Inspiration - Ett sommarminne

En alldeles vanlig sommardag i Frinnaryd

Jag har aldrig varit morgonpigg - varken som vuxen eller barn.  Därför förvånar det mig lite att minnas att jag och min kompis var nästan ensamma ute på sommarmorgnarna.  Men så var det. Kompisen i den här berättelsen är Ville, grannens barnbarn och ett år yngre än jag.  Jag lekte med både flickor och pojkar, spelade liksom ingen roll.

Ville och jag brukade börja våra sommardagar med att vara ute och cykla.  Vi hade varsin bambinocykel, jag en röd och han en orange.  En bambino var en framhjulsdriven cykel med handbroms, typ en trehjuling fast med två hjul.  Min andra cykel här i livet.  Vi var ju inte så gamla så vi höll oss nära hemma.  Fast det var ju inte bara därför vi höll oss där...  Inte så långt från våra hus låg ett gulligt litet hus som tant Tekla hade bott i.  Här bodde nu en liten flicka med sin mamma (minns ingen pappa, kan dock inte svära på att han inte fanns).  Jag minns inte vad flickan hette, men hon var ganska liten och hade därför en trehjuling som hon drog sig runt på.  Jag och Ville var ju äldre, vi hade ju tvåhjulingar!  Jag skulle gissa att flickan var runt tre år och vi 5-6 år.  Av någon anledning tyckte vi inte om henne, vi ville bara att hon skulle försvinna.  Hon var ju lite nyfiken på oss, och vi gillade väl inte att hon tittade på oss.  Ville brukade trampa bort till henne och stampa henne på tårna, då började hon illvråla och springa in till mamma.  Jag deltog aldrig i stampandet, jag var den fega som stod en bit bort och tittade på och "gned händerna" ungefär.  Usch, så elak man var...

Frinnaryd byggdes runt östra stambanan under 1870-talet.  Många tåg har dundrat förbi under de ca 150 åren Frinnaryd har funnits.  Järnvägen har varit ett naturligt inslag i hela mitt liv, och faran med den har man nog inte riktigt sett.  Varningsskyltar fanns ju så klart, men vem brydde sig om dem? Ville och jag gick till järnvägen ändå och samlade makadam.  Guld var det ju när järnvägen reparerades och fick nya syllar och ny makadam.  Stora, fina stenar som glittrade!  Jag hade ett hemligt gömställe för dessa stenar, så ingen skulle kunna hitta dem mer än jag och Ville.  Mitt på tomten, utanför morfars och mormors vedbod, hade jag grävt ett hål och lagt en gammal toalettsits över.  När man ville fylla på det hemliga lagret så var det bara att öppna toalocket och lägga ner dyrgriparna.  Förstår än idag inte hur mormor och morfar kunde låta det gamla dassalocket ligga där...

Bilar var vi båda väldigt fascinerade av.  Ingen i Villes familj hade körkort, men i morfars garage fanns det gott om bilar.  Dels morfars duett men även deltidsbrandmännens brandbil.  Eftersom brandbilen inte var morfars egen så vågade vi inte leka fullt ut i den, men duetten fick vara vår bil många gånger.  Fick och fick...  Vi talade ju inte precis om att vi smet in i garaget och lekte i bilen. Men som barn är det svårt att vara hemlig, så så småningom kom ju morfar på att duetten inte låg i den växel han lagt den i.  Nu var ju garagedörrarna stängda, men det hade kanske ändå inte varit så bra om bilen kommit i rullning.  Handbromsen var ju också rolig att leka med, liksom...  Göra ljud till bilen var ju kul, faktiskt nödvändigt.  Den som satt bredvid fick göra ljudet medan den andre koncentrerade sig på att "köra".  Vi lyckades även synka växlingarna rätt bra...  Brandbilen var vi ju så klart i också, vi var även i brandmännens kläder som hängde bredvid.  Ingen av oss kunde förstå hur någon kunde springa runt i något så stort och tungt som stövlarna och hjälmarna.  Men hur man växlar en brandbil vet fortfarande åtminstone inte jag...

Så det blev att ta fram leksaksbilarna.  Ville hade både stora och små bilar, och vårt i-landsproblem på 70-talet var vilken storlek på bilar vi skulle leka med just den dagen.  Oavsett vad det blev så skulle det byggas vägar och hus.  För de små bilarna räckte det att vi drog vägar med två fingrar.  De stora bilarna krävde hela handen.  Vi var alltid hemma hos Ville när vi gjorde detta, för runt hans hus låg det singel som var lätt att dra vägar i.  Och det fanns en del hörn vid ytterdörrar och trappor som vi kunde utnyttja också.  Så vi drog upp vägar och byggde hus och garage och affärer och allt möjligt, och det blev en hel liten by till våra bilar.  Villes morfar var helpedant med sin trädgård, och det gjorde säkert ont i hans ordningssinne när han såg sin krattning sabbas av vår framfart.  Men han lät oss ändå hållas.  Han visste att vi skulle vara klara när det började bli mörkt.  För vi lekte hela dagen, från solig sommardag till sval och daggfuktig sommarkväll.  Och vi märkte aldrig att det började bli kyligt...

Inte kan man veta när man är liten att man 40 år senare vill ha bilder på detta.  Bilderna har jag i huvudet, men vad hjälper det...  Och just nu är jag djupt förlorad i minnena av denna fantastiska och sorglösa tid av mitt liv.

Musik:  "Mitt Sommarlov" med Anita Hegerland

Så här såg Willes bambino ut

Detta kunde varit min.  Men min var röd och styret hade en målad hastighetsmätare.