeing på Hyllie innan vi kunde parkera och ta oss an detta väldiga varuhus.  Men tänk att något som borde kunna gå snabbt ändå skulle ta så lång tid!  Två personer framför oss i kön.  På disken låg säkert 10 paket lampor som det tydligen uppstått diskussion om.  Ja, ja, man blir besviken om det visar sig att lamporna inte håller vad någon lovat, men FFS!!  Tjejen före oss tappade tålamodet, lade tillbaka sin vara och gick sin väg.  Själv började jag skruva på mig och i lagom samtalston till min son undra om det inte fanns fler kassor.  Då började det hända grejor!  Från ingenstans kom en annan expedit och öppnade en kassa vid samma disk.  Den kassan var så liten att den inte ens syntes...

Och vi var på väg...  E6 är vad den är, och jag ville inte utsätta min son för vägarbetet och alla egoistiska galningar som huserar på den motorvägen.  Jag hade glömt hur hemsk den vägen är, och när vi passerade min gamla arbetsplats dök osökt en gammal slagdänga upp i huvudet på mig:  "I ain't missing you at all...".  Men av erfarenhet från de otaliga gånger jag färdats mellan Malmö och Frinnaryd så visste jag att E4 är betydligt lättare.  Alltså blev det förarbyte i Åstorp.  Ah, kissepaus, tänkte jag, gick in på macken och började leta efter skylten "WC".  Va?!  Ingen WC?!  Vad är detta?!  Med en blåsa som började göra sig påmind på ett otrevligt sätt funderade jag på vilken buske jag skulle krypa in bakom.  Men frågan är ju alltid fri, så jag såg inte slaget förlorat för det.  "Toa finns på baksidan, är det låst så är det bara upptaget".  Och upptaget var det - länge...  Och när jag stod där i regnet och huttrade undrade jag vart sommaren tagit vägen...

Vi kom till Huskvarna, sen var sonen trött.  Inte något att säga om, han hade kört många mil, och han hade varit jätteduktig!  Till och med en bilolycka på vägen klarade han galant.  Ja, vi var ju inte inblandade i den, det var någon annan stackare som tyckte det var trist att stanna på vägen.  Inget allvarligt, då hade inte ens jag gjort mig lustig över det...  Hur som helst, jag missade med vilje avtagsvägen mot Tranås, fortsatte istället en bit norrut och parkerade oss vid Preem Brahehus.  Det var ju massor av år sedan jag var vid Brahehus, så nu var det dags för en "Brahehus Revisited".  Sonen hade aldrig varit där, så det var verkligen dags att ge honom en lektion i svensk historia.  Det blev en lektion i lite mer än historia...  Han själv upptäckte glädjen i att klättra på de smala resterna av slottets väggar, och även om han idag är 17 år och nog klarar den balansakten bra, så skakade det om mitt mammahjärta en del.  Lydig som han faktiskt är hoppade han med en rejäl duns ner på fast mark igen.  Min kommentar "Och marken skakade" fick en annan mamma att brista ut i skratt.  Kul att man kan roa någon...  Själv blev jag elakt road av en kvinna som stod inne i ruinen och fotograferade den förtjusande utsikten.  Lite blåsigt som det var så skojade vinden (eller Brahe ;-))med henne och lyfte hennes kjol.  Hon märkte ingenting!  Men jag märkte, och jag måste säga att det var de mest osexiga trosor jag sett nånsin!  Eftersom jag stod beredd med kameran själv så tänkte jag först "Ska jag...?"  Men jag har faktiskt en gräns...

Efter ett byte till började vi rulla in i Frinnaryd.  Mamma stod så klart på sin uteplats och tittade efter oss, och sen stod ytterdörren på vid gavel.  Kul att vara efterlängtad...  Doften av mat slog emot oss, och ganska snart hade vi tömt formen med köttfärs, purjolök och bacon samt grönsaksskålarna och det framställda drickbara - vatten, mjölk, läsk eller folköl.  "Vin blir det inte förrän på torsdag" hette det, och då slog ju den här resenären bakut.  "Inget vin ikväll?!"  Alltså, det fanns inte på kartan...  Det förvånade mig lite också, för där har det inte funnits några issues innan.  Men hon föll till föga och till Morden i Midsommer blev det lite vin.  Dock blev det bara ett glas, för lukten i glaset fick mig att tappa all aptit på vin.  Tror inte det var vinet, snarare som glaset tagit lukt av förpackningarna hon fortfarande envisas med att förvara dem i.

