Juni 2017
Juni månad, skolavslutning. Det var bara sommarlov, ingen student eller nåt sånt. Ändå skulle sonen ekiperas, och det ordentligt. Jag är inte mycket för att springa i köpcenter, men jag trivs faktiskt på Emporia. Enkelt att ta sig dit, bra med parkering, stort utbud, och så gillar jag arkitekturen både ute och inne. Lite internationell känsla, liksom. Om jag inte hittar det jag vill ha på Toppengallerian i Höllviken så blir det Emporia i Hyllie. Så coolingen och jag började lite försiktigt med ett par skor. Ja, det finns en skoaffär på Emporia där de säljer megastorlekar. Rakt över låg Dressmann - männens motsvarighet till Lindex. Tja, why not? Det var ett intressant besök, minst sagt. Vi blev betjänade av tre expediter! Klädexpediten var en käck tös i 25-årsåldern, full koll på allting! Sedan kom en rundlagd kille (läspningarna och handviftningarna avslöjade vilken liga han spelade i), mest specialiserad på accessoarer. Den tredje vet jag inte riktigt... En ung kille i för korta jeans, en vit- och blårandig kavaj med skjorta och en röd fluga, samt barfota i klapprande loafers. Det plockades ut blazer, chinos, skjorta, slips och näsduk (till blazerfickan). Kändes nästan som "Pretty Woman" när hon väl fått anständiga kläder på sig och var på shoppingrunda. Sonen provade medan jag väntade utanför. I båset bredvid provade en annan ung kille med mamma utanför. I båset bredvid det båset provade ytterligare en ung kille med mamma utanför. Och i sista båset provade en äldre make med sin fruga utanför. Och alla vi kvinnor som väntade utanför sprang och servade med andra färger, andra modeller, andra storlekar. Som synkat, liksom...
Så har man då skickat lillkillen på äventyr. Han och kompisen hade snackat ihop sig och tyckt att det var dags för min käre son att hälsa på där för omväxlings skull. Kompisen är grannens barnbarn. Han bor i Schweiz. Inget man besöker bara sådär, liksom. Krävs ju lite planering. Och vi planerade både länge och väl. Några små mail skickades mellan Höllviken och Zürich, ett antal klick gjordes på datorn och vips var biljetter t/r Köpenhamn-Zürich bokade. I över två månader låg bokningarna där och blev bara dammigare och dammigare, så när vi skulle plocka fram dem höll vi på att inte hitta dem. Kanske en liten erinran om att gamla mail behöver slängas emellanåt... Och så behöver man dem ändå inte på flygplatsen! Man behöver knappt visa pass numera. Tryggt? Javisst...!
Så har man då skickat lillkillen på äventyr. Han och kompisen hade snackat ihop sig och tyckt att det var dags för min käre son att hälsa på där för omväxlings skull. Kompisen är grannens barnbarn. Han bor i Schweiz. Inget man besöker bara sådär, liksom. Krävs ju lite planering. Och vi planerade både länge och väl. Några små mail skickades mellan Höllviken och Zürich, ett antal klick gjordes på datorn och vips var biljetter t/r Köpenhamn-Zürich bokade. I över två månader låg bokningarna där och blev bara dammigare och dammigare, så när vi skulle plocka fram dem höll vi på att inte hitta dem. Kanske en liten erinran om att gamla mail behöver slängas emellanåt... Och så behöver man dem ändå inte på flygplatsen! Man behöver knappt visa pass numera. Tryggt? Javisst...!
Jag smet från jobb för att åka med på en liten bit av äventyret - eskortera avkomman till flygplatsen. Visst hade vi gott om tid, men när jag tyckte att sonen lullat färdigt utan mål satte jag honom mer eller mindre i bilen (hur man nu gör det med någon som har storlek 46 i skor och vuxit om en för länge sen) och körde till tåget. Ovanligt lite folk överallt, hade verkligen alla redan hunnit iväg på semester? Tja, med tanke på hur sommaren uppfört sig hittills så varför inte? Men trots platsen stod vi kvar vid dörrarna, vår vana trogen. Vi delade utrymmet med tre personer - Gunhild Carling, en flygkapten på SAS (undrar om det var han som skulle flyga min son till Zürich!) och en potentiell terrorist. Alltså, här flög alla fördomar i mig, och paralleller till galningarna som flög in i WTC drogs direkt. En propert klädd muslimsk man med en inplastad resväska med en plastremsa med texten "blandat gods", samt ett radband i handen. Vem ringer man...?
