Inspiration - Barndomsminne

Min myshörna

Som jag sagt i tidigare inlägg så var Frinnaryd för mig alltid sol och sommar.  Så klart var det inte det i verkligheten.  Ibland regnade det också.  Det kan ju ha varit vilken årstid som helst, men Frinnaryd är ljusa minnen, så är det bara.

Som liten hade jag en myshörna i mormors kök.  Det var den hörnan som avslutade arbetsbänken, precis vid fönstret.  Där var gott om plats för en liten flicka, utsikt över altanen och växthusen och delar av byn.  Bakom mig fanns ett element och vid elementet hade morfar sin plats vid köksbordet. Jag behövde inte ens flytta mig för att han skulle få plats.  Det var det gamla köket, det med gula träluckor, bruna lådor och perstorpsplattor både i arbetsbänk och köksbord.  När det nya köket kom på plats försvann min myshörna...  Bänken utökades och ett fönster försvann.  Å andra sidan var jag vid det laget 10 år gammal och myshörnan hade väl börjat göra sitt i mitt liv.

Men i mitt minne finns myshörnan fortfarande, och den tjänade sitt syfte som mest när det regnade eller snöade ute.  Det kunde komma ett stilla fint sommarregn och det kunde spöregna.  På vintern var det stora snöflingor som gällde, och hade jag tur fanns det domherrar också.  De vackra små fåglarna var ganska vanliga på den tiden, och mormor älskade dem.  Hon tyckte de var så fina med sitt röda bröst och svartvita vingar.  Och visst var det så...  Utanför fönstret vid juletid stod alltid en julgran med belysning, fäst med ståltråd i vägg och altanräcke för att hålla den på plats.  Stämningsfullt när grenarna var tyngda av snö...

I min myshörna roade jag både mig själv och mormor med diverse aktiviteter.  Ofta satt jag och sjöng för henne medan hon pysslade i köket.  Det var allt från barnvisor till sånger vi sjöng i söndagsskolan.  Än idag minns jag det rosa häftet med sånger och bilder, både inklistrat och målat. "En kamel med sårig fot blir då plåstrad om av Lot, skynda på, skynda på, vi till Kanaan ska gå".  Min fascination för Gamla Testamentet och dess berättelser grundlades i söndagsskolan och dessa berättelser ligger i varmt minne bevarade.  Jag läser GT ibland, och berättelserna vi läste i söndagsskolan kommer tillbaka och bara sköljer över mig med glada minnen.  Det rosa häftet försvann vid ett tillfälle.  Jag skulle sjunga ur det, och det var puts väck!  Mormor hjälpte mig leta överallt på alla tänkbara ställen i huset, men jag tror inte vi hittade det.  Frasen jag citerade var den fras jag sjöng medan jag letade, det var allt jag kom ihåg av texten i den sången...

Men jag satt inte bara och sjöng.  Jag satt och ritade och målade, klippte och klistrade och skrev och läste också.  Bok- och pappershandeln var nog tacksam för att ha mig som kund, för jag avverkade målarbok efter målarbok, ritblock efter ritblock, och en massa tuschpennor, kritor och vattenfärg. Förresten, kritor var bättre förr.  De gav tydligare färger, inte de vaxliknande resultat man får nu för tiden.  Och man behövde inte trycka hårt för att få klara färger!  Och att få öppna en ny låda med vattenfärger...  En härlig känsla!  Mina alster sparades ju så klart.  Mormor hade otaliga teckningar av katter och hästar, prinsessor och slott.  En prinsessa klippte och tejpade jag ihop, och den satt på väggen vid hennes säng i sängkammaren till den dag hon sålde huset.

Mormor hade en ängels tålamod med mig i köket.  Inte bara fick hon upplåta en del av sin redan ganska trånga arbetsyta, hon fick även stå ut med min ganska högljudda sång och min högläsning ur serietidningar som först och främst Bamse och Pellefant.  Sången kunde hon ju höra även om hon lämnade köket, men högläsningen fick hon inte fly ifrån.  Med en suck fortsatte hon jobba i köket fast hon kanske behövde hjälpa morfar i trädgården...

Men när kvällen kom, när alla sysslor var klara, morfar hade gått och lagt sig och det bara var mormor och jag i köket...  Då kröp jag upp i hennes knä och då var det hon som läste för mig.  Eller berättade om sin barndom, hemma eller i skolan.  Hennes mjuka röst, hennes berättarglädje...  Jag kunde bara ge henne ett ämne så gjorde hon en rolig historia om det.  Och jag skrattade till jag kiknade.

Utsikt från min myshörna en regnig sommardag

Julgranen utanför fönstret vid myshörnan

Myshörnan på 60-talet, där stolen står.  Detta är jag innan jag kunde sitta och mysa.  Leksakerna kommer jag ihåg, dockan tror jag att jag har kvar ännu.  Morfar köpte den till mig.  Kaninen pep när man klämde på den.  Filten hade hängt med i många år och den hängde med i många år till.  Golvet kunde man rita på med griffelkritor.