Sonen tog plats i ett enskilt rum medan jag själv fick ligga till allmän beskådan i bäddsoffan i storarummet.  Kanalutbudet på TV:n är inte det bästa och inget wifi, så det blev till att ligga och titta på sånt jag aldrig annars ser.  Och ja, jag vill se lite TV innan jag somnar...

Packat ännu en gång

Sonen tar aldrig den lätta vägen 

Fantastisk utsikt över Visingsö

Min chaufför skymtar bakom busken

Mitt gröna Småland...  Sista bytet, ca 3 mil kvar

  
Dag 2

I den mån det var möjligt tassade jag ljudlöst och osynligt och helt obemärkt in på toa vid halv 9 morgonen därpå.  Jag har alltid haft en idé om att jag måste få ha min egen tid på toa innan jag alls ens säger god morgon, och det har hållit i sig.  Men det gäller inte riktigt min egen familj...  Det blev frukost med allt efterfrågat - kaffe, bröd och flingor.  Att få med sonen på utflykt den här dagen gick enkelt tack vare övningskörningsmutan.   Målet för vår minisemester idag var Vadstena.  Shorts och linne med sandaler och en "säkerhetströja" för undertecknad frysekylling och vi var på väg.  Resan gick via Memory Lane genom Sommen och Boxholm, förbi Mjölby och Skänninge.  Sen fick sonen sätta sig i passagerarsätet, kändes inte riktigt rätt att låta honom köra när jag inte själv visste vart vi skulle.  Små och smala gator, mycket trafik och mycket folk...  Parkeringarna var redan snodda av andra bilister, så jag tänkte att vi nog får förbereda oss på en promenad.  Vi hamnade någonstans förbi slottet på en ödetomt.  Oj, det var ju långt, tyckte sonen.  Ha, vänta du, tänkte jag, här är avstånden rätt små...  Och mycket riktigt.  Det tog inte många minuter förrän vi nådde slottet efter att på vägen ha passerat ett passande glasställe.  På tillbakavägen, avgjorde vi helt i samförstånd.

Vadstena badade i sol och lagom sval vind.  Det kryllade av turister och de visade prov på tyska, engelska, finska och stockholmska.  Asiater fanns det också gott om.  Borggården på slottet bjöd in till en guidad tur i slottet, som inte ens jag sett från insidan mer än den lilla hörna som är tillgänglig för släktforskare.  Men vi avstod, trots att guiderna var klädda i 1600-talskläder och nog hade en viss skådespelarutbildning.  Vi tog en promenad utmed Vätterns strand och huttrade ända in i märgen när vi såg de modiga som klivit ut i vattnet.  Sommar och sol, ja - men så varmt var det inte i den östgötska vinden...  Vi traskade förbi nunnornas boning och in i kyrkan.  Lite märkligt känns det att den stora klosterkyrkan inte är katolsk...  Men nunnorna har ju en egen kyrka också, lite mer privat för dem.

Vi hade nog sett det jag tänkt för oss i Vadstena.  Lite mysigt hade det ju varit att gå runt i själva staden också, men vad vi skulle hitta på där hade jag inte riktigt klart för mig.  Alltså fick det bli glass innan vi gav oss iväg.  Det blev glass i stora lass - kulor till sonen och mjukglass till mamma, strössel, läsk och kaffe.  Det blev lite beslutsångest när vi skulle välja plats.  Givetvis valde vi en plats där en kärring snart kom och satte sig för att förpesta vår luft och sina egna lungor.  På andra sidan skranket fanns det lediga bord för såna som henne, när de inte vill utsätta sina egna små familjemedlemmar för detta gift.  Men oss gick bra!  Demonstrativt hittade vi en annan plats, så långt bort från skorstenen det gick.  Det vi fick istället var en kärring som luktade svett...  Å andra sidan blev vi duktigt roade av en ultraöstgötsk familj.  Den dialekten är inte att leka med...

Vad skulle man göra utan GPS?  Eftersom man inte varit i dessa trakter på många år så var inte minnet i så värst gott skick.  Jag lyckades leta upp Rökstenen, och efter inte så jättelänge var vi på plats där.  Här behövde vi inte trängas det minsta, det var bara att ge eld med kameran.  Jag passade också på att föreslå ett besök i Röks kyrka.  Kan inte minnas att jag nånsin varit inne där, men jag tyckte det var på tiden eftersom flera av mina förfäder gift sig och blivit både döpta och konfirmerade där.  Vacker liten kyrka...  Och lite mer kunskap om Rökstenen tog vi med oss när vi åkte till nästa kulturhistoriska plats...

...Alvastra klosterruin.  Här har jag ju då inte heller varit på många år.  Inte så mycket folk här heller, men av någon underlig anledning stod där en kärring och glodde på just det trädet jag ville ha på min bild.  Men hallå...  Hur länge kan man stå och glo på ett träd?!  Tanten flyttade sin korpulenta kropp så småningom och jag kunde ta mina foton.  Här var det duktigt varmt...  Sonen beslutade sig för en dricka i den lilla butiken på området.  Betjänande personal var också det en ung pojke.  Sonen har dock kommit lite längre i sin utveckling, och hade ganska roligt åt den stackarens bångstyriga röstläge.  "Been there, done that" ungefär.

Kameran hade gjort sitt jobb, vi var hungriga och trötta och det var dags att styra kosan hemåt.  Så klart blev det passagerarsätet för min del och ännu en gång fick jag slåss med övningskörningsskylten i bakrutan.  GPS på för säkerhets skull, för jag hade bestämt att vi inte skulle åka E4 tillbaka.  Vi slapp E4, men istället var vi vilse i Ödeshög och ute på en åker och åkte om vi fick tro GPS:en.  Helt nyligen ombyggt i Ödeshög med omnejd uppenbarligen...  Men hem till Frinnaryd kom vi, och mamma hade kycklingfiléer med jasminris klart till oss.  Inget rödvin den här kvällen, dock ett par burkar folköl samt en uppfriskande dusch.  Trött som ett ägg var jag eftersom jag kvällen innan hade roats av mammas eviga rännande ut och in mellan sovrummet och köket och badrummet.  Dock var min kära mor inte lika trött, så jag hade nästan somnat innan hon gick och lade sig.  Den här natten blev till ett mindre helvete.  Bortsett från hennes nattliga turer så behagade en fluga leva kvar sen kvällen innan.  Fram på morgonkvisten vaknade fanskapet till, surrade runt mitt huvud och kröp på min rygg så jag höll på att bli tokig.  Jag vägrade att ge mig upp med fötterna i varsin hörna av sovsäcken och med en rullad tidning i handen, så istället låg jag där och viftade.  Hjälpte föga...  Istället blev det den där ihoprullade tidningen.  Dock låg jag kvar i sängen och hoppades att jag skulle träffa.  Det gjorde jag inte, men eländet blev nog bortskrämt för det tystnade ett tag.

Vadstena slott

Jag ser mig själv i min sons ögon

Vättern - ingen varm sjö

Ett fantastiskt ljusinsläpp

Välförtjänt paus

Rökstenen

Röks kyrka

Gissa sädesslaget - kornfält vid Rök

Alvastra örtagård

En son i skuggan

Munkarnas kyrka

Lite symmetri

Dag 3

Jag sov som en stock vid 9:30 när mamma gick upp för gott denna sida midnatt.  Flughelvetet hade inte lämnat mig någon ro och jag bara kände hur det dåliga humöret simmade upp till ytan utan att dekomprimera.  Och att inte hinna in på badrummet innan mamma började prata med mig satte helt klart spiken i kistan.  Ingen bra morgon...  Jag masade mig ur sängen och störtade in på toa och försökte verkligen hitta det positiva någonstans medan jag tvättade mitt urlakade ansikte, märkt av fluga och dålig sömn.  Nä, fanns inte...  Jag förklarade motvilligt mitt dåliga humör, ville egentligen vara för mig själv.  Det dåliga samvetet gnagde i mig - det var ju min mammas födelsedag.  För att inte sprida mitt sura tillstånd tog jag kameraväskan på axeln och tog en promenad.  Det brukar hjälpa. Jag tog min tillflykt till min väg till skolan en gång i tiden.  Den långa backen och kyrkan på avstånd. Precis som förr i tiden gick jag till mormor och morfar, min trygga famn när jag var barn.  (De har dock numera en annan adress...)  Och i Frinnaryd blir jag barn igen, precis som om tiden stått stilla genom 40 år.  Förklara den...!  Jag har försökt, men lyckas inte riktigt.  Däremot ska jag göra mitt bästa att beskriva min kärlek till Frinnaryd och den fantastiska barndom denna lilla by gav mig.