Incheckning klarar man av hemma nu för tiden, vilket gör livet på flygplatsen en hel del enklare. Efter en kort diskussion med bagagetagapparaten var det bagage drop nästa. Borde inte vara så svårt. Men för familjen Sverige kan det vara ett helt företag. Denna nonchalans upphör aldrig att förvåna mig! Mamma, pappa och två barn, alla var överallt. De upptog två diskar, ungarna hade brett ut sina jackor som picknickfiltar, mamma klev över ungarna och deras grejor, och pappa bara stod och glodde. Alla andra ställde sina väskor på bandet, scannade streckkoden, såg väskorna åka iväg, och sen var man klar. Alltså, hur svårt kan det vara!? Oändligt...
Strax därefter skiljdes våra vägar. Jag såg min lille kille vandra iväg bort mot säkerhetskontrollen, medan jag själv fick vända i dörren. Sedan var man förvisad till vilket ställe som helst utom området på andra sidan security. Det blev en sittplats i terminal 3. Eftersom man inte lämnar sin son på flygplatsen innan han är i luften, så fick man sitta vackert och slå ihjäl tid på allehanda vis. Titta på folk är alltid intressant. Här passerade stressade kostymer, semesterfirare, hippies, blue couples och till och med ett och annat socialfall. En man kom och rotade efter pantflaskor i papperskorgen som stod framför mig. När han hittat vad han ville ha gick han vidare till nästa, men passerade min papperskorg igen på vägen tillbaka. Och nu fick jag en Aftonbladetrubrik på näthinnan. "Då gjorde han det oväntade!" Han böjde sig ner och tog upp skräp som låg på golvet bredvid papperskorgen och kastade det i den - skräpet som någon annan varit för lat för att slänga på rätt ställe... Respekt, säger jag!
Dottern är visserligen utflugen, men bara från vårt hem, inte från våra liv. Vi blev så klart inbjudna till hennes födelsedagskalas. Hela veckan hade hon grubblat över vad hon skulle bjuda päronen på. Våra förslag på kallskuret fick på båten av juggematen. Fråga mig inte vad det hette, men det såg ut som bajskorvar i pitabröd. Döm aldrig hunden efter håren! Smaskiga bajskorvar! Och strawberry cheesecake till efterrätt - slurrp!! Fattar inte riktigt att denna vackra flicka är min dotter... En ung kvinna som precis startat sitt vuxna liv tillsammans med sin kärlek i en liten lägenhet i Limhamn. Alltså, såhär är det ju egentligen: Jag är 29 år och har två små barn...
Jaja, önska och skoja kan man alltid. Men det finns allvarliga sidor av livet också, och även den sidan har visat sig den här månaden. Sorgen har många ansikten. Jag har sett ett som jag aldrig vill se igen - sorgen som stod skriven i mina barns ansikten efter en begravning av en av våra käraste vänner. Det var den snälla farbrorn som kom med presenter och tog med dem på äventyr. Den snälla farbrorn som var den självklara gästen på fester, bröllop, student, konfirmation. Den snälla farbrorn som avlade spontanbesök när han ändå var ute och körde. Den snälla farbrorn som var både barnvakt och hundvakt. Vad kunde vara mer självklart att göra än att hedra honom en sista gång genom att gå på hans begravning? Syster och bror var ledsna redan i kapellet. De gick också efter ceremonin tillsammans bort till bilarna lite i förväg. Det jag såg när vi kom fram kommer jag aldrig någonsin att glömma: Bilden av mina sorgsna barn, tyngda av sorg och saknad efter sin älskade vän. Tårade ansikten med en tom blick fäst på en osynlig punkt långt borta, ögon som inget såg för sorgen stod i vägen. Den nakna, tunga sorgen så svår att bära att verkligheten försvinner. Att se det var som att en kall hand kramade mitt hjärta. Sorg och ömhet vällde upp på samma gång och även hjälplösheten när jag insåg att jag inte kunde göra något för att få denna obeskrivliga smärta att försvinna.