Vägen till kyrkan såg ut som den alltid gjort.  En bit upp i Dockelia, förbi Ella-Lisas hus, Bäckadal mitt emot, pastorsbostaden, Arne Gustavssons hur nr 26, grusvägen till Anette, allén ner till stora vägen.  Det var helt tyst, förutom vinden och ljudet av sommar.  Jag var törstig i värmen och passade på att dricka lite sommar.  Den smakade som den gjorde i min barndoms dagar.  Och om jag hade kunnat fotografera ljud så hade kameran varit full av syrsor.  Dessa sommarens spelmän som hörs så tydligt men sällan visar sig.  Min kamera jagade både humlor och fjärilar, och den gjorde ett riktigt bra jobb.  Den fick också fatt i blommor som inte lämnat minnet av barndomen.  Jag nådde fram till den vackraste kyrkan i världen - Frinnaryds kyrka.  Denna ljusa och vackra lilla kyrka med minnen från 1100-talet.  Den slumrade lite i sommarvärmen, men släppte vänligt in mig på sin gård.  Den hade säkert släppt in mig längre än så, men det var inte vad jag sökte just idag.  Just idag ville jag hälsa på mormor och morfar, lyssna på förr i tiden och bara minnas.  Jag ville minnas mina skolavslutningar, visorna vi sjöng, våra glada skratt, våra lekar, vår rena och oförtäckta glädje över just den dagen.  Inga bekymmer, ingen oro över framtiden.  Morfar och mormor hade det bra.  Blommorna på deras grav märkte av sommaren, men jorden var fuktig och behövde inte mer vatten.  De var ompysslade, både blommorna och dem de var satta att ära.  Ingen sorg eller saknad, jag kände enbart glädje.  Glädjen över att mina morföräldrar en gång levt.  Dessa fantastiska människor som för alltid lämnat ett avtryck i min själ, dessa två jag kommer älska, minnas och uppskatta till den dag min evighet tar slut.  Utan dem...?  Det får jag aldrig veta...

Tillbaka i nuet.  Sonen sov fortfarande och än en gång fick jag väcka honom med mutan om en övningskörning.  Idag hade vi Stalpet på agendan.  Stalpet är ett vattenfall, södra Sveriges högsta med sina 20 m rakt ner i en urgröpning.  Det ligger i Aneby.  Kanske därför jag aldrig varit där.  Aneby är en by jag aldrig tyckt om, så ju mindre jag behövt vistas där desto bättre.  Aneby dödade Frinnaryd. Men det var kul att se det, betydligt mindre läskigt när man kommer ner i kitteln.  Men innan vi kom till Stalpet stannade vi till vid Ralingsås.  När jag var barn var jag på läger i Ralingsås, och min storebror i USA hade också varit där visade det sig en gång för över 30 år sedan.  Tråkigt nog hade han blivit av med en massa foton därifrån, så nu lär han ju bli glad när jag skickar en hel bunt nya till honom.  Det blev en liten tur till Hullaryd efter Stalpet.  Jag hade tidigare funderat på vart jag skulle åka för att handla en liten blombukett till mamma på hennes födelsedag, men inte riktigt bondat med något alternativ.  Tranås körde vi igenom igår, så det kändes som en rejäl omväg.  Stalpet - Aneby, javisst. Men handla i Aneby bar mig emot.  Men javisst ja!  Hullaryd!  Även om gamla vännen Gösta inte har sin rörelse kvar (så som det blir när man blir till åren) så finns handelsträdgården kvar, och väl värd ett besök.  Och vi valde en liten men naggande god bukett till mamma på hennes födelsedag. Sonen passade på att handla must och cider vilket också fanns till salu i den lilla handelsträdgården.

Vi kom hem lagom till att hinna duscha och slappa en stund.  Mamma var i stort sett klar i köket med fläskytterfilé, potatisgratäng och hemmagjord glass med mango, så en liten stund på balkongen tillsammans med den varma kvällssolen var ett välkommet inslag.  Boken jag läste medan jag avnjöt kvällens strålar, var svår att lägga ifrån sig, fast ändå lätt att släppa.  Läskig bok!  Moster och hennes väninna plingade på dörren, punktligheten själva!  God mat och gott vin (det var ju torsdag) och även om moster avvek relativt tidigt så var det kul att skratta bort ett par timmar med henne och väninnan. Vi var rörande överens om att saltgurka var lika med raketforskning - alldeles för svårt för oss att reda ut!  Kanske var det bra att gästerna gick tidigt, jag kände mig trött.  Dygnets tidiga timma med flugjakt började ta ut sin rätt, och så ett par glas vin på det.  Men lite TV och avkoppling hann vi med innan det var dags att knoppa in.  Jag minns att Scrubs var på, men jag kommer inte ihåg ett dugg av avsnittet...

Vägen till Anette - precis till vänster parkerade hon alltid sin slitna cykel,
eftersom hon inte fick lov att cykla nerför Dockelia.

Min väg till skolan ur grodperspektiv

Den igenvuxna allén mot stora vägen

Jag fångade en fjäril

Sommarblommor

Frinnaryds Kyrka, inramad av grönska

Ni lever vidare.  Jag vet, för jag andas er...

Humla på renfana

Ralingsåslägret 

Vägen ner till sjön

Stalpet

Lång väg ner till kitteln

På andra sidan vattenfallet

Gärdsgård utanför Stalpets kaffestuga

Precis nedanför honom störtar vattnet ner 20 meter...  Den här bilden ger mig rysningar.

Om bara det här vattnet hade en aning om vart det är på väg...

Dag 4

Dags att åka hem.  Lite skönt så klart, sova i sin egen säng finns det inte mycket som slår.  Vi startade på förmiddagen runt 11-tiden.  Sonen vid ratten, mamma bredvid.  Restid var satt till ca fyra timmar, borde inkludera byten.  Vi hade också på agendan att stanna till i Gränna bara för att.  Men först - tranor.  Vi passerade ett fält, och ute i fältet strosade det runt tranor.  Vi såg dem redan igår, och då var de ute på vägen och fick oss att hoppa till.  Mamma och pappa och ett par knattar.  Den här gången såg vi inte mycket mer än huvudena på dem, men jag kunde inte låta bli att fotografera dem.  Lite vända och joxa för det ändamålet, bara bra träning för övningsköraren.

Gränna bjöd inte direkt på någon önskan att parkera och gå runt.  Det kryllade av bilar och turister, men inte av parkeringsplatser.  Jag hade ju inte direkt kommit ihåg att det är mer än brant i Gränna...  Parkeringsplatsen jag minns som ett platt område runt kyrkan var i själva verket en parkeringsplats som stupade käpprakt upp mot torget.  Sonen vet hur man utnyttjar bilens hästkrafter, så det blev plattan i mattan och en snabbt entré ut på torget.  Men ack så glest med tomma parkeringsplatser... Nere på huvudgatan kunde man väl ställt sig men en stor bulkbil med släp gjorde livet surt för oss alla, så både jag och sonen tyckte att en snabb sorti var det bästa alternativet.  Så med denna mamma vid ratten bar det av mot - Preem Vätterleden några kilometer längre bort.  Sonen var törstig och tuggsugen, och chaufförsbyte var typ ett löfte.  Regntunga moln svävade ovanför oss, och när de kissat ur sig tillräckligt mycket tyckte sonen det räckte med rattarbete för hans del.  Så nästa anhalt blev Klevshult, där jag också passade på att pyssla om min lilla bil lite.  Den började också sukta efter något att dricka.  Vi passerade en del bilar säkert tre gånger, och vi blev även passerade av somliga andra ett par gånger.  Så blir det när man har sällskap utmed vägen.  Växelkörningen vid Ljungby är dock inte av något annat än ondo, och hamna bakom en lastbil eller en husvagn här är psykande även om man inte har bråttom.

Sonen fick ta sista biten.  Stopp vid Stora Bernstorp för sista bytet.  E6 var galen som vanligt, och yttre ringen likaså.  Därför var det ett medvetet val att vika av från denna vansinnesrutt och ta inre ringen istället.  Betydligt lugnare, ända fram till trelleborgsrondellen.  Varför är det så svårt just precis här att fatta att om där är bilar i rondellen så kör man inte in i den?!  Och mitt i denna lite stressande situation ringer så klart mamma och undrar var vi är...  Välment så klart, hur skulle hon kunna veta...

Så var Frinnaryd över för den här gången.  Jag åker därifrån men lämnar alltid kvar en del av mig själv.  Och Frinnaryd ger mig en del av sig själv till mig varje gång.  Det är som Hotel California:  "You can check out any time you like, but you can never leave..."

Här tronar tranor

Musik:  "Missing you" med John Waite
              "Ghost town" med The Specials