Barnen mår bra idag, men vad som rör sig i deras minne har jag ingen aning om. Alla har vi ju vårt eget lilla ställe dit vi går när vi vill vara oss själva. Stället dit ingen annan någonsin kan hitta.
Nu är jag glad igen, för Ross Poldark valde Demelza!
Musik: "Funeral Song" med The Rasmus
"Shadow Man" med David Bowie
Strax därefter skiljdes våra vägar. Jag såg min lille kille vandra iväg bort mot säkerhetskontrollen, medan jag själv fick vända i dörren. Sedan var man förvisad till vilket ställe som helst utom området på andra sidan security. Det blev en sittplats i terminal 3. Eftersom man inte lämnar sin son på flygplatsen innan han är i luften, så fick man sitta vackert och slå ihjäl tid på allehanda vis. Titta på folk är alltid intressant. Här passerade stressade kostymer, semesterfirare, hippies, blue couples och till och med ett och annat socialfall. En man kom och rotade efter pantflaskor i papperskorgen som stod framför mig. När han hittat vad han ville ha gick han vidare till nästa, men passerade min papperskorg igen på vägen tillbaka. Och nu fick jag en Aftonbladetrubrik på näthinnan. "Då gjorde han det oväntade!" Han böjde sig ner och tog upp skräp som låg på golvet bredvid papperskorgen och kastade det i den - skräpet som någon annan varit för lat för att slänga på rätt ställe... Respekt, säger jag!
Dottern är visserligen utflugen, men bara från vårt hem, inte från våra liv. Vi blev så klart inbjudna till hennes födelsedagskalas. Hela veckan hade hon grubblat över vad hon skulle bjuda päronen på. Våra förslag på kallskuret fick på båten av juggematen. Fråga mig inte vad det hette, men det såg ut som bajskorvar i pitabröd. Döm aldrig hunden efter håren! Smaskiga bajskorvar! Och strawberry cheesecake till efterrätt - slurrp!! Fattar inte riktigt att denna vackra flicka är min dotter... En ung kvinna som precis startat sitt vuxna liv tillsammans med sin kärlek i en liten lägenhet i Limhamn. Alltså, såhär är det ju egentligen: Jag är 29 år och har två små barn...
Jaja, önska och skoja kan man alltid. Men det finns allvarliga sidor av livet också, och även den sidan har visat sig den här månaden. Sorgen har många ansikten. Jag har sett ett som jag aldrig vill se igen - sorgen som stod skriven i mina barns ansikten efter en begravning av en av våra käraste vänner. Det var den snälla farbrorn som kom med presenter och tog med dem på äventyr. Den snälla farbrorn som var den självklara gästen på fester, bröllop, student, konfirmation. Den snälla farbrorn som avlade spontanbesök när han ändå var ute och körde. Den snälla farbrorn som var både barnvakt och hundvakt. Vad kunde vara mer självklart att göra än att hedra honom en sista gång genom att gå på hans begravning? Syster och bror var ledsna redan i kapellet. De gick också efter ceremonin tillsammans bort till bilarna lite i förväg. Det jag såg när vi kom fram kommer jag aldrig någonsin att glömma: Bilden av mina sorgsna barn, tyngda av sorg och saknad efter sin älskade vän. Tårade ansikten med en tom blick fäst på en osynlig punkt långt borta, ögon som inget såg för sorgen stod i vägen. Den nakna, tunga sorgen så svår att bära att verkligheten försvinner. Att se det var som att en kall hand kramade mitt hjärta. Sorg och ömhet vällde upp på samma gång och även hjälplösheten när jag insåg att jag inte kunde göra något för att få denna obeskrivliga smärta att försvinna.
Barnen mår bra idag, men vad som rör sig i deras minne har jag ingen aning om. Alla har vi ju vårt eget lilla ställe dit vi går när vi vill vara oss själva. Stället dit ingen annan någonsin kan hitta.
Nu är jag glad igen, för Ross Poldark valde Demelza!
Musik: "Funeral Song" med The Rasmus
"Shadow Man" med David Bowie
 |
| Gunhild Carling delade tågvagn med oss |
 |
| Skräpet som Någon Annan inte orkade slänga |
 |
| Min fina son |
 |
| Min vackra dotter |